Exotiskt

Emelie var med morfar och handlade på Ica härom dagen och konstaterade förvånat att alla pratar svenska här!
Jag konstaterar att alla är så långa här och att det är så plottrigt att titta ut över folk; olika hårfärg, form och längd. Det liksom myllrar i stället för att en massa rör sig. Annars är allt som vanligt. Lite skrämmande så där, har vi varit borta egentligen?!?

Barbie & jag

Barbie och jag är egentligen bara ytliga bekanta. Jag har känt till henne länge, ända sen jag var liten, men vi har egentligen aldrig umgåtts. Vi har aldrig haft nåt gemensamt. Tills för ett år sen när Martin köpte två stycken. Succe hos mina döttrar. Sen plusade han på det med ett jättedockhus för bejbsen att flytta in i. När vi flyttade till Malaysia så tyckte jag att det skulle bli tråkigt att inte ha ett jobb. Ingen fara, tyckte Filippa, jag kunde sy kläder till deras Barbies och fixa till lite snyggare inredning till deras hus. Tja, varför inte? Men, det har inte hänt. Alltid något annat som kommit emellan och nu har jag fixat ett riktigt jobb så nu hinner jag verkligen inte. I för sig bara halvtid, men barnen är inte hemifrån mycket mer än så. Symaskinen får vila vidare i garderoben. Men, nu har stackars Barbie ändå varit naken länge nog så idag kunde jag köpa lite kläder till dem med gott samvete eftersom jag kritade på kontrakt imorse. Små, tajta trasor som inte täcker mycket. Tur här är varmt annars skulle Barbie frysa häcken av sig. Och, döm till min förvåning, vi har nåt gemensamt: gillar rosa samt har totaltaskig kroppsuppfattning! Vi köper båda två alldeles för små kläder, minst ett nummer för litet. Skillnaden är att Barbie tar på sina för små kläder men jag låter mina hänga kvar i garderoben och drar på mina gamla paltor igen.

Penang Hill-promenad

Idag var Martin ledig men inte barnen. Vad gör man en sån lyxdag? Jo, vi knatade upp till toppen av Penang Hill, Bukit Bendera. 735 m över havet, högsta punkten på ön och inte en djungelpromenad att ta med barnen på. För lång helt enkelt. Så, äntligen fick vi möjlighet att kommma iväg. Vi startade från Botaniska trädgårdens bussparkering och lullade på en dryg timme på liten stig i djungeln. Då skulle vi kommit fram till station 84, även kallat tehuset för de serverar te, kaffe och kex där. Men, vi såg bara djungel och det började mest gå nedför. Vid ett vägskäl så gick vi på en engelskman som försäkrade att vi var på rätt väg och det var bara att följa skyltarna. Skyltar? Vi hade sett en minimal sak innan, en röd pil det stod 84 på. Men, vi knatade på och njöt syret och syrsornas intensiva musik. Det blev brant uppför och sen såg vi en liten skylt som sa att vi var på toppen av Bukit Cendana. Så mycket av guideboken hade vi fattat att nu visste vi säkert att vi inte alls var på den stigen vi hade tänkt ta från början, men å andra siden skulle vi snart hamna rätt. Bara med en timmes detour. Ner igen på andra sidan Cendana-kullen och sen såg vi den asfalterade vägen somgår nerifrån Botaniska och upp till toppen, där tehuset ligger ganska exakt halvvägs. Men, va? Här har vi traskat fram över stock, sten och lianer helt genomblöta av svett och så fanns det inte en droppe te på tehuset! När jag hajkade upp den snabba vägen, den stigen vi helt tydligt inte lyckades hamna på, med några malaysier då fanns det varmt te och svart gott kaffe på tehuset, men inte idag. Hu, blodsockerfallet blev kännbart men vårt vatten och några klementiner från ryggan laddade benen för sista etappen. Den får man tyvärr gå på den branta asfalterade vägen upp för det finns ingen stig enligt guideboken och vi var lite för trötta för att frivilligt ge oss ut på ett nytt halvvilseäventyr i djungeln. Vi var lagom uppe vid ett-tiden, åt lunch och tog en glass i hawkers corner för vi var inte presentabla för nån finare restaurang. Gick runt, tittade och fotade utsikten med alla arabiska turister. Vi tänkte också gå upp till det hinduiska templet, men när vi kom fram till trapporna upp så sa våra ben till oss att spara den upplevelsen till nästa gång. Istället tog vi den nya tågbanan ner till Air Hitam och en taxi tillbaka till Botaniska för att hämta vår bil. Vi svängde in på LOOC fem minuter innan Filippas skolbuss kom. Lite fika och en dusch senare var jag människa igen, Martin blev ännu lite mer förkyld.

Bukit Merah

Vi kan ju inte komma hem och inte ha åkt över bron till fastlandet så idag var sista chansen för tjejerna. Martin och jag åkte redan i vintras när vi drog på shopping på Ikea och så har vi sprungit på den men flickorna har bara trånat. Vi kunde ha åkt över och bara vänt tillbaka, men varför inte passa på och göra mer av Malaysia när vi ändå är ute pch kör så vi åkte en knapp timme söderut till Bukit Merah. Där finns ett vattenland, minidjurpark och en orangutang-ö. Det var orangutangerna vi ville åt. Vi packade i för sig med badkläder till badlandet men med tanke på att de flesta i familjen är förlylda så skippade vi vattenrutschkanorna och plasket. Det tog ändå sin lilla tid med lunch och sen tuffa ut med båt till ön. Det var inte så stort, men fint. Vi fick se små orangutangbebisar, större barn och vuxna. De försöker rädda så många orangutanger som möjligt och återanpassa dem till djungeln. När de blivit tillräckligt stora får de flytta till Borneo. Vi gick inte in i minidjurparken eller ekoparken som de kallade den när vi kom tillbaka från ön utan satte oss i en 'skycycle', en glasfiberfarkost som gick på en räls en fem meter upp i luften in över ekoparken. Martin cyklade runt oss för hand. Svettigt och läbbigt eftersom farkosten lutade i varje sväng. Innan vi satte oss i bilen hem för ännu en tur över bron passade Filippa och Martin på att få sig ett billigt fiskspa för fötterna. Det kittlades.

Batik

Imorse åkte jag på en liten batik-kurs nere i Georgetown. Det var i Rosannas, en konstnärs lokaler i ett typiskt townhouse. Det var jag och fem äldre damer som skulle bli invigda i batikmålandets hemligheter. Alla kom förberedda med inspirations bilder utom jag. Men, det gjorde inte så mycket för det var ändå vaxet som styrde bilden. Det var inte helt lätt att rita snygga linjer med varmt, flytande vax och samtidigt få till ett motiv. Som tur var hade jag skissat den tänkta bilden innan med kol så jag hade nåt att följa. Vaxet torkade bums och sen var det bara att måla i de tomma ytorna. Tyvärr hann vi inte fixera färgen och koka bort vaxet för det behövdes ett gäng timmar för dessa steg. Däremot fick vi köra lite gummibandsbatik och göra sådana där mönster som alla barn hade på sina t-shirts på 70-talet. Vaxet på finbilden får helt enkelt sitta kvar som en del av konstverket.

När jag hade batik, slappade resten av familjen hemma och när jag kom hem stack resten av familjen till Youth Park med cyklar, sparkcyklar, rollerblades och kamera.

Ris och ros

Emelie kom hem med ris och Filippa med ros. Filippa har fått sitt livs första betyg, eller omdöme för varje ämne de haft under skolåret. Mest ros, hon har kämpat på riktigt bra och trivs super så inget annat var väntat. Men, man blir lite fundersam över debatten om när man ska få betyg i svenska skolan. Vad är det som är så farligt? Vill vi inte veta hur det går? Vill vi inte att barnen ska lära sig? Hela vuxenlivet består av massa bedömningar, lika bra att vänja sig. Ingen 5 åring klappar ihop över att de läser dåligt eller blir dryga för de är bäst på boll. De har full koll ändå och om tre år är det tvärtom som gäller, då läser hon baklänges men snubblar över bolleländet. Jag tycker bara att det är skjysst att föräldrarna får veta svart på vitt, och skolan står för det. Trevligt skrivet var det också, även riset.

Emelie hade bara ris. Hon kom hem med en liten vissen bambubuske smyckad med färgglada lappar. Mamma utlänning fattar helt ärligt inte varför med det var ett 'Wish Tree' som de gjort på dagis. På lapparna stod det att Emelie önskade sig en ny väska - och, jo, det håller jag med om för den gamla håller på att falla i bitar. Hon önskade sig att få bada i poolen med Lucia - det hade jag tänkt uppfylla idag men jag är halvdäckad av en mesig seg förkylning-och åka hem till Sverige och träffa far/morföräldrar. Det fixar vi nästa vecka, stumpan.På sista lappen stod det att hon älskade pappa och mamma, och det tror jag absolut på men jag misstänker starkt att det var teacher Norah som styrde in henne på den 'önskningen'. Får fråga nästa gång hon ringer.

Lunch på Penang Club

Idag lunchade PTC-damerna med delar av skolans styrelse på Penang Club, en privat klubb med pool, bar och restaurang i ett gammalt hus precis vid vattnet i Georgetown. Vi fick tre rätters västerländsk lunch och jag är fortfarande proppmätt. Vi småpratade om ditt och datt i några timmar. De lite viktiga grejerna som PTC's uppgift (att inte dra in pengar till skolan, inte), lekplats och mandarinlektioner snackades det bara lite om på slutet. Men ordföranden är kines-malay så då tjongar man inte effektivt rakt i i business utan bygger relation och sånt. Lunchen fick avslutas lite abrupt, vi hann med ett foto och sen fick de fullbokade PTC-mammorna rusa för möte med lärarna på skolan. Trevlig lunch var det i alla fall.

Träskor är hett

Jag kan bara bekräfta DI's artikel, träskor är hett. Jag kan inte gå utan för dörren med mina nästan 20 år gamla falsterbo-tofflor utan att folk blir som tokiga. Alla vill ha! Även om man har målat töntiga gäss på dem. Kanske läge att fylla resväskan med tollor när vi åker hem från Sverige igen? Jag fyller golfbagsbagen för det är ändå för hett för att svinga en klubba här så de pinnarna kommer få flytta hem i förtid.

Skadad

Emelie kom hem från dagis idag och sa att AnSan (eller hur nu hennes namn stavas) hade vitt runt stort armband armen och det behövde Emelie också ha. Ett vitt armband, hrm, fundera, fundera, fundera. Problemlösning på hög nivå, pannan i djupa veck...

- Jo, men vi kan klistra ihop stort armband av papper.
- NEJ!
- Men, hur såg det ut?
- Vitt och hon hade det på armen för det gjorde ont.
- Gjorde armbandet ont?
- NEJ, armen!
- Ah, hon hade bandage!
- banage?

Så vi tågade iväg och letade fram första-hjälpen väskan längst in i garderoben. Den behövde dammas av, så det var tur vi kom. I väskan fanns faktiskt några rullar bandage och vi blev båda överlyckliga. Jag bandagerade upp Emelies vänsterarm och sen förklarade hon att hon var tvungen att vila och det var bäst att hon satt still framför Playhouse Disney. Hrm, mamman kände sig lite lurad men tyckte ändå att det passade bra för då kunde jag ju ladda över bilder från kameran. Så det gick jag och gjorde. Emelie satte sig tillrätta och bullade upp armen på en hög kuddar.

Sumathi kom efter en stund och frågade vad som hade hänt med Emelies arm. Inget sa jag. Jaha, sa Sumathi, Emelie säger att en pojke hoppade på hennes arm på Filippas skola.
- Nja....tror inte det.
- Well, I didn't think so

Inget fel på ungen, i alla fall inte på armen. När jag gick förbi en liten stund senare frågade jag Emelie hur det gick med armen. Usch sa hon, det var varmt, 'banage' är bara för vuxna så jag har tagit av det. Frisk igen. Det är nog AnSan också. Barn läker fortare helt enkelt.

Steamboat

Ikväll kom vi äntligen iväg och åt steamboat på Golden Gate, restaurangen som ligger runt hörnet från oss. Vi har spanat stället sen vi kom hit. Ruffigt gammalt hus där hönsen och tuppen spatserade omkring på dagarna. Fast dem har vi inte sett, eller hört sen vi flyttade från Silverton. Först fattade vi inte änns att det var en restaurang, men vi läste på den slitna skylten och tänkte jaha, här vill man nog aldrig äta. Sen la vi märke till att planen varje kväll var helt fylld av tjusiga bilar och då tänkte vi att utsidan döljer nåt fint dyrt dit man inte går och äter med barn utan snarare har affärsmiddag. Men, så fick jag veta att en av mina mandarinklasskompisar går dit ofta med sina väldigt aktiva små pojkar och ja, då var det ju inga problem. Förutom att vi inte fick tummen ur...

Vi var de enda icke-kineserna på stället, de enda som inte var en storfamilj, de enda som inte varit där förut och de enda som inte hade nån aning om hur man äter steamboat. Vi sneglade omkring oss för att se hur de gjorde, fick hjälp av servitriserna och sen visade det sig vara enkelt. Man kryssar bara i på listan vilken mat man vill ha, stoppar i rubbet i den bubblande buljonggrytan mitt på bordet och lägger på locket ett par minuter. Sen slevar man upp härligheten i små skålar, kryddar med chili, vitlök och såser och äter sig mätt. Har man beställt för lite är det bara att få in mer. Man betalar inte så mycket för kalaset, förstår varför restaurangen är fylld med locals och varför huset inte fått någon piffing på evigheter.

Annars hade vi en lugn söndag efter en intensiv lördag. Den stora Food & Fun Fair:n gick äntligen av stapeln på SCIPS och jag fick mitt första 12 timmars arbetspass sen vi kom hit. Kan säga att det känns i mina ben idag. Evenemanget var lyckat och allt flöt på utan några större problem. Bara en hjälpare kom inte till sitt skift, men då fick jag hoppa in och slänga ut ungar var 5:e minut ur hoppslottet vilket inte var nåt större problem för skolbarnen här är ruggigt väluppfostrade. Där fanns mat och dryck från 14 länder och massa roliga aktiviteter för barnen. De fiskade ankor med ätpinnar, kastade blöta tvättsvampar på sina lärare, fick tatueringar, gjorde kläder av alla våra gamla tidningar osv.

Vi i PTC kan verkligen vara nöjda med vårt planeringsarbete, och evigt tacksamma för alla föräldrar och lärare som lagt ner massa jobb. Stämningen var super och jag hann även njuta lite av den med Emelie. Annars roade sig tjejerna med Martin och njöt en mammafri dag.