Sen söndagskväll och det är lugnt på LOOC. Vi har haft gäster idag, hela vägen från Sverige! Jonas, en gammal kollega till mig från SHL reser runt Malaysia i fem veckor med sin familj (och har reda sett mer än vad vi har gjort på våra nu 7 månader i landet). Jätteroligt tyckte vi allihopa! Emelie kunde springa omkring med deras lika gamla Love, Filippa hängde också på och 7 månaders Mille roade sig själv där de satte honom. När de skulle gå hem tyckte Emelie att Love allt kunde sova över så de kunde leka imorgon igen.
Vi badade i poolen och åt middag med indisk mat från Kapitain's. Som alltid hade de lika svårt att hitta hem till oss, men i kväll tog de priset. En australiensk dam ringde till slut upp mig och ville få adressen. De hade helt enkelt raggat upp en kund i restaurangen som skulle hjälpa dem att reda ut var LOOC ligger, och då har de ändå varit har en handfull gånger....Ja, ja maten kom innan alla hade blivit för hunriga och den var god som vanligt. Extra gott med ett glas vitt till.
I övrigt gick helgen till att leta lite trädgårdsmöbler, inte tvätta bilen, fredagsmiddag på stranden i Batu Ferringhi, sushilunch på New World market, sushilunch på Island Plaza , balett och tidig morgonjogg för de som inte kan sporta på vardagar.
söndag 27 februari 2011
fredag 18 februari 2011
Telecom Malaysia
Jag säger bara akta er Telia, Telecom Malaysia slår er med hästlängder!
Jag har i alla fall fått klarhet i varför vi fick två linor i början av december när alla andra klarar sig på en för både telefon och internet. Men, säger tele-installören att så ska det vara, så tjafsar man inte efter att ha påpekat konstigheten två gånger för då vet man ju att det blir ingenting av det hela. Framför allt med tanke på att han lyckades få in internet i sovrummet och telefonen i matrummet och inte tvärtom som vi bad.
Men, men, men.....när familjen Malica skulle flytta in har ovanpå och få telefon i början av januari så var det oändligt, omöjligt strul och denna vecka bestämde telebolaget sig for att lösa det efter ilskna, salivstänkande samtal från Mr St Jude IT boss himself.
Då upptäcker Christina och jag av en slump att 'nämen, titta vi har samma telefonnummer'! Ok, vi har två linor, så vi behåller den linan vi har som telefon eftersom vi meddelat hela världen numret (fast bara Karin har ringt- och så en massa kineser som vill beställa kakor till nyårsfirandet) och så kan de ta numret som vårt internet gick på.
Jättebra, tele-installör nummer 2 fixar det på en pisskvart i onsdags. Men, nästa dag är vår telefon död fast, internet funkar och när Daniel ska ringa Christina så svarar hon aldrig fast hon skulle sitta hemma och vänta på att rörmockaren skulle komma. Vis av erfarenhet så slår Daniel vårt nummer och vem tror ni svarar? Christina så klart! Då har Telecom Malaysia kopplat om härligheten och två herrar nere på St Jude går i spinn och IT boss får lyfta luren igen.
Telecom Malalysia rycker ut direkt. Denna gång inte någon liten enkel installatör, inte, utan chefen själv! Som sitter på mitt vardagsrumsgolv när jag kommer hem fast han skulle till Christina (som nu väntar på både honom och rörmockaren). Förklarar för mig hur inkomptenta alla medarbetare är, att han måste göra allt jobb själv men nu tänker han sluta och att allt är politik och malayernas fel (själv är han tamil). Han tar nu hand om det här personligen och vi kan rakt inte behålla vårt telefonnummer för det har han själv lagt in i systemet till Daniel.
Det gjorde han den andra december, samma dag som hans medarbetare kopplade in och tvingade på oss två linor....hrm, ett hål i systemet?
Ett hål har jag i alla fall kommit på. Man ska inte, aldrig,nej, nej, nej vara proaktiv i Malaysia och beställa saker innan man behöver det. Det skapar bara förvirring. Så det är klart som korvspad att intallatören tror att det bara blivit en siffra fel i adressen och att den kund han har framför sig ska ha två linor eftersom det faktiskt inte bor någon på andra adressen. Chefen har ju sagt till honom att två linor skall kopplas in. Då gör man det- punkt
Samme chef kom på efter att ha suttit två timmar på vårt vardagsrumgolv, fått massa skäll och nästan-tårar av mig att jo, vi kan visst behålla vårt nummer, men då måste vi behålla båda linorna och så får grannarna ovanpå ett nytt nummer. Eureka!
På måndag får vi se om hans eminenta lösning funkar. Nåt säger mig att denna snurriga historia inte är över än. Kanske få bageriet med de efterfrågade kakorna tillbaka numret?
Jag har i alla fall fått klarhet i varför vi fick två linor i början av december när alla andra klarar sig på en för både telefon och internet. Men, säger tele-installören att så ska det vara, så tjafsar man inte efter att ha påpekat konstigheten två gånger för då vet man ju att det blir ingenting av det hela. Framför allt med tanke på att han lyckades få in internet i sovrummet och telefonen i matrummet och inte tvärtom som vi bad.
Men, men, men.....när familjen Malica skulle flytta in har ovanpå och få telefon i början av januari så var det oändligt, omöjligt strul och denna vecka bestämde telebolaget sig for att lösa det efter ilskna, salivstänkande samtal från Mr St Jude IT boss himself.
Då upptäcker Christina och jag av en slump att 'nämen, titta vi har samma telefonnummer'! Ok, vi har två linor, så vi behåller den linan vi har som telefon eftersom vi meddelat hela världen numret (fast bara Karin har ringt- och så en massa kineser som vill beställa kakor till nyårsfirandet) och så kan de ta numret som vårt internet gick på.
Jättebra, tele-installör nummer 2 fixar det på en pisskvart i onsdags. Men, nästa dag är vår telefon död fast, internet funkar och när Daniel ska ringa Christina så svarar hon aldrig fast hon skulle sitta hemma och vänta på att rörmockaren skulle komma. Vis av erfarenhet så slår Daniel vårt nummer och vem tror ni svarar? Christina så klart! Då har Telecom Malaysia kopplat om härligheten och två herrar nere på St Jude går i spinn och IT boss får lyfta luren igen.
Telecom Malalysia rycker ut direkt. Denna gång inte någon liten enkel installatör, inte, utan chefen själv! Som sitter på mitt vardagsrumsgolv när jag kommer hem fast han skulle till Christina (som nu väntar på både honom och rörmockaren). Förklarar för mig hur inkomptenta alla medarbetare är, att han måste göra allt jobb själv men nu tänker han sluta och att allt är politik och malayernas fel (själv är han tamil). Han tar nu hand om det här personligen och vi kan rakt inte behålla vårt telefonnummer för det har han själv lagt in i systemet till Daniel.
Det gjorde han den andra december, samma dag som hans medarbetare kopplade in och tvingade på oss två linor....hrm, ett hål i systemet?
Ett hål har jag i alla fall kommit på. Man ska inte, aldrig,nej, nej, nej vara proaktiv i Malaysia och beställa saker innan man behöver det. Det skapar bara förvirring. Så det är klart som korvspad att intallatören tror att det bara blivit en siffra fel i adressen och att den kund han har framför sig ska ha två linor eftersom det faktiskt inte bor någon på andra adressen. Chefen har ju sagt till honom att två linor skall kopplas in. Då gör man det- punkt
Samme chef kom på efter att ha suttit två timmar på vårt vardagsrumgolv, fått massa skäll och nästan-tårar av mig att jo, vi kan visst behålla vårt nummer, men då måste vi behålla båda linorna och så får grannarna ovanpå ett nytt nummer. Eureka!
På måndag får vi se om hans eminenta lösning funkar. Nåt säger mig att denna snurriga historia inte är över än. Kanske få bageriet med de efterfrågade kakorna tillbaka numret?
tisdag 15 februari 2011
Muhammeds födelsedag
Idag är det ingen vanlig dag utan Muhammeds födelsedag och Malaysia har helgdag igen. Det firade vi med en liten sovmorgon och sen gick vi upp en bit på Penang Hill.
Startade strapatsen lite senare än planerat från Youth Park och var ute på vandring i dryga två timmar. Varmt och svettigt var det men det var väldigt mysigt att knalla upp för de branta stigarna och trapporna bland fågelkvitter, syrsor och en massa klorofyll. Små drickastopp längs stigen och lätt fika på berghällarna ovanför bygget av det nya Waterfall temple (hindusiskt) innan vi vände vi nedåt igen. Vi såg pitcher plant, en köttätande växt, fjärilar, lite fåglar och apor, så klart.
Gungade bort värsta svetten nere på lekplatsen i Youth Park och därefter körde vi till Wet market och tog nudelsoppelunch. Hemma igen blev det välbehövliga duschar, kaffe och sen hängde vi i och vid poolen resten av eftermiddagen. Efter kvällsmaten drog vi ned en gång till för ett kvällsdopp och tittade upp på vart vi hade gått på berget innan idag samt njöt en helt vanlig solnedgång bakom Penang Hill.
Startade strapatsen lite senare än planerat från Youth Park och var ute på vandring i dryga två timmar. Varmt och svettigt var det men det var väldigt mysigt att knalla upp för de branta stigarna och trapporna bland fågelkvitter, syrsor och en massa klorofyll. Små drickastopp längs stigen och lätt fika på berghällarna ovanför bygget av det nya Waterfall temple (hindusiskt) innan vi vände vi nedåt igen. Vi såg pitcher plant, en köttätande växt, fjärilar, lite fåglar och apor, så klart.
Gungade bort värsta svetten nere på lekplatsen i Youth Park och därefter körde vi till Wet market och tog nudelsoppelunch. Hemma igen blev det välbehövliga duschar, kaffe och sen hängde vi i och vid poolen resten av eftermiddagen. Efter kvällsmaten drog vi ned en gång till för ett kvällsdopp och tittade upp på vart vi hade gått på berget innan idag samt njöt en helt vanlig solnedgång bakom Penang Hill.
tisdag 8 februari 2011
Busy day
Idag var det fullrulle i hemmafrusfabriken. 6.15 pep klockan som vanligt. Preppa två små ryggor och sen skaka liv i två trötta tjejor så de kunde få i sig frukost innan det var dags for första busslastet 7.30 då Filippas bas sekolah svängde upp på LOOC's infart. Upp i hissen igen. Softa lite med Emelie och sen ner igen 8.20 och lyfta in lillsyrran i dagisbussen. Upp i hissen igen. Preppa en issojalatte, packa min egen skolväska, samla ihop ett gäng tygpåsar (Penang har every-day-no-plastic-bag-day) och sen ner till plan 1 där en dammig Alza kickade igång och åkte snabbt till Gottlieb road och 3 timmars mandarin för föraren.
Hua, vad jag fick däng i dag. Kunde bara inte få till uttalet pa gong zuo (=arbete) och till slut blev det bara mer och mer fel och alla mun-muskler är helt slut ikväll.
Efter tre långa timmar, med mycket garv och uppgivenhet så var det in i bilen igen och en sväng runt hörnet till plantskolan. Var stolta palm i vardagsrummet har blivit attackerad av någon nätvävande insekt och var halvdöd när vi kom hem från Kambodja. Köpte nåt konstigt gift som jag inte vågat mig på än att spreja den forna skönheten med men, ska jag kunna sova gott igen så får det göras snabbt. För jag har blivit en softis och låg halvvaken halva natten och oroade mig for att palmh-vetet skulle dö på studs. Inte vill man vakna med ett lik fullt med spindlar, spindelnät och ägg i sitt vardagsrum.
Det stod bara på malay på giftflaskan men killen på plantskolan gav mig tydliga instruktioner och Sumitha fick dubbelkolla packsedeln så det är bara att mixa och köra med sprayflaskan.
Efter plantskola åkte jag till Gurney Plaza för att leta traditionella kinesiska klänningar och handla mat. Jag hann bara handla en fruktjos som lunch så ringde telefonen. Jag hade låst ute Sumitha så det var bara att lösa in p-biljetten och svänga hem, öppna och åka tillbaka.
Jag lyckades hitta kina-klänning så Filippa kan ha rätt utstyrsel på fredag då SCIPS firar kinesiskt nyår med drakdans and the whole enchillada. Mat fick jag också ihop, inte allt som stod på listan men det var slut på hyllorna. Det är det ibland här på Penang. Materialhanteringen är lätt slumpartad, men vi får alltid mat på bordet. Improvisation är ledordet i matlagning här.
Hem med kassarna. Packa upp. Lite skitsnack med Sumitha och sen ner med hissen och hämta upp skolbarnet. Fram med fruktfika, sen ner med hissen igen och hämta upp dagisbarnet. Snabbfika, sen ner med båda barnen och in i bilen till Sri Pangkor for Filippas simlektion.
Hon var inte i form idag. Trött och grinig men hon simmade på några 'open the door' och doppade huvudet ett gäng gånger (inte hennes favorit-ovning). När simlektionen var over, var tröttheten som bortblåst (konstigt?) och hon lekte med Tabea, Emelie och en drös japanska ungar i lillpoolen.
När klockan närmade sig middag så var det hem med ungarna igen och koka ihop lite mat. Martin gled in och vi åt kyckling (som vanligt). Sen borstade jag tänderna på Emelie och lassade in henne i bilen för sin första aktivitet: musiklektion på Yamaha music school. Aven den på Gottlieb road- hänger mycket på den streetan nuförtiden.
Jag, de andra barnen och föräldrarna sjöng och Emelie satt stilla och tyst med stora ögon. När lektionen var slut undrade hon när hon skulle få spela på pianot. 'Jag vill inte sjunga, jag vill spela piano'. Hrm, höga förväntningar från en treåring. Vi får hoppas att vi snart får plinka på elorgeln så Emelie blir nöjd och jag får vila min stackars sargade mandarin-mun.
Emelie somnade på vägen hem (ah, darav tandborstningen!) och jag bar upp henne direkt till sängen. Sa godnatt till Filippa. La rena kläder på plats och grabbade datorn for lite bloggande. Och där är jag nu....
Hua, vad jag fick däng i dag. Kunde bara inte få till uttalet pa gong zuo (=arbete) och till slut blev det bara mer och mer fel och alla mun-muskler är helt slut ikväll.
Efter tre långa timmar, med mycket garv och uppgivenhet så var det in i bilen igen och en sväng runt hörnet till plantskolan. Var stolta palm i vardagsrummet har blivit attackerad av någon nätvävande insekt och var halvdöd när vi kom hem från Kambodja. Köpte nåt konstigt gift som jag inte vågat mig på än att spreja den forna skönheten med men, ska jag kunna sova gott igen så får det göras snabbt. För jag har blivit en softis och låg halvvaken halva natten och oroade mig for att palmh-vetet skulle dö på studs. Inte vill man vakna med ett lik fullt med spindlar, spindelnät och ägg i sitt vardagsrum.
Det stod bara på malay på giftflaskan men killen på plantskolan gav mig tydliga instruktioner och Sumitha fick dubbelkolla packsedeln så det är bara att mixa och köra med sprayflaskan.
Efter plantskola åkte jag till Gurney Plaza för att leta traditionella kinesiska klänningar och handla mat. Jag hann bara handla en fruktjos som lunch så ringde telefonen. Jag hade låst ute Sumitha så det var bara att lösa in p-biljetten och svänga hem, öppna och åka tillbaka.
Jag lyckades hitta kina-klänning så Filippa kan ha rätt utstyrsel på fredag då SCIPS firar kinesiskt nyår med drakdans and the whole enchillada. Mat fick jag också ihop, inte allt som stod på listan men det var slut på hyllorna. Det är det ibland här på Penang. Materialhanteringen är lätt slumpartad, men vi får alltid mat på bordet. Improvisation är ledordet i matlagning här.
Hem med kassarna. Packa upp. Lite skitsnack med Sumitha och sen ner med hissen och hämta upp skolbarnet. Fram med fruktfika, sen ner med hissen igen och hämta upp dagisbarnet. Snabbfika, sen ner med båda barnen och in i bilen till Sri Pangkor for Filippas simlektion.
Hon var inte i form idag. Trött och grinig men hon simmade på några 'open the door' och doppade huvudet ett gäng gånger (inte hennes favorit-ovning). När simlektionen var over, var tröttheten som bortblåst (konstigt?) och hon lekte med Tabea, Emelie och en drös japanska ungar i lillpoolen.
När klockan närmade sig middag så var det hem med ungarna igen och koka ihop lite mat. Martin gled in och vi åt kyckling (som vanligt). Sen borstade jag tänderna på Emelie och lassade in henne i bilen för sin första aktivitet: musiklektion på Yamaha music school. Aven den på Gottlieb road- hänger mycket på den streetan nuförtiden.
Jag, de andra barnen och föräldrarna sjöng och Emelie satt stilla och tyst med stora ögon. När lektionen var slut undrade hon när hon skulle få spela på pianot. 'Jag vill inte sjunga, jag vill spela piano'. Hrm, höga förväntningar från en treåring. Vi får hoppas att vi snart får plinka på elorgeln så Emelie blir nöjd och jag får vila min stackars sargade mandarin-mun.
Emelie somnade på vägen hem (ah, darav tandborstningen!) och jag bar upp henne direkt till sängen. Sa godnatt till Filippa. La rena kläder på plats och grabbade datorn for lite bloggande. Och där är jag nu....
söndag 6 februari 2011
Siem Reap
Så har vi varit på var första utlandssemester. Superskönt! Och konstigt. För vad svarar man när folk frågar var vi kommer i från? Malaysia eller Sverige? Svaret är ju självklart Sverige, fast vi bor i Malaysia. Men, det blev alltid en mikrosekunds paus innan vi kunde svara på frågan. För hemma känns ju fortfarande Tomtebogatan.
Kambodja var superfint. Angkor Wat och alla andra tempel helt fantastiska och levde verkligen upp till nästan 20 års förväntningar. Siem Reap var en lugn liten stad och vi hade ett fint litet hotell. Där var tyst och skönt overallt. Inga skränade högtalare på flygplatsen, ingen dånande musik på restaurangerna (ingen musik alls, faktiskt) och bara ett tyst mummel på marknaden. Det var en skön paus från bullriga Penang. Bara att se alla cylister var underbart (och alla solcellsdrivna varmvattenberedare).
Vi såg tempel i dagarna tre, slappade två dagar på hotellet med omnejd och åkte en dag ut på en av sydostasiens största sjöar, Tonle Sap och besökte en flytande by.
Där höll tjejerna på att stjäla barnens inkomstmöjligheter genom att ställa upp på fotografering gratis för kinesiska turister. Ja, Kambodja är fattigt. Barn säljer saker, tar en dollar per foto, tar gärna emot kex och frukt, och tigger. Aven om nu Siem Reap är välmående av alla dollarturister så finns där många som bara bor i en liten hydda på styltor utan el, avlopp och rinnande vatten.
Stan och templena vimlade av turister från hela världen. Vi hörde nog alla språk som finns! Människor var vänliga, maten god och vädret var skönt. Vi frös faktiskt på morgonen!
Aka tuk-tuk var barnens favorit. Klättra runt på templena var allas. Det var en resa som blir svår att slå (tja forutom hotellrummet på flygplatsen i KL....dörren slog i sängen, man fick flytta ut resväskan för att gå på toa och bilarna dånade förbi hela natten)
Kambodja var superfint. Angkor Wat och alla andra tempel helt fantastiska och levde verkligen upp till nästan 20 års förväntningar. Siem Reap var en lugn liten stad och vi hade ett fint litet hotell. Där var tyst och skönt overallt. Inga skränade högtalare på flygplatsen, ingen dånande musik på restaurangerna (ingen musik alls, faktiskt) och bara ett tyst mummel på marknaden. Det var en skön paus från bullriga Penang. Bara att se alla cylister var underbart (och alla solcellsdrivna varmvattenberedare).
Vi såg tempel i dagarna tre, slappade två dagar på hotellet med omnejd och åkte en dag ut på en av sydostasiens största sjöar, Tonle Sap och besökte en flytande by.
Där höll tjejerna på att stjäla barnens inkomstmöjligheter genom att ställa upp på fotografering gratis för kinesiska turister. Ja, Kambodja är fattigt. Barn säljer saker, tar en dollar per foto, tar gärna emot kex och frukt, och tigger. Aven om nu Siem Reap är välmående av alla dollarturister så finns där många som bara bor i en liten hydda på styltor utan el, avlopp och rinnande vatten.
Stan och templena vimlade av turister från hela världen. Vi hörde nog alla språk som finns! Människor var vänliga, maten god och vädret var skönt. Vi frös faktiskt på morgonen!
Aka tuk-tuk var barnens favorit. Klättra runt på templena var allas. Det var en resa som blir svår att slå (tja forutom hotellrummet på flygplatsen i KL....dörren slog i sängen, man fick flytta ut resväskan för att gå på toa och bilarna dånade förbi hela natten)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)