Det var bara ett par dagar sen jag stod på perrongen på Stockholms central och väntade på pendeln till Arlanda. Försenad så klart. Signalfel. SL håller sin standard, fast det var en trevlig överraskning att de utökat hela vägen till Uppsala. Kallt om öronen var det också. Och fötterna, fingrarna och skinnet stramade så jag inte vågade le i rädsla för att de torra läpparna skulle spricka.
Nu sitter jag på verandan till vår hydda på Koh Lipe. Den varma vinden sveper svalkande och snällt och jag är äntligen varm enda in i benmärgen. Bara ler. Tillbaka på Serendipity.
Vi kunde inte låta bli. Det är bara för mycket paradis. Så löjligt nära Penang. Varmt hav, vit sand, snorkling och godaste maten. Möjligtvis är longtailsen med sina odämpade motorer lite störande, men hade de inte kört i skytteltrafik runt ön så hade vi nog trott att vi dött och kommit till himmeln.
Man behöver bara en liten hydda, stilla hav och sin ipad. Tur vi slagit till på ett radhus där hemma i det kalla landet så vi får vår hydda och sjön ligger garanterat stilla på vintern, isstilla. Från flyghangar till fågelholk. Tvära kast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar