Emelie & Nina

Filippa har äntligen vågat fråga Mihika om de kan leka efter skolan, en play date. Mihika började i klassen efter nyår, så jag har inte hennes mammas nummer men samma dag som Filippa fick frågat sprang vi på varandra vid pick up. Idag blev dejten av, hemma hos Mihika. Två glada tjejer gick tätt ihop in i huset efter Mihikas mamma.

Jag och Emelie fick en eftermiddag bara hon och jag. En glad tjej till. Vi tog sushilunch på Gurney Plaza. Fin-stället, och halva skolan var där också. Andra halvan var på SushiKing där vi annars brukar onsdagsluncha. Vi satt nära, nära, åt så magen stod i kors, pratade om ditt och datt och hade väldans trevligt.

Sen utförde vi ärenden i rasande fart. Nya flip-flop, de gamla utslitna gick direkt i närmsta soptunna. Nya skolskor för gympa. De gamla har varit för små länge och nu går det bara inte längre. Sex veckor kvar innan terminsslut. Typiskt. Även jag behövde nya gympadojor, sulan föll av på förra boot camp-träningen och även om hål på tån luftar skönt, så får man fatta när skon är slut. Pennor, böcker och filmer fick vi också till, sen blev det window art på fjärde våningen och matköp i källaren.

Klockan närmade sig att hämta Filippa för simlektion. Jag manade på Emelie och vi swischade igenom Coldstorage. Hjälptes åt att samla ihop varorna. Effektiva och väldigt snabba. Hopp in i bilen och fem minuter innan bestämt tid för hämtning swischar vi in framför Mihikas hus.

Ner kommer tjejerna, vi tackar så mycket, småsnackar och in med Filippa i bilen. Mihikas mamma tyckte vi var tidiga, men jag sa nåt om att trafiken flöt bättre än väntat, tittade på klockan och tänkte vi hinner i tid till simningen utan stress. Ut på Jalan Utama igen och mot Gurney Beach. Precis när vi svänger in på Gurney Beach tittar jag på bilklockan och ser till min stora förvåning att vi är en timme tidiga.

Jag snuvade tjejerna på en hel timmes lektid! Oj, aj, illa. Inte konstigt Mihikas mamma tyckte vi var tidiga! Filippa tröstade med att de ändå precis skulle byta lek, så det var inte så farligt. Jag skämdes värre och det blev en ice blended på Coffee Bean. Vi inviger ändå varje lov med en ice blended och nu har vi ledigt i dagarna två. Mid-term

Laos

Så kom vi äntligen iväg till Laos. Det blev en kortvariant, ett smakprov som smakade åh så gott. Mera. Airasia hade ställt in våra andra försök och Martins mycket envisa hosta höll på att sumpa denna resa också (fast vi hade åkt utan honom). Hostan fick helt enkelt följa med och lugnade sig som tur var efterhand.

Vi flög in via Bangkok till Luang Prabang i norr. En lugn, tyst sömnig stad med många gamla kolonialhus vid Mekong, proppfull med tempel och populär bland turister utan att vara turistig. Möjligtvis då oväntat dyr. Vi skippade turisterna och gick på lågsäsong.Vi gillar lågsäsong även om vädret kan bli fel. Nog regnade det, men inte så det förstörde några planer det minsta. Vi hade tur denna gång. Eller så är det så att vi inte bryr oss helt enkelt.

Redan första morgonen väcktes vi av gonggongen vid halvsex. Munkarna kom förbi precis utanför hotellet och fick sina allmoser av finklädda gamla damer som satt med risskålen utanför sina hus. Vi åkte både upp och nedför Mekong. Äntligen Mekong. Så vackert. Mjuka djungelbeklädda berg i bakgrunden, blommande knallröda träd, båttransporter och folk som fiskade längs stranden.

Uppåt såg vi grottor fyllda med Buddha-statyer, mest små, massor och kryllade runt oss. Vi satt själva i båten och blev behandlade som kungar. Nedåt åkte vi till det vackraste vattenfall vi sett, turkosfärgat och svalkande skönt. Vi var själva i båten även denna gång, en enklare mindre sak dock, så kungakänslan uteblev. Sista turen upp till fallet gick på lastbilsflak. Tjoho, för att inte åka kungligt. Vi levererade rissäckar till folk på vägen och vi och dem stirrade nyfiket på varandra och log brett. Vems dag som blev mest förgylld av de korta mötena är svårt att veta.

Ett oväntat björnzoo vid Koungsi vattenfall gjorde barnen glada. Björnar som folk fångat, befriats och som väntar på att kunna få flytta ut i det vilda igen. Om de lyckas bli vilda och det finns nån lugn vild plats kvar de kan få bo på.

Emellan båtturerna upptäckte vi den lilla staden per fot och per cykel. Vi cyklade också till ett torrt vattenfall, vandrade i djungeln, lunchade, badade med bildäcksringar i en damm och cyklade hem med punka. Du-dunk, du-dunk. Vi såg solnedgång och soluppgång. Drack dyra goda koppar kaffe, åt hemlagad ännu dyrare glass och bara njöt. Läste böcker och provade laoitisk mat. Suckade av välmående. Drömde och spånande på nya resor.

Självklart fick vi också sett en skvätt traditionell dans på en restaurang men, lilla fågeln som blev rädd för jätte-geckon och flög rakt in i takfläkten blev en mer minnesrik händelse än flickan i vackra kläder som snirklade sina händer till musik från nåt inhemskt musikinstrument.

Valdag och ledig dag

I söndags var det val i Malaysia. Går inte in på några detaljer här för jag har helt enkelt inte hängt med och när jag gjort några otappra försök, har det varit attans svårt att nosa upp information. Åsikter många. Skitsnack och rykten massor, men att få veta vad och hur, det har inte serverats rakt framför en precis. Valfusk, köpta röster och hela biddevippen kan jag allt om.

Vi kom med Langkawi-flyget vid fem och var förberedda på att möta lite mer trafikkaos än vanligt. Upplopp och annat vi blivit varnade för, fruktade vi inte alls men tjocka fast i bilkö kändes som given. Vem orkar upplopp i tropisk hetta?

Nix-pix, vägarna var tomma och vi bara gled hem. Alla satt hemma och valvakade? Måndagen blev oväntat ledig. Chief Minister Penang utlös helgdag i delstaten så sent som i lördags. Ett sista röstfiskande?

Vi blev frestade på att utöka Lipe med en dag till, men Mr Jones tyckte inte skolan skulle ha ledigt så vi tog oss hem enligt plan (minus bilkö). Gjorde inte barnen nåt, de var sugna på att visa upp sina nyflätade frisyrer som tog hela två timmar att göra, så Martin och jag fick en skoldag för oss själva.

Vi körde slut oss och till given träningsvärk på Bootcamps morgonpass ute på Straits Quay, vi packade upp resväskor med smutstvätt från Sverige och mest rena kläder från Lipe, vi tog lunch på China House och såg varandra djupt i ögonen och vi försökte uträtta ärenden på stan men alla småaffärer hade stängt fast de aldrig har det på andra helgdagar.

En regnig bra dag

Igår var det en mulen dag på Lipe. Mulet är bäst för solen är ändå så varm och obamhärtig. Mulet är också mysigt. Man får kura, läsa bok, dricka te och slappa, utan att frysa.

Martin dök. Där nere i det blå spelar vädret mindre roll. Regn märks inte. Det började lagom regna vid halvtolv-tiden. Vi andra var på den lilla stranden nedanför Serendipity, badade, ritade i sanden och gungade på slänggungan i trädet. Det blev rätt mysigt att bada när hela havet bubblade som champagne på ytan.

Vi hade bestämt lunchträff med Martin på dykcentret på Castaway och efter ett tag blir det kallt i regnet även på Lipe. Så vi tog havskajaken bort. Emelie paddlade dit, Filippa hem och jag i båda riktningarna.

Lite läbbigt var det allt att paddal med åskmuller i fjärran, så Filippa höll utkik efter blixtar. Men regnet gjorde havet platt och tomt på longtails så de var rätt snabbt nöjda med äventyret. Riktigt nöjda.

När vi kom fram till Castaway slängde vi oss i vattnet för att värma upp oss. Vi låg där och guppade och smakade på salt och sött vatten omvartannat tills de små magarna kurrade så de inte kunde koncentrera sig.

De hungriga magarna blev också rätt irriterade när de upptäckte att mamman bara hade med en sarrong i vattentätasäcken. Vem skulle få ha den? Och vem skulle få äta lunch i kalla badkläder? Filippa-skinn-och-ben drog längsta strået även om hon inte blev  mycket varmare för det. De fick hinka varmchoklad till sin gröna curry.

Martin och dykgänget var sena tillbaka, och vi tidiga på lunch så vi hann lägga ut ett tiotal meter från stranden innan de kom. Vi vände om, snackade om våra förmiddagar, sen paddlade vi tillbaka i nytt ösregn och Martin tog lunch innan sista dyket ute bland de rosa och röda korallerna.

Tvära kast

Det var bara ett par dagar sen jag stod på perrongen på Stockholms central och väntade på pendeln till Arlanda. Försenad så klart. Signalfel. SL håller sin standard, fast det var en trevlig överraskning att de utökat hela vägen till Uppsala. Kallt om öronen var det också. Och fötterna, fingrarna och skinnet stramade så jag inte vågade le i rädsla för att de torra läpparna skulle spricka.

Nu sitter jag på verandan till vår hydda på Koh Lipe. Den varma vinden sveper svalkande och snällt och jag är äntligen varm enda in i benmärgen. Bara ler. Tillbaka på Serendipity.

Vi kunde inte låta bli. Det är bara för mycket paradis. Så löjligt nära Penang. Varmt hav, vit sand, snorkling och godaste maten. Möjligtvis är longtailsen med sina odämpade motorer lite störande, men hade de inte kört i skytteltrafik runt ön så hade vi nog trott att vi dött och kommit till himmeln.

Man behöver bara en liten hydda, stilla hav och sin ipad. Tur vi slagit till på ett radhus där hemma i det kalla landet så vi får vår hydda och sjön ligger garanterat stilla på vintern, isstilla. Från flyghangar till fågelholk. Tvära kast.