Hello avslut

Varje äventyr har ett slut. Vårt Malaysiaäventyrs slut kom 5 augusti förra året när vi klev in på Skatteverket i Kalmar och blev inskrivna i Sverige igen. Men, bara på pappret för det fortsatte ändå med alla de första som första året hemma gav. Allt det nya och nygamla som vi lärt oss och upplevt. Bara att hitta i stan igen, förstå hur svenska barnkalas går till, klä sig så man inte fryser och veta vad man kan förvänta sig av skolan

Jag har funderat länge på när avslutet skulle komma och sista inlägget skulle kunna skrivas. Det tog väl ett halvår innan vi var återanpassade, vi visste igen hur saker och ting går till och det kändes som vi knappt varit iväg. Tre månader till och Malaysia blev ett rosa minne att prata om. Vi pratade och mindes mycket då. Och behövde inte längre tokplanera och stiga upp kvart i sex för att komma i tid till skolan.

Avslutet kom idag.

Sumathi ringde. Precis efter lunch och jag blev helt knäsvag. Ögonen fylldes av tårar, men rösten höll. Jag blev så glad och jag fick inget vettigt sagt till en av jordens vettigaste människor för taxametern tickade. Hon ringde på sin svärsons mobil och pratade så fort för det gick inte på hennes egen. Hon har försökt att ringa mig så många gånger - och jag inga. Bara ett långt brev med många bilder har jag fått iväg till henne. Och många tankar. Ingen är här att småprata med när jag kommer hem.

Årets brev gick jag och funderade på i helgen.Martin tänkte på henne igår. Så ringer Sumathi! Ville bara ha mamma och pappas adress för att skicka kort. Höra att vi hade det bra. Berätta att hon har det bra. Det var underbart att höra hennes röst och helt plötsligt kändes det som om vi visst ska åka tillbaka och hälsa på Penang, ön en kärleksaffär, dofterna, ljuden, Sumathi och de som vi känner som då finns kvar.

Hittills har vi levt här som om vi vore på två-årskontrakt. Fokuserat, intensivt och med snäv radie. Grilla med klassen en lite för kall vårdag, bestiga Sveriges högsta berg, fira Lucia, cykla till skolan, åka skidor, debutera på skridskor, fiska kräftor, titta på Melodifestivalen och allt annat exotiskt folk gör på dessa breddgrader.

Resa till Asien var bara långt och vi har redan sett 'allt', men med Sumathi i luren kom det nära igen och världarna bands samman. Fast livet där och här var så olika. Malaysiaäventyret är över och vi kommer alltid ha Malaysia.

När ska vi till djungeln igen?

- När ska vi ut i djungeln igen, undrade Emelie i förrgår när vi gick upp för pulkabacken. (Som för övrigt är total succé hos den 6-åriga pulka och snowracer-debutanten som annars klart ogillar alla lager kläder detta nordliga klimat kräver)

- Ja, tänkte mina frusna tår och näsa utan känsel, imorgon! Nu meddetsamma på studs!

Och eftersom inget svar kom från den drömmande mamman så fortsatte Emelie
- Du vet, när vi var ute och byggde koja i djungeln.

- Har vi byggt koja i djungeln?!? undrade jag, helt ställd. I vilken djungel då? På Penang? Menar du hyddan vi bodde i på Raja Ampat? Den byggde vi för sig inte själva, men den var i klass med min barndoms kojbyggen och ett underbart ruckel.

- Nej, kojan vi byggde till sköldpaddan och leoparden.

- Sköldpaddan och leoparden? nu vart jag helt ställd. Vi har inte änns sett en leopard!

- Jag vill kolla till dem, hur de har det under all snön, fortsätter Emelie, där jag går och jag målar upp scenariot framför mig om leoparden som slitit i sönder och ätit upp den fromma sköldpaddan och bara ett tomt skal ligger kvar på kojans lergolv.

- Under snön?!?

- Ja, ute i den djungeln där barnen fick bygga kojor till kottar som vi bestämde vad de skulle vara för djur och så sprang mammorna och papporna och hämtade pinnar och gjorde armövningar.

- Kottar?....Armövningar?....ahhh....du menar när vi var i Ursvik och tränade med StarkUte?

- Ja, den djungeln

Ja, den språkförbistringen som blir mellan en som är uppväxt i Skåne och en som tillbringat halva sitt liv i Malaysia, den blir bra konstig