Blodpudding

-'Men hur ser egentligen blodpudding ut?', undrade Emelie och kom ner för trappan för att kolla in vad pappan stod och stekte på spisen till kvällens middag.

Vi jobbar in oss i den svenska matkulturen. Har lite att ta igen efter någa år med favoriterna tom yam, wan tan mee, dim sum och char keoy teow. Än så länge har vi hunnit avverka ärtsoppa och kvällens blodpudding. Båda fick väl godkänt, det svenska köket tar sig bra i den internationella konkurrensen.

Bil och bestick

Jag har kört på vänster sida två gånger sen vi kommit hem. Inte en sommar innan har jag gjort det. Men, nu har det hänt. Jag slappnar väl helt enkelt av och känner att jag har koll på läget, eller så är det den magiska tre årsgränsen när man blir mer sitt nya land än sitt gamla.

Vi glömmer betala parkeringsbiljett (som för övrigt har fått ett nytt system där man checkar in med sitt kreditkort och sen checkar ut. Man behöver inte fundera ut på hur länge man ska stå där eller ha fickan full med guldpengar. Mycket smidigt och läbbigt) och vi dukar inte av efter oss på brickrestauranger.

Vi bara går. Så där som de gjorde på Ikea i Kuala Lumpor när vi var där ett halvår in i vårt malaysiaäventyr. De gick från disken fast det stod artiga skyltar om att på Ikea hjälps vi åt. Vi förfasades och nu gör vi samma sak. Förlåt.

Till lunchen idag åt jag med gaffel och sked igen, av bara farten. Nej, kniv och gaffel ska det vara här i Norden. Vi har övat barnen på svenskt bordsskick och ändå falller vi gammelsvenskar dit mest. De har inga större problem, mer än att de äter med fingrarna titt som tätt som alla andra barn i deras ålder, står upp och äter helt plötsigt och torkar munnen med baksidan av handen. Vi förfasas och styr dem rätt.

Vi måste ju passa in och inte behöva ursäkta oss om att vi bott i Malaysia. Det börjar bli tjatigt. Blaja på om vårt gamla Malaysia, vi har tröttnat på oss själva och ärligt, folk är inte så intresserade. Är de intresserde har de oftast samma bagage, och det är ju trevligt. Fast ointressant. Vi behöver ju få veta hur det funkat här. Hur ska vi göra med de snart stundande barnkalasen?

Snuva

Våra barn kan tydligen inte snyta sig! De var inte mycket sjuka på Penang, men nog var de snuviga. Verkar som behovet att snyta sig aldrig blev aktuellt i den fuktiga varma tropikluften.
Och nu har första höstsnuvan slagit till. Jag ber dem blåsa ut i näsduken, men nej 'det är ju äckligt!'.

Ungefär samma sak de säger när de går på toa; smeta runt med papper när man bara kan ta handduschen bredvid och duscha rent utan att behöva röra? Svenskar är äckliga. Och, jag är beredd att hålla med. Sitter och kollar rörkopplingen när jag är på dass. Allt för att se var jag kan koppla in slangen. Om det finns att köpa på dessa breddgrader. Blir nog en tur till en badrumsaffär snart. När snuvan har lagt sig eller de lärt sig konsten att snyta näsan. Vi kan ju inte gå på stan med hängade snor.

Konstiga namn och alla ser likadana ut

Flickorna började skolan för två veckor sen. Succe direkt! Redan första dagen tvingade de oss att skriva in dem på fritis, trots att vi båda är hemma. Emelie grät när vi hämtade klockan fyra andra dagen på fritis. Hon ville inte gå hem. Filippa har redan varit på ett bowlingkalas och ett övernattningskalas, klämt två lekdejter och nästa vecka gör även Emelie debut med att ta hem en kompis. De är ändå alla nya i förskoleklassen. Nya, tysta, blyga, lite vilsna och väldigt förväntansfulla.

Emelie tycker de heter så roliga namn i klassen, och de är svåra att lära sig. Men, Greta var lätt att komma ihåg så henne vill hon leka med. Men, det är roligt vissa barn heter samma namn som månader och andra som blommor och en lärare heter som ett ämne. 'Ha, ha man kan ju inte heta matte!'. Knasigt när man är van vid Harrison, Yan Keat och Bevina.

Jag tycker det är svårt att hitta mina barn på skolgården när jag kommer där vid fyratiden. De ser alla likadana ut, med långt ljust hår. Jag kan för mitt liv inte heller komma ihåg vad mina barn satte på sig för kläder på morgonen. Jag har inte behövt det på tre år. De hade ju alla samma skoluniform. Där letade jag bara bland den handfull av ljushåriga barn det fanns på skolan. Nu har jag en hundra lintottar att sortera emellan. Alla med olika kläder.

Det där med att hämta halvsex kanske inte är så fel. Då är det inte så många barn kvar att leta bland.

Böneflaggor på telefonledningen

'Titta de har hängt böneflaggor på telefonledningarna!' och 'Hör du sågen? Jag tror baske mig de offrar ett träd till guden idag'

Det är exotiskt att cykla runt Edsviken. Eller var det Laos, Vietnam eller Bali? Var är vi? Här är förtvivlat vackert. Blankt, glittrande vatten och alldeles tyst på när som gruset under hjulen.

Vi kommer förbi ett litet kapell med vildvuxen trädgård. Några få är ute och går denna soliga vardagsförmiddag. Ingen säger hej. Vid varje sväng finns det en skylt om cykelvägen in till stan. Det avslöjar, det måste vara Sverige.

Saknar Penang

Vuxna delen av familjen saknar Penang. Barndelen inte ett skvatt. De kan cykla till skolan, ja faktiskt cykla precis som de vill i hela området. De har en studsmatta på allmänningen och en drös lekplatser runt omkring som de får gå till allldeles själv. Kompisar ringer på dörren (en hittills) och de kan gå själva till den lilla affären på torget här runt hörnet. Jämfört med LOOC så är det friheten själv.

Vi andra saknar friheten att skita i att laga kvällsmat och dra till en hawker och få en god middag snabbt för inga pengar alls. Vi saknar boot camp, fast vi håller der under kontroll med att köra det på fotbollsfältet varannan dag och springa i skogen och sniffa den goda tallbarrsdoften. Gärna mitt på dagen, bara för man kan utan att få solsting och värmeslag (och för att vi är lediga) Vi saknar värmen i luften sent på kvällen och vi saknar leende och folk som säger godmorgon när man går förbi på vägen till marknaden. Vi saknar myllret, dofterna och att det aldrig är tyst. Vi saknar att ha koll på hur det funkar.

Obama var i stan

Obama kom till stan samma dag vi skulle på möte med banken. Vi tar cykeln in, tänkte vi slukt. Vi spärrar av hela stan tänkte polisen ännu slugare.

Men, på tredjeförsöket överlistade vi dem och hittade in via gigantkorsningen vid Norrtull. Trekvart försenade redde vi ut bankärenden. Vi hoppas Reinfeldt och Obama redde ut sitt, för folk i trafiken var milt sagt asförbannade.

Ohämmat, europeiskt skälldes poliskonstaplarna ut. Det är jobbigt för blodtrycket att vara europe. Inte-tappa-ansiktet-regeln har klara hälsofördelar, och gör dagen i det stora hela mer angenäm.

En fördel med poliser och avspärrning, i alla fall, var att vi inte behövde inte låsa cyklarna. Norrmalmstorg var fyllt med polisbilar.

Inflyttade och på plats

Sveriges radio och tv-tjänst ringde precis. 'Vi ser att ni inte betalt tv-avgiften'. Så nu vet vi med bestämdhet att vi är tillbaka i Sverige. Det rasslar i systemen och enda upp till Kiruna har nyheten nått att minst en ny tv och ett otal dataskärmar har flyttat in i landet. Vi har inte packat upp flyttkartongerna än.