Bilkö, disco och BK

Om en lastbil går i sönder på motorvägen strax innan bron, precis där den är som smalast med bara två vägbanor och ingen väggren - och det är fredag klockan fem. Ja, då tar det 2,5 timmar att ta sig hem.

Som tur var kunde Sumathi stanna längre. När Martin åkte strax efter mig tog han Green Lane, ökänd för att vara långsam, så han var hemma på en och en halvtimme. Discot på skolan behövdes inte ställas in och vi fick våra sunkiga pizzaslajs till kvällsmat. Vi hann även dansa. Våra barn körde fullt ös, shakie-shakie på dansgolvet tills ljuset tändes och musiken stängdes av lite efter halvnio. Jag var genomsvett eftersom jag inte hann hem om och byta utan fick partaja i långbyxor och varm t-shirt.

Lördagkväll blev inte mycket lugnare. Vi hade BK med familj på middag. BK är Martins kollega på andra sidan skranket, han rattar ett gäng ingengörer och Martin ett annat. Same same but different. Hans äldsta son är som Emelie och barnen fann varandra direkt, hann knappt äta och sprang sen runt tills kläderna kunde vridas ur och ögonlocken hängde på halvfjärs. Lillbrorsan, ett år, var bara lugn, söt och vinkade bye bye från han kom tills de gick.

Självklart blev det köttbullar, mos, sås och lingonsylt samt äppelkaka till efterrätt. Inte lätt att skrapa ihop en svensk middag i tropikerna men med säker lingonimport från alla sverigebesökafe till fabriken så fick det bli köttbullar. Och BK med familj gillade det! Martin var salig och tjejerna stolta köttbullerullare.

Klart vatten på Pulau Payar

Igår när Emelie skulle somna så såg hon bara massa fina färgglada fiskar framför ögonen när hon blundade. Och revhajar, vit sand, Filippas ben som sprattlade, Kenan som dök och pappa. Klart det blir svårt att somna med sånt skådespel.

Vi hade varit hela dagen ute på Pulau Payar, en ö två timmar med båt från Penang. Det är en marin nationalpark och man kan åka dit på dagsutflykt och snorkla och dyka. Martin provade på ett provdyk och var helsåld. Vi andra guppade inne vid stranden och tittade på alla fiskar som simmade runt våra ben i det klara vattnet. De är inte blyga, inte änns revhajarna. De kan inte heller ha någon vidare hörsel för barnen skrek i högansky de första gångerna.

Det var som Filippa sa, inte lönt att sätta på sig cyklop och snorkel, man ser dem ändå. Det passar henne bra, hon som ogärna doppar huvudet. I för sig provade hon snorkeln och cyklopet men jag tror knappt hon doppade dem i vattnet. Fast de var bra att ha ovanför vattenytan för att skydda ´de små ögonen´ från vattenstänkt från de andra barnen och alla malaysiska turister som guppade omkring i flytvästar längs hela stranden.

Fina bilder kommer så fort vi har fixat stordatorns nätverkskort eller vad det nu är som strular och gör att maskinen vägrar koppla upp sig på nätet. Utan nät, inget liv fast märkligt nog hinner vi ändå aldrig fixa det.

Beach Blanket Babylon

Kors i taket! Utekväll! Tjejkväll!

I fredags hade Austraulian Defense Ladies damkväll på Beach Blanket Babylon, Mansion 32`s bar precis vid stranden i Georgetown. Sarah från PTC bjöd med oss. Man sitter så fint under tak eller trädkronor, bredvid ett gammalt, eklektiskt kolonnialhus som en gång byggdes av en rik kinesisk affärsman. Man hör havet skvalpa, varm vid smeker armarna och det är happy hour till klockan åtta. Bara 11 ringghits drinken, ibland svag, ibland stark och ibland i ölglas.

Det vet de australienska damerna att utnyttja och egentligen var det klar överkurs för svenska damer att hänga på detta gäng, men så trevligt att komma ut och prata ditt och datt med nya och gamla ansikten. Höra livshistorier, vardagsbekymmer och roliga anekdoter. Ansikten som pratar riktigt bra engelska. Det kan behövas ibland att få tillbaka prepositionerna och rätt tidsböjning på verben och inte bara hacka ihop en enkel mening som kan förmedla det mest basala.

En comsmopolitan, en liten öl, en jos och en god latte senare tog vi lagom tidig taxi hem. Lördagen blev ändå slö för mig. Tog mig lite tjuvlurar här och där under dagen när barnen lekte eller Martin tjyvsov i hängmattan. Det blev i för sig lite mandarin på förmiddagen, vi hann inom skolans loppis för tatuering och köpa billiga barbiekläder samt kvällsmat på Paragons belgare.

Söndagen var mer drag. Dans på förmiddagen för tjejerna ute på Straits Quay. Filippa har övergett baletten. Det blev för ambitiöst när de utökade till två timmar och drillade för uppvisningsprov inför inflygna lärare från Singapore.

Så nu har vi hittat ett nytt ställe som kör modernare variant. De kallar det kreativdans, vi skulle kallat det barngympa i Sverige och det ser ut som en blanding av aerobics, yoga och springa-runt-kaos. Fast de två blonda barnen springer inte runt. De kör, stå-som-frusen-pinne-leken tills läraren lyckas skaka igång dem.

Egentligen är Filippa lite för gammal för gruppen, men går hon, går Emelie och så får föräldrarna den fina bonusen med trekvartskaffe tillsammans och kan titta varandra djupt i ögonen på Coffee Bean. Eller så kan vi gå till Apple store och titta på datorer.

Efter dans blev det lunch och sen isdans. Disney On Ice var i Penang!!! Isen smälte inte och showen var häftig fast gamla PISA, sporthallen är risig. Filippa fick en riktig treat, hon fick åka med ut på isen i födelsedagstårtan. -Nej, inte hoppa ur den, fyra barn med stora ögon fick sitta på Mickeys födelsedagstårta och glida runt som om de åkte karusell. Hon var helnöjd!

Emelie var som förhäxad den första halvtimmen. Det ser ju onekligen rätt magiskt ut när de snurrar och hoppar på skrillorna. Martin och jag var nöjda att vi köpt parkettbiljetter så vi fick sitta på mjuka stolar och så beundrade vi den minutiösa planeringen och logistiken på showen. Amerikanarna kan det här med show och organisation. So not Malaysia!

De bedyrade barnets säkerhet när de frågade om Filippa ville åka på kakan. Vi såg ut som frågetecken. Barnen satt fast med säkerhetsbälte! Inte många barn som gör det änns i bilen här. (Svensken borde ju i för sig frågat efter hjälmen.) De hade vakter runt isen när showen började närma sig slutet, hade det varit malaysisk organisation så hade vi nog sett halva pubilken där ute för fotografering innan sista piruetten satt. Platserna var numrerade, ingången märkt med samma som stod på biljetten, showen startade på sekunden och så vidare. Massa tjusig organisation att bli imponerad av. Inte bara Mickey och ispirutter.

Lurad?

När Martin blev påkörd i Myvin fick vi som en av eftersvallen veta att han inte alls var registrerad som förare på bilen så vi fick betala en del av reperationen själva.

Typiskt, tänkte vi, det måste ha fallit bort när jag förnyade försäkringen så åka till försäkringskontoret hamnade på att-göra-listan. Ringa, var inte rikgtigt ett alternativ efter förra försöket när jag och försäkringsdamen inte änns lyckades reda ut registreringsnummerna.I Malaysia är nämligen inte bilen helförsäkrad för vilken förare som helst. Det är som med hyrbil, man får lägga till extra förare. Är man gift så är det i för sig gratis.

I morse blev det av och, hör och häpna vilken överraskning jag fick?

Men, jovisst stod Martins namn med på båda bilars försäkring så inte skulle vi ha betalat de där 400 ringghitsarna inte! Och, jo, damen kom både ihåg mig när jag var där och förnyade och att verkstaden ringde och frågade om vår försäkring när de reparerade bilen. Och, inte behövde jag komma hit för detta, det är bara att ringa. Som grädde på moset stod Mr Paddy, som vi köpte bilarna av, bredvid och studsade och ville göra allt så bra som möjligt.

Fast, nog känns det som någon har lurat oss. Någon på verkstaden. Så nu har jag kopierat upp alla bilpapper, med alla namn och stämplar och lagt i alla våra bilar. Synd bara att jag inte sparade kvittot från reprationen då kunde jag roat mig med att åka till verkstaden och kräva tillbaka dollars.

Om nu inte Mr Paddy gör det för han har redan ringt två gånger i eftermiddag och ställt frågor om verkstadsnotan. Tror jag, jag förstår inte alltid vad han säger. Han kanske bara skäms lite å kollegors vägnar. Om inte annat har jag betalt 400 ringgith för att lära mig att alltid ha stenkoll, dubbelkoll och extrakoll samt ha med alla viktighetspapper överallt...

Ett fuktigt och varmt liv

Ett fuktigt och varmt klimat har faktiskt sina fördelar. Även om man inte kan träna ute mitt på dagen, knappt annars heller och är konstant småsvettig om man inte håller sig i air condition så har faktiskt den höga luftfuktigheten och värmen en stor fördel: rynkorna håller sig långt borta!

Torr hud och evigt smörjande är ett helt okänt bekymmer. Bara hälarna blir torra för att man alltid går runt i flip flops. Värmen gör faktiskt lederna lite mjukare också så inga knakande knän eller stela axlar här inte. Återstår och se om jag kommer hem och ser tre år yngre ut. Med all billig kropps- och ansiktspiffing som finns här, borde jag kunna komma upp i 10 år.

Ok, stela axlar beror mest på färre timmar framför jobbdatorn, men det är också en giltig föryngringskur.

Värsta ovädret

Vi har häftiga oväder hör på Penang. Man ser fronten komma in från havet, vinden viner, blixtar lyser upp himmeln och det smäller så man hoppar högt. Som tur var varar de inte så länge även om de är häftiga skådespel. Kort och intensivt.

I förrgår kom det värsta hittills. Det blåste så mycket att vatten bubblade in genom balkongdörren. Tänk, nu har vi även fontän inomhus! Jag fick ta hand om rejäla pölar i sovrummet och vardagsrummet också. Det var bara att slänga ut alla ful-handdukar vi hade. Jag fick inte upp tvättstugedörren för vinden så jag kunde inte hämta in mopp och spann. Åskvädret var precis ovanför oss, så det både small och blixtrade samtidigt när jag sprang omkring och torkade pölar samt tog avstickare till barnens rum. Fast de bara sov. Martin var på off site på Hard Rock hotel.

Sumathi undrade om jag haft poolparty när hon kom igår och såg handdukshögen. Pool, ja, men party, nej. Hon tyckte annars att det var mest otur att värsta ovädret kom just den kvällen Martin var borta. Som om han hade kunnat stoppa det?

Han kunde i alla fall inte stoppa åskvädret som mullrade in igår fem minuter efter vi hoppat i poolen på Hard Rock. Alla for upp ur vattnet, bara svenskarna låg kvar och struntade i ösregnet. Tills badvakten kom rusande vill säga. Röd i huvudet och blåste sitt hårdaste i visselpipan. Åska och bad är i för sig dålig kombination så vi fick hänga lite i baren, lyssna på go musik innan vi tog och åt alldeles för stora portioner på Hard Rock cafe. Baren bjöd på mjölk i allafall.

Jag kom enkelt undan

Emelie har avancerat och sitter i framsätet när vi kör till dagis. Det var helt enkelt lättare att få henne ur huset då. Hennes morgonhumör är inte sprudlande. Faktumet att det även är en hemlis gör att hon är snabb som en vessla ut i till hissen och på med skorna även om hon har kollat på film halva morgonen.

När hon sitter där fram blir det också lättare att snacka och vi hinner avhandla både ditt och datt om hon är på gott humör. Annars njuter vi bara utsikten.

I morse var det snackedag.

- Men, mamma, var köper man bebisar?
- Man köper inte bebisar, gumman.
- Var får man då tag på en bebis? Var hittande ni mig och Filippa?
- Bebisar kommer från sin mammas mage, sötis.
- Jaha.

Jaha? Jaha och så var det färdigpratat. Jag kom enkelt undan denna gången. Men, nåt säger mig att det är dags för blommor och bi-hemläxan för vi lär inte bara njuta utsikt resten av månaden. Kanske dags för Martin att skjutsa till taska?