onsdag 17 december 2014

Hello avslut

Varje äventyr har ett slut. Vårt Malaysiaäventyrs slut kom 5 augusti förra året när vi klev in på Skatteverket i Kalmar och blev inskrivna i Sverige igen. Men, bara på pappret för det fortsatte ändå med alla de första som första året hemma gav. Allt det nya och nygamla som vi lärt oss och upplevt. Bara att hitta i stan igen, förstå hur svenska barnkalas går till, klä sig så man inte fryser och veta vad man kan förvänta sig av skolan

Jag har funderat länge på när avslutet skulle komma och sista inlägget skulle kunna skrivas. Det tog väl ett halvår innan vi var återanpassade, vi visste igen hur saker och ting går till och det kändes som vi knappt varit iväg. Tre månader till och Malaysia blev ett rosa minne att prata om. Vi pratade och mindes mycket då. Och behövde inte längre tokplanera och stiga upp kvart i sex för att komma i tid till skolan.

Avslutet kom idag.

Sumathi ringde. Precis efter lunch och jag blev helt knäsvag. Ögonen fylldes av tårar, men rösten höll. Jag blev så glad och jag fick inget vettigt sagt till en av jordens vettigaste människor för taxametern tickade. Hon ringde på sin svärsons mobil och pratade så fort för det gick inte på hennes egen. Hon har försökt att ringa mig så många gånger - och jag inga. Bara ett långt brev med många bilder har jag fått iväg till henne. Och många tankar. Ingen är här att småprata med när jag kommer hem.

Årets brev gick jag och funderade på i helgen.Martin tänkte på henne igår. Så ringer Sumathi! Ville bara ha mamma och pappas adress för att skicka kort. Höra att vi hade det bra. Berätta att hon har det bra. Det var underbart att höra hennes röst och helt plötsligt kändes det som om vi visst ska åka tillbaka och hälsa på Penang, ön en kärleksaffär, dofterna, ljuden, Sumathi och de som vi känner som då finns kvar.

Hittills har vi levt här som om vi vore på två-årskontrakt. Fokuserat, intensivt och med snäv radie. Grilla med klassen en lite för kall vårdag, bestiga Sveriges högsta berg, fira Lucia, cykla till skolan, åka skidor, debutera på skridskor, fiska kräftor, titta på Melodifestivalen och allt annat exotiskt folk gör på dessa breddgrader.

Resa till Asien var bara långt och vi har redan sett 'allt', men med Sumathi i luren kom det nära igen och världarna bands samman. Fast livet där och här var så olika. Malaysiaäventyret är över och vi kommer alltid ha Malaysia.

måndag 20 januari 2014

När ska vi till djungeln igen?

- När ska vi ut i djungeln igen, undrade Emelie i förrgår när vi gick upp för pulkabacken. (Som för övrigt är total succé hos den 6-åriga pulka och snowracer-debutanten som annars klart ogillar alla lager kläder detta nordliga klimat kräver)

- Ja, tänkte mina frusna tår och näsa utan känsel, imorgon! Nu meddetsamma på studs!

Och eftersom inget svar kom från den drömmande mamman så fortsatte Emelie
- Du vet, när vi var ute och byggde koja i djungeln.

- Har vi byggt koja i djungeln?!? undrade jag, helt ställd. I vilken djungel då? På Penang? Menar du hyddan vi bodde i på Raja Ampat? Den byggde vi för sig inte själva, men den var i klass med min barndoms kojbyggen och ett underbart ruckel.

- Nej, kojan vi byggde till sköldpaddan och leoparden.

- Sköldpaddan och leoparden? nu vart jag helt ställd. Vi har inte änns sett en leopard!

- Jag vill kolla till dem, hur de har det under all snön, fortsätter Emelie, där jag går och jag målar upp scenariot framför mig om leoparden som slitit i sönder och ätit upp den fromma sköldpaddan och bara ett tomt skal ligger kvar på kojans lergolv.

- Under snön?!?

- Ja, ute i den djungeln där barnen fick bygga kojor till kottar som vi bestämde vad de skulle vara för djur och så sprang mammorna och papporna och hämtade pinnar och gjorde armövningar.

- Kottar?....Armövningar?....ahhh....du menar när vi var i Ursvik och tränade med StarkUte?

- Ja, den djungeln

Ja, den språkförbistringen som blir mellan en som är uppväxt i Skåne och en som tillbringat halva sitt liv i Malaysia, den blir bra konstig

lördag 28 december 2013

Jul och traditioner

- Jag vet inte, svarar Emelie på sin lärare Margaretas fråga på hur man firar jul på Öland
- Vet inte? Jomen, visst vet du det

Det är julavslutningsfika på skolan och Emelie, jag och Awuan är sist kvar. Lärarna Margareta och Kim går runt och småstädar och småpratar lite med oss eftersläntare samtidigt. Vi får förklara för Margareta att Emelie faktiskt inte har firat i jul i Sverige de tre senaste åren, hon minns inget av de tre svenska jular hon varit med på och det där med julfirande i tropikerna blir lite annorlunda än Öland eftersom tillgång på råvaror, klimat och alla andra traditioner runt omkring påverkar och skapar nya traditioner så att säga.

- Jaha, ja. Det är ju klart, tyckte Margareta, men oftast brukar man bli mer svensk och mer traditionsbunden när man bor utomlands. Det blev inte vi.

Men i år tog vi igen och fyllde i alla kunskapsluckor om hemlandets jultraditioner. Julkrubba i kapellet, janssons-frestelse, skinka och hela konkarongen. Även om skolan hjälpt till och lärt ut mattraditionerna med jullunch och tomtegröts-mellis.
Så när farmor frågade om flickorna gillade risgrynsgröt så kunde de svara på frågan för de visste vad det var (ingen jättefavorit)

Även tomte slog vi till på. Han var så snygg och jag vart kär direkt, men tjejerna genomskådade honom och påstod att det var pappa. Så, det var sista året vi körde den traditionen. Inte saknad av nån, mer än möjligtvis, jag.

Så, även på Öland ändrar sig traditionerna. Efter omgivingen

Lort-Sverige

Så har vi tvättat ur andra omgången lusmedel ur våra hår. Lort-Sverige!

Går löss hela tiden på skolan och alla fastnar på tjejerna. Det gick i för sig löss mest hela tiden på St Christopher´s också men då duschade de varje dag och var inmarinerade i poolvatten så håren var gröna och inte nåt levande i hårbotten skulle kunna ha överlevt nån längre tid.

Men, här, här är det allt för kallt för kvällsdusch vareviga kväll, mössor på jämt och vem som vill får sitta i våra knä hur länge de vill. Det är bara mysigt och värmade. Inte svettigt och rätt snabbt obekvämt. Så här skuttar lössen mellan våra huvud och vi lägger många pengar på tjusiga lusoljor på Apoteket. Fast denna gång provar jag och Martin huskuren med kokosolja, tigerbalsam och plastpåse på huvudet. Hela huset luktar vicks blå. Bort ska de, de kliande små ofarliga krypen

lördag 30 november 2013

Lost in Translation

Jag blev helt ställd när jag skulle skriva en liten käck introtext om mig själv till jobbets kundtidning i fredags.

Jag blev redan halvställd första dagen när jag skulle berätta vad jag gjorde på min fritid när jag skulle presentera mig för gruppen. Jag hade liksom glömt att man bjuder en skvätt av sitt privatliv på jobbet i Sverige och jag hade framför allt glömt vilka fritidsaktiviteter jag hade. Jag har varit van vid att folk helst bara vill veta vilken favoriträtt jag har från det lokala köket och möjligtvis var och vad jag åt i helgen. En meningsfull, aktiv fritid intresserar inte tropikerna. Det intresserar svensken

Det där med pool, strand och djungelpromenad var ju passé.

Till den käcka introtexten skulle jag även på en rad summera ihop min fantastiska karriär som jag helt förträngt i mitt tropiska hemmafrus-deltidareliv. Hur sjuttongubbar jag lyckades få ihop en jobbansökan och än ro hem ett jobb på distans från andra sidan jordklotet, det är för mig en gåta. Vad jag kan, förutom ta mig igenom nya, okända situationer var som, det har jag ingen aning om. Helt glömt. Förträngt. Expert på att vara lost in translation.

Det skriver man inte i en kundtidning

måndag 11 november 2013

Every God is the same God

'Every God is the same God', sa damen blå sari jag satt mittemot i tredjeklass kupén.

Jag var tjugo, blåögd och tågluffade planlöst i Indien, hon var bra mycket äldre med vitt hår i knut och skulle på hinduisk festival i grannstaden. Runt halsen hade hon en lång silverkedja där det hängde en bild på en blå Ganesha som såg ut som en serietidningsfigur. Hon var underbart färgmatchad och visste hur världen hängde ihop.

I alla fall gudavärlden. Det var den dagen jag förstod att olika religioner visst kan leva bredvid varandra, för det är i grund och botten samma. Varianter på samma tema

'You just pick the God that suits your taste', sa damen som om det låg ett menykort framför mig.

lördag 9 november 2013

Mango

Filippas favorit innan vi flyttade till Malaysia var frusna mangobitar, sådana som man köper färdigt i paket i frysdisken

Första mangon i Malaysia var ingen succee. Mjuk, fin, krämig men inte för mjuk. Perfekt. Direkt från marknaden, skuren i fina kuber, men nej, 'det smakar inte som hemma'. Det ordnade sig i för sig rätt snabbt och honey mango blev en favorit.

Nu är vi där igen. Tillbaka till de färdiga frusna mangokuberna från paket, och ja, de smakar inte heller som hemma.

onsdag 6 november 2013

Glömme-fasen

Nu har jag kommit till glömme-fasen. Glömmer mobil, nycklar, möten, tider och allt sånt smått man alltid har med och bara har koll på. Jag börjar falla på plats och slappna av, helt enkelt. Repeterar inte rutinerna stenhårt några gånger om dagen längre, de sitter. Eller satt, på't med fokus igen. Dock med lite mer sänkta axlar.

måndag 4 november 2013

Repartrieringskurs

Vi gick repartrieringskurs några veckor efter vi flyttat hem. Flytta tillbaka kan vara kulturkrock det med. Dock alltid i mildare form. Gammalt kan ju aldrig bli helnytt. Jag hade helt klart valt patrieringskurs framför repartriering, fast helst båda.

Men, ena är så mycket bättre än inget. Lite turboinlärning är aldrig fel, så slipper man knåpa ihop alla hjulen själv och göra de flesta skolboksblunders. Det finns så mycket utrymme för upptäckter, fadäser och missar ändå.

Det var en väldigt proffsig och bra re-cap. Reflektion och skönt att höra att vi tacklat det mesta rätt bra, trots nollkoll, och kunnat suga på den goda expatkaramellen, njuta det nya, upptäcka det okända och bara lyxlira.

Det är i för sig rätt uppenbart att det är det som gäller med expatlivet. Det svåra kan vara att hitta dit.

Att släppa Jante, skita i presterar-Luther, släppa blyghet och fördomar. Att inte bli skrämd, ställd och rädd för det okända. Att inte våga eller orka ta sig ut. Att bjuda på sig själv och ha överseende. Tagga ner, hänga på, ta för sig, föreslå, fråga och fixa. Och fråga igen. Känna av, ligga på, vila. Dra sig tillbaka, vara snäll mot sig själv, egoistisk- och så på't igen.  'Put yourself out there', som en föräldrarföreningskollega så klockrent beskrev det.

Den stora lärdomen från repartrieringsdagen, det är att göra exakt samma sak som när vi flyttade iväg. Exakt. Tänka och planera likadant. Vad vill vi få ut av vårt nya spännande liv i Sverige? Tänk begränsad tid, precis som när man har med kontrakt i ett annat land. Vad vill vi med det här äventyret? Vad vill vi se, vad vill vi göra?

'Put yourself out there' + Enjoy life = Silverdalsäventyrsblogg?


tisdag 29 oktober 2013

Det där med ålder

Svenskarna ser så unga ut. Klär sig ungdomligt, poppigt och väldans trendigt. Även gamlingar. De liksom älgar fram längs gatan. Med spenstiga steg. Full fart. Och när de vänder sig om blir man helt paff när man ser alla rynkor. Jösses, det huvudet måste vara minst hundra år! Sen ler de (inte så ofta kanske) och världens colgateleende kommer fram. Blixtrande vitt och jag är helt förvirrad. Gammal är ung, eller ung är gammal?

lördag 19 oktober 2013

Vad har hänt?

Vad har hänt? Har hela Sverige gått och blivit laktosintolerant på tre år?

Nu har det hänt två gånger att jag råkat köpa hem laktosfria mjölkprodukter av misstag. Grekiska yoghurten har förrädiska förpackningar. Man får läsa det finstilta för att se om den är normal eller inte.

Det finns ju hyllmetrar med laktosfritt! Det finns i för sig hyll-kilometrar  med mjölkprodukter. Jag baxnar av utbudet. Förpackningarna ser inte ut som för tre år sen och det finns, om än, ännu mer att välja på. Mitt i den där mjölkdjungeln så ska man försöka hitta ekologiska alternativ.

Det tar timmar igen att ta sig igenom en mataffär. Titta, känna, vrida, vända, läsa och sen välja. Bara för att upptäcka att tre hyllor bort står en likadan produkt, bara lite billigare och lite ekologiskare. Sätta tillbaka och välja om. På Penang hade de i alla fall vett nog att ha samma varor samlade.

Och här hjälper det inte att stå och se ut som en förvirrad viting. Alla andra är ju också vitingar.

fredag 18 oktober 2013

Avslag

Avslag på ännu ett bensinkort. Mobilabonnemang utom kontantkort kan vi glömma. Vi är inte kreditvärdiga. För liten deklarerad inkomst. Rika fattiglappar som snart betalar skatt igen. Den tjugofemte smäller det. Första lönen som nysvenska.

Första snön

Idag kom så första snön. Snöblandat och slaskigt men på vissa ställen var det florsockrat på fälten när jag körde till jobbet. Tjusigt mot de röda och gula bladen. Och förtvivlad vackert mot blå sjö och kala branta granitklippor.

Men, kallt är det. Kallt så att nästippen frystorkar och ramlar av. Mössa och vantar stänger till utsticken, men näsan hur får man den varm? Min värmeanläggning har helt enkelt lagt av. Kan inte bli varm ut i tår, fingrar och nästipp längre, men kan bara bli svettig väldans snabbt.

Hoppas det blir fuktigt i luften med snö som smält och dimma som rullar in. För min näsa håller på att förgås i detta torra kalla klimat. Snorig och täppt i snart två månader utan att varit förkyld. Mini-mini näsblod ibland på det. Slemhinnorna hinner inte med, eller så överproducerar de.

Torrt skinn har i alla fall gått över. Chockmetoden med en vecka på Komodo torkade ut våra skinn så vi såg ut som Komodoöldlorna själva och köpte den dyraste fetaste hudkräm vi kunde hitta när vi väl kom till KLIA. Det tog slut nu lagom till att huden vant sig.

Kroppen håller på att svänga in och hitta tillbaka till gamla vanor. Jag köper vinterkläder, sockar, tjocka tröjor och tittar undrandes på alla tunna blusar som hänger och trängs i den lilla, lilla garderoben. Strumpor som legat tre år i förråd går av på mitten när jag tar på dem. Byxor är för stora och har helt fel snitt. Mössor har tappat spänsten och vantar förlorat sin partner. Ylletröjorna måste jag ha slängt.

Eländes, elände. Jag som inte gillar shopping. Men, jag är så glad för att vara tillbaka i internet-shoppingens värld. Det hjälper i eländet. Fem minuter söndagkväll klockan elva och man har införskaffat en vinterjacka som kan värma mig i minst ett årtionde. Fem dagar senare står en kartong på baksidan och idag kunde jag inviga den i snöslasket imorse.

Tjejerna provade exalterat sina nya stora bylsiga vinterjackor i bara pyjamas igår kväll. Oj, så tungt det var på axlarna! Svårt att röra sig! Så mysigt och gosa in sig! Ja, kommentarerna var många. Fascinerande titta ner och kunde inte se sina tår. Svårt att stänga dragkedjan var det för armarna nådde inte runt. Dragkedjor överlag har varit svårt. Fyra knappar på skoluniformen och kardborreband på skolskorna ger inga färdigheter som behövs på dessa breddgrader.

Var rätt nöjd i min mysiga jacka jag också tills jag såg Lone Pines bild från Batu Ferringhi på Facebook. Sand, kokosnöt och bara fötter.....

tisdag 10 september 2013

Blodpudding

-'Men hur ser egentligen blodpudding ut?', undrade Emelie och kom ner för trappan för att kolla in vad pappan stod och stekte på spisen till kvällens middag.

Vi jobbar in oss i den svenska matkulturen. Har lite att ta igen efter någa år med favoriterna tom yam, wan tan mee, dim sum och char keoy teow. Än så länge har vi hunnit avverka ärtsoppa och kvällens blodpudding. Båda fick väl godkänt, det svenska köket tar sig bra i den internationella konkurrensen.

Bil och bestick

Jag har kört på vänster sida två gånger sen vi kommit hem. Inte en sommar innan har jag gjort det. Men, nu har det hänt. Jag slappnar väl helt enkelt av och känner att jag har koll på läget, eller så är det den magiska tre årsgränsen när man blir mer sitt nya land än sitt gamla.

Vi glömmer betala parkeringsbiljett (som för övrigt har fått ett nytt system där man checkar in med sitt kreditkort och sen checkar ut. Man behöver inte fundera ut på hur länge man ska stå där eller ha fickan full med guldpengar. Mycket smidigt och läbbigt) och vi dukar inte av efter oss på brickrestauranger.

Vi bara går. Så där som de gjorde på Ikea i Kuala Lumpor när vi var där ett halvår in i vårt malaysiaäventyr. De gick från disken fast det stod artiga skyltar om att på Ikea hjälps vi åt. Vi förfasades och nu gör vi samma sak. Förlåt.

Till lunchen idag åt jag med gaffel och sked igen, av bara farten. Nej, kniv och gaffel ska det vara här i Norden. Vi har övat barnen på svenskt bordsskick och ändå falller vi gammelsvenskar dit mest. De har inga större problem, mer än att de äter med fingrarna titt som tätt som alla andra barn i deras ålder, står upp och äter helt plötsigt och torkar munnen med baksidan av handen. Vi förfasas och styr dem rätt.

Vi måste ju passa in och inte behöva ursäkta oss om att vi bott i Malaysia. Det börjar bli tjatigt. Blaja på om vårt gamla Malaysia, vi har tröttnat på oss själva och ärligt, folk är inte så intresserade. Är de intresserde har de oftast samma bagage, och det är ju trevligt. Fast ointressant. Vi behöver ju få veta hur det funkat här. Hur ska vi göra med de snart stundande barnkalasen?

söndag 8 september 2013

Snuva

Våra barn kan tydligen inte snyta sig! De var inte mycket sjuka på Penang, men nog var de snuviga. Verkar som behovet att snyta sig aldrig blev aktuellt i den fuktiga varma tropikluften.
Och nu har första höstsnuvan slagit till. Jag ber dem blåsa ut i näsduken, men nej 'det är ju äckligt!'.

Ungefär samma sak de säger när de går på toa; smeta runt med papper när man bara kan ta handduschen bredvid och duscha rent utan att behöva röra? Svenskar är äckliga. Och, jag är beredd att hålla med. Sitter och kollar rörkopplingen när jag är på dass. Allt för att se var jag kan koppla in slangen. Om det finns att köpa på dessa breddgrader. Blir nog en tur till en badrumsaffär snart. När snuvan har lagt sig eller de lärt sig konsten att snyta näsan. Vi kan ju inte gå på stan med hängade snor.

lördag 7 september 2013

Konstiga namn och alla ser likadana ut

Flickorna började skolan för två veckor sen. Succe direkt! Redan första dagen tvingade de oss att skriva in dem på fritis, trots att vi båda är hemma. Emelie grät när vi hämtade klockan fyra andra dagen på fritis. Hon ville inte gå hem. Filippa har redan varit på ett bowlingkalas och ett övernattningskalas, klämt två lekdejter och nästa vecka gör även Emelie debut med att ta hem en kompis. De är ändå alla nya i förskoleklassen. Nya, tysta, blyga, lite vilsna och väldigt förväntansfulla.

Emelie tycker de heter så roliga namn i klassen, och de är svåra att lära sig. Men, Greta var lätt att komma ihåg så henne vill hon leka med. Men, det är roligt vissa barn heter samma namn som månader och andra som blommor och en lärare heter som ett ämne. 'Ha, ha man kan ju inte heta matte!'. Knasigt när man är van vid Harrison, Yan Keat och Bevina.

Jag tycker det är svårt att hitta mina barn på skolgården när jag kommer där vid fyratiden. De ser alla likadana ut, med långt ljust hår. Jag kan för mitt liv inte heller komma ihåg vad mina barn satte på sig för kläder på morgonen. Jag har inte behövt det på tre år. De hade ju alla samma skoluniform. Där letade jag bara bland den handfull av ljushåriga barn det fanns på skolan. Nu har jag en hundra lintottar att sortera emellan. Alla med olika kläder.

Det där med att hämta halvsex kanske inte är så fel. Då är det inte så många barn kvar att leta bland.

fredag 6 september 2013

Böneflaggor på telefonledningen

'Titta de har hängt böneflaggor på telefonledningarna!' och 'Hör du sågen? Jag tror baske mig de offrar ett träd till guden idag'

Det är exotiskt att cykla runt Edsviken. Eller var det Laos, Vietnam eller Bali? Var är vi? Här är förtvivlat vackert. Blankt, glittrande vatten och alldeles tyst på när som gruset under hjulen.

Vi kommer förbi ett litet kapell med vildvuxen trädgård. Några få är ute och går denna soliga vardagsförmiddag. Ingen säger hej. Vid varje sväng finns det en skylt om cykelvägen in till stan. Det avslöjar, det måste vara Sverige.

torsdag 5 september 2013

Saknar Penang

Vuxna delen av familjen saknar Penang. Barndelen inte ett skvatt. De kan cykla till skolan, ja faktiskt cykla precis som de vill i hela området. De har en studsmatta på allmänningen och en drös lekplatser runt omkring som de får gå till allldeles själv. Kompisar ringer på dörren (en hittills) och de kan gå själva till den lilla affären på torget här runt hörnet. Jämfört med LOOC så är det friheten själv.

Vi andra saknar friheten att skita i att laga kvällsmat och dra till en hawker och få en god middag snabbt för inga pengar alls. Vi saknar boot camp, fast vi håller der under kontroll med att köra det på fotbollsfältet varannan dag och springa i skogen och sniffa den goda tallbarrsdoften. Gärna mitt på dagen, bara för man kan utan att få solsting och värmeslag (och för att vi är lediga) Vi saknar värmen i luften sent på kvällen och vi saknar leende och folk som säger godmorgon när man går förbi på vägen till marknaden. Vi saknar myllret, dofterna och att det aldrig är tyst. Vi saknar att ha koll på hur det funkar.

Obama var i stan

Obama kom till stan samma dag vi skulle på möte med banken. Vi tar cykeln in, tänkte vi slukt. Vi spärrar av hela stan tänkte polisen ännu slugare.

Men, på tredjeförsöket överlistade vi dem och hittade in via gigantkorsningen vid Norrtull. Trekvart försenade redde vi ut bankärenden. Vi hoppas Reinfeldt och Obama redde ut sitt, för folk i trafiken var milt sagt asförbannade.

Ohämmat, europeiskt skälldes poliskonstaplarna ut. Det är jobbigt för blodtrycket att vara europe. Inte-tappa-ansiktet-regeln har klara hälsofördelar, och gör dagen i det stora hela mer angenäm.

En fördel med poliser och avspärrning, i alla fall, var att vi inte behövde inte låsa cyklarna. Norrmalmstorg var fyllt med polisbilar.

Inflyttade och på plats

Sveriges radio och tv-tjänst ringde precis. 'Vi ser att ni inte betalt tv-avgiften'. Så nu vet vi med bestämdhet att vi är tillbaka i Sverige. Det rasslar i systemen och enda upp till Kiruna har nyheten nått att minst en ny tv och ett otal dataskärmar har flyttat in i landet. Vi har inte packat upp flyttkartongerna än.

söndag 11 augusti 2013

Cirkus Shollini

Cirkus är i stan. Vi var där igår och det var succe. Satt längst fram och såg det ena numret efter det andra. Clown, småhästar, akrobater som hängde i ringar, gardiner och studsade matta och så då elefanter. Vad liten man känner sig när man sitter på första raden. Jätteliten. Elefanter är stora djur och jag blir lika förvånad varje gång. Och smygrädd.

Vi skippade att fotas med dem i pausen. Tjejerna tycker de har bild på sig själva med elefanter så det räcker. Elefant är inte så exotiskt för en fd sydostasiatbor. Annars var de mycket imponerade av cirkusen som smällt upp sitt tält på Köpstadens parkering. Synd att vi bara var ett fyrtiotal i publiken. Cirkus Shollini hade förtjänat fullsatt.

tisdag 6 augusti 2013

Inskrivna

Direkt från flygplatsen åkte vi till Skatteverkets lilla kontor i Kalmar. Tog kölapp, väntade snällt en liten stund, lämnade in passen, fyllde i papper och väntade snällt en lång stund och sen var vi inskrivna igen.

Eller, fel. Inte inskrivna. Vårt ärende är redo att registreras. Inskrivna igen blir vi om en eller ett par veckor eller hur lång tid det nu tar i semester Sverige att skaka liv i våra personnummerskonto igen. Då är vi inne i systemet. Världens bästa socialförsäkringssystem. Som tar hand om mig från vaggan till graven. Behöver inte förlita mig på familj, försörjning eller förmögenhet som i så många andra delar av världen.

Att det blev en lång väntan var för att skatteverksdamen skulle kopiera våra pass. Varje sida som används i passen skall kopieras och stämplas. Vi hade inte en ren sida kvar.

Att tänka på nästa gång vi skriver in oss i Sverige; ha ett nytt, ostämplat pass. Sparar en halvtimme, 160 pappersark och skatteverksanställdas stämpelarm.

Mera Komodoödlor

Vi fick revansch på Komodoödlevandring på Rinca. Jättefin tur upp genom skogen med de smala trädstammarna och tunna lövverket, över kullarna med det torra gräset och utsikt över det blå havet. Inte mycket till plåtskyltar och snitslad bana, även om rundan självklart också var tillrättalagd och vi var många fler. Vi gick långa rundan och vi hade två trevliga rangers.

Hela båten gick iland lite innan åtta och rangeras vallade runt 35 personer. Vi fick se ett gäng stora ödlor runt rangernas bostäder, en som var ute och gick för sig själv i skogen (där Emelie blev så kissnödig så vi inte kunde göra annat än att smygkissa tio meter från läbbiga ödlan. Emelie fixade det galant, trots att hon var superduperrädd för dem och säkert drömt konstigt i dagar). Vi såg även en babyödla som snubblade runt uppe i det torra gräset. Det var en ynnest förstod vi. Småttingarna håller sig helst i träden så de inte blir uppätna av sina släktingar eller andra rovdjur. De kommer bara ner för att dricka.

Det är fördelen med att komma ut tidigt. Komodoödlorna är mest aktiva på morgonen och sen eftermiddag. Däremellan är det för varmt och de håller sig undan.

Nackdelen med att komma ut tidigt är att man är trött. Vi lullade runt Rinca med bara några timmars sömn bakom oss. Vi gick på vår båt till sen middag i Labuan Bajo. Flera timmar efter utsatt tid. Många var vi och båten mindre än vad vi trodde. Middagen visade sig vara party med oss nyanlända gäster, de som mönstrat av och de som åkte tur och retur Lombok.

Vi hade bokat madrass på däck. Hytterna var fullbokade långt innan vi bokade för ett helt halvår sen. Och däck lät inte så farligt. 'Matress, foam and pillow' sa båtbolagets hemsida. Vi förstod det som tjockare liggunderlag och en kudde och det var precis vad det var. Men, däck var umgängeskajutan och matsalen och där kunde vi inte gå och lägga oss innan partajet var över. Vilket Berto, båtvärden sa skulle vara klockan 11.

Hua, vi som aströtta efter en lång dag och snurrig natt där Filippa hade sprungit på toa fler gånger än vad vi kunde hålla räkningen på. Berto såg min panikblick och sa att det gick så bra att även sova på soldäck. Martin såg även panikblicken och sa att vi kunde ta in på hotell.

Men, nä, skam den som ger sig, så vi upp på soldäck i fören och så fort vi kunde efter middagen la ut våra 'matress foam', kudde och snodde in oss i sarongerna som täcke. Vi kompletterade med strumpor och koftor. Vi som hade. Emelie somnade på studs. Filippa låg och lyssnade på partyt och log igenkännande till musiken innan hon till slut somnade. Jag kände huvudvärken krypa och rätt snart även kylan, men sömnen kom inte krympandes.

Sova i fören är ingen hit. Fören går oundvikligen upp i vind och även med den svagaste lilla vind så blev det svinkallt. Martin frös så han skakade vid tretiden och tog sig på stela ben ner för att kolla om det fanns plats på nedre däck, där vi skulle ha sovit.

Helt tomt, så vi förflyttade oss ner och fick två timmars ok sömn innan solen gick upp och båten vaknade till liv.

Om man bortser från första nattens totala brist på sömn och att vi frös så det gjorde ont i lederna, och att vi minst var tio gäster för många på båten så var det en fantastisk båtresa. Komodoskärgården är vacker att åka igenom. Man tittar ut över blått hav, gräsklädda öar, vit sand och blå himmel. Delfiner simmade med båten. Vi stannde för snorkling. Tjejerna njöt. Vi tog strandhugg och gick upp till underbar vattenfall (som kvalar in som två efter det turkosa i Laos) och snorklade lite till vid världens minsta ö.

Men, även om havet var underbart så var en sista natt i Indonesien på ett fint hotell på Lombok väldigt skönt efter två dagar och två nätter på vår skuta. Ett hotell med den längsta pool jag någonsin sett. Vi hann simma några längder i den innan det var dags att ta flyget tillbaka till KL, Bangkok, Stockholm och till sist Kalmar. Från ö till ö på 24 timmar. Lombok-Öland.

Ingen tur och retur. Bara enkel hem.

torsdag 1 augusti 2013

Komodo Resort


Vi har gått från enkelt till lyx. Vi är på Komodo Resort som ligger på en liten ö inne i Komodos nationalpark. Vi äter fyra rätters italiensk middag varje kväll, duschar varmt, sover på sköna madrasser och allt finns.

Komodo skärgården är torr. Öarna är beklädda med gulgrönt gräs, några förskrämda buskar i skrevorna och mangroveträsk bredvid de vita sandstränderna. Man skulle kunna tro vi var i Medelhavet.

Det är nog den italienska maten som lurar oss. Det är italienare som driver dykresorten och de kan ju inte vara utan sin olivolja, timjan, rosmarin, piripiri och vitlök. Divemastern är en övervintrad strandraggare som de äldre donnorna flockas runt varje kväll till middag. Parodier på sig själv och vi fnittrar lite. Martin dyker trots att ena örat är fullt med vatten och strular med honom. Vi andra håller oss till husrevet och slappa.

Igår tog vi på heldagsutflykt till självaste Komodo för att se de berömda farliga komodoödlorna. Det var också lite parodi på sig själv. Vi gick en liten slinga med en ranger först och en sist, fick se en bebisödla uppe i en dödpalm, en ödla som låg mätt och slö utsträkt på ett väl skyltat ställe. ’Tyst och varning för komodos’. Undrar om de kan läsa, så de vet vart de ska lägga sig? Fina svarta ögon hade de och jätten ställde snällt upp på foto.

Resten av slingan såg vi inget liv, bara fina metallskyltar och en jättereklamskylt för Komodo World Heritage på rundans utkikspunkt. Framme vid ingången igen såg vi två stora ödlor till under rangernas hus och ett gäng hjortar som betade omkring.

Det är i för sig parningssäsong så komodoödlorna har annat att göra än att visa upp sig för turister och det är ett naturreservat så de behöver inte visa sig alls om man säger så. De ska leva sitt vilda liv i lugn och ro. Men, vi kände oss lite lurade ändå runt den snitslade banan och hade gärna vandrat upp bland kullarna i några timmar och bara tittat på landskapet. Rangerserna var mer sugna på kortaste rundan och komma tillbaka till kontoret och röka cigg.

Det var en blåsig morgon vi gav oss i väg, så det blev nästan inte av att vi åkte. ’You willa getta seasicka’, varnade italienska ägaren. Men, har man en chans i livet att se en best så tar man den.

Efter rundvallningen hade vinden lagt sig hyfsat och vi tog lunch vid Pink Beach som verkligen var rosa. Rosa strand! Båda barnen for i vattnet trots att det var kallt och paddlade på in.

På hemvägen snorklade vi även på Manta Point.Ingen manta var där i dag för fish spa för att få sina skinn rensade från plankton av hungrig småfiskar på grundare vatten. Men, vi såg bebishajar, djupt klart vatten och där nere simmade dykare omkring. Det kändes som om vi kunde ta på dem fast de var en minst tio meter under oss. Filippa tyckte det var läckert bubbelbad att simma igenom deras utandningsluft. Martin blev förbisimmad av en liten flock snabba delfiner och Emelie hjälpte båtkillarna att passa båten.

Martin gör nytt försök på Manta Point idag med tuber. Hoppas örat tillåter och mantasarna kommer. Vi andra njuter tystnaden och stilla vatten och funderar på en sista snorkeltur längs husrevet. Efter lunch drar vi in till Labuan Bajo igen och tidigt ikväll går vi på en båt för två dagars båtresa till Lombok. Vi kommer gå iland på Rinca och få en chans till att se ödlorna och även stanna och snorkla på vägen. Filippa hoppas innerligt att vi tar ett stopp på Manta Point. Jag med

lördag 27 juli 2013

Tillbaka till civilisationen

Vi är tillbaka i Sorong. En blåsig dag så det blev rätt gungigt på sjön. Från Pulau Kri in till Waisai var det ok. Med vind så vi surfade skönt på vågorna i Robbens nymålade båt. Motorn gick tungt i baksugen på vågorna och Robben var lite missnöjd. Han vill väl ha mer fart. Det lär det bli, för han åkte också till Sorong i dag, för att köpa en motor till. Det är i för sig inte bara för farten det kan vara bra att ha två motorer där ute i vildmarken.

Flygbåten var dock gungig som dessa långsmala flatbottnade flygbåtar är i denna delen av världen. Langkawifärjestandard är inte min standard. Stark sidovind på det och eländet lutade som en segelbåt. Hade så mycket hellre suttit i en sån än i en sån där instängd plåtburk vi satt i. Måste dock säga att medresenärerna har så mycket bättre båtvana än Langkawiresenärerna. Bara en som mådde dåligt, inte en hel jäkla kavalkad.

Efter ett tag vande man sig vid det onaturliga lutet och extra gunget som kom var tionde minut. Robben såg lugn ut så jag även somnade till slut. Emelie sov genom eländet och Filippa lyckades slockna lite före mig. Motordånet och musikeskvalet i högtalarna störde henne betydligt mer än sidorullningarna. Martin spelade slut batteriet i telefonen.

Dryga två timmar senare kom vi in rullandes till Sorong och hela kajen var överfull med båtar så vi fick lägga oss utanpå tre färjor och gå på spångar emellan dem för att komma upp på kajen. Det fick bli en bärare som bar våra stora säckar för spångarna var hala och barnen skulle ju också med. Det var en glad bärare som vinkade av vår gula taxi i hällregnet. Jag råkade ge honom fel lapp. Det är så mycket nollor och så har 10 000-sedeln och 100 000-sedeln nästan samma färg. Och, så har jag inte använt pengar på två veckor. I bärarens hus är det nog fest ikväll...

Ja, ja, drabbar ingen fattig. Och hos oss är det också fest. Svit med två sängar och första riktiga duschen på två veckor. Snart är saltet urtvättat och vi luktar gott igen. Finns inget bättre än första duschen efter veckor i vildmark!

torsdag 25 juli 2013

Sköldpadda


Nu har vi alla lyckats se sköldpadda ute på husrevet. Emelie redan i går när hon och Martin tog en eftermiddagssnorkling och Filippa och jag idag. Idag snorklade vi både på förmiddagen och eftermiddagen. Mycket bekvämt. På förmiddagen åker strömmen åt ena hållet, på eftermiddagen andra. Så det är bara att åka med och skåda fisk, koraller och då sköldpaddor.

Igår gick vi även en skön lång strandpromenad och fick se en delfinflock utanför stranden på andra sidan ön. Lumba-lumba, som det heter på indoneiska hänger gärna utanför den strandens rev enligt Robben. En av hushundarna följde med oss på promenaden.

Här är djur överallt. Ödlor i palmtaken, kycklingar och höns på marken. Krabbor som patrullerar på natten. Vi ser alla deras spår i sanden under matbordet. Myror så klart. I alla dess storlekar.  Jättespindeln som bor i hörnet på vår hydda. Örnar och andra fåglar som vi både ser och hör. Cikador. Mygg som inte bryr som någon av våra myggsprayer. Geckosar som smackar när man precis ska somna. Råttor som smyger runt och knappt syns men Martin såg en smita förbi längs madrassen utanför myggnätet. Tuppen som gal precis innan solen går upp.  

Det är bara havet som är tyst. Eller rätt så tyst. Knäpper och snäpper gör det och snorklar man med öronen ovanför vattenytan hör man djungelns ljud samtidigt som man ser korallernas värld. Vi bor mitt i Ett med Naturen.

onsdag 24 juli 2013

Fina fisken


Mormor i huset lagar gudagod mat. Mycket fisk, typ varje dag. Alltid grönsaker. Alltid tillrätt på olika sätt och alltid så himmelskt gott. Ris till så klart. Vi har bytt ris och kyckling mot ris och fisk. Hon har även bjudit på några slags musslor som en av de yngre tjejerna gick och plockade när det var som lägst tidvatten. Supergott. Hennes omelett slår alla omeletter vi ätit.

Vi är faktiskt rätt glada att vi bytt kycklingen mot fisk. Det har varit oändligt mycket kyckling de senaste tre åren. Det blir så när vissa inte äter fläskkött och andra äter inte biff. Det blir kyckling kvar då.

Matmor här på Robben’s kan laga allt utom just kyckling. Vi fick rackans sega bitar för några dagar sedan. Första och förhoppningsvis sista.  Det var extra special, det förstår vi men, det var ingen höjdare.

Kanske var kycklingen mer än höna och kanske blev den väldans seg av att en av killarna och de tre hundarna jagade omkring efter den en bra stund innan den blev infångad. Den förskrämda hönan tog även för en kort stund skydd inne i vår hydda. Men, den hann bli utjagad innan jag kom upp ur strandsoffan där jag låg och tog eftermiddagslur.

Nej, kyckling har vi fått vår beskärda del av för lång tid framöver och så som mormor Robben lagar fisk så kan hon skippa allt annat. Den lätt rökta, grillade vita fisken med fast mört kött som vi fick till middag i förrgår går till historien som bästa fiskrätten någonsin. Även veggi-Emelie gjorde undantag och åt så det stod härliga till. Vi äter så magen står i fyra hörn.

tisdag 23 juli 2013

Strandpromenad


Vi promenerade längs stranden så långt det bara gick igår. Plockade vackra snäckor, gjorde fotavtryck i vit sand och tittade ut över turkost hav.

Stranden slutade vid den lyxigaste dykresorten. Betonghyddor med badrum, resårmadrasser, air con och internet. Tacka vet jag vår hydda. Martin säger att för hans del handlar det bara om pengar. Betonghydda med resårmadrass skulle han föredra flera gånger före insjunken för kort madrass i hydda med palmbladsväggar där det regnar in så fort det blåser.

Betongresorten är schweizisk dyr. Helt ur proportion i denna delen av världen och för oss, så Martin får drömma. Jag är lycklig för hyddan. Antagligen för att den får mig att känna som jag var tjugo igen och reste runt sydostasien på några dollar om dagen. Man behöver inte mycket mer.

Skillnaden mot när jag var tjugo är att skräphögarna växt och spritt sig. Även här ute, där det knappt finns folk, i ett naturreservat ligger det plastflaskor, påsar, gamla blöjor som lokalbefolkningen helt säkert inte har råd med, engångsförpackningar i alla dess former och till på köpet en trasig droppflaska längs stränderna.

Vad pysslar vi med egentligen? Även om vi tar hand om vårt skräp, så svämmar det över. Vi tappar en plastflaska här, det ramlar ut en tops där, mobilen slant ur handen rakt i plurret. Det är bara för mycket. Mer än vi människor klarar av. Engångsförpackat , enkelt och sterilt. Men, vad ger det egentligen? Skit i en annan ände? Vi slänger och slänger. Vi är proffs på sopsortering. Kan vi inte få bli proffs på att reducera, producera mindre? Använda det som finns där vi står?

Stranden är full av vackra snäckor. Stora, små, perfekta och många är helt oskadade.  Vackra, blanka i klara färger. Tjejerna plockar så många de orkar bära tillbaka till Robben’s. De leker med dem. I timmar, koncentrerat och vill inte bli störda. Legot jag köpte med till dem är nedstoppat i sina påsar. Ointressant, de har knappt rört det sen de första par dagarna. Mycket roligare att använda det som finns, där de står. De vackra snäckorna i alla dess former och färger. De lever och när vi åker igen så ligger de på stranden som vi aldrig hade varit här.