Expatmingel

Vi skulle gått på expatmingel igår på en irländsk pub ute på Straits Quay. Barnvakt var fixad, teacher Kerry var här och jublet bland barnen visste inga gränser. Men, föräldrarna var inte på topp. Vi åkte i för sig till SQ, ville inte göra barnen besvikna men vi orkade inte med socialträning så vi åt sushi och sashimi len som smör på japanaren istället. Ute med levande ljus och svalkande vind precis vid kajen. Mmmmm.

Dumplings till frukost

Vi åt frukost på Bali Hai i söndags. Funderat på det länge, väldigt länge och i söndags fick vi äntligen tummen ur och gick dit. Proppfullt med folk! Vi lyckades hitta ett ledigt bord och sen gick vi i omgångar till buffén och hämtade olika slags dumplings.

Jättegott tyckte Martin och jag. Sådär, tyckte tjejerna och gnagde loss dumplingsdegen från knytena. Resten fick jag äta. Jag blev proppmätt till långt in på eftermiddagen. Så det blev lite taskig uppläggning för eftermiddagens träning nere vid poolen, orkade liksom ingenting.

Det blev mer slöande med mycket kaffe istället, det orkar man alltid. Förutom för två badglada flickor som hade massor att visa pappa. På den lilla veckan Martin var i LA så har Filippa börjat crawlträna med flytbräda och simfötter och så har det lossnat på dykfronten för Emelie. Hon satte bara på sig simbrillor i tisdags, doppade huvudet under vattnet och dök iväg.

Jag och Filippa var helt långa i ansiktet. Var kom det ifrån? Filippa repade sig snabbt och kramade om henne och sen dess har Emelie bara blivit vildare och vildare. Hon som vägrat så länge, nu hoppar hon exalterad rakt ut i djupa delen, med huvudet först. Eller, egentligen magen. Plask! Simma kan hon inte så det gäller att fiska upp henne.

Det har även lossnat andra saker. Äntligen, har Filippa en lös tand. Dagen efter Martin åkt kom hon och visade underverket med en liten, liten vit ny tand bakom. Hon är överlycklig. Alla andra i hela klassen har tappat tänder. Men, det är bra, för då vet vi vad tandfén kör för taxa i denna delen av världen. 10 ringghits, papperspeng så man ska inte lägga tanden i ett glas med vatten.

Via Pre

Kaffe sent en tisdagkväll funkar inte så bra på nattsömnen. Det var en sån där italiensk sak, stark och koffeinbombad. Håller mig väl vaken lagom till kvart i sex så man precis hinner somna innan den kubformade lilla väckatklockan börja blinka och pipa.

Sömnlösheten är inte helt kaffets fel, ett skönt åskväder med regnsmatter mot rutan hjälper också till. Och Martin är i Los Angeles så det finns ingen som kan få mig och skärpa till mig, lägga undan paddan och tvångssluta ögonen för att jag stör.

Det starka kaffet fick jag i mig på Via Pre, en ny italiensk restaurang nere på Weld Quay, inte långt ifrån där båtarna går i skytteltrafik till fastlandet. Ännu ett gammalt hus som man renoverat upp. Blir lika glad varje gång Penang fattar att de ska ta hand om sina gamla byggnader. Så många bara förfaller och försvinner och istället kommer där sådana här höga torn som vi bor i. Utsikt utan charm.

Maten var bra, men inte så bra som ryktet på skolan och bland alla expatdamer gjort gällande. Sällskapet var trevligt och det var avslutning för gamla PTC. Ordförande flyttar hem till USA och jag satsar på jobbet med halvtidskarriär. De andra blir kvar och nya entusiastiska mammor har kommit till. Inte en pappa i år heller. En man som PTC ordförande lär inte ske före en kvinnlig president i USA, om än någonsin.

Det kan jag ju grubbla lite på här i min sömnlöshet och så somnar jag snabbt.

Jag ska inte tänka på att tjejerna var överlyckliga över barnvakten. Teacher Kerry från Emelies dagis kom. Hon kom tidigt och jag blev utslängd långt innan jag behövde åka. Halva lekrummet är fullt av olika origamifigurer och de sover med ett leende på läpparna. Det ska jag inte tänka på för då ler jag så jag inte somnar och det blir godmorgon i stället för godnatt.

Godnatt!

Bon Ton

Vi sov på Langkawi i natt, i ett gammalt arabiskt hus som en gång stått på Penang. Bon Ton, Temple Tree heter hotellet. Det är som att bo på Skansen med gamla hus från olika håll i Malaysia. Husen är inredda med gamla, eller nygamla möbler. Ingen den andra lik. Stället är sagolikt.

Vi bodde i en svit med två sovrum, två badrum, träbadkar i hallen och en veranda för frukost och kvällste. Hotellet är upplevelsen och man vill bara tillbaka. Golvet var trälent mot fötterna och alla detaljer genomtänkta.

Poolen låg ut mot havet, fast man såg det inte för där var våtmark med massa fåglar emellan. Mina ornitologiska kunskaper är högst bristfälliga, men jag vet säkert att vi såg häger och en havsörn.

Skansenkänslan förstärktes även av alla katter som mös omkring bland hotellgästerna och ett par hundar som låg och slappade på receptionsverandan. Geckoödlorna på väggen och myggen räknas inte.

God middag och gudomlig, hemgjord glass fick vi på Bon Tons restaurang. Det behövdes verkligen efter en tuff morgon. Vi tog båten till Pulau Payar för Martins uppdyk, orsaken till hela helgutflykten, och sjön var allt annat än snäll mot oss och våra medresenärer. Båtpersonalen gick flinande omkring och delade ut påsar. Genomskinliga....säger inte mer, men Martin fick inte bästa uppladdningen för dykprovet.

Gick bra ändå och nu sitter han på båten hem med ett cert på fickan. Vi andra höll oss till snorkling men eftersom tjejerna var badtokiga, helst ville sköljas upp på land av vågorna eller simma zigzag runt ickesimkunniga snorklare och Martin mest under vattnet så fick jag bara 10 minuter på mig att inviga mitt nya snorklingsset.

Lang Tengha inspirerade och jag var nere på dyk- och fiskaffären och förgyllde deras dag i onsdags så pass att jag fick 20% rabatt, stamkunder som vi nästan blivit. Så där simmade jag omkring bland småfisk med prislappen kvar på cyklopet, felinställd snorkel och halva förpackningen kvar i simfötterna. Roligt ändå, mest för min publik.

Tjejerna och jag tog flyget hem för vi hade kalas på Adventure Zone i Batu Ferringhi att hinna till i eftermiddags. Emelies dagiskompis Abigail fyllde sex år och Emelie var så nöjd med att det var HON som var bjuden på kalas hos HENNES kompis.

Pulau Lang Tengha

Kristallklart vatten, färgglada fiskar redan i strandkanten och ilandsköljda koraller längs hela den vita stranden är inte fel. Snorkling, paddling och hängmatta på det och semestern är fullkomlig - nästan.

Ena smoklet i bägaren var att maten på hotellet inte var en höjdare. Började riktigt dåligt och repade sig till godkänt när kocken hade hämtat sig från chocken att ha gäster på sin lilla ö.

Andra smolket var att vi kapsejsade 20 meter från vårt mål med kajaken. Väldigt poppis bland barnen, men mamman fick mardrömmar på natten när hon vaknade varm och klibbig av att ac:n lagt av, eller bara tagit en paus. Då tänkte hon på vad som kunde ha hänt om vi fått hela kajakens lasturymme vattenfyllt en halvtimme tidigare, på den klippiga delen av ön där sjön är krabb, djungeln tät och inte en människa i sikte. Robinson på riktigt.

Tredje smolket var att vi inte såg en endaste elefant på hela den långa slingriga bilvägen till östkusten och hem igen. Såg bara varningsskyltar, och lastbilar långsamma som elefanter.

Fjärde smolket var att det var allför kort även om de fyra dagarna kändes som fyra veckor. Allt för kort och allt för underbart.