Martins manta

Tjejerna har sett revhaj och Martin manta. Vi snorklare hann knappt fram till husrevets dropp innan herr haj simmade förbi och ’kling klong’ klingade det till i godiskistan. Fast först tittade de fascinerade och orädda på honom tills han var ur sikte. Sen skulle de upp så fort de bara kunde. Fina färgglada fiskar sinkade dem.

Martin drog till Manta Point och fick se de gigantiska djuren med fem meter i vingbredd. Det är inte säsong så, han såg ’bara’ tre. Salig som få och tjejerna undrade hur många godisbitar en manta månde ge?

Annars händer här inte så mycket på vår ö. Spanska familjen bjöd på med smugglad korv och ost en kväll, vi tog fram vår champagne som blev över från vår champagnemiddag på Nizars restaurang och som säkerhetsvakterna nästan tog när vi mellanlandade i Makassar. Vårt tredje sällskap, en ung fransk vinbonde som mer verkar resa jorden runt och dyka än trampa druvor, såg saligt lycklig ut så han var tvungen att toppa den upplevelsen med att sova denna natt i ett övergivet stylthus på en öde holme en kvart ifrån vår, redan rätt öde ö.

Nu har lugnet lagt sig igen. Dykarna Martin och fransosen och den snorklande spanska familjen har stakat ut över den långgrunda biten och är på väg till nån ny dykpunkt. Tjejerna och jag spelar ’finns i sjön’, lyssnar på en av de lokala killarna som spelar gitarr och sjunger en indonesisk slagdänga en bit bort i sin hydda. När tidvattnet kommit in lite mera så ska vi ut, glida med strömmen längs droppet och snacka med herr haj.