Tillbaka till civilisationen

Vi är tillbaka i Sorong. En blåsig dag så det blev rätt gungigt på sjön. Från Pulau Kri in till Waisai var det ok. Med vind så vi surfade skönt på vågorna i Robbens nymålade båt. Motorn gick tungt i baksugen på vågorna och Robben var lite missnöjd. Han vill väl ha mer fart. Det lär det bli, för han åkte också till Sorong i dag, för att köpa en motor till. Det är i för sig inte bara för farten det kan vara bra att ha två motorer där ute i vildmarken.

Flygbåten var dock gungig som dessa långsmala flatbottnade flygbåtar är i denna delen av världen. Langkawifärjestandard är inte min standard. Stark sidovind på det och eländet lutade som en segelbåt. Hade så mycket hellre suttit i en sån än i en sån där instängd plåtburk vi satt i. Måste dock säga att medresenärerna har så mycket bättre båtvana än Langkawiresenärerna. Bara en som mådde dåligt, inte en hel jäkla kavalkad.

Efter ett tag vande man sig vid det onaturliga lutet och extra gunget som kom var tionde minut. Robben såg lugn ut så jag även somnade till slut. Emelie sov genom eländet och Filippa lyckades slockna lite före mig. Motordånet och musikeskvalet i högtalarna störde henne betydligt mer än sidorullningarna. Martin spelade slut batteriet i telefonen.

Dryga två timmar senare kom vi in rullandes till Sorong och hela kajen var överfull med båtar så vi fick lägga oss utanpå tre färjor och gå på spångar emellan dem för att komma upp på kajen. Det fick bli en bärare som bar våra stora säckar för spångarna var hala och barnen skulle ju också med. Det var en glad bärare som vinkade av vår gula taxi i hällregnet. Jag råkade ge honom fel lapp. Det är så mycket nollor och så har 10 000-sedeln och 100 000-sedeln nästan samma färg. Och, så har jag inte använt pengar på två veckor. I bärarens hus är det nog fest ikväll...

Ja, ja, drabbar ingen fattig. Och hos oss är det också fest. Svit med två sängar och första riktiga duschen på två veckor. Snart är saltet urtvättat och vi luktar gott igen. Finns inget bättre än första duschen efter veckor i vildmark!

Sköldpadda

Nu har vi alla lyckats se sköldpadda ute på husrevet. Emelie redan i går när hon och Martin tog en eftermiddagssnorkling och Filippa och jag idag. Idag snorklade vi både på förmiddagen och eftermiddagen. Mycket bekvämt. På förmiddagen åker strömmen åt ena hållet, på eftermiddagen andra. Så det är bara att åka med och skåda fisk, koraller och då sköldpaddor.

Igår gick vi även en skön lång strandpromenad och fick se en delfinflock utanför stranden på andra sidan ön. Lumba-lumba, som det heter på indoneiska hänger gärna utanför den strandens rev enligt Robben. En av hushundarna följde med oss på promenaden.

Här är djur överallt. Ödlor i palmtaken, kycklingar och höns på marken. Krabbor som patrullerar på natten. Vi ser alla deras spår i sanden under matbordet. Myror så klart. I alla dess storlekar.  Jättespindeln som bor i hörnet på vår hydda. Örnar och andra fåglar som vi både ser och hör. Cikador. Mygg som inte bryr som någon av våra myggsprayer. Geckosar som smackar när man precis ska somna. Råttor som smyger runt och knappt syns men Martin såg en smita förbi längs madrassen utanför myggnätet. Tuppen som gal precis innan solen går upp.  

Det är bara havet som är tyst. Eller rätt så tyst. Knäpper och snäpper gör det och snorklar man med öronen ovanför vattenytan hör man djungelns ljud samtidigt som man ser korallernas värld. Vi bor mitt i Ett med Naturen.

Fina fisken

Mormor i huset lagar gudagod mat. Mycket fisk, typ varje dag. Alltid grönsaker. Alltid tillrätt på olika sätt och alltid så himmelskt gott. Ris till så klart. Vi har bytt ris och kyckling mot ris och fisk. Hon har även bjudit på några slags musslor som en av de yngre tjejerna gick och plockade när det var som lägst tidvatten. Supergott. Hennes omelett slår alla omeletter vi ätit.

Vi är faktiskt rätt glada att vi bytt kycklingen mot fisk. Det har varit oändligt mycket kyckling de senaste tre åren. Det blir så när vissa inte äter fläskkött och andra äter inte biff. Det blir kyckling kvar då.

Matmor här på Robben’s kan laga allt utom just kyckling. Vi fick rackans sega bitar för några dagar sedan. Första och förhoppningsvis sista.  Det var extra special, det förstår vi men, det var ingen höjdare.

Kanske var kycklingen mer än höna och kanske blev den väldans seg av att en av killarna och de tre hundarna jagade omkring efter den en bra stund innan den blev infångad. Den förskrämda hönan tog även för en kort stund skydd inne i vår hydda. Men, den hann bli utjagad innan jag kom upp ur strandsoffan där jag låg och tog eftermiddagslur.

Nej, kyckling har vi fått vår beskärda del av för lång tid framöver och så som mormor Robben lagar fisk så kan hon skippa allt annat. Den lätt rökta, grillade vita fisken med fast mört kött som vi fick till middag i förrgår går till historien som bästa fiskrätten någonsin. Även veggi-Emelie gjorde undantag och åt så det stod härliga till. Vi äter så magen står i fyra hörn.

Strandpromenad

Vi promenerade längs stranden så långt det bara gick igår. Plockade vackra snäckor, gjorde fotavtryck i vit sand och tittade ut över turkost hav.

Stranden slutade vid den lyxigaste dykresorten. Betonghyddor med badrum, resårmadrasser, air con och internet. Tacka vet jag vår hydda. Martin säger att för hans del handlar det bara om pengar. Betonghydda med resårmadrass skulle han föredra flera gånger före insjunken för kort madrass i hydda med palmbladsväggar där det regnar in så fort det blåser.

Betongresorten är schweizisk dyr. Helt ur proportion i denna delen av världen och för oss, så Martin får drömma. Jag är lycklig för hyddan. Antagligen för att den får mig att känna som jag var tjugo igen och reste runt sydostasien på några dollar om dagen. Man behöver inte mycket mer.

Skillnaden mot när jag var tjugo är att skräphögarna växt och spritt sig. Även här ute, där det knappt finns folk, i ett naturreservat ligger det plastflaskor, påsar, gamla blöjor som lokalbefolkningen helt säkert inte har råd med, engångsförpackningar i alla dess former och till på köpet en trasig droppflaska längs stränderna.

Vad pysslar vi med egentligen? Även om vi tar hand om vårt skräp, så svämmar det över. Vi tappar en plastflaska här, det ramlar ut en tops där, mobilen slant ur handen rakt i plurret. Det är bara för mycket. Mer än vi människor klarar av. Engångsförpackat , enkelt och sterilt. Men, vad ger det egentligen? Skit i en annan ände? Vi slänger och slänger. Vi är proffs på sopsortering. Kan vi inte få bli proffs på att reducera, producera mindre? Använda det som finns där vi står?

Stranden är full av vackra snäckor. Stora, små, perfekta och många är helt oskadade.  Vackra, blanka i klara färger. Tjejerna plockar så många de orkar bära tillbaka till Robben’s. De leker med dem. I timmar, koncentrerat och vill inte bli störda. Legot jag köpte med till dem är nedstoppat i sina påsar. Ointressant, de har knappt rört det sen de första par dagarna. Mycket roligare att använda det som finns, där de står. De vackra snäckorna i alla dess former och färger. De lever och när vi åker igen så ligger de på stranden som vi aldrig hade varit här.

Boot Camp Raja Ampat

Det är blåsigt, regnigt och nästan, men bara nästan, kyligt idag. Det är off season och regnsäsong så det är inte så oväntat. Havet är inte snorkel- eller dykvänligt så när det regnade som värst i förmiddags kröp vi in i vår hydda igen och kollade film.

Spanska familjen och vinbonden packade ryggorna för att dra vidare på nya äventyr. Pappa spanjor tickade av sitt färgglada gantt-schema varje kväll och min gissning är att Sulawesi är nästa. Deras engelska var inget vidare, men vinbondens spanska var lysande eftersom han så klart gjort vin i Chile så han kunde överföra lite info. Själv skulle han resa en månad till i Indonesien sen till Papua Nya Gunea, vidare genom några söderhavsöar och till jul komma till Hawaii.

Då sitter vi i Sverige och fryser. Hrm, just nu är det inte så lockade men det känns nog annorlunda när det lackar till jul. Vi har nog bara glömt.

Med uppvispad sjö och duggregn så fick det bli boot camp efter lunchen. (Fisk och ris igen. Filippa är överlycklig. Bästa, färskaste fisken varje dag. Emelie har blivit vegiterian och deklarerar att det är bara sashimi som gäller för henne om det ska vara fisk. Punkt).

Tyvärr var homestayets byrackor också sugna på hopp och skutt så vi fick helt enkelt ta paus redan efter uppvärmingen, leta upp en rejäl pinne och vispa bort dem. Innan dess bjöd tjejerna på tjusiga jumping jacks så jag garvade på mig och skuttade entusiatiskt mellan stockarna längs stranden. Efter pausen var de mindre sugna, tror hundarna gjorde sitt så Martin och jag fick träna i sanden helt själva. Boot Camp Raja Ampat var inte så illa. Nu sitter jag nyduschad efter att ha skopat regnvatten över mig från tunnan i tvätthyddan och dricker homestayets något rökiga te.

Divemaster och de andra mannarna sitter i hyddan bredvid och spelar xbox. Tror snart de drar igång generatorn igen fast inte mörkret har fallit. Även de har lite tråkigt idag när de inte kan ut på havet och leka eller mecka med sin nya, risiga båt som Robben kom hem med igår. Vi kanske kan få de kralliga killarna på en och sextio att träna boot camp med oss nästa gång? Borde hålla byrackorna borta utan att behöva markera revir.

Martins manta

Tjejerna har sett revhaj och Martin manta. Vi snorklare hann knappt fram till husrevets dropp innan herr haj simmade förbi och ’kling klong’ klingade det till i godiskistan. Fast först tittade de fascinerade och orädda på honom tills han var ur sikte. Sen skulle de upp så fort de bara kunde. Fina färgglada fiskar sinkade dem.

Martin drog till Manta Point och fick se de gigantiska djuren med fem meter i vingbredd. Det är inte säsong så, han såg ’bara’ tre. Salig som få och tjejerna undrade hur många godisbitar en manta månde ge?

Annars händer här inte så mycket på vår ö. Spanska familjen bjöd på med smugglad korv och ost en kväll, vi tog fram vår champagne som blev över från vår champagnemiddag på Nizars restaurang och som säkerhetsvakterna nästan tog när vi mellanlandade i Makassar. Vårt tredje sällskap, en ung fransk vinbonde som mer verkar resa jorden runt och dyka än trampa druvor, såg saligt lycklig ut så han var tvungen att toppa den upplevelsen med att sova denna natt i ett övergivet stylthus på en öde holme en kvart ifrån vår, redan rätt öde ö.

Nu har lugnet lagt sig igen. Dykarna Martin och fransosen och den snorklande spanska familjen har stakat ut över den långgrunda biten och är på väg till nån ny dykpunkt. Tjejerna och jag spelar ’finns i sjön’, lyssnar på en av de lokala killarna som spelar gitarr och sjunger en indonesisk slagdänga en bit bort i sin hydda. När tidvattnet kommit in lite mera så ska vi ut, glida med strömmen längs droppet och snacka med herr haj.