Vi har flyttat

Tydligen har vi flyttat!

Den amerikanska flyttfirman mailade Martin igår och frågade efter vår nya adress. Det var trevligt att de frågade om adressen och inte bara dumpade bohaget där de hämtade det för snart tre år sen. Det hade varit fint. ´Det står en kontainer på vändan högst upp på Tomtebogatan. Vi kunde inte hitta ert namn i trappuppgången så vi satte det på närmaste ledig parkeringsplats´.

Nu är det inte så illa. De har väl antlagligen inte blivit informerade om att vi förlängde kontraktet ett halvår, för så där nåt år sen. Det är mest bara nåt att garva åt, det också, och hoppas på att de inte hyrt ut vårt förrådsutrymmet till nånannan så bråtet kan stå kvar i förrådsvärmen utanför Södertälje några månader till.

Som senbliven HR-anställd och orutinerad expatfru undrar jag försiktigt för mig själv, vem som skulle ha informerat firman. Inte lätt alltid att veta vems ansvaret är när man är livegen och förtaget har hand om det som man i vanliga fall, som fri medborgare, har hand om själv.

Lite lov

Så har det varit lite skollov igen. I torsdags var det Muhammeds födelsedag och i fredags tog skolan kompledigt för söndagens helgdag, Thaipussam. Skollov är lika med mammalov så jag fick också ledigt. Martin kom med sista dagen, idag, eftersom han varit i US hela veckan. Det var en riktig brakdag, självaste Thaipussam och allt.

Vi gick med i folkvimlet från skolan nästan upp till Rainfall Temple. Varmt, trångt, mycket folk och högsta musiken möjlig, någonsin, totalt ös. Kände oss lika utpumpade och fokuserade som de troende som tog sig fram med kavadis på axlarna, krokar i ryggen, tungor piercade rakt genom kinderna och spikskor med spik på fel håll på fötterna. Våra märken efter turen var i för sig mest solröda näsor, axlar och nackar. En eftermiddag vid poolen var en välbehövlig belöning.

Fast vi vandrade inte bara längs Jalan Utama detta lov, vi fick oss även en tvåtimmarsvandring genom djungeln från Teluk Bahang till Turtle Beach. Tre mammor och sex barn skuttade fram över stock och sten. Ett blankt hav, solig strand med skön skugga under tallträden belönade oss. Badade så länge brännmaneterna tillät, fikade och sen kom båten innan vi änns hunnit kolla om det kommit några nya sköldpaddeungar på stationen. Båtföraren var på lika lysande humör som barnen så han bjöd på sightseeing hem och visade oss klippor som såg ut som kanin, sköldpadda och krokodil.

Abstinens

Kapitan's mittemot Gurney Beach har stängt för renovering. Det var ett tag sen. Stället ät tomt, ingen är där och framförallt, inget händer med byggandet. Tracey, Kapitan's storätare nummer ett, hade hört tjugo dagar, vi är där nu. Martin och Armin åt på Kapitan's på Queensbay och de sa en månad. Vem tror på det?

Det värsta är inte att inget händer, det värsta är att vi inte kan enkelt få äta deras mat! Abstines för roti canai, tosai, butter chicken, kurma, cheese nan, the terik är stor. För att inte tala om förvirringen när det är dags för sponantmiddag efter simlektionerna på onsdagarna.

Så istället för att serva Alzan igår, så fick det bli indisk frukost nere i Georgetown. Abstinensen måste stillas. Inte på det Kapitan's som ligger där utan, nu var det dags för ett nytt ställe, Woodlands på Lebuh Penang mellan Church street och China street. Det ska vara alla lokala indiers favorit. Där måste man kunna få tosai, och det fick vi. Världens godaste! Slår Kapitan's Gurney Beach med råge. Provade även pourri på servitörens inrådan. Och en the masala. Åh, så gott. Jösses. Och allt för bara tretton ringghits.

Sen var det ut på fotogalore och väggmålningssafari i Georgetown.

Kid's special weekend

Det var barnens helg. Blir så när pappan är på tjänsteresa. Två mot en då vinner två. Så fredagen inleddes med spontansovaöver hos Emma. Barnen var där efter skolan, mamman kom dit efter jobbet och det dracks kaffe och inga barn tittade upp från leken. Pappa Armin kom hem och sen hade vi helt plötsligt beställt pizza och sen var klockan inte så sent men tjejerna hade bytt om till pyjamas och då var det klart. Jag fick gå hem själv till vår tomma våning.

Somnade direkt utan att änns märka att jag var ensam hemma. Martins väckarklocka hade ringt fem, då vaknade mina blå och vägrade somna om. Men, nästa morgon då märktes det. Tomheten, men utvilad.

Frukost i lugn och ro, träna, packa undan gran, läsa tidning och sen lulla till GP för latte innan jag träffade tjejmaffian på Toy's'r'Us. Stället där alla kalaspresenter inhandlas på den här ön. Emma gick till sitt kalas, vi hem för lunch och sen till Soccerexperience för Emelies klasskompis Riyas femårskalas. Emelie tittade på, Filippa lekte, jag snackade skit med mammorna och vi blev alla genomsvettiga. Filippa blev kolsvart av konstgräset och Emeli blå på tungan av godiset.

Det blev en väldigt loj och tidig lördagkväll med film och popcorn. Tidig söndagmorgon och sen kom det önskemål om leklandet på Queensbay mall, så det blev häng på köpcentrum. Inte min favorit, men det leklandet har den fördelen att man kan lämna barnen där och gå iväg och göra sina ärenden själv.

Jag pimplade kaffe på Kaffebönan och tog tag i hemvändarlivet. Sökte jobb och mailade mäklare. Myssurfet på hemnet är över och det är dags att göra sig attraktiv igen på arbetsmarknaden. Tur jag har bloggat i snart tre år, så orden flyter. Introbrev, inga problem. Innehållet i cv:t är väl lite skralare men innehållet i livet har blivit destu större.

Innehållet i plånkan jobbar Martin hårt på att tömma i US. Rea på vinterkläder och 'Allt är så billigt, jag tror vi behöver utehögtalare'. Jaha? Vadå, för att få upp pulsen när du skottar snö nästa vinter? Eller till sommarens enda ljumna utesittarkväll när myggen har röjkalas på mina ben och jag flyr in i köket?

Kid's special weekend, men Dad's special week tror jag.

Myvi

Discobilen är såld. Martins lilla svarta har fått ny ägare. Nu får han lifta till jobbet. Eller, ta bussen om det skulle gå att få ihop. Jag håller hårt i min Alza.

En blivande biomedicinstudent som precis fått körkort kommer nu ratta Myvin runt ön tills hon flyttar till Cambridge. Hoppas hon håller discot igång och låter de små högtalarna dåna, däcken gnissla när hon accar i parkeringsgarage och bara bumpar in försiktigt i alla andra i trafiken.

Hennes pappa och jag fixade överlåtelsen i torsdags. Tog hela arbetsdagen. Började med besiktning nere på sydön, långt förbi flygplatsen där djungeln börjar. Det tog sin lilla goda att ta sig dit i morgontrafiken. Mr Bong kom ändå efter oss. Sen tog det sin lilla goda att reda ut betalning och pappersifyllning. Även med en gammal penangbor. Det var i för sig upplyftande för den förvirrade utlänningen att se att vardagen är precis likadan för infödingarna.

Det var även upplyftande att se att de faktiskt besiktigar bilar, bussar, lastbilar och taxisar. Bromsar testades, avgaser kollades och det bankades på chassiunderrede. Men, gränsvärde på avgasarna har jag fortfarande funderingar på. Det är mycket svartrök ute och kör på ön. Det kanske man löser med att köpa besiktningsmannen och hans kompis en dricka?

Besiktningen tog i alla fall sin lilla goda den med och sen skulle vi till JPJ där man registrerar om ägaren. I väg i en något lugnare lunchtrafik, Mr Bong först coh jag efter. Det visade sig att kontoret flyttat till ett nytt hus, så vi fick snurra några varv till. Mr Bong med google maps på telefonen. En extra sväng in i en kampung så han kunde fråga vägen av en gubbe som satt och bankade rätt ett motorcykeldäck. Bra att kunna språket.

På JPJ var det fler papper att fylla i. Bra att kunna språket igen och denna gången gick det lite smidigare för Mr Bong kom ihåg sina läsglasögon så jag slapp läsa malaysiska högt. Det hade i för sig roat papperutdelargubben, men nu fick han mer tid till att småsnacka med mig och det visade sig att han var storfiskare och ägde hela sex stycken Abu-rullar. Kan säga att det tog ett tag innan jag fattade. Jag tänkte mest att han tror väl jag är från Schweiz, som vanligt, och det där Abu-Abu är nåt taskigt uttal på nån choklad.

Vi hade attans trevligt Mr Bong och jag. Fast det tog en evinnerlig tid så var det väldans snopet när pappret blev stämplat på en sekund, mot hundra ringghits och där stod jag med en check, utan bil och trevligt sällskap på LOOCs uppfart en kvart innan skolbussen kom.

Tur att Mr Bong hämtar sin sonson på skolan varie dag så nu får jag upprätthålla onsdagshämtningarna så jag kan få höra mer om den pensionerade MDs räkodlingar, alla barn och andra tokigheter. Vad Martin ska göra för att inte sakna sin söta Myvi, det vet jag inte.

Telefonen går varm

Vår fasta telefon är mest tyst. Inte många som ringer, och om det är nån som ringer så är det nästan bergsäkert en felringning. Det kan gå veckor mellan ringsignalerna.

De senaste dagarna har det börjat ringa mer. Flera samtal om dagen. Och mer kommer det bli. Samma sak varje år vid den här tiden. Det närmar sig kinesisk nyår och alla försöker beställa kakor av mig.

En affärsidé kanske?

Sipadan å min man

Organismerna är döda. Borta. Ingen risk för aliens på tandborsten längre och jag kan stoppa undan paraplyet. Utskuren från taket är hela mögelfläcken och nu sitter där bara en fyrkantig lucka. Mr Antonio fick äntligen mobiliserat styrkorna och jag ville inte stoppa dem så de var här i fredags när mormorn och morfarn var ensamna hemma med barnen och herrar på täppan. Men, allt gick bra utan min nitiska övervakning. Tror Sumathi har en tumme med i det fixet. Hon brukar styra upp Antonio och inte bara få honom att göra sakerna utan också så det blir bra.

Herr H och jag var långt borta på en liten plutt-ö, Malbu utanför Borneo och tittade varandra djupt i ögonen, snorklade, dök, paddlade på jättesköldpaddor med havskajak och läste böcker utan att bli avbrutna.

De mesta av dagarna tillbringade vi på grannön Sipadan, ett marint naturreservat. Hela två dagar fick vi komma dit, fast bara 120 personer om dagen får komma och dyka och snorkla. Bara på dagen. På natten är det bara vakterna, militärer och jättesköldpaddor som får vara där.

Martin dök så många gånger på Barracuda Point att han nästan suckade sista gången de gick i. Bortskämd. Fisk och koraller överallt. Bråddjup på tusen meter. Hajar, barracudas, jack fish och jättesköldpaddor till både höger och vänster. Men, redan innan vi satt på flyget tillbaka så ville han ha mer. Typ flytta in hos de papperslösa som bodde i hyddorna på stranden innanför lyxresorten. Ett enkelt liv, med fisk utanför verandan.

Eller, inte?

Kontrasten var rätt hård. Med matbuffé, romantiska par som går runt och fotar sig framför husen på stolpar mitt på korallrevet och de nakna bruna barnen som paddlade runt i träkanoter, sträckte upp handen och sa 'makan' (äta)

Organismer

Inga djur har jag sett idag. Slitit som ett djur har jag gjort i gymmet. Allt för skidsäsong 2014. Inte byggs det några anja-lår eller madonna-armar, jag blir mest bara smalare och tunnare. Inte fyskam det inte, men några pumpapuder-ben går bara inte att få till i tropikerna. Även om jag har gym i huset och massor av tid. Det är helt enkelt för varmt och fuktigt. För tropiskt helt enkelt.

På djurfronten har vi i för sig levande organismer i vårt badrum. En jättemögelfläck lever och frodas. Det har den gjort sen början av november. Antagligen längre, men det var då den gröna alien-bubblan blev synlig bakom takhyllan. I december började den droppa. Jag undrar när ungarna kläcks?

Imorgon kommer hyresvärd Antonio med sin rörmockare för att ännu en gång inspektera skadan, klia sig i huvudet och fundera på vad de ska göra. Har vi tur kommer de även på vad de ska göra. Men, jag tror det tar nåt besök eller två till innan möjlighet till lösning är nära. Vilket fall som, nu tänker jag borsta tänderna vid Martins handfat. Vill inte få oväntad morgondusch av alien-bebisar.

Vandring till Monkey Beach

Idag packade vi ihop oss i Alzan och tog till Teluk Bahang för att gå till Monkey Beach. Det var ett tag sen vi var där sist, både för oss och mormorn och morfarn. Inget regn på hela dagen så det var bra tajming på utflykt. Innan vandrandet satte igång så tog vi lunch på fiskrestaurangen och åt så magen stod i fyra hörn. Den energin behövdes i för sig för det tog oss dryga två timmar att gå. Upp och ner, över rötter och stora stenar. Ett riktigt vandringsäventyr nära vattnet, mitt i djungeln. Man hör både vågskvalp och syrsornas sång. Vi gick även på en jätteödla, gigantiskt stor. Grönbrun med gulbruna prickar. Som tur var blev han mer rädd för oss än vi för honom så han pep ner mot klipporna. Väl framme på den vita långa Monkey Beach fick vi belöningen med ett långt, varmt och lättsaltat bad i havet och lite enkel medburen fika under palmerna innan vi åkte båt tillbaka till fiskebyn igen.

Middag tog vi på Tree Monkey på Spice Garden. Tur var det, för mormorn och morfarn hade aldrig varit där. Vilken försummelse! Tur vi fick till det, så här på tredje Malaysia-visiten.

Delfiner

Vi fick en ovanligt skön kväll ute på Straits Quay. Vi fick se delfiner! Vi såg lite konstiga saker som dök upp ur vattnet när vi stod vid lekplatsen och vid en närmare titt så visade sig vara ryggfenor. Vi sprang fram till staketet längs strandpromenaden och massor av delfiner defilerade förbi. Små  ryggfenor på gråspräckliga ryggar. En och annan visade även stjärtfenan och nån simmade så nära så vi såg alla spräckliga prickar. Många var det, minst tjugo men säkert fyrtio. På väg norrut tillsammans med fiskebåtarna som gick längre ut i sundet. Vi var helt tagna och helt betagna. Delfiner! Här, i det trafikerade sundet mellan Penang och fastlandet. I detta usch-äckliga vatten. Tänk att de simmade här förbi. Snacka om att pizzan på Bella Marino smakade extra bra efter denna upplevelse.

Inga nyårslöften

Det blir inga nyårslöften i år. Vi ska fixa hus, hem, jobb, skola och ett nytt liv i Svedala. Vart som, men vi satsar på Tokholm. Så nyårslöften känns som finlir, grädde på moset och vi kommer ändå inte hinna med att sätta pricken över i:et. I år blir vi inga bättre, vältränade, harmoniska människor som är snälla mot barnen. I år flyttar vi hem. Löften är överflödiga. I år är det faktum som gäller.

Bye bye

Familjen Movander sitter på flygplatsen och väntar på flyget till Bangkok. Mormorn och morfarn har precis stigit innanför dörren. Martin och tjejerna är på väg till simlektionen på Gurney Beach. Jag kan inte bestämma mig om jag ska ta en liten tupplur eller läsa bok. Ligga raklång ska jag i alla fall.

Vi har haft fyra roliga dagar med Ville, Ebba, Åsa och Jocke. Mycket lek, mycket snack, små utflykter, somna sent och sova länge, men inte rikigt tillräckligt länge. Så trött och så glad.

Myggbett från Spice Garden har vi fått. Svalkat oss på det rena, moppefria Straits Quay, käkat indiskt nere i sjaviga UNESCO-myllret, spanat fiskarna på Bali Hai och fikat stark latte på Edelweiss medan en gulaktig kackerlacka vilade på min sko. Penang har värmt upp Pekingankorna och vi ser dem i Sockholm nästa gång.