Gott Nytt År!

Nyår firade vi på LOOC för tredje året på raken. Middag hos oss själva på 25:an. Med mat från Dragon-i i uterummet. Barnen hade piffat dukningen med glitter stjärnor, små Hello Kitty-lysen och window arts. Glass och godis. Rosa champagne och Tiger-öl.

12-slaget tog vi uppe hos Jazan och Lisa på 27:an. Tittade ner på fyrverkerierna som gnistrade lite är och var på ön. Alla barn vakna.

Selamat Tahun Baru!

Skiftbyte i besöksfabriken

Mormorn och morfarn har checkat ut och familjen Movander har checkat in. Besöksfabriken kör för fullt. Busy season är igång med råge.

Tjejerna är på topp, barnbesök i hela fyra dagar och vi kan bara leka, hela dagarna, non stop. Två nya fina princessklänningar direktimporterade från Peking hänger och väntar på lek i morgonbitti. Rosa, tyll och glitter.

Morföräldrarna vilar upp sig på Penaga hotell nere på stan. Nyårsafton kommer de hit, så klart, annars har de barn och barnbarnsfritt och kan passa på att göra sista sight seeing av vår ö. Om det finns nåt kvar de inte har sett. De har mycket sista och 'kommer du ihåg' nu.

Jultomten

Men, jultomten då? Kom han till Langkawi?

Nej, vi har ju efter tre jular i Syostasien fått en rätt bra deal med honom. Vi textar vart vi vill han ska komma och när. Mot att vi är extra snälla så klart. Äter vår morgongröt och städar upp våra leksaker (för det mesta, ibland, rätt så ofta. I alla fall lite om mamma tjatar med snällrösten).

I år kom hann till LOOC på natten till lillejulafton. Tjejerna fixade så att uterumsdörren stod på glänt. Allt var klart när Martin och jag kom hem från bröllop på E&O, tomten hade redan varit där. Det var bara att stänga dörren och smyga i säng.

Paketen öppnades efter frukost och jullunch cross-over-western-asian-style intogs på China House. Eftermiddagen gick till att prova klapparna tomten kom med. En väldigt grön cykel fick premiäråka i hallen på LOOC och ett par rullskridskor med blingande framhjul rullade runt runt tills nya ägarinnans rumpa var alldeles öm.

Va?

Jo, det där med dyket? Det blev så klart stressigt. Lätt förvirrat. Inte mycket, men så pass att orutinerade jag inte hann skölja ur barnschampoot ur cyklopen och inte tryckutjämna tillräckligt så efter en kvart var jag lätt yr i bollen av att inte se klart i det grumliga vattnet och högerörat vart inte bekvämt. Det blev till att överge gänget, dra till ytan och snorkla vid dykbåten istället. Lomhörd. Fortfarande lomhörd så här tre dagar senare.

Snorklingen, det var också en syn. Arabiska turister var där och gjorde provdyk. Inte kunde de simma, så instruktören krängde på dem all utrustning, fick dem att luta sig bakåt på nedersta steget på båtstegen och sen bogsera dem ut ett par meter. Få dem under vatten och sen bogsera dem runt en kvart där nere i det grumliga bland lite koraller och fiskar. Jag flöt på ytan och skådade spektaklet. Skönast var en tjej som kom upp på dykbåten och var helt exalterad över upplevelsen. De fick putta upp henne. 'Amazing!', och sen vika sig dubbel över relingen och beklaga sig ljudligt över att båten rörde sig något obekvämt på det stilla vattnet.

Barnen och morföräldrarna hängde på stranden längre bort, där vattnet inte var så lugnt men allt eftersom vinden la sig blev det bättre och tjejerna och jag snorklade längs strandkanten efter lunch. Emelie körde med huvudet över vattnet. 'Man kan ändå inte se nåt', och Filippa och jag fick span på en drös fiskar och hela tre sjögurkor.

Julafton blev på Bon Ton. Med middagen först ute under bar himmel och sen inne för duggregn kom. Sov gjorde vi i ett 120-årigt malayhus. Vaknade gjorde vi till fågelsång och juldagen tillbringade vi i den avlånga blå poolen och på vår veranda med Lovis, Otto, Linda och Ludvig från S/Y Mary.

Annandagen badade vi i ett skönt vattenfall nära linbanan och Emelie passade på att bekräfta att hon faktiskt kan simma på riktigt rakt över fallets lilla bassäng.

Julafton

Jag har fjärilar i magen och kan inte sova. Precis som det ska vara natten innan julafton. Bara det att jag ligger inte vaken av nyfikenhet utan pur nervositet. Första dyket på 20 år, jag är inte odödlig längre och framförallt inte redo. Jag är skitorolig, pissenervös och aprädd. Man dör om man inte får luft och jag kan inte hålla andan i många sekunder. Antagligen inte en endaste där 10 meter under ytan. Gud förbjude om vi går djupare!

Men, tänker mitt lugna jag, ödets ironi kan inte vara så illa att jag född på en långfredag, dagen då Jesus dog, skulle dö på hans födelsedag. På självaste julafton! Så logisk är inte världen. Jag kommer klara mig, fintar dödligheten  och jag kommer sova som ett barn på julafton, med ett stort leende på läpparna och simfötterna på.

Det är bara nu jag inte kan sova.

Penangs Filharmonikers julkonsert

Katastrof! Santa missade hälften av barnen när han drog in med peruk, skägg och luva på sniskan på Penangs Filharmonikers julkonsert ikväll. Filippa grät och vi fick springa efter honom ut i foajén, mitt i konserten. Sista godispåsen fick hon. Han hade nog räknat fel, eller bara kastat bort hälften av påsarna när han försökte slänga upp julklapparna till barnen som satt uppe på balkongen i E&O's balsal. Eller så såg han helt enkelt inget mer än strålkastare och insidan av sin peruk. Han hade i allafall guldklocka så erfarenhet från jobbet måste han haft.

Väl tillbaka med fångsten, grät Emelie, för hon fick ingen egen.

Jag grät nästan också, men det var mest för att musiken var så fin. Hårstråna på armarna reste sig och rösten tjockade sig lite när man skulle sjunga Gloooooria. Det är maffigt med en hel orkester och en stor kör. 100 man på scen och 500 som sjunger med. Alla suger i. Lilla Penang kan.

Middag intog vi i puben. Sådär lagom pretansiöst, engelsk pub korsat med koloniala vibbar och lite julpynt på det. Mysigt. Morfar fick sin öl och Martin fick googla fram att en pint är 0,568l. Alla nöjda.

Firmafest

I går var jag i 'Tusen och en natt'. Rakt in i glitter, frasiga kjolar, långa ögonfansar och fantastiska håruppsättningar. Damerna såg ut som orientaliska drottnigar och männen som kungar. En och annan kimino, kabaya, kinesiska klänningar och ett gäng cowboys minglade också omkring.

Foto togs i det oändliga, i alla konstellationer, före, under och efter den åtta rätters långa kinesiska middagen med shower, frågelekar och hög musik. Konversation var överflödigt.

Det var annual dinner, eller firmafest, på jobbet i g hotells balsal. Temat traditional costumes och jag hade inte nåt minsta svenskt, tradionellt att sätta på mig. Viktigaste händelsen på året. Klänningar sys upp, frisören lägger håret och sminkösen sköter make up:en. Och jag såg ut som vanligt.

Alldra bästa stunden blev när jag och herr H smet ifrån efter desserten, precis innan de tänder ljusen och avslutar tillställningen. Vi smet till hotellets nattklubb, tog oss en drink, tittade på varandra och försökte prata mitt i livemusiken. Men, bara titta djupt i ögonen funkade väldans fint.

Sjuårskalas

En trippeldag! sa Filippa. Partyday på skolan, kalas på Hard Rock och så kommer mormor och morfar! Snacka jackpot!

Sista dagen för terminen på skolan är partyday. Man får ha vilka kläder man vill, ta med fika att bjuda kompisarna på och slutar klockan elva redan. Då måste mamman vara ledig.

Perfekt, för då kan man klämma ett tretimmarkalas på Hard Rock Hotel på eftermiddagen. Poolparty, vattenlek, massa mat och födelsedagstårta inklusive fruksallad och glass. Goodie bag på det och ungarna var helt slut och saliga.

Mamman svettig, för hon fick stanna på land och prata med de andra mammorna och den enda pappan. Martin kom senare. Tog andra hållet runt ön för att inte fastna i bilköerna vid vägbygget som håller på då och då på den slingriga vägen mellan oss och Batu Ferringhi.

Hålla lite reda på sina mindre simkunniga barn och fundera på vart hennes egna föräldrar nu kunde vara bidrog också till den eviga strimman längs ryggen för kalasmamman.

Gammelföräldrana landande vid fem och var på LOOC tidigare än vad vi räknade med så de fick vänta en stund bland myggen i vår tjusiga lobby. Martin och Filippa körde först. Jag körde lite omvägar och lite fel men Nancy fick tillbaka sin väska med sina kläder. Hon råkade nämligen gå hem i bara badkläder av bara farten.

Filippa sjuåringen var mycket nöjd med sitt kalas och överlycklig över att äntligen ha mormor och morfar här. Vi med. Jullovet är räddat!

Henry Bear

I Filippas klass har de Henry Bear. En go nalle med skoluniform, ombyteskläder, pyjamas och en dagbok som får följa med ett barn hem efter skolan. Igår var det tredje gången han fick sova över hos Filippa. Varje barn skriver i hans dagbok vad de gjort tillsammans. Ritar eller klistrar in bilder. Henry Bear får vara med om en hel del, läser jag. Prova på olika slags mat, höra många godnattsagor, leka och göra läxor.

Santa

Så var det dags för Santa att komma till SCIPS igen. På självaste Luciadagen. I år kom han i en vit cabriolet pyntad med glitter och med sina tomtenissar, eller elfs, på fina röda cyklar.

I år var han fake, sa Filippa vid matbordet. Nä, han var inte riktig, höll Emelie med. Han var för stor och hade konstigt hår under håret. Däremot, framhöll Filippa, förra året var det den riktige tomten som kom. Det var det. Men, han kanske inte hann i år och fick skicka en stand in?

Mrs Woodhams pappa, förra årets tomte, måste vara rätt nöjd med det betyget.

Bra betyg delar jag även ut till early years julkonsert igår kväll på Wawasan. Vi fyllde bilen med två Reception-tjejer, en storasyster och en kör-tjej som stod för underhållningen mellan småttingarnas nummer. Vi hade Ingrid, Emelie, Filippa och Emilia med i bilen och vår slöa Alza fick använda alla sina säten. Varje klass körde ett sångnummer och en dans. Vår Emelie både sjöng och dansade, ja allt. Utom att le, då. Men, det hade inte jag heller lyckats få till med alla de tjusiga dansrörelserna.

Orange

Idag var jag på knytkalas i ett stort, fint hus i Jesselton Hights, bostadsområdet brevid skolan vid foten av Penang Hill. Mammorna från Emelies klass var där, och några till. Några färre.

Det är en sydafrikansk-tysk familj som flyttat hit från Singapore den här terminen. Mamman i familjen är van vid lite mer drag och mingel än vad som sker på Penang så hon tog saken i egna händer, la champagnen på kylning och textade runt till alla hon hade numret till att ta med sin bästa julrätt, eller bara nån rätt, och komma hem till henne vid elva så vi skulle hinna luncha i lugn och ro innan skolhämtning.

Ett paket från tomten skulle man också ta med. Amerikanska damen som fick mitt paket blev själaglad. Själv glömde jag min present på köksbänken. Jag fick i alla fall med mina halvtomma burkar hem, med egeninlagd sill och gubbröra på rökt norsk lax.

Det blir rätt intressanta diskussioner när man sitter och snackar med en indiska som bott i både USA och Europa, en amerikanska och en japanska som bott i London och en drös större asiatiska städer. Och så sitter vi här i Malaysia på ikeastolar hemma hos en sydafrikanska. Mycket om kulturella skillnader och mycket om hur man egentligen kör här på vår lilla ö.

Indiskan, som varit på kulturträning med jobbet, förklarade för oss att vi i världen är tre färger. Röd, som följer lagar och förordningar (Sverige, då). Röd litar på lagen och litar på att den följs. Blå som inte följer utan gör vad som behövs för att klara sig och sin familj (Indien, inte så otippat). De litar inte på lagen och skulle ljuga för att hjälpa sin morsa om hon hamnar i klameri med rättvisan även om det var hon som kört över moppedisten.  'What kind of person are you if you wouldn't lye to help your mother!!!'

Röda laget säger ju då; jag skulle då rakt aldrig ljuga för att hjälpa mamma. Har hon gjort fel så har hon, rättvisan segrar. Givetvis stöttar jag henne, men ljuga? Muta? Nej aldrig. Så gör man bara inte!

Sen har vi de oranga länderna. Det är bla Malaysia, det. De gör lite både ock. För det mest följer de reglerna, men är de inte så viktiga låter man bli. Och, för oss som kört på Penang, det förklarar allt:

Det är ju därför de allt som oftast inte kör i en fil, utan sådär mittemellan. Ena hjulparet över linjen, hålla möjligheterna öppna för ett snabbt sidbyte medan man funderar på vart man ska.

Dagens jordenruntjulbord har fått saker att klarna. Jag börjar bli orange.

!

Ok, de bad om det.

Så nu ligger det en tung doft av pepparkakor över 25:e våningen på LOOC och tre tjejer sitter framför Spöket Labans jul och knaprar sina vinda och snea alster. Nöjda!

Passar bra efter julgranständningen i går på g hotel. Pensionärskören sjöng vackra julsånger och hotellchefen tände de blå- och vita ljusen i låtsasjulgranen. Mr Fake Santa gick runt och delade ut godis till barnen. Expatsen var där och minglade med en drös locals. Trevligt!

Sen följde Emma med oss hem för mysig sleepover. Fnitter och viskningar från Emelies sovrum värmde mitt hjärta när jag fixade runt i huset. Martin är i KL och lär sig allt om projektledning av en lärare från Bangalore och minglar i köpcentrum med arabiska turister som julshoppar(?!?). Ikväll drar han på sig malaysiska landslagströjan och går och tittar på Suzuki Cup. Heja!

Det får bli en lugn söndag. I går hann vi även med hela fem timmar nere på Queen's Bay mall. Tjejerna lekte med Emelies saknade gamla dagiskompis Esther inne på leklandet. Jag fikade med hennes föräldrar och hann även köpa lite pryttlar till hemmet. Om en vecka slutar även Esther på Taska Nania och efter jullovet blir det Kinesiska skolan för henne. Men, vi kan fortfarande ses och leka. Tur det!

Vi har våra traditioner

Vi har våra traditioner. Vi må vara slappa på julfirande, skiter i påsk, igonerar midsommarafton och hänger lite lätt med på Deepavali, kinesiska nyåret och Ramadan. Så där lite om tid finns, andan faller på och nåt spännande händer.

Julen bleknar mer och mer och saknaden är inte så stor. Vafasen, det är ändå 35 grader och strandväder jämt. Vem kommer i julstämning i det?

Första året bakade vi massa pepparkakor, gick på julkonsert, skrev julkort och pyntade. Hade julmiddag hemma med kalkon, massa gäster och ringde tomten så han kom på juldagen. Eller egentligen kom han på julaftonsnatt och dumpade presenterna under den vita plastgranen, han var flexibel med oss emigranter. Många stora presenter kom han med så föräldrarnas dåliga samvete över att ha ryckt upp barnen från sin trygga lilla värld hemma i Sverige dövades fint. Omtänksam man tomten, tänker på både barn och vuxna.

Andra året, blev det lite pepparkakor eftersom barnen bad. Julkort glömde vi, julmiddagen la vi en vecka tidigare ute på restaurang och jultomten fick ta sig till Sri Lanka med order om bara små paket.

I år? Ja, vi rycker upp oss lite. Julkort blev det inget med eftersom jag kom på det precis nu. Pepparkakor blir det om nån ber.

Julkalendern har införts av omtänksamma vänner från Täby. Succe! Barnen fattade inte varför- vem är Jesus? -Jaha, han är kompis med Mohammed, Ganesha och Buddha, varför har vi inte sett hans hus eller skulptur nångång?
Fast de fann sig snabbt i konceptet när det upptäckte att där är lego (!!!) bakom varje lucka.

Granen är på väg ur sin låda och vi hoppas den inte gulnat totalt och att några få blå lampor fortfarande lyser. Julkonsert blir det, så mormor blir glad. Julmiddag blir det dåligt med eftersom vi kör snorkling och dykning på Pulau Payar på självaste julafton och tomten har redan fått sms om att han få göra små paket i år igen och ta sig till Bon Ton på Langkawi. Silk suite och kom efter frukost på juldagen, tack gärna vid poolen.

Men, en traditon har vi här. En som vi gjort varje år. Alltid likadant. Inget glömt, inget ignorerat, bara exakt samma sak. Vi åker till Turf Clubs open house första helgen i december. So not advent. Vi kommer tidigt, vi parkerar på fältet, vi går förbi stallen och tittar på hästarna. Vi går till ponnyridningen, köar tålmodigt och får oss ett varv. Vi köar sen ännu mera tålmodigt och får oss en ansiktsmålning. Vi träffar folk och hejar. Vi får panik över att där är så mycket folk och så åker vi hem.

Eller, det sista var inte sant mer än för i år. Annars tittar vi på hästhoppstävlingar också, men i år hade Turf Club lyckats med sin reklam så stället var smockfullt en kvart efter det öppnat. Panik, men vi håller våra traditioner.

Femårskalas

Det var kalas i fredags. Jag minns knappt vad som hände och hör inget längre. Emelie firade sin fem stolta år med lek-all-inclusive på Adventure Zone. Yehaa, 30 barn, massa morsor och fullt drag. Emelie körde slut på lekorken redan innan de kom. Vi råkade komma i väldans god tid för det fruktade vägbygget var klart så bilen swischade till Batu Ferringhi på en kvart. Rekord.

Men, födelsedagsfiraren var nöjd ändå. Satt och drack jos och tittade på 'sina' barn. Njöt deras happy birthday-sång, som jag inte filmade för jag tryckte på fel knapp, och ville inte blåsa ljusen 'för det var så vackert'. Nöjd, mycket nöjd.

Jag? Trött, mycket trött och laddar om för 7årskalas som Filippa vill ha på Hard Rock men som Hard Rock verkar vara så där måttligt intresserad av att fixa. Sista chansen idag, tredje gågnen gillt borde jag kunna få boka deras födelsedagspaket. Om telefonistan lyckas koppla mig rätt person och rätt person faktiskt vet vad han ska göra.

 Annars blir det AZ igen. *Big Happy Smile*

Leva drömmen

Jag har en favoritblogg, eller egentligen är det en hel hemsida. Välskriven, spännande, rolig, intressant och med världens finaste bilder. S/Y Mary heter den och det är en familj från Limhamn som seglar jorden runt. Fyra år ska det ta, de la ut när vi lyfte till Malaysia. Barnen är lika gamla, föräldrarna också, ungefär. Väldigt lika och så olika.

Eftersom jag läst varenda millimeter på bloggen i två år så känner jag ju dem. Så när jag läste att de seglade upp Malackasundet, vårt vatten, då var det ju självklart att fråga om mina vänner ville komma på fika, leka och bara hänga vid poolen. Jag drog i väg ett mail. Måste i alla fall fråga....och fick svar!

Oj, vad skoj! Och, oj, vi känner ju egentligen inte alls varandra. För dem är vi bara en mailadress. Coolt att de vill träffa oss, ändå. Jag blev nervös på både deras och våra vägnar. Men, när de stod där nere i LOOCs gigantiska entre och när de satt och pimpla kaffe på havsbalkongen och vi bara pratade och pratade om våra olika världar, ja då kändes det bara så rätt.  Så roligt och så otrolig inspirerande. Leva drömmen, wow!

Ankdammen behöver lite injektion ibland och det här var bästa hittills! Ännu bättre blev det dagen efter när vi fick komma ombord på Mary, en riktig världsomseglarbåt. Jolleturen ut från Clan Jetty kunde barnen allt vara utan, men båten, vilket paradis. 'De bor i en klätterställning, fullt med kojor och toaletten är en tron!'. Så tronen provade vi många gånger och vi fick dem knappt av båten innan mörkret la sig.

Självklart ses vi på Langkawi till jul. Barnen har redan pysslat julkort och pratar om Lovis och Otto som de bästa gamla vänner. Längtar mer till att se dem än att tomten kommer.

Städdag

Filippa och Martin gick upp sex imorse för att städa stranden längs Gurney Drive. Filippa var lite seg, men inte helt svårövertalad så de kom iväg. Stranden ligger nu fin och glänser i förmiddagssolen. Fyra timmar tog det och som tack för hjälpen fick de varsin rosa t-shirt och en flaska vatten. Filippas funkar bra som klänning och Martin klär riktigt bra i rosa.

Kommer de att städa igen? Tja, det var kanske inte så skoj, men insatsen behövs mer än väl. Kanske vi kan locka fler kompisar, så det blir roligare? Vi får se, en gång är bättre en ingen gång. Sjusovarna Emelie och jag har i alla fall lite att ta igen.

Close but no cigar

Så nära, så nära, men ändå fick vi inte sett tigern. Close but no cigar.

Vi tog oss på ofarbar väg till Chitwan för tre dagar djurspaning i deras nationalpark. En liten djungel nära gränsen till Indien som är fylld med fåglar, apor, tigrar, vilda elefanter, massa slags rådjur, nån liten sorts björn - och då bengalisk tiger.

Blyg, och få får se den. Men, där var en hungrig en som gick in i byn för att ta sig en vattenbuffel precis där vi gått i land efter kanotturen längs floden ett par timmar innan. Han såg bestämt oss, vi såg bara hans bleka fotspår men, vissa på vår lodge fick äran att se honom - och vi grämer oss.

Ja, vi grämer oss. Fast vi vet att naturen visar sig när naturen vill. Men, ändå...ändå. Så nära, så nära. Fast vi gick på tigerjakt och allt i skymningen.

Nära noshörning kom vi. Gick nästan rakt in i rumpan på en stor ståtlig enhornad 25-årig herre. Vår guide blev bra nervös där när vi gick runt dungen så vi fick springa tillbaka en femtio meter. Noshörningar tycker inte vi luktar så gott och uppskattar inte att vi står pang på och stirrar på dem när de äter sin frukost. Då blir de arga och springer efter en i sina 40 km/h. Men, en 10-20 meter bort funkar det bra att stirra. De är närsynta.. Och oj, vad han åt. Vi hann nästan tröttna, men det gör man inte. Tänk vilket djur, så ståtligt, så urtida.

Vi fick även se en stor krokodil som låg och solade i förmiddagssolen när vi gled ner för floden. Kingfisher i alla storlekar och färgkombinationer, Marabostorkar och allt där emellan. Trollsländor i alla dess färger kryddat med lite sällskap av fjärilar.

Elefanter red vi ut på i djungeln och det var precis som guideboken sa; djuren fattar inte att vi är med utan tror bara att det är den där gamla tråkiga elefanten som kommer där igen. Vi kom så nära rådjuren. Stirrade dem rakt i rådjursögon utan att blinka, eller andas. Apor såg vi också, men ärligt, macacerser vi så det räcker på Penang: I botaniska trädgården, i Youth park, uppe på kullen, på Monkey Beach och längs vägen till Batu Ferringhi.

Men,vi ser inte snöklädda berg bakom djungelns gröna. Vi ser inte världens högsta berg. Det gör man i Nepal och det är så otroligt häftigt. Tja, barnen tröttnade på tjatet om bergen, men Martin var som tokig och fotade dem i soluppgång, i solnedgång, mitt på dan, från bilen, från planet och var sjutton vi nu såg dem när inte diset skymde dem.

Sista dagen såg vi dem även från Katmandu, som annars är mest smog och dis. Och en herrans massa skräp, platspåsar, tutande och dieseltung luft. Fattigt och vackert, det är vad Nepal är. Mycket fattigt och mycket vackert.

Och, sådå tiger...

Namaste

Vi har vandrat

Vi landade i Katmandu i söndags. Måndagen klämde vi tempel och gamla palats. Det blev buddhistiskta Monkey Temple och Boudha men bönesnurror i alla storlekar att snurra på och ett hinduiskt med kremering och Diwalifirande människor. Vi lullade omkring Patans gamla kungapalats och sen kom regnet lagom till sen eftermiddag.

I tisdags bar det iväg ut på landsbygden. Vi och vår guide blev avsläppta där asfalten tog slut och sen gick vi i sex timmar uppför till Nagarkot med alltför stor packning. Vi naiva turister trodde bilen skulle ta jätteryggsäcken från hotell till hotell. Det visade sig rätt tydligt att så inte var fallet så mamman och pappan fick en extra utmaning. Starten var lite tuff och fram till lunch hade vi två gnällande barn under gassande sol. Martin bar dem mest hela tiden på sina, nu ömmande, axlar (tillsammans med jätteryggsäcken, då).

Men efter världens godaste snabbnudelsoppa i ett jordhus i en pytteby rakt ute i ingenstans så blev humören på topp och vi knatade hela vägen till hotellet vid vägens ände och såg hela Himalayas mäktiga bergskedja. Vilket som var Mt Everest vet vi inte så noga, för just den toppen var som minst, längst bort, men vackert var det. Bergtagna och kamerans minneskort är fullt av bergsbilder på både solnedgång och soluppgång.

Efter en god natts sömn var det på med vandrarskorna igen på ömma fötter och ryggor på ömma axlar och en sju timmars vandring kom vi till staden Dhulikhel. Mest nedför, brant med trappor, men även uppför, igenom skog, förbi små gårdar, terraserade fält, igenom kostall, förbi getter, kycklingar och stora jättegungor av bambu som byarnas ungar gungade högt, högt, högt på. Vår guide satt sönder en, och sen vågade ingen prova...

Det var en sliten familj som stapplade in på ett hotell fullt med skandinaviska och tyska pensionärer och dofsingarna imponerade stort på dem alla. Oss med! Det blev bottomless med chokladpudding och ännu en godnatts sömn under dubbla täcken.

Idag är vi tillbaka i ett stilla Katmandu. Det är sista dagen på Deepavali och det mesta är stängt så det blev lunch på ett hippieställe med bara mackor och cola på Freak Street och så lullade vi runt Durbar Square. Vi hoppas nån restaurang öppnar för kvällsmat. Nepalesisk mat är supergott och vi vill inte missa en endaste chans att äta den!

Deepavali

Deepavali, eller Diwali är ljusets festival för hinduer. Årets viktigaste och i år infaller den nästa vecka. Då har vi ledigt, så igår klädde skolan sig i indiska kläder, målade små ljuslyktor och lärde sig historien om Rama och Sita. ¨

Sen berättade de den historien för oss till kvällsmaten på stranden i Batu Ferringhi. Blod, tårar, smäkta, mäkta och kärlek är allt jag kan säga. Och ett monster med tio huvuden. Läskigt med lyckligt slut och därför tänder vi ljus, sa barnen. Jag får nog ta och googla fram historien så jag fattar vad som egentligen hände.

Fina var de när de satt där på bussen. Mycket färg, mycket glitter och bling-bling, men inget foto inte för det var inget batteri i kameran. Det blev två svettiga eftermiddagsbilder i stället för batteriet låg på laddning för nästa äventyr; imorgon drar vi till Nepal. Där firar de också Deepavali. Så vem vet, jag kanske får ihop historien om Rama och Sita utan att knappa på datorn?

Haloween på g

Igår tågade ett gäng utklädda barn med piffade föräldrar bort till g hotel. Det var Haloween partaj och massa glada barn intog hotellets nattklubb. Disco, spooky corner, teaterrök och fladdermusvingar till middag. Mr Morthsuit och ett lik hängde i baren. Jag fotade och smygdansade när inte barnen såg.

Tomt

Efter våra äventyr i djungeln och lite slappeliv på Penang har Los Olldens dragit vidare på urbana äventyr i Singapore. Vi sitter kvar i soffan och somnar tidigt till en halvtaskig musikalfilm. Sen ska vi jobba ifatt läxa, tvätthögar, nya resebokningar och bildredigering.

Vad tomt det blev. Vad hände?

Borneo

Sent i söndags satt en jetlagad familjen Ollden och åt room service-mat på vårt hotellrum i Kota Kinabalu. Åkt hela vägen från Stockholm och allt var som vanligt, som de alltid suttit där. Men, galet är det allt.

Och mer galet blev det, för efter en soft dag på den gigantiska playan på Nexus Resort så drog vi till Sandakan och ut på äventyr i djungeln och på havet. George, vår guide, gick ut hårt. Tog oss till en grotta full med fladdermöss, fåglar och kackerlacker. Han vägrade gå in, för det luktade skit. Tjejerna bangade snabbt men Viktor och männen tog sig runt hela rundan på den hala spången.

Natten blev på en djungel-lodge vid floden efter en solnedgångstur in på en biflod i bästa Doktor Drövels anda (eller vad nu barnprogrammet hette på den svartvita tv:ns tid). Vi fick se näsapor så vi teg, hägrar och en liten grön giftig orm som jag inte fattar hur de änns lyckades hitta mitt i allt grönt.

Djungel- och naturturer är mycket tidig morgon och sen kväll. Så nästa dag blev tidig. Ned för floden i speedbåt, paus sen ut på havet i samma lilla speedboat för att åka ut till sköldpaddeön. En skön regnfront med buller mötte oss och det blev en väldig blöt och skumpig resa där kapten hamnade vilse och ingen var speciellt bekväm.

Men, lyckan med fast land under fötterna, lunch och torra kläder så var det glömt och vilsekörningen blev helt förlåtet när vi sent på kvällen fick se mamma jättesköldpadda lägga 111 ägg och sen få släppa ut en korg med nykläckta småttingar. Magiskt. Vilka vackra djur med största lugnet och de vackraste ögon. Miljoners år av visdom.

Tidig morgon tillbaka och upp i buss för att träffa orangutanger i deras rehab reservat. Häftigast var dock att se en vild en dagen efter när vi åkt upp för floden igen och bodde på en annan lodge dit inga vägar går.

Inte ström heller och generatorn la av lagom tills det var dags för herrarna att duscha så de fick lukta vildmän ända tillbaka till KL. Strömavbrotten gjorde inget, blev bara mysigare att sova med öppna fönster och myggnät. Somna och vakna till djungels ljud.

Inte änns hemresan blev lugn. Då klappade lamporna i hop på KK's landningsbana och inga plan kom iväg innan tio på kvällen. Vi som skulle via KL missade självklart sista Penangflyget så tre på natten kom vi till Mariott för att bli bjudna på dusch och mjuk säng innan det blev upp tidigt igen för morgonflyget till Penang.

Behöver väl inte säga att vi slappade resten av helgen? Ingen var ledsen för vår svala pool.

Och ingen glömmer det här äventyret.

Fredagsbön

Efter Ninas eminenta bloggande under mer än två års tid kommer här nu en gästblogg av Mister Martin's Wife's husband. Det är nämligen så att jag bott tillräckligt länge i ett muslimskt land utan att ha gått i moskén. Nu fick det vara nog så för ett par veckor sedan pratade jag med en muslimsk kollega och berättade att jag var lite nyfiken och frågade om jag fick följa med på fredagsbönen utan att det skulle vara konstigt för dom och jodå, det var inga som helst problem så länge jag typ inte tog med några rondellhundar eller nåt....Genast kom många fram och sa att "det får man väl inte", "det kan du väl inte" så alla sköna förutfattade meningar om islam kom ju fram ganska fort från många håll. Både från lokala och expats. Undrar varför vi är skapta såna? ja, ja, ja.

I fredags började fredagsbönen 13.04. Det är lite olika beroende på solen tydligen men man hör ju böneutroparen när det är dags så det löser sig antar jag. Telefonen skulle stängas av och man fick inte prata i moskén. Det var de enda förhållningorder jag fick så sen tänkte jag att det är väl bara att respektera människorna och göra som dom andra så kör på.

Lärde mig rätt mycket av mina kollegor på köpet. För att få ha fredagsbön i "sin" moské måste man vara 40 personer och ha tillstånd från islamistiska förbundet på ön. Detta gäller bara fredagsbönen vilken är längre än alla de andra bönerna 5 gånger om dagen då man på fredagen även inkluderar lite utbildning av koranen som jag förstod det. Annars är det som sagt 5 gånger om dagen. Första gången tidigt på morgonen, typ runt 05.30, två gånger mitt på dagen för att avslutas med 2 gånger på kvällen innan man går och lägger sig. Det är då vi hör skönsången från moskén i närheten av lägenheten. Detta görs för att man kontinuerligt ska påminnas att gud alltid ser dig och komma ihåg att man skall göra goda saker.

Så av med skor och sockar, kavla upp byxorna, tvätta händerna, ansiktet och fötterna, innan jag och min "ledsagare" gick in. Först stå upp , ner på knäna, följa böneutropen på arabiska, upp, ner, pannan i backen och försöka hänga med min granne genom ritualen. Det är samma ritual alla 5 gånger om dagen, dag efter dag berättade dom. Tror det gick hyfsat men efteråt fick jag lära mig att missar man de viktiga sakerna i bönen så anses den icke godkänd. Hur mycket jag än försökte så tror jag faktiskt att jag inte fick godkänt även om det, som mina kollegor finkänsligt uttryckte det, var ett "special case". Att man gör allt samtidigt och i samma riktning (mot Mecka) är för att visa lojalitet och för att visa att vo gör det tillsammans. Det ska inte spreta åt olika håll.

Tror det tog runt 40 minuter totalt med "teaching" på Bahasa och det ska sägas att jag var lite nervös innan för att jag skulle bli totalt uttittad eller att andra skulle känna sig obekväma men det var väldigt lite om ens någon som tittade konstigt på den knappt 2 meter långa, förvirrade blekingen....kändes nog konstigare när jag för tjugo år sedan av misstag kom in på en katolsk gudstjänst i Edinburgh.I bilen tillbaks till fabriken fick jag mig också en liten lektion i skillnaderna, eller snarare likheterna, mellan kristendomen och islam. Kort och gott samma tro, samma gud bara olika profeter.....same same but different. Var tusan ska man då behöva bråka så mycket om det och använda det som slagträ från båda sidor tänkte jag men finkänslig som jag är så sparade jag det till en annan gång.

Förresten, en liten miss som ovan moské besökare blev det ju dock, jag hade tagit av mig skorna lite för långt ut så när det började ösregna under bönen så blev både skor och sockar rätt så genomsura. Eftermiddagen fick bli barfota i våra plastiga inneskor och min kinesiska kollega tittade lite konstigt på mina strumpor som hängde på tork i min cubicle med bästa Feng Shuin i fabriken!

Nu vidare mot hinduismen, buddismen och taoismen här på ön. Min 3:a i religionskunskap skulle varit bättre....

Kalasvecka

En kalasvecka med kontraster. Började med Star Wars-kalas i lördags med lekstationer, Subway take out-mackor och långdopp i infinitypool med utsikt över havet i Tanjung Bungha och slutade med ett hemma-i-kampungen-kalas idag ett stenkast i från super-condohuset vi var i förra helgen. I kampungen var det hemgjort ekologiskt, lek med vattenslang, gegga, massa husdjur, mango på träden och häng på verandan. Båda  ställena var lika fascinerande.

Däremellan var det svenskt 6-årskalas hos Emma på Gurney Beach och Emelie klämde även sitt första kalas med klassen på Adventure Zone. Vet inte vem som var lyckligat, hon eller jag? Det är inte lätt att vara ny i skolan fast man är gammal på Penang och vissa mornar har hon inte velat gå till skolan för hon har inga kompisar.....Men, nu vet jag att hon är på banan. Hon var glad som en speleman, jag såg inte röken av henne så jag fick lära känna ett gäng trevliga föräldrar till. Alla med globala livshistorier.

Men, bästa kalaset blir imorgon kväll. Då träffar vi familjen Ollden på Borneo, influgna direkt från Sverige. Bara för att hälsa på oss (och sköldpaddor, akvariefiskar, orangutanger, kanske nån vild elefant, krokodil, apor, fåglar och mygg).


Psst, kampung är malaysiska för by. Husen ligger tätt, man har en liten tomt och sen en gemensam yta i mitten där folk hänger av och till. Plåttak, nätfönster och öppna dörrar. Portal in från gatan, egentligen inga bilar och mopparna puttrar snällt.

Eldflugssafari

Vi slutade tidigt idag för att åka över till fastlandet och en bit söderut till Nibong Tebal där det finns eldflugor i träden längs floden. Innan mörkret kom åt vi en god middag på en enkel fisk- och skaldjursrestaurang längs stora vägen in till stadens centrum. Syrlig fisk, clams, krabbsoppa, räkor, färskaste bläckfisken fångad vid flodmynningen och för säkerhets skull lite kyckling på det. Vi var i himmelriket och Filippa klämde det mesta av bläckfisken och åt clams så vi skämdes. Emelie utnyttjade tillfället, tvättade skalen och fick fina snäckor med hem till sin samling

Med så god middag var det väldigt skönt att glida ut på helt stilla flod och se buskar som glimmade som bästa julgransbelysningen. Lite blixtar ute vid horisonten ramade in ljusspelet och vissa av oss somnade gott, trots lite krokodilskräck, redan innan båten var tillbaka på jettyn igen. SpiralSynergy har fixat ännu ett lysande arrangemang.

Besök

Tabea är här!

Jag hör ljusa barnskratt från uterummet och en massa prat. Det var åtta månader sen Tabea flyttade till Taipei, och oj, vad hon och Filippa har saknat varandra. Filippa säger inte så mycket och livet är mest bra, men ibland har det märkts att bästa skolkompisen har flyttat från ön. Ett ögonblick, och så är det borta.

Tabea har däremot skrivit högar med brev och några har de skickat. Filippa förvarar dem bredvid huvudkudden när hon sover. Det var tufft i början för Tabea. Hon har bott hela sitt liv, minus två månader, på Penang. Men i våras föll hon på plats och nu är de tillbaka på besök. 'Taipei is great, but Penang is just marvelous', som hennes pappa sa när han kom och lämnade henne.

Vi får en hel eftermiddag med Tabea, och allt känns som vanligt.

Rosa igen

Sista rosa bandet halabaluns på E&O för mig- och det känns bra. I år började de innan utsatt tid(!) och hade med seriösa inslag, som den faktiska cancern som välgörenhetsfrukosten faktiskt gäller. Inte för att nån var så sugen på allvar och dödlighet, utan mest på fnitter, frukost och champagne, men har man nästan trehundra kvinnor under samma tak så kan man ju få ut ett budskap eller två.

Även om de mest sitter och tänker på mat. De flesta rosa damerna i den stora balsalen har ju varit uppe tidigt, försett barn med frukost och  fått dem till skolan. Utan mat och kaffe. Så eftersom kaffesuget var ohämmat så pajade ena kaffemaskinen och det gick inte att få fin-kaffe på ett bra tag. Först när det var dags för modevising fick jag tag på en kopp java. Men, den fick stå och kallna för Vildana gick catwalk och jag hade med en halvt fungerande fin-kamera som inte tåler sin blixt så jag var tvungen att vara nära scenen för att fånga alla vackra kvinnor på bild.

Annars fokuserade jag mest på lyxvaran franska ostar, lite småprat och tänkte på att nästa gång jag sitter i en balsal så kan jag bra gärna tänka mig en seriös jobbkonferens.

Tillbaka hos Mr Lee

Så var vi tillbaka igen. Denna gång på Gurney Beach. Dags för revansch och debut hos Mr Lee. Simning infört på schemat varje onsdag eftermiddag från och med igår. Jepp, så det så.

Filippa fick sin revansch. Nog för att Mr Lee lärde henne att simma på Sri Pangkor, men nåt nöje var det inte. Hon var mest skraj. Rädslan rådde skolans simlektion på i våras, men att få upp nån vidare längd och uthållighet hanns inte med innan terminen var slut. Det är här Mr Lee kommer in. 'That's why you pay me'. Jepp, indeed.

Nån debut blev det inte. En övertrött Emelie redde inte riktigt ut halabalot. ' jag viiiiiill siiiimma', satt hon och ylade på bassängkanten, men orken fanns där inte. Hon körde slut på den tidigare på dagen när hon och Ingrid hade vattenkrig i uterummet. Simdebuten fick bli en kinesisk chokladbit (läs torkad frukt) av Mr Lee med de andra efter lektionen. Jepp, det var gott och sen blev allt bra.

Filippa och Emma var nöjda. Ingen av dem har varit speciellt intresserade, men simma varvat med lite snackepauser var precis deras melodi.Den enda som var riktigt på var lillbrorsan, Kenan. Mr Lee hade inte en chans att avfärda honom som för liten, fick knappt honom att sluta. Hepp.

Jag vet inte vad jag ska säga

Tänk att det finns facebook-sidor som säger Nej till böneutrop i Sverige! Botkyrka kommun  vill låta sin moske ha ett böneutrop i veckan. Ett! Hur kan det störa? Böneutrop som är så vackert, och försnillande kort. Vi vill alla åka jorden runt och uppleva alla kulturer men kulturer får inte komma till oss? Att världen blir vänligare när den krymper gäller inte vår byk? Även min fyraåring fattar att det är som kyrkklockor (eller egentligen tvärtom), varken mer eller mindre. Varför göra en stor sak av en liten sång?

Mid-autumn Festival

Igår var det fullmåne. Årets största och finaste måne enligt kineserna och då firar man 'mid-autumn festival' med mooncakes och laternparader.

Vi åkte ner till kvällens parad på Beach Street. Gatan var avstängd från Bomba(brandkåren) upp till rondellen vid Clock Tower. Jippo med tävlingar som bästa lanterna, bästa mooncake, clowner, försäljning av mobilabonnemang och färglägg din egen lanterna var i full gång när vi kom vid sex-tiden. Filippa hakade på lanternmålningen och Emelie fick sig en fin ballongblomma av en gulhårig clowntjej.

Fullt med folk och rätt skön varm kväll med småbrisar med jämna mellanrum. Vi tog kvällsmat på Old Town i ett av de nyrenoverade gamla husen och sen väntade vi på att paraden skulle dra igång vid halvåtta. Vi tände ljusen i våra lanternor och lyckades även gå med en bit innan ljusen brann upp. Sen tog också orken slut så då gick vi tillbaka till bilen som vi så smidigt pakerat nära på en sidogata.

En sidogata som var avstängd för paraden och inte så vidare smidig längre. Men, mot enkelriktat och med tålamod kom vi hem ändå till slut, med extra trötta barn.

De hade Emma på övernattning så nattsömnen lördag till söndag blev lite klen. Men, rolig. Mycket visk och fnitter. Filippa hann även gå på mini-models innan stora tjejkvällen och lära sig lite catwalk och poser. Inte föräldrarnas favoritgren, men scenvana kan aldrig skada, tänkte vi, även om det är läppglans inblandat.

Emelie gillar i för sig också läppglans men att gå runt, posera och vara tjusig kan hon bestämt vara utan. Hon tog istället sin infångade gecko med halv svans i en för liten glasburk och åkte hem till Ingrid och lekte med henne och och hennes döda gräshoppa. Ända felet med den lekdejten var att pappan kom alltför tidigt och hämtade.

Vi inledde faktiskt helgen precis som vi avslutade den: med en lanternparad. Vi åt middag ute på Straights Quay i fredags eftersom Filippa drog sin andra mjöltand hos KK Ong.

Hennes nya tänder har så mycket mer bråttom upp än vad hennes gamla vill trilla ut. Denna gången var det inget roligt alls med tandisbesök! Det blev mycket medhårs och övertalning från mig och mycket vilja från Filippa som till slut fick upp henne i stolen. Hela hennes kropp ville bara springa hem, men huvudet fattade att tanden skulle ut så, till slut vann huvudet och tandfén fick nytt att hämta från LOOC.

Som plåster på såret fick Filippa välja restaurang så det blev pasta och glass på italienaren vid kajen. När vi var färdigätna kom en liten stilla lanternparad förbi. Inga sambatakter som kvällens, dock.

Köldrekord

Termometern visade 24 grader idag, igen. Köldrekord! Det bara regnar och regnar. Moln efter moln kommer in över ön och solen syns knappt till. Mörkt som en svensk höstdag.

Alltså, nu måste man ha långbyxor på sig. Inte för att man kan, utan för att slippa frysa.

Blub blub

Jag är helt slut. Jag har varit på mitt andra uppfräschningsdyk på Manta Divers, en bit längre bort på Kelawai. Det får allt bli några gånger till innan jag är på banan. Över vattnet än under är så mycket mer jag. Helst i båt med vind i seglen. Inte under ytan med ett munstycke intryckt i käften och bara torr ishavsluft att andas.

Det var nästan tjugo år sen jag tog mitt cert i Krabi och dök sist. Sen dess har jag både blivit äldre, klokare och dödlig. Men, inte värre än att jag kan öva upp mig så vi ska nog komma iväg på en romantisk dykresa herr H och jag. Sakta men säkert jobbar jag mig in i bekvämlighetszonen.

F1

F1-cirkusen var i Singapore i helgen, och vi var där. En fjärdedel av Penangs svenskmaffia var där och halva Europa. Martin tittade på bilarna som rejsade runt i centrum och jag såg Kate Perry igår, när finalen var klar. Imorse fick jag veta att Vettel vann, för det såg Martin på tv:n när han kom tillbaka för skiftbytet på hotellrummet.

Det var bra drag på konserten. Varmt, men så är det ju jämt. Äntligen fick jag ett ansikte på radiodängorna jag hör när jag är ute och kör här hemma på ön. Oj, oj, det är visst mycket Kate Perry som spelas på de engelsktalande kanalerna.

Vi kom även högst upp på Marina Bay Sands och fick se ut över staden, genom glasräcket. Och ner över staden. Inget för den höjdrädde, känns som om man kan vika tårna över kanten. Mycket tunnelbana blev det och jag upphör inte att förvånas över renheten, tystnaden, alla människor och hur lätt det är att ta sig fram. Alla shoppinggallerior och all lyx gör mig också storögd.

Mellan varven vilade vi trötta ben vid poolen. Vi bodde på Hard Rock på Sentosa och hotellet var super förutom att ac: n lät som en skördetröska och varmvattnet nådde inte riktigt fram till vårt hotellrum. Tur vi alla kan sova utan kyla och duscha utan värme.

Onsdag

Vi vaknade tidigt i morse. Så där tidigt så man inte orkar titta på klockan. Inte gick det att somna om för det var dunder och brak och ljusflimmer utan dess like. Det höll på i en evighet tills väckarklockan ringde och vi var tvungna att stiga upp. Då blixtrade det bara. Snacka utdraget åskoväder.

Barnen var helt oberörda. Svårväckta som bara den. Filippa sover sin andra natt i eget rum så hon var extra trött. Första natten var väldigt spännande och hon for upp med ett stort leende på läpparna när jag rasslade i gång i köket. Men varken det, eller maratonåska fick liv i henne i morse.

Hon är nöjd med flytten. Och sträng. En bild på ett monster som säger 'knock, please' sitter redan upptejpad på dörren. Dörren är mest stängd och Emelie är förtvivlad. Hon tycker inte att det här är nån bra idé. Hon vill inte ha något eget rum och ser extra mycket fram emot kommande besök för då har Filippa lovat att flytta tillbaka. Faktiskt vore det bra med mer besök, gärna hela tiden.

Martin lämnade hemmet med visdomsorden 'då var då, nu är nu och sen blir sen', när jag vinkade av honom vid hissen (i pyjamas och med en kopp te i handen och som ett stort frågetecken).

'Sen' blev sent idag, men till slut lyckades jag kicka igång min lediga dag med springintervaller på de två löpbanden nere i gymet. Som vanligt var ingen annan där så jag hade hela lekrummet för mig själv. När jag var färdigvallad var jag tvungen att ta tag i 'då', som visade sig bara vara då och inte nu.

Mitt bankomatkort funkade inte igår i nån av bankens två maskiner på Gurney Plaza. Kortet blev utspottat utan att jag änns hann trycka koden. Alla andra fick fint sina pengar. Jag fick bara ilskna lappar om att ändra PIN-koden.

Då blir man lite nervös och tar sig till banken så fort man bara kan. Slipad som jag är gick jag först fram och provade kortet en gång till inne på banken på Burma Road och, självklart, funkade det perfekt. Så 'nu' blev kaffe och lite plugg på CoffeeBean över gatan.

Inte så lätt att plugga utan kurslitteratur men Bokus har mailat att paketen är på väg. Får se hur det går, de kan vara på väg så länge att det hinner bli jullov och ny termin. E-bok vore super.

När kaffet var slut så var det dags att åka till skolan eftersom jag skulle inom restaurang Strada och beställa lunch. Nästa vecka ska en skolmamma, Sapur dra igång sin cateringverksamhet igen efter att ha hållit det på is för mannen har varit med om en olycka. Så jag behövde lämna barnens matlådor till henne och då vore det ju smidigt om Strada kunde hjälpa mig. Tji, fick jag. De har stängt på onsdagar men det löser sig, de får Nando's rester i nån annan låda.

Jag kom då i väldigt god tid till skolan men hittade en fjärdedel av mororna redan på väntbänken så det blev lite tjitttjatt om ditt och datt tills alla barn var insamlade. Givetvis hade jag långbyxor!

Långhelg

Igår var det Malaysia Day, andra nationaldagen så att säga. Man firar att staterna på Borneo gick med i Malaysia några år efter självständigheten. Landet blev större.

Eftersom nationaldag 2 inföll på en söndag i år så är vi alla lediga idag, måndag. Långhelg.

Vi har hållt oss i skinnet och stannat hemma på vår ö. Mycket skönt får vi säga. Martin och grabbarna tog tillfället i akt och körde Phuket Hangover Light nere på stan i fredags. En trött, bakfull men glad man låg i sängen till fyra. Vi andra simmade, kollade film, bokade resa till Borneo, hade det skönt och bara slappade under tiden.

Men, vid fyra ryckte vi upp oss, packade in barnens cyklar i bilen och drog ut till Straits Quay. Där sprang vi på Rolness på lekplatsen och sen dök Jogge och Maria upp så det blev gemensam kvällsmat på tysken på hörnet. Barnen åt och cyklade. Cyklade mest.

Eftersom vi hade dragit igång cykeltema för helgen så blev det en tur runt Air Hitam damm på nationaldagen. Det är en skön, 3 kilometersrunda i djungeln på asfalt. Backig är den så tjejerna fick sig en utmaning med att våga åka utför och orka cykla uppför. Jag och Martin gick, andades skön lyft, peppade barn och lyssnade på syrsor.

Det tog lite tid att köra dit för vi fastnade i trafiken till Penang Hill. Eller vart nu folk skulle. Alla passar på att röra på sig när det är ledig dag så där är trafikstockning mest överallt.

Godaste Curry Mee:n fick jag till lunch i alla fall. Martins Char Keow Toew gick inte heller av för hackor och tjejerna klagade inte på sina Wan Tan Mee-soppor. Vi tog nämligen en snabb lunch på en coffee shop vid Air Hitams marknad och köpte frukt innan vi tog oss runt dammen.

Kvällsmaten blev på Song River och vi åt öns bästa kycklingklubbor, igen. Med Barlovs, igen. Mer behöver inte sägas.

Med allt detta skriveri om mat så börjar jag känna mig som en äkta malaysier. Det är det stora diskussionsämnet i detta land. Går inte en lunch på jobbet eller en coffee morning med skolmammorna utan att maträtter nämns. Ungefär som svenskar alltid diskuterar vädret. Men pratar man väder blir man inte hungrig, pratar man mat så blir man det.

Nu går jag och äter.

Nivå 3

Jag har kommit till nivå 3 i spelet värmehantering i tropikerna! När vi först kom hit stirrade jag storögt på de lokala morsorna och de rutinerade inbodda expatmammorna. De hämtade på skolan i jeans eller tajta långbyxor. Mitt på dagen, i gassande sol utan en vindpust.

Själv var man marinerad i svett i sin vidaste fladdrigaste klänning som var så kort så rumpan skämdes. Men, det handlade om överlevnad. Blev det panik drog man på ACn och satt och flämtade sig själv till normal kroppstemperatur.  Jag tror jag duschade kallt i hela tre månader och undrade varför alla tjatade om att kolla så det fanns varmvatten i varje badrum när jag skulle leta lägenhet. Varmvatten i duschen behövdes då helt uppenbart inte. Som tur var kunde jag inte välja, det kom med i paketet.

Men, så tog jag mig till nivå 2. Varmvatten i duschen visade sig väldigt nödvändigt och ACn fick mig att hacka sönder tänderna på natten. Fläkt och varmvatten blev nödvändigt. Ibland blev det faktiskt för kallt på natten så fläkten fick vila, men långbyxor utanför AC-kylda lokaler, icke.

Tills nu. Jag är där och på onsdag tänker jag ta mig officiellt till nivå 3. Jag ska hämta mina dofsingar i mina tajta, långa varma tomatröda mangobrallor.Rutinen ska visas upp med klack och allt.

Vardag igen

Så har vi avverkat första skolveckan och första hela arbetsveckan på länge. Skolbuss, dansskola, lekträff, onsdagsmiddag på Kapitan's och födelsedagskalas. Vardag igen, helt enkelt.

Emelie hade synpunkter på skolan. Det är roligt, men 'asså, Ms Kate lär oss ingenting! Vi bara leker. Vi jobbar ju ingenting alls!' Tror jag undanhåller den kritiken från läraren och hoppas på att de drar ner på kumbajan och kickar igång med de efterlängtade bokstäverna nästa vecka.

Filippa däremot är redan igång igen med läxa och allt. I morgon sätter after school activities igång. Hon valde data och dans. Då får Emelie åka själv hem med bussen, snacka sönder Sumathis uppskattande öron och så kommer Filippa en timme senare.

Höjdpunkten denna veckan, i svår konkurrens med utekväll och bio, var barnkalaset. Då var jag ändå ute och partajade på g spot med alla svenska damer i fredags och på biodejt med man och vänner nu i eftermiddags.

Det var nämligen så att jag fick smaka den godaste thai-maten på hela Penang! Luke, som hade kalaset, har en engelsk pappa och en thailändsk mamma och hon hade slängt ihop en nudelsallad och en fiskbullssoppa för gudarna.Nu ska Filippa bli bästis med Luke, så det så.

Barnen skulle nog säga biodejten, för de fick vara med bästa kompisarna och sin stora favorit Teacher Kerry. 

Vardag, med lite lyx. Helt enkelt.

P.S bottennappet denna vecka var att sitta och suga på en white coffee i tre timmar när bilens plastkofångare blev ditsnäppt igen på verkstan. Det var helt onödigt att backa in i pelaren i garaget och slösa bort sin lediga förmiddag. Helt enkelt väldigt onödigt.

Cykla

Emelie kan cykla! Hon har hållt på det bra länge, men när hon äntligen bestämde sig så gick det snabbt. Några gånger fram och tillbaka, med Sumathis golvsvabb som stödpinne, här hemma i hallen och sen var hon redo för en skön kväll på Straits Quay. På köpet fick vi vuxna oss en bra, svettig promenad längs de lugna gångvägarna och äntligen fått se lite mer av området. Vi stannade till sen kväll.

Merdeka Day

Merdeka- independence, 55 år som oberoende land.

Igår var det Malaysias nationaldag och vi var så klart lediga.  Vi var nere på stan på förmiddagen och tittade på paraden med marchband och flaggviftande statsanställda som inte kunde marchera i takt. Framförallt inte på slutet av uppvisningsslingan, men då hade de nästan solsting i den gassande solen.

Vi tog oss en uppiggande kopp kaffe på ett litet hotell längs Love Lane och sen åkte vi hem och vilade upp oss efter den tidiga morgonen. Jag fick klippt håret och sen var det helt plötsligt middag. Den åt vi på Song River Café med Barlovs. Världens godaste grillade kycklingklubbor, så krispiga! Varför har vi aldrig ätit där förut? Det enkla matstället ligger längs Gurney Drive, inte långt från Gurney Beach och hela middagen var billigare än de fyra kaffe vi tog på CoffeeBean efteråt.

När vi lullade hem från CoffeeBean i fullmånsskenet, stannade vi till och tittade på den kinesiska operan som varit igång hela veckan för det är Hungry Ghost Festival. Portarna till underjorden är nämligen öppna så alla slags spöken och andar är på besök här uppe hos oss. De behöver underhållning och äntligen kom även vi dit. Vi har hört operan varje år sen vi flyttade hit och nu fick vi till det. Sista chansen, faktiskt. Spökena är blidkade. Song River har vi som tur var många chanser till på.

Första skoldagen

'I love you Miss Kate' skrev Emelie in på sista sidan i message book i eftermiddags. Gott betyg till första skoldagen från fröken Vill-Inte. 

Hade dock aningar om att det skulle gå bra eftersom hon gick runt med skolkepsen halva dagen i måndags, men inte så bra. Miss Kate själv sa att det gått bra, hon hade hängt med på allt, självklart inte sagt ett knyst men ett par gånger hade det anats ett litet leende i det lilla stela buttra ansiktet. 

Inne i det lilla söta huvudet hade det helt uppenbart varit mycket trevligt. Hon berättade stolt när vi gick till bilen att hon fått se på film och fått en Sunshine. 

Väl hemma efter lunch och glass på Gurney Plaza var det ändå väldigt skönt att ta av strumpor och skolskor. Efter två år i flipflops är riktiga skor på fötterna den största omställnigen.

I god tid

Det var tidigt flyg från Bali imorse. Det gick klockan sex. Nu sitter vi och tråkar på LCCT tills flyget till Penang går vid fyra. Ruggans dålig reseplanering, men Penangflyget var bokat för länge sedan för att passa ett Laosflyg. Laosflyget ställde AirAsia in, bara så där, när vi satt och njöt svensk sommar. Vi fick omplanera och hamnade till slut på Bali...jag får drömma vidare om att glida fram på Mekong...

Klockan tre åkte vi från hotellet i Ubud. Det visade sig vara för tidigt, flygplatsen var knappt öppen när vi kom strax innan fyra. Eftersom vi bara reser med handbagage var vi snabbt inne. En man satt och sov i passkontrollen men ingen satt i flygplatsskattsbåsen så vi tänkte att Bali kanske faktiskt har tagit sig till 2000- talet och slutat kräma turisterna på massa extra pengar och att åbäkena bara står tomma i väntan på att rivas. Visa on arrival for 25 dollar borde väl räcka för både stats- och ö-finanserna? Fast å andra sidan behöver de nog skatten för ombyggnaden som dragit igång på den slitna flygplatsen.

Vi lojade runt i tom hall med stängda butiker, hittade till slut gaten och ett öppet kafe där vi tog en snabb frukost. Sen blev det stopp när vi skulle gå geneom säkerhetskontrollen. Vi hade inget skattekvitto...och inte kontanter så det räckte att betala på plats. Nu blev det stressigt, vi som varit i så god tid.

Martin fick fort som attans springa ut hela vägen ut ur terminalen för att hitta en penagmaskin, sen betala i de nu bemannade båsen, igenom alla kontroller och springa tillbaka till gaten, som givitvis var längst bort. Vi var bland de sista på planet.

Penangflyget lär inte bjuda på några överraskningar, möjligen försenat. Som pricken över i:et liksom.

Padangbai

Vill ni se en trött man med stort leende på läpparna? Kom till vårt glittrande mosaikhotell och titta på en nöjd Martin. Han har gjort sitt livs första dyk efter certet tidigare i våras och fick se både haj och sköldpadda. Salig som få bakom sina mörka solglasögon.

Vi tog en dagsutflykt till Padangbai på Balis sydvästsida. Tidigt imorse innan vi hunnit svälja frukosten kom en bil och hämtade oss och kryssade vägarna ner till havet på en timme sisådär. Vi fick känna på morgonrusningen när alla balineser skulle till jobbet på sina moppar.

När Martin var ute på sina två dyk så satt vi andra först och kollade båttrafiken i den lilla bukten. Från Padangbai går färjor till Lombok och speedboats till Gili Island. Vi drömde oss bort på sittbänken under tak och tog sen fika på ett av strandvägens kafeer innan vi gick till den vackra stranden över kullen. Den vackra stranden utan bilväg, båtar och skräp, men med stora böljor och vit sand.

Ubud

- 'Är det där bajset, eller?' frågade Filippa när hon tittade ner i kaffesumpet som varit mitt livs dyraste släta kopp kaffe. Jag fick ohejdad fnitterattack, men 'nä', det var det som tur var inte.

Bönorna hade dock varit ett vända och ut bakbägen i nåt kattdjursmage innan de blev tvättade, rostade, malda och fått kokhett vatten på sig. Lewak kaffe, världens dyraste. Finare än snus.

Gott? Nja, smakade som vanligt kaffe.

Nu är vi i Ubud. Eller i utkanten. Vi bor i ett mosaikpalats som manageras av någon excentisk gammal japansk professor som verkar mer för att bygga än att underhålla. Det rinnande vattnet försvann igår kväll så det blir nog ingen dusch i kväll heller. Det hade behövts för i dag har vi förutom kaffeupplevelsens upplevelse också vandrat runt bland risfält och balinesiska byar i ett gäng timmar.

Väldigt skön och välbehövlig kontrast från Ubud centrum igår. Att komma tillbaka efter tjugo år var en urban chock! De små hyddorna har blivit inglasade boutiquer och grusvägarna utan bilar hade blivit en oändlig bilkö. En risfältsvandring behövdes mer än väl för att återställa balansen. Vissa platser ska man inte återse.

Skit i det och skit i duschen. Jag är glad att vi slipper bo i smeten, väcks hellre av ett kompani tuppar, väntar en halvtimme på att kocken ska vakna och har utsikt över risfält och en liten flod. Synd bara att de inte gör så spännande mat på restaurangen, japanskt och västerländskt av en rund go glad bali- kocka. Tjejerna är helnöjda, det glimmar över allt och de har en hel hylla med elefantstatyer bakom deras säng.

Lovina Beach

Martin sover i mitt knä här i soffan på verandan. Genom verandans staket ser jag poolens blå vatten och två badande nakenfisar. Det är solig förmiddag, vi åt frukost för en stund sedan och jag dricker fortfarande kallt kaffe. Ketut lagade den i vårt lilla kök.

Vi har vår egen trävilla med palmbladstak här på Lovina Beach, på Bali. Trettio meter från havet. Därute var vi tidigt imorse. Satt trångt i en liten traditionell båt med varsitt barn i knät och sovande ben. Vi fick se delfiner simma i soluppgången.

Vi och ett femtiotal båtar till med dånande lastbilsmotorer. Martin satt precis brevid vår båts motor och vågade inte luta sig till höger under den dryga timmen vi var ute. Lomhörd blev han också. Hänförd och förfärad. Så vackra djur, så klart vatten med fina koraller på vägen ut, men ska man verkligen jaga runt efter de vackra delfinerna?

Dröm eller mardröm, vaknade gjorde vi sen när vi kom in till stranden igen och tog vårt svalkande morgondopp i det blanka, klara havet. Vi trodde nämligen inte vi skulle ut på tur i morse, utan i morgon, så vi kom ur alla ur sängen på två röda när fiskaren och hans lilla dotter knackade på vår dörr när det fortfarande var mörkt ute och grannens knäppa tupp bara gol och gol.

Hemförlovning

Hemma bra, borta bäst. Eller är det tvärtom?

Vi är tillbaka på Penang efter fyra veckor i Sverige. Jetleggade och allmänt förvirrade. Har vi varit borta? Eller hemma? Vad var det som hände?

Tur kameran är smällfull med bilder, även om vi mest inte hann, för våra fyra veckor gick rasande fort.  Skåne, Öland och Stockholm och massa goa kända gamla ansikten. Vi har varit sociala för ett år, eller två. Roligt, intensivt och alltför kort.

Men, hemma var konstigt. För vi är inte hemma. Fast hemma. Vissa av oss känner oss inte hemma överhuvudtaget utan är mycket förvånad över att alla pratar svenska, även dem vi inte känner. Alla barn pratar svenska, bara svenska! Moskén plingar istället för att någon sjunger. Fast kyrkklockor var ju fint, det med.

Andra av oss hamnade i modechock när en one piece kom förbi och vi kan alla konstatera att pimpa bilen med ögonfransar är smyghett i Sydsverige men mattlackade bilar är på g i Stockholm. I år var det också svårare att köra på rätt sida vägen och vindrutetorkarna fick åka en sväng varje gång vi skulle blinka. Vi, som har vant oss av med att blinka över huvudtaget.

Vi lyssnade på tystnaden och tyckte det dåliga sommarvädret var super. Avkylda ända in i benmärgen. Vi förvånades över att det är ljust så länge, drack vatten direkt från kranen och njöt svenska landskap genom bilfönstret från en riktig bil med både accelaration och fjädring.

Att läsa när jag vill dra på smilbanden

Ibland blandar man ihop språken. Då kan det bli roligt.

- 'I'm killing you.' Nä, Emelie tänkte inte döda sin pappa, bara killa honom.

- 'Jag är full'. Inte på alkohol då....

- 'Pappa is busy and borring' Borring, not boring. Alltså han borrar hål i väggen, ju. Very busy, väldans tråkig.

- 'Pappa, jag kissar på din mage.' Det gjorde inte Kenan, han pussade. Lovar.

- 'Jag missar Emma'. Barnen kastar inte prick på varandra, de bara saknar.

Farväl Nania

Emelie hade Farewell på Taska Nania idag. I morgon är det hennes sista dag och i september börjar hon skolan. Så de hade en liten farväl-cermoni för Emelie där teacher Nora och teacher Kerry höll  tal, delade ut presenter, de sjöng och Emelie släckte ljuset.

Teacher Nora höll ett långt tal och mindes både det ena och det andra. Teacher Kerry höll ett kort, så hon inte hann börja gråta. Emelie fick ett häfte med teckningar från alla barnen och en lila Mr Gnom. Barnen och fröknarna fick var sin nyckelring med svensk flagga eller fotboll i svenska färger och där det även satt ett foto på Emelie.

Hela cermonin slutade lagom tills det var dags att hämta Filippa på skolan. De hade party day och slutade elva idag för det är sista dagen innan sommarlovet. Många kramar och hejdå där med. Filippa tog med tweezers till deras gemensamma fika och var klädd i princesskläder.

Så efter en förmiddag med så många hejdå är jag inte så sugen på att packa. Det är jobbigt att lämna men snart, snart, snart blir det möta och kära återseenden igen.

Ont i arslet

Jag har ont i hela arslet. Suttit på det hela dagen. Och ändå fått massa gjort.

Förmiddagen satt jag på SCIPS i föräldrarrummet, drack slibbig läsk och knackade som en vilding på jobbdatorn. Emelie var där och besökte sin klass hon ska börja i nästa läsår. Hon var inte nöjd, men inte missnöjd. Så det måste man se som bra betyg. Men, hon vill ändå inte gå där, så det så. Hon vill vara på Taska Nania och allt ska vara som förr. Livet går inte vidare, så det så.

Småttingarna på skolan slutar till lunch så då knatade jag och fröken Motvillig bort till Taska Nania. De andra barnen satt redan runt borden när vi kom och de ropade glatt på henne redan när de såg henne vid grinden. Emelie rodnade.

Jag satte mig på mitt arlse igen och körde ner till fabriken, åt snickers till lunch, satt några timmar till och knackade dator. Sen satte jag mig i bilen hem, samlade ihop barnen och satte oss alla i bilen bort för kvällsmat på Island Plaza. Fast det blev asäckliga hamburgare på det nya Burger King precis bredvid.

Tänk vad extra läbbiga burgarna blir när man inte har ätit dem på ett år eller så. Lika bra att fortsätta låta bli. Snickers har aldrig smakat gott och vem fasen kom på läsk? Nasi ayam, chicken rice, ris och kyckling säger jag bara. Och svart kaffe. Fast inte tillsammans.

Dagen avslutades med ett kort sittande hos tandläkaren. (Eller egentligen avslutades dagen med att jag satt på mitt arsle framför datorn igen och knackar blogg.)

Vi var hos K.K Ong med det stora skylten med den stora kindtanden precis bredvid Island Plaza. Exakt fem minuter tog besöket och äntligen rök Filippas första lilla mjölktand som bara vägrat att trilla ut.

Nu ska jag resa på mitt arsle och hjälpa tandfen få tag på tanden i glaset utan vatten.

The Manganiyar Seduction

Georgetown Festival är i full gång. Det händer grejor var och varannan dag, på var och varannan gata. Vi hinner inte med, så mycket att se och mitt i allt det här ska vi äntligen åka hem till Sverige.

Packa, planera eller uppleva?

Lite uppleva fick det allt bli. Vi förfördes av The Manganiyar i lördags på Dewan Sri Pinang, Penangs konserthus. Trettiosju indiska musiker, manganiyars från Rajastan intog scenen med förförisk musik. De satt i varsitt bås som fönsterna på det gamla haremshuset i Johdpur. Vackert, effektfullt och musik non-stop i över en timme.

Trots trummande som fick bröstkorgen att vibrera så somnade Emelie på slutet. Det var rätt sent.
Nästa morgon blev sovmorgon och sen var det tillbaka till hemförlovningsförberedelser. Biltvätt och hitta varmare kläder som passar ben och armar som har vuxit sen förra året.

Sportsday

Så blev det Sportsday. Det regnar mycket nu, det är som hela himmeln måste göra av med överflödet som den byggt upp efter långa veckor med Haze. Passar så där lagom dåligt för skolan som ska riva av ett gäng sportdagar, springdagar och simgalor.

I onsdags fick de till Keystage 1's sportdag. Deras springtävling hinns inte med innan skolan slutar för detta läsåret på onsdag.

Det fick bli på Soccer Experience borta vid Gurney Beach. Där finns det tak över fotbollsplanen av konstgräs. Där är tyvärr dåligt med plats för föräldrarna att heja på så jag kom bara sista timmen och hade stort sjå att få till foto genom hönsnätet.

Tidiga morgonen ägnade jag mig åt att storshoppa allt i renjöringsväg på Tesco. På Sumathis uppmaning, så hon kan storstäda, stortvätta och totalsanera vårt redan fläckfria hem när vi turnerar Sverige om en vecka.

Ny strykbräda borde jag också ha köpt för det klappade ihop nästa dag. Knappa två års intensivt strykande var vad den tålde. Men, då pratar vi intensivt strykande, mycket mer än vad jag gjort sammanlagt i mitt liv.

Till lunch kom Filippa nöjd hem och hängde upp den nya medaljen bredvid förra årets. Sen bakade vi chokladrutor och väntade på att Emelie och Lucia skulle komma med dagisbussen så vi kunde fika och leka. Sista lekträffen antagligen innan Lucia flyttar hem till Danmark.

Jag fick vänta en bra stund till på kaffe med mamma Henriette för himmeln hade öppnat sig igen och bara vräkte ner så inget paraply i världen kunde stå emot.

SCIPS Golfturnering

Skolan hade golftävling idag. Texas scramble och vi var med. Vi spelade på Kulims golfklubb på fastlandet. Ingen av oss har spelat på ett år och jag gjorde äntligen golfdebut i Malaysia. Lite nervöst var det allt, men det gick över förväntan. Roligt var det. Varmt var det, men det gick. Köra golfbil svalkar. Vi vann inte, vi kom inte närmast flagg, vi drev inte längts men vi vann en lucky draw på en av våra lotter. Två nätter på Golden Sands. Så det får bli en familjehelg i Batu Ferringhi efter sommarlovet.

Idag körde vi vuxna för sig och barn för sig. Teacher Kerry kom sex i morse och var med tjejerna nästan hela dagen. De vek massa origamifigurer innan de gick till Gurney Plaza där det blev lunch på Chili's, sandart och bio med popcor. Så de hade mer än roligt de med.

Macalister Mansion

Hellskotta, hazen kom tillbaka i natt. Nu är det gråvitt ute igen och vi ser knappt låtsasfyren på Straits Quay.

En disig morgon är bra för en sjusovande familj som vill jogga i Botaniska trädgården. Det tar då lite längre tid innan det blir för varmt för fysisk aktivitet. Vi hann jogga en lilla rundan och gå en stora innan det blev för kvavt och klibbigt.

Joggning bygger hunger, så vi tog varsin jordnötssmör- och bananpannkaka på marknaden. Lite limejos på det och sen shoppade vi loss på tropiska frukter och vanliga grönsaker. Mangosten, mango och vattenmelon finns på fruktfatet idag.

Att jag sjusov i morse berodde på att jag hade girl's night på Macalister Mansion med mammorna från klassen. Skolavslutning med sexrätters fine dining med europeisk touch. Det blev dry martini till. Nytt för mig och funkade faktiskt bra även om jag bara fick i mig halva.

Macalister Mansion är ett av de nya tjusiga inneställena på ön. Öppnade för en dryg månad sen. Vår lokal-japanska mamma har stenkoll på alla bra ställen, så fixar hon så vet man att det blir tjusigt - och sent. Då skippade jag ändå att åka vidare till Libary på SQ och mingla med några av skolans gympalärare, Mr Yang och Miss Oona. Då hade det inte blivit någon morgonjogg.

Regn

Så kom äntligen regnet! Hazen har lättat och vi kan se blå himmel igen. Och fastlandet, stan omkring oss, Penang Hill och de andra kullarna. Ända smolket i bägaren var att regnet var så kraftigt att gräsfältet på skolan blev översvämmat och Filippas sportdag på eftermiddagen blev inställd. Vi gick till poolen istället och var lika glada för det. Faktiskt gladare, för trycket har släppt och det har blivit lite svalare och lättare att andas igen.

Olympiaden

I fredags, på självaste midsommarafton, hade SCIPS invigning av Olympiska spelen. Alla barnen var klädda i sina nationers nationaldräker, eller fotbollsdräkter, eller bara flaggans färger, och paraderade bakom sin flagga runt fältet. Lite sång och ballongsläpp blev det också innan det var dags för att gå runt med sin mamma eller pappa och få stämplar i sitt olympiska pass i de olika klassrummen. Martin var med.

Varje land som finns representerad på skolan kunde de besöka och prova på lite mat, pyssel och aktiviteter. 24 länder är det och Filippa i sin Sverigedräkt hann besöka hälfen av dem. Givetvis var hon en sväng om Sverige och åt ett knäckebröd.

Mycket mer midsommarmat än så blev det inte. Vi (icke-)firade med kinesisk mat och durianpankaka. Durian gör sig om än sämre varm. Tacka vet jag knäcke och sill. Tre veckor kvar tills vi får äkta vara och nedräkningen har börjat. I år längtar vi hem, på riktigt.

Protestantiska kyrkogården

Vi tickar kulturpoäng så det står härliga till nu. Penang Heritage Trust har gratisvisning av protestantiska kyrkogråden som ligger nära E&O varje söndag klockan två. Enligt vad de skrev på facebook var detta sista visningen innan kyrkogården stängs ett tag för renovering och upprustning.

Vi har kört förbi kyrkogården otaliga gånger. Ljuset är mystiskt och vi säger varje gång att vi måste gå in. Nu fattade vi vinken och anmälde oss. Klart man måste se den innan uppfräschning. Tänk om den blir för upppiffad? Mystiken försvinner? Inte värt att riskera trots att tiden från dansträning ute på Straits Quay och guidade visningen var knapp.

Men, sånt fixar man med Subway-mackor till lunch och lite hetsande av alla familjemedlemmar att stå klara på led vid hissen halvtvå. Så pass bra att vi även hann köra en kort loop på Penang Street Market och titta på krimskrams, hantverk och kuriosa. Det kom ett litet halvantikt förgyllt lejon att skruva upp på väggen med hem, prutat hela fem ringghits.

Georgetown Festival

Nu är det Georgetown Festival. Den varar i en månad och massa kulturjippon sker runt om i stan.
Igår kväll var det mat, musik och specialöppna butiker på Armenian Street. Man kunde mingla på gatan, bara ibland hoppa undan för en och annan bil eller moped. Fullt med folk.

Det var även kinesisk opera inne på Khoo Kongsi men de hade krämat på högtalarna så högt att även lokalbefolkningen flydde. Bäst var musiken före föreställningen när de värmde upp inne i templet. Lite mer än fem minuter föreställning på den gamla operascenen fixade vi, sen tog vi oss hem.

Min man är en seismograf

Igår var det dags igen. Huset svajade och det var en 5,9 jordbävning utanför Sumatra. Det hade vi i för sig inte märkt något av om inte Martin varit hemma.
- Nu gungar det, sa han. Det är jordbävning!
- Va? sa jag som bytte till kläder i sovrummet efter simträning i poolen
- Va? sa barnen som lekte i blöta simkläder i lekrummet
- Jordbävning, sa Martin
- Nähä, du skojar!
- Inte alls.
- Joho, sa vi

Och så kunde vi hållt på hela dagen om inte Filippa kommit på att vi skulle kolla vattendunken. Så vi gick alla till vattentornet och, jovisst, där skvalpade det. Alltså jordbävning, och Martin har känselspröt som en seismograf.

Bilen var på service

Idag har storbilen varit på service. Denna gång provade jag varianten att själv åka till verkstaden i stället för att Mr Wong kom och hämtade den. Det är i för sig en väldigt bra gratis service, att bilen blir hämtad - om man vill vara hemma hela dagen. För man vet inte riktigt när han kommer och hämtar åket, eller när den kommer tillbaks.

På Autobinee kan man sitta och vänta de en-två timmar det tar att få oljor och vätskor utbytta. De har en soffhörna med alla slags tidningar på alla slags språk, men jag passade på att ta en rejäl, eroforisk fotorunda bland alla gamla och nya hus i Georgetown. Med Haze och hyfsat tidig morgon blir det bra färger på bilderna. Och så är det inte för varmt. Nåt bra med smog i alla fall.

Sista timmen var det för svettigt att vara ute på gatorna, så då kylde jag ner mig själv och värmde upp kreditkortet på 1st Avenue köpcentret.

The Haze

Smogen ligger tjock över Penang. Vit dimma omsluter oss och alla pratar om The Haze. De bränner skog på Sumatra. Gamla palmodlingar och djungel eldas ett par gånger om året och ligger vinden fel hamnar det på Penang. Förra året var september dimmigt, men inte som denna dimman. Tjockare har inte Sumathi sett. Enligt tidigen brinner det på ett hundrasextiotal ställen på Sumatra. Här har folk huvudvärk, sveda i halsen och taskig sikt. Det ironiska är att det är palmoljeföretag ägda av Malaysia som bränner.

Test week

'Test week är toppen!', påstår Filippa. Och det är inte så konstigt när man går i ettan, kör små korta prov för skoj och slipper hemläxa på hela veckan. Hur det gick får vi veta när betygen kommer i slutet av terminen. Viktigaste är att hon tycker det var skoj

Mat

Det blev mycket mat i helgen med Food & Fun Fair på skolan och kinesiskt bröllop med de vanliga åtta rätterna i lördags.

Förra året hann jag inte mingla runt på skolan eftersom jag var med och fixade halabalunset så i år var det trevligt att lulla runt en stund, göra lite aktiviteter, äta en bit mat som de koreanska mammorna gjort, titta på lite dans och sen åka hem för att swisha in i duschen och bli bröllopsfin. Här behöver man i för sig inte bli så fin, men det är lite trevligt att få piffa sig.

Barnen hängde med Barlovsbarnen och älskade teacher Kerry var barnvakt. Inte så förvånande, sov de alla när vi var tillbaka vid tolvtiden så det blev att barnen stannade hela natten. Emelie var totalt förvånad när hon vaknade, 'inte en halv, utan en hel sleep over!'

Vid nio dök jag och Martin upp på Gurney Beach och vi tog indisk frukost tillsammans. Roti och tosai, teh terik och teh ais. Mmmm. För att fullborda matorgien runt jorden åt vi korv och saurkraut på den ena av de två tyska restaurangerna på Straits Quay.

Joyeux Anniversaire

Alliance Francaise de Penang fyller 50 år och det firades i lördags med stor fest på Golden Sands. Vi var där, i alla fall Vildana och jag. Männen var hemma med barnen som omväxling. Även om vi saknade dem, så tror jag inte de saknade oss. Martin och tjejerna såg jag inte på halva dagen. De var på barnkalas på Adventure Zone, sen tog de sushi-middag på Gurney Plaza och dagen hade varit toppen!

Vi hade roligt ändå. Vi fick höra tal av Madame Ambassadör, föreningens ordförande och Penangs Chief Minister Lims ersättare om franskt kulturutbyte, festivaler och språkundervisning under de senaste femtio åren. Det var i för sig lite pompöst och trögt men det var snällt av dem att dra av alla talen innan middagen började, men efter fördrinken med champagne och alla snittar. Vi hann bli hungriga igen, och det var tur för vi fick god mat och gott vin.

Vi satt med de japanska damerna och Clarisse och hennes man, samt en gammal malaysisk man som fått medaljer för år  och insatser i föreningen. Tänk att sitta på Penang med halva jorden vid bordet och fira en fransk förening. Det är lite absurt. Och min enda anknytning med föreningen är att jag gått på mandarinlektioner i deras lokaler och varit på en gratis filmkväll när vi såg en japansk film från 50-talet

Innan tårta och efterrätt spelade en ung fransk tjej på harpa och sjöng sånger, på allt från breton till turkiska och hebreiska, så pälsen reste sig. Så vackert och så avslappnade att rätt många slöt ögonen och nickade till. Men, efter tårtan var det fullt drag på dansgolvet. Äldst var värst. De rockade så de vita lockarna skakade och den yngre halvan fick hålla sig lugn så inga gamlingar skulle knuffas av dansgolvet och bryta lårbenshalsen.

När klockan var halvtolv kände Askungen att förtrollningen var bruten och vi tog taxi hem.

Joyeux Anniversaire Alliance Francaise de Penang!

Lov

Nu har det varit lov igen. Första tre dagarna var det bara Emelie, de sista två hade Filippa mid term. (De sista två hade jag skrivit in i min kalender.)Vi har varvat Gurney Beach och LOOC.

Vi har sett Emma och Vildana varje dag. Första dagen värmde vi upp med ice blended på Coffee Bean. Andra dagen var vi hela eftermiddagen hos oss. Emelie och jag tillbringade förmiddagen på jobbet. Hon satt vid min arbetsplats, spelade på Ipad och ritade medan jag telefonkonfererade med LA i närmsta konferensrummet. Sen fikade vi Milo nere i kantinen, snackade lite ofrivilligt med folk och tog oss en liten tur runt och tittade in genom rutorna till produktion. Jätteintressant tills för många började vinka.

Tredje dagen plockade vi Filippa från skolan, köpte mackor på Subway och hängde sen på Gurney Beach tills det var dags att åka till 26:an på LOOC och fira nationaldagen med köttbullar. I torsdags var det dags för riktig utflykt och åka till Tropical Spice Garden men det bara regnade. Det regnar mycket nu, men det är inte regnsäsong, bara regn. Regnet ändrade planerna till sand art och thailunch på Gurney Plaza, sen nutellapannkakor och bad på Gurney Beach och indisk middag på Kapitan's.

Fredag blev halvtolv-bio på 1st Avenue vid Komtar. Madagascar 3 och vi skrattade så vi kissade på oss. Nudelsoppa till lunch, men vi var alla för mätta på popcorn och insmugglad latte. Sen fikade vi på Gurney Beach, hämtade Kenan och fikade hos oss tills papporna kom och vi drog till Bora Bora - i Batu Fertinghi.

Så var det inte lov mer för den här gången.

Backblogg

Livet sker på helgerna och de bara svichar förbi. Det händer grejor varje dag faktiskt, men är det inte fredag, lördag eller söndag kan vi omöjligt komma ihåg vad som hänt två dagar senare. Det man inte kommer ihåg har inte hänt. Då är det bra med en blogg och nu har jag backblogg för framtida minnen.

Så låt mig tänka. Förra helgen var det Taska Nania Sportsday. Stor händelse, så det minns jag. Jag gjorde mikrofondebut, Martin gjorde taska-nania-pappa-lekardebut eftersom han var i LA förra året när det begavs sig. Emelie och Filippa hade roligt, precis som alla andra barn i Japanska skolans gympasal. De flesta vuxna såg rätt slitna ut efter en timmes intensivt lekande och stojande. Då var det bara två kvar. Men vis från förra året hade jag med en hel termos kaffe med mjölk.

Måndagen efter hade Emelie kompledigt men jag jobbade så hon fick vara på sin favoritplats på jorden, hemma hos Emma på Gurney Beach. Filippa kom efter när skolan slutat men bussen var för tidig så Vildana och barnen missade henne vid hissarna och Vildana fick hjärtat i halsgropen och var tur och retur LOOC med taxi utan att ha en spänn på fickan när Filippa stod lugnt utanför deras dörr och väntade. Allt gott, slutet gott och jag fick ursäkt att sluta en timme tidgare och dricka kaffe på Gurney Beach.

Resten av veckan går absolut inte att minnas. Det blev fredag igen. Vi åkte till Bora Bora i Batu Ferringhi. Det regnade lite men vi vägrade ge oss och vi vann så middagen blev med tårna i sanden. Lördag blev träning för de vuxna, mandarinen var inställd för det var helgdag. Det var nog sultanen som fyllde år. Vi traskade upp en bit för Penang Hill på eftermiddagen. 45 minuter upp, bada fötter i litet vattenfall och sen 45 minuter ner.

Nere runt Botaniska trädgården var det Pesta Bungha (i år igen) och vi slog till på lite växter (i år igen). Sen kom äntligen belöningen för två svettiga timmar i djungeln, färsk fruktjos. Vi tjejer var fega och tog mango, Martin var våglig och tog papaya, annanas och muskatnöt utan hallunicationer. Vi åt orange jackfruit som var supersöt. Hemma igen blev det svalka i poolen och Emelie var helt slut, hamnade helt ur gängorna och somnade. Så kvällsmat på Northam café blev hämtmat från Mr Pot's för tre på havsbalkongen.

Söndag var dansfri så vi satsade på bilfri förmiddag nere i Georgetown. Började med indisk frukost och sen lullade vi omkring på de två och en halv gatorna som var spärrade för trafik. Folk cyklade och gick och fotokompisar drog fram i klungor. En och annan moppe irrade sig in men tjejerna kunde köra sparkcykel mitt på gatan, mitt i Georegtown.

Sen blev det måndag igen och det gick upp för mig att Emelie hade lov. Så nu har vi lov. Lov kommer man ihåg (i alla fall efteråt) så det får bli ett eget inlägg när det är slut.

Expatmingel

Vi skulle gått på expatmingel igår på en irländsk pub ute på Straits Quay. Barnvakt var fixad, teacher Kerry var här och jublet bland barnen visste inga gränser. Men, föräldrarna var inte på topp. Vi åkte i för sig till SQ, ville inte göra barnen besvikna men vi orkade inte med socialträning så vi åt sushi och sashimi len som smör på japanaren istället. Ute med levande ljus och svalkande vind precis vid kajen. Mmmmm.

Dumplings till frukost

Vi åt frukost på Bali Hai i söndags. Funderat på det länge, väldigt länge och i söndags fick vi äntligen tummen ur och gick dit. Proppfullt med folk! Vi lyckades hitta ett ledigt bord och sen gick vi i omgångar till buffén och hämtade olika slags dumplings.

Jättegott tyckte Martin och jag. Sådär, tyckte tjejerna och gnagde loss dumplingsdegen från knytena. Resten fick jag äta. Jag blev proppmätt till långt in på eftermiddagen. Så det blev lite taskig uppläggning för eftermiddagens träning nere vid poolen, orkade liksom ingenting.

Det blev mer slöande med mycket kaffe istället, det orkar man alltid. Förutom för två badglada flickor som hade massor att visa pappa. På den lilla veckan Martin var i LA så har Filippa börjat crawlträna med flytbräda och simfötter och så har det lossnat på dykfronten för Emelie. Hon satte bara på sig simbrillor i tisdags, doppade huvudet under vattnet och dök iväg.

Jag och Filippa var helt långa i ansiktet. Var kom det ifrån? Filippa repade sig snabbt och kramade om henne och sen dess har Emelie bara blivit vildare och vildare. Hon som vägrat så länge, nu hoppar hon exalterad rakt ut i djupa delen, med huvudet först. Eller, egentligen magen. Plask! Simma kan hon inte så det gäller att fiska upp henne.

Det har även lossnat andra saker. Äntligen, har Filippa en lös tand. Dagen efter Martin åkt kom hon och visade underverket med en liten, liten vit ny tand bakom. Hon är överlycklig. Alla andra i hela klassen har tappat tänder. Men, det är bra, för då vet vi vad tandfén kör för taxa i denna delen av världen. 10 ringghits, papperspeng så man ska inte lägga tanden i ett glas med vatten.

Via Pre

Kaffe sent en tisdagkväll funkar inte så bra på nattsömnen. Det var en sån där italiensk sak, stark och koffeinbombad. Håller mig väl vaken lagom till kvart i sex så man precis hinner somna innan den kubformade lilla väckatklockan börja blinka och pipa.

Sömnlösheten är inte helt kaffets fel, ett skönt åskväder med regnsmatter mot rutan hjälper också till. Och Martin är i Los Angeles så det finns ingen som kan få mig och skärpa till mig, lägga undan paddan och tvångssluta ögonen för att jag stör.

Det starka kaffet fick jag i mig på Via Pre, en ny italiensk restaurang nere på Weld Quay, inte långt ifrån där båtarna går i skytteltrafik till fastlandet. Ännu ett gammalt hus som man renoverat upp. Blir lika glad varje gång Penang fattar att de ska ta hand om sina gamla byggnader. Så många bara förfaller och försvinner och istället kommer där sådana här höga torn som vi bor i. Utsikt utan charm.

Maten var bra, men inte så bra som ryktet på skolan och bland alla expatdamer gjort gällande. Sällskapet var trevligt och det var avslutning för gamla PTC. Ordförande flyttar hem till USA och jag satsar på jobbet med halvtidskarriär. De andra blir kvar och nya entusiastiska mammor har kommit till. Inte en pappa i år heller. En man som PTC ordförande lär inte ske före en kvinnlig president i USA, om än någonsin.

Det kan jag ju grubbla lite på här i min sömnlöshet och så somnar jag snabbt.

Jag ska inte tänka på att tjejerna var överlyckliga över barnvakten. Teacher Kerry från Emelies dagis kom. Hon kom tidigt och jag blev utslängd långt innan jag behövde åka. Halva lekrummet är fullt av olika origamifigurer och de sover med ett leende på läpparna. Det ska jag inte tänka på för då ler jag så jag inte somnar och det blir godmorgon i stället för godnatt.

Godnatt!

Bon Ton

Vi sov på Langkawi i natt, i ett gammalt arabiskt hus som en gång stått på Penang. Bon Ton, Temple Tree heter hotellet. Det är som att bo på Skansen med gamla hus från olika håll i Malaysia. Husen är inredda med gamla, eller nygamla möbler. Ingen den andra lik. Stället är sagolikt.

Vi bodde i en svit med två sovrum, två badrum, träbadkar i hallen och en veranda för frukost och kvällste. Hotellet är upplevelsen och man vill bara tillbaka. Golvet var trälent mot fötterna och alla detaljer genomtänkta.

Poolen låg ut mot havet, fast man såg det inte för där var våtmark med massa fåglar emellan. Mina ornitologiska kunskaper är högst bristfälliga, men jag vet säkert att vi såg häger och en havsörn.

Skansenkänslan förstärktes även av alla katter som mös omkring bland hotellgästerna och ett par hundar som låg och slappade på receptionsverandan. Geckoödlorna på väggen och myggen räknas inte.

God middag och gudomlig, hemgjord glass fick vi på Bon Tons restaurang. Det behövdes verkligen efter en tuff morgon. Vi tog båten till Pulau Payar för Martins uppdyk, orsaken till hela helgutflykten, och sjön var allt annat än snäll mot oss och våra medresenärer. Båtpersonalen gick flinande omkring och delade ut påsar. Genomskinliga....säger inte mer, men Martin fick inte bästa uppladdningen för dykprovet.

Gick bra ändå och nu sitter han på båten hem med ett cert på fickan. Vi andra höll oss till snorkling men eftersom tjejerna var badtokiga, helst ville sköljas upp på land av vågorna eller simma zigzag runt ickesimkunniga snorklare och Martin mest under vattnet så fick jag bara 10 minuter på mig att inviga mitt nya snorklingsset.

Lang Tengha inspirerade och jag var nere på dyk- och fiskaffären och förgyllde deras dag i onsdags så pass att jag fick 20% rabatt, stamkunder som vi nästan blivit. Så där simmade jag omkring bland småfisk med prislappen kvar på cyklopet, felinställd snorkel och halva förpackningen kvar i simfötterna. Roligt ändå, mest för min publik.

Tjejerna och jag tog flyget hem för vi hade kalas på Adventure Zone i Batu Ferringhi att hinna till i eftermiddags. Emelies dagiskompis Abigail fyllde sex år och Emelie var så nöjd med att det var HON som var bjuden på kalas hos HENNES kompis.