Oj, nu har vi flyttat och nu 'flytt vi int' en meter till (pa tva ar, i alla fall)! Vi har flyttat 20 meter in fran havet och 15 meter upp men det var roddigt nog anda. Svarast var det att fa lagenheten ren. De stadade och stadade men det finns en grans pa hur rent man kan fa det med en bambuborste och tvatta fonsterrutor med tidningspapper. Det biter inte riktigt pa byggdamm. Men, det gor var gamla dammsugare sa nu dansar jag runt med och kommer bli avlost pa mandag av Sumitha som blir var maid, eller amah som man sager har.
Det var inte heller helt latt att packa upp kartongerna. Lagenheten ma vara gigantisk men forvaring ar de daligt med. Sa vi haller pa och samlar oss for att skriva en shoppinglista. Vi ar ratt trotta i benen, dels fran att ta oss runt i lagenheten (som mater 27 meter fran balkong till balkong enligt Stens uppmatning) och dels for att vi avslutade en intensiv vecka med att springa Penang bridge halvmaraton och 10 km.
Det var en upplevelse. Upp mitt i natten. Martin forst ut med att lamna lageheten vid 2-tiden. Adam skjutsade. Jag steg upp fyra for att starta vid sex. 10 km var inte sa farligt i for sig, min utmatning var att hitta dit. Motorvagen var ju avstangd for loppet sa det blev morka smavagar och folja efter bilstrommen tills jag sag den efterlangtade skylten Queensbay mall. Dar var det ko till parkeringen och sen ko till toa men jag kom i tid till starten. Jag visste knappt var jag var, men jag foljde bara efter alla andra i likadana springlinnen som jag hade och till slut dok det upp en stor startbage, dunka-dunka musik och pep talk innan de skrek staaaart.
Springa pa motorvag och en liten svang upp pa bron i beckmorker var val inte det mest spannande, men det var haftigt med sallskap av 23000 andra manniskor och det var bra for sjalvfortroendet att springa forbi manga fler an vad jag nanasin har gjort i nat lopp. De flesta springer valdans langsamt, eller helst gar en lang bit och springflasar en liten.
For att krydda veckan alldeles extra mycket tog vi ledigt fran flyttkaoset tisdagkvall och checkade in pa Lone Pine (http://www.lonepinehotel.com/the_hotel?c=1655) i Batu Ferringhi. Badortens forsta hotell en gang i tiden och nu nyrenoverat. Sa lyxigt att bara aka 20 minuter bort med bil och hamna i en riktigt skon, vacker, lugn och frasch miljo. Vi firade Martins fyrtioarsdag. Det gjorde vi enkelt men lyxigt vid poolen, i hangmattan, med champagne pa balkongen och i hotellrestaurangen.
Torsdagmorgon var det vardag igen sa vi gick upp tidigt, Martin akte till jobbet och jag tog tjejerna till skola och dagis innan jag attackerade flyttkartongerna. Madeleine och Sten stannade kvar och njot pool och promenad pa stranden.
Nu njuter de salta bad pa Langkawi och jag ringer pa rormockare for att fixa rinnande toalett, stadar och aker Penang runt for att fixa torkstallning, strykbrada, stadprylar och allt annat smatt och gott vi inte fick med oss. Vissa grejor visste vi i for sig, men andra kom som en overraskning (buhu, ingen kaffekokare....) Stort och gott som mobler far vi ta tag i nasta vecka- fast jag har tjyvkollat.
tisdag 23 november 2010
lördag 13 november 2010
Denna dag
Denna dag började redan halvsju. Två pigga tjejer som, egentligen borde vara trötta efter en sen torsdagskväll med grill och bad hos Tobbe, kom in och väckte oss. Vi som hade tänkte oss sovmorgon till i alla fall halvåtta. Ja, ja det blev bråttom ändå till Filippas art class halvnio på skolan. Martin drog iväg med henne och farmor och farfar några minuter innan. Tur det är nära. Filippa ritade och målade i en timme, Martin sprang och farmor och farfar promenerade i Botanical garden.
Jag och Emelie städade upp alla leksaker och plockade undan så det skulle bli städbart för städerskan. Vi packade även ryggan med badkläder och enkel fika för dagens utflykt till nationalparken. Men, innan utflykten kunde börja samlades vi alla på vårt indiska favorithak i Tanjung Bungha park och åt frukost: lassi, fruktjos, teh tarik och roti canai. Mätta och glada satte sig alla utom jag i den stora Innova (jepp, ny bil igen. Men snart är det slut med det. Vi har slått till på en Perodua till som kommer om en dryg vecka).
Jag satte mig i lilla Myvin och åkte till vår nya lägenhet för att vänta på flyttgubbarna som skulle komma nångång mellan 12 och ett. De kom strax efter två och var tvugna att börja med lunch innan de kunde flyttbära. De hade i för sig ringt och sagt att de var lite försenade men sen körde det vilse....bara skönt att höra att även infödingar kör vilse. För det var vad jag gjorde när de hade åkt.
Det gick snabbt att bära upp 39 kartonger, en cykel, ett dockskåp och fyra sängar. Bara möblerna packades fram och resten fick stå tills det blivit renare i lägenheten. Byggdammet är inte borta trots två städningar. Fast, det hade ändå fått stå för vi kommer inte ihåg längre vad som finns i kartongerna och har inte riktigt tänkt ut vart allt ska hamna sen. Hemmafrun måste ju också ha nåt att göra i veckan (eller nästa vecka för mitt i denna drar vi på 40årsfirande på ett strandhotell nära oss)
Resten av dagen höll jag mig sysselsatt med att köra vilse. Jag tänkte att det var lika bra att börja handla in städgrejor och allt möjligt bra-att-ha på Tesco. Körde i väg utan karta och med ett vagt minne var affären ligger nånstan. Vi var där när vi hade bott här i tre veckor. Jag hittade i för sig dit, såg stor Tescoskylt från motorvägen men kunde för mitt liv inte hitta infarten. Två stora varv med vilse innan jag hittade in.
På Tesco var det lika spännande. Gick inte vilse men var ändå vilse. Kände inte igen ett endaste rengöringsmedelsmärke, hittade inga bra golvmoppar, klämde på kuddar, letade efter toaborstar som inte var neonrosa eller spygröna, stod och spanade på strykjärn som vi kanske inte fick med i flytten osv. Så det tog tid att fylla vagnen. Kom hem lagom till läggdags och då hade jag kryddat hemfärden med en liten vilsesväng och mycket bilkö.
Vad de andra egentligten har gjort idag, vet jag inte. Martin somnade med tjejerna och även svärföräldrarna stupade i säng. Så jag antar att de haft en rolig, intensiv dag med massa upplevelser. Filippa avslöjade lite om en höghöjdsbana så jag hoppas på att få höra mer imorgon innan vi tar tag i flyttlogistiken igen.
Jag och Emelie städade upp alla leksaker och plockade undan så det skulle bli städbart för städerskan. Vi packade även ryggan med badkläder och enkel fika för dagens utflykt till nationalparken. Men, innan utflykten kunde börja samlades vi alla på vårt indiska favorithak i Tanjung Bungha park och åt frukost: lassi, fruktjos, teh tarik och roti canai. Mätta och glada satte sig alla utom jag i den stora Innova (jepp, ny bil igen. Men snart är det slut med det. Vi har slått till på en Perodua till som kommer om en dryg vecka).
Jag satte mig i lilla Myvin och åkte till vår nya lägenhet för att vänta på flyttgubbarna som skulle komma nångång mellan 12 och ett. De kom strax efter två och var tvugna att börja med lunch innan de kunde flyttbära. De hade i för sig ringt och sagt att de var lite försenade men sen körde det vilse....bara skönt att höra att även infödingar kör vilse. För det var vad jag gjorde när de hade åkt.
Det gick snabbt att bära upp 39 kartonger, en cykel, ett dockskåp och fyra sängar. Bara möblerna packades fram och resten fick stå tills det blivit renare i lägenheten. Byggdammet är inte borta trots två städningar. Fast, det hade ändå fått stå för vi kommer inte ihåg längre vad som finns i kartongerna och har inte riktigt tänkt ut vart allt ska hamna sen. Hemmafrun måste ju också ha nåt att göra i veckan (eller nästa vecka för mitt i denna drar vi på 40årsfirande på ett strandhotell nära oss)
Resten av dagen höll jag mig sysselsatt med att köra vilse. Jag tänkte att det var lika bra att börja handla in städgrejor och allt möjligt bra-att-ha på Tesco. Körde i väg utan karta och med ett vagt minne var affären ligger nånstan. Vi var där när vi hade bott här i tre veckor. Jag hittade i för sig dit, såg stor Tescoskylt från motorvägen men kunde för mitt liv inte hitta infarten. Två stora varv med vilse innan jag hittade in.
På Tesco var det lika spännande. Gick inte vilse men var ändå vilse. Kände inte igen ett endaste rengöringsmedelsmärke, hittade inga bra golvmoppar, klämde på kuddar, letade efter toaborstar som inte var neonrosa eller spygröna, stod och spanade på strykjärn som vi kanske inte fick med i flytten osv. Så det tog tid att fylla vagnen. Kom hem lagom till läggdags och då hade jag kryddat hemfärden med en liten vilsesväng och mycket bilkö.
Vad de andra egentligten har gjort idag, vet jag inte. Martin somnade med tjejerna och även svärföräldrarna stupade i säng. Så jag antar att de haft en rolig, intensiv dag med massa upplevelser. Filippa avslöjade lite om en höghöjdsbana så jag hoppas på att få höra mer imorgon innan vi tar tag i flyttlogistiken igen.
torsdag 11 november 2010
Teddybear picnic
Vi har varit på afternoooooon tea på Eastern & Oriental hotell. Det var teddybear picnic så barn med eller utan favoritnalle fick följa med. Det får de i för sig annars också men de hade ordnat lekhörna och satt ut nallebjörnar överallt. Föräldrarna - läs mammor uppskattade det mycket eftersom i stället för att tjata på att de små änglarna ska sitta still, eller uppgivet be dem att inte störa dem så hade barnen förstaklassig underhållning av varandra. Farmor och farfar fick givetvis följa med så efter lyxig fika med gurksandwichs, chokladdoppade jordgubbar, små söta bakelser och scones så skuttade barnen i väg och vi satt kvar, pratade och sippade te.
Det var precis så kolonialt och teatime like som man bara kan föreställa sig. Vi stannade tills vi blev utslängda och ser fram emot nästa gång.
Det var precis så kolonialt och teatime like som man bara kan föreställa sig. Vi stannade tills vi blev utslängda och ser fram emot nästa gång.
tisdag 9 november 2010
Kalla Rumpor
I helgen var vi i Kuala Lumpur, eller Kalla Rumpor som Emma säger ;-) Vi åkte på onsdagseftermiddagen direkt efter att ha hämtat Filippa på skolan. Mobilnätverket strulade lite med mig men jag fick tag på en taxi och drog sms till Martin att vi var på väg så han kunde avsluta mötet i lugn och ro. Men, mobilnätet strulade med honom också så han fick sms:et precis innan jag ringde och sa att vi är utanför grinden. Blev lite svettigt för Martin där också.
Vi väntade snällt i taxin i alla fall. Eller jag väntade snällt och de andra två hoppade omkring och tärde på mitt tålamod men som tur var inte taxichaffisens.
Det var fullt med folk på Penangs flygplats. Vi var redan incheckade men bagaget skulle droppas. Ups, Air Asia är som Ryan: man betalar för varje gruskorn så vi fick punga ut lite extra ringgiths för att få med väskorna och sen blev det snabbfika på MC+Coffee Bean innan säkerhetskontrollen. Planet var försenat från KL så vi fick en extra stund till att skutta omkring innan vi kom i väg. Skönt kort flygning: knapp timme, bara upp och ner. Superbra placering: jag på rad 11 och Martin och tjejerna på rad 31. Air Asia vet hur man fördelar en barnfamilj;-)
Vi kom fram till hotellet när det var mörkt. Fick fin inkörning till stan. Twin Towers lös i mörkret och knappt några bilar ute. Det var knappt några bilar ute på hela helgen och med tanke på hur mycket jag hör om bilköer på radion så misstänker jag att varenda invånare lämnar stan när det är långhelg.
Vårt hotell låg 5 minuters promenad från tvillingtornen och Martin steg upp 7(!) nästa morgon för att köa för biljett upp. Tre timmar senare var han tillbaka! Lugn frukost och sen tillbaks till tornen igen för att kliva ut på bron, åka högst upp och spana ut över stad utan slut och motorvägar utan bilar. Vi som inte köat tyckte det var fantastiskt och mannen som gjorde jobbet tyckte det var taskig utdelning för arbetsinsatsen.
Efter lunch blev det Akvariet som ligger precis i närheten. Vi klappade bambuhaj och tittade på alla möjliga fiskar. Häftigast var rullbandet under jätteakvariet med hajar och rockor. Besvärligast var att hitta toan när vi var nästan klara. Fick gå hela vägen tillbaka genom tjocksmockt med folk och till slut hittade vi en undanskymd dörr efter att ha frågat varje vakt på vägen.
Kvällen var tänkt till Chinatown men de enda två som sov på sena eftermiddagen var föräldrarna. De andra två lekte häst och hade full fart så när klockan var sex så var de helt vimelkantiga. Det var bara till att äta på Nasi Kandar-stället mitt emot.
Lördagen blev turistande i kommunaltrafiken. Tunnelbana och monorail. Tunnelbanan var folktom (ja, ja långhelg=folktomt) och kliniskt ren. Monorailen hade mer folk (turister?), trädtoppshöjd och var roligare att åka än vad vi trodde. Buss skippade vi och tog taxi sista biten till Bird Park. Där blev det en heldag. Spana fåglar, mata fåglar, mata fiskar, fotas med fåglar på sig, gunga och strosa omkring. Sen lunch på restaurangen och sen taxi hem till hotellet.
Även denna eftermiddag var det dåligt med vilande så Chinatown får sparas till en annangång. Filippa badade i poolen och vi andra tittade på. Middag blev på KLCC köpcentret i Twin Towers. Gott indiskt och den dyraste middagen hittills i Malaysia.
Söndag var tidigt upp, packa, frukost och sen taxi till flygplatsen. Det blev en dyr taxiresa för i en rondell nästan framme kom Emelies frukost upp över Filippa och taxichaffisen. Vi fick snygga till oss och byta kläder på flygplatsen innan vi droppade bagaget och gick till gaten. Bye, bye KL!
Hemma på Penang tog vi en lugn eftermiddag och gjorde ingenting. Laddade batterierna för en ny vecka med Emelies 3årsdag och finbesök från Öland. Farmor och farfar kom igår kväll.
Vi väntade snällt i taxin i alla fall. Eller jag väntade snällt och de andra två hoppade omkring och tärde på mitt tålamod men som tur var inte taxichaffisens.
Det var fullt med folk på Penangs flygplats. Vi var redan incheckade men bagaget skulle droppas. Ups, Air Asia är som Ryan: man betalar för varje gruskorn så vi fick punga ut lite extra ringgiths för att få med väskorna och sen blev det snabbfika på MC+Coffee Bean innan säkerhetskontrollen. Planet var försenat från KL så vi fick en extra stund till att skutta omkring innan vi kom i väg. Skönt kort flygning: knapp timme, bara upp och ner. Superbra placering: jag på rad 11 och Martin och tjejerna på rad 31. Air Asia vet hur man fördelar en barnfamilj;-)
Vi kom fram till hotellet när det var mörkt. Fick fin inkörning till stan. Twin Towers lös i mörkret och knappt några bilar ute. Det var knappt några bilar ute på hela helgen och med tanke på hur mycket jag hör om bilköer på radion så misstänker jag att varenda invånare lämnar stan när det är långhelg.
Vårt hotell låg 5 minuters promenad från tvillingtornen och Martin steg upp 7(!) nästa morgon för att köa för biljett upp. Tre timmar senare var han tillbaka! Lugn frukost och sen tillbaks till tornen igen för att kliva ut på bron, åka högst upp och spana ut över stad utan slut och motorvägar utan bilar. Vi som inte köat tyckte det var fantastiskt och mannen som gjorde jobbet tyckte det var taskig utdelning för arbetsinsatsen.
Efter lunch blev det Akvariet som ligger precis i närheten. Vi klappade bambuhaj och tittade på alla möjliga fiskar. Häftigast var rullbandet under jätteakvariet med hajar och rockor. Besvärligast var att hitta toan när vi var nästan klara. Fick gå hela vägen tillbaka genom tjocksmockt med folk och till slut hittade vi en undanskymd dörr efter att ha frågat varje vakt på vägen.
Kvällen var tänkt till Chinatown men de enda två som sov på sena eftermiddagen var föräldrarna. De andra två lekte häst och hade full fart så när klockan var sex så var de helt vimelkantiga. Det var bara till att äta på Nasi Kandar-stället mitt emot.
Lördagen blev turistande i kommunaltrafiken. Tunnelbana och monorail. Tunnelbanan var folktom (ja, ja långhelg=folktomt) och kliniskt ren. Monorailen hade mer folk (turister?), trädtoppshöjd och var roligare att åka än vad vi trodde. Buss skippade vi och tog taxi sista biten till Bird Park. Där blev det en heldag. Spana fåglar, mata fåglar, mata fiskar, fotas med fåglar på sig, gunga och strosa omkring. Sen lunch på restaurangen och sen taxi hem till hotellet.
Även denna eftermiddag var det dåligt med vilande så Chinatown får sparas till en annangång. Filippa badade i poolen och vi andra tittade på. Middag blev på KLCC köpcentret i Twin Towers. Gott indiskt och den dyraste middagen hittills i Malaysia.
Söndag var tidigt upp, packa, frukost och sen taxi till flygplatsen. Det blev en dyr taxiresa för i en rondell nästan framme kom Emelies frukost upp över Filippa och taxichaffisen. Vi fick snygga till oss och byta kläder på flygplatsen innan vi droppade bagaget och gick till gaten. Bye, bye KL!
Hemma på Penang tog vi en lugn eftermiddag och gjorde ingenting. Laddade batterierna för en ny vecka med Emelies 3årsdag och finbesök från Öland. Farmor och farfar kom igår kväll.
måndag 8 november 2010
Deepavali
Högtiderna duggar tätt här i Malaysia. I helgen var det dags för hinduernas Deepavali, deras nyår då de firar ljuset inom sig och runt omkring. Fredagen var helgdag och Filippas skola firade på torsdagen med att alla barnen klädde upp sig i indiska kläder och åt indisk mat till lunch. Golvet i entrén var smyckad med en bild på en påfågel gjord av färgade riskorn och små tända ljuslyktor.
PTC hade samlat sina styrkor och målade barnens händer med henna i kaffeterian. Vi hade övat dagen innan hemma hos en av mammorna på Gurney Beach. Enkla små bilder, men inte helt lätt att få ut färgen jämt och snyggt ur en mini-spritstub. De flesta barnen var helnöjda, de indiska barnen tackade artigt för bilden men det syntes lång väg vad de tyckte om insatsen. De köade hellre framför de indiska mammorna och Miss Kita.
Emelie var i allafall helnöjd med min insats. Ett hjärta på varje hand och hon satt blixtstilla i en timme så färgen skulle torka. Inget kladd, inget gnäll och mycket nöjd liten vit indiska.
Kläderna till oss handlade jag snabbt in dagen innan på Kamdar nere i Georgetown. Fick tipset på övningsmötet så jag lyckades lösa den viktiga utstyrseln utan att behöva ge mig in i Indian town mitt i värsta 'julruschen'. Många fina saris och andra indiska kläder hade barnen, lärarna och mammorna på sig.
Vi behöll våra på hela vägen till Kuala Lumpur. Hennamålningarna höll nästan hela helgen.
PTC hade samlat sina styrkor och målade barnens händer med henna i kaffeterian. Vi hade övat dagen innan hemma hos en av mammorna på Gurney Beach. Enkla små bilder, men inte helt lätt att få ut färgen jämt och snyggt ur en mini-spritstub. De flesta barnen var helnöjda, de indiska barnen tackade artigt för bilden men det syntes lång väg vad de tyckte om insatsen. De köade hellre framför de indiska mammorna och Miss Kita.
Emelie var i allafall helnöjd med min insats. Ett hjärta på varje hand och hon satt blixtstilla i en timme så färgen skulle torka. Inget kladd, inget gnäll och mycket nöjd liten vit indiska.
Kläderna till oss handlade jag snabbt in dagen innan på Kamdar nere i Georgetown. Fick tipset på övningsmötet så jag lyckades lösa den viktiga utstyrseln utan att behöva ge mig in i Indian town mitt i värsta 'julruschen'. Många fina saris och andra indiska kläder hade barnen, lärarna och mammorna på sig.
Vi behöll våra på hela vägen till Kuala Lumpur. Hennamålningarna höll nästan hela helgen.
söndag 7 november 2010
Kontrast
Hemmamamman hade en intensiv dag i tisdags. Nania firade Emelies födelsedag på förmiddagen och SCIPS förskoleungar hade modevisning på eftermiddagen. Snacka kontrast: ekologiska Nania mot bling-bling Christopher's.
På Nania började firandet kl 9 med att fem barn och födelsedagsbarnet gick till köket och bakade kaka. Alla fick knäcka ägg, pudra i mjöl, vispa och röra. Även jag. Skålen gick runt och barnen hjälptes åt att hålla skålen för varandra. Fina små förkläden hade de på sig, som de hjälpte varandra av med när de var klara med att duka och pynta födelsedagsbarnets plats med blommor från trädgården.
Sen var det fri lek en stund. Esther lärde mig vika origamiblommor. Teacher Nora sjöng plocka undan sången och så var det dags för samling och födelsedagssånger på kinesiska, malaysiska, japanska och engelska. Kakorna var klara och alla barn gick på fint men skuttigt led ut i matsalen.
Emelie fick pynta sin tårta med bananer och ljus. Teacher Nora tände de tre ljusen som Emelie högtidligt blåste ut och sen åt de alla med stor aptit. Efter fikat var det diskadags utanför och sen samlades de igen för att höra Emelies födelsedagshistoria som Nora berättade. Jag fick plinga lite musik på en xelofon och teacher Nora skapade stämning med ljus och små handgjorda presenter. Emelie var så nöjd med skattpåsen och att få gratulationskramar av alla barnen. När jag gett min kram var det dags för mig att gå hem. Goodbye auntie, sa barnen i kör.
Det var bara hem och vända och sen var det tillbaka till Christopher's och modevisning. Alla barnen hade klätt upp sig, eller ut sig, i sina favoritkläder. De var superduktiga och gick alla ut på run way:en till poppig musik. Mr Nicholas presenterade barnen och deras outfit. Vissa poserade, andra vinkade till mamma, de flesta stod alldeles stilla och strirrade på 50 kameror som blixtrade och undrade nog varför morsorna tjoade och applåderade.
På Nania började firandet kl 9 med att fem barn och födelsedagsbarnet gick till köket och bakade kaka. Alla fick knäcka ägg, pudra i mjöl, vispa och röra. Även jag. Skålen gick runt och barnen hjälptes åt att hålla skålen för varandra. Fina små förkläden hade de på sig, som de hjälpte varandra av med när de var klara med att duka och pynta födelsedagsbarnets plats med blommor från trädgården.
Sen var det fri lek en stund. Esther lärde mig vika origamiblommor. Teacher Nora sjöng plocka undan sången och så var det dags för samling och födelsedagssånger på kinesiska, malaysiska, japanska och engelska. Kakorna var klara och alla barn gick på fint men skuttigt led ut i matsalen.
Emelie fick pynta sin tårta med bananer och ljus. Teacher Nora tände de tre ljusen som Emelie högtidligt blåste ut och sen åt de alla med stor aptit. Efter fikat var det diskadags utanför och sen samlades de igen för att höra Emelies födelsedagshistoria som Nora berättade. Jag fick plinga lite musik på en xelofon och teacher Nora skapade stämning med ljus och små handgjorda presenter. Emelie var så nöjd med skattpåsen och att få gratulationskramar av alla barnen. När jag gett min kram var det dags för mig att gå hem. Goodbye auntie, sa barnen i kör.
Det var bara hem och vända och sen var det tillbaka till Christopher's och modevisning. Alla barnen hade klätt upp sig, eller ut sig, i sina favoritkläder. De var superduktiga och gick alla ut på run way:en till poppig musik. Mr Nicholas presenterade barnen och deras outfit. Vissa poserade, andra vinkade till mamma, de flesta stod alldeles stilla och strirrade på 50 kameror som blixtrade och undrade nog varför morsorna tjoade och applåderade.
måndag 1 november 2010
P-bot
Malaysier parkerar precis var de vill och precis hur de vill. Dubbelt, enkelt, mot färdriktningen eller med, på en parkeringsplats eller vilken ledig plats som helst. Så då tänkte jag, som nybliven ovetandes bilägare som jag är att då kan jag göra samma sak. Vad jag inte visste var att de faktiskt får böter! Så döm om min förvåning när jag hittade en liten vit lapp på vindrutan när jag parkerat på en bakgata vid Belissa Court. Inte dubbelt, men mot färdriktningen och tydligen var där inga gula streck på marken som visade rutan...och har något vagt minne att där stod en liten rostig skylt med ett överstruket p en bit bort.
Jaha, helt klart skyldig så då var det bara att ta reda på hur man betalar. Tjusigt nog stod det både på malay och engelska på lappen. Min malaysiska hjälpte mig inte långt (men jag kände igen några ord). Engelskan är det däremot inget fel på så jag redde snabbt ut att någon internet betalning skulle det inte bli tal om utan det var till att betala hos närmsta trafikpolis.
Inga problem tänkte jag, det ligger ju ett poliskontor ett kvarter bort mitt emot wet market så det fixar jag lugnt inom de sju dagar lappen ska vara betald. Fast, inte just nu för det var dags att hämta på skola och dagis.
Så nästa dag tågade jag in hos polis. Spetsade med lite Selamat pagi (godmorgon) till poliskonstaplarna eftersom min malay-lärarinna Shirin hade sagt att polisen ääääälskarrrr när man försöker prata malay med dem...'man kan slippa en böter'.
Trevliga var de, men bötern slapp jag då rakt inte. Däremot fick jag veta att man tyvärr inte kunde betala hos dem för de var inga trafikpoliser. Jag kunde återkomma om jag blir bestulen. Tack, men var betalar man då? Jo, det förklarade de gärna och jag önskade mest att jag hade haft en karta med för jag kom bara ihåg, nere på stan nära Komtar tower.
Hemma spanade jag in kartan och hittade en polisstation nära Komtar. Yeha, det här löser sig. Men, dagen började närma sig hämtdags så utflykt till centrum var uteslutet. Det finns ju en dag i morgon också. Den som spar har....roligt en annan dag.
Men, morgondagen var en sån där kort dag när skolan slutar 12.00 så det blev ju bara för stressigt att få till polisutflykten när man ska hinna jogga och handla på marknaden och surfa nätet så det fick bli torsdagens uppdrag.
På torsdagen fick jag oväntat sällskap av en magsjuk man så det var bäst att ta hand om honom med special rostmackor från Adventist och badda pannan så det var bara att spara på den spännande utflykten till fredagen. Även om det började kännas lite nervöst och tajt om tid med tanke på att sannolikheten att lyckas är rätt liten och gud vet vad de gör med folk som inte betalar sina böter i det här landet....
Fredagförmiddag, yogad och klar gav jag mig i väg. Jag hittade fint ner till Penang road och fyra varv runt kvarteren senare hittade jag en parkeringsplats, i en fin ruta. I med så mycket pengar automaten bara kunde sluka och så knatade jag in till polisen.
Konstapelt vid grinden pekade in mig med tummen till vaktburen. Där inne satt en annan polis och hans fem polare och storrökte. Traffic police, yes yes, no, no och så började de snacka med varandra mellan blossen. De enades om ett besked, passet skulle de ha och traffic police office var på baksidan av byggnaden.
Ut igen, stort antetag med frisk luft och så gick jag runt den jättestora vit och blå byggnaden. Det började bli rätt varmt så lätt svettig steg jag in under skylten ' Polis Trafik' och fick hjälp direkt. Men, inte fick jag betala. Fel ställe, jag skulle inte till huvudkontoret för där tar de inte hand om sådana små fadäser som parkeringsböter, jag skulle till 'Polis Distrik'.
Jaha, var ligger det då? Ingen karta med denna gången heller, men poliskonstaplens polare steg ut på trappen och förklarade vägen med en åtta gatunamn och viftade till höger och vänster. Komtar nämndes igen. Hrm, detta kommer inte gå men, va fasen jag får prova. Bara att knata tillbaka till bilen. (Den lyckosten som gled in efter mig på rutan fick några timmars gratis parkering)
Jag hade inte blivit klokare på vart jag skulle men jag visste i alla fall hur mycket jag skulle betala. Är det lönt besväret, kan man verkligen undra sig. Men, som sagt var jag vet ju inte vad de gör med folk som smiter från böter i det här landet....så ut i trafiken igen.
När jag följt bekrivningen dök det så klart inte upp nån ny vit och blå polisbyggnad. Så, nej, nu drar jag hem och svängde upp på Burma road. Bilkö! Men fördelen med trög trafik är att man hinner se vad som finns vid sidan av vägen så det blev en avstickare in till Akvarieaffären och inspireras till julklappar. Det blir nog några små sköldpaddor till tjejerna, eller nemofiskar? Mycket fint att titta på, men synd om hundarna i burarna.
Sen shoppade jag loss i allt-i-allo-butiken bredvid så nu kan här klippas och klistras och liggas på yogamatta.
Helgen gav mig lite respit och möjlighet att spana in kartan lite nogrannare och ja, på andra sidan Komtar Tower var där en polisstation till. Kunde det vara 'Polis Distrik'?
Det var lite knöligare att hitta dit men jag lyckades till slut. Vakten vid grinden pekade med tummen till en lucka 30 meter bort och se där! Där kunde man betala sin p-bot! 5 minuter och RM30 senare var jag på väg ut igen. Träffade en mamma från skolan och sen var det bara att försöka hitta hem igen.
Pust, tur att man är hemmafru för annars vet jag inte hur jag skulle fått tid till att betala den där lappen. Knappast kvällsöppet. Eller det är kanske det man har maiden till?
Jaha, helt klart skyldig så då var det bara att ta reda på hur man betalar. Tjusigt nog stod det både på malay och engelska på lappen. Min malaysiska hjälpte mig inte långt (men jag kände igen några ord). Engelskan är det däremot inget fel på så jag redde snabbt ut att någon internet betalning skulle det inte bli tal om utan det var till att betala hos närmsta trafikpolis.
Inga problem tänkte jag, det ligger ju ett poliskontor ett kvarter bort mitt emot wet market så det fixar jag lugnt inom de sju dagar lappen ska vara betald. Fast, inte just nu för det var dags att hämta på skola och dagis.
Så nästa dag tågade jag in hos polis. Spetsade med lite Selamat pagi (godmorgon) till poliskonstaplarna eftersom min malay-lärarinna Shirin hade sagt att polisen ääääälskarrrr när man försöker prata malay med dem...'man kan slippa en böter'.
Trevliga var de, men bötern slapp jag då rakt inte. Däremot fick jag veta att man tyvärr inte kunde betala hos dem för de var inga trafikpoliser. Jag kunde återkomma om jag blir bestulen. Tack, men var betalar man då? Jo, det förklarade de gärna och jag önskade mest att jag hade haft en karta med för jag kom bara ihåg, nere på stan nära Komtar tower.
Hemma spanade jag in kartan och hittade en polisstation nära Komtar. Yeha, det här löser sig. Men, dagen började närma sig hämtdags så utflykt till centrum var uteslutet. Det finns ju en dag i morgon också. Den som spar har....roligt en annan dag.
Men, morgondagen var en sån där kort dag när skolan slutar 12.00 så det blev ju bara för stressigt att få till polisutflykten när man ska hinna jogga och handla på marknaden och surfa nätet så det fick bli torsdagens uppdrag.
På torsdagen fick jag oväntat sällskap av en magsjuk man så det var bäst att ta hand om honom med special rostmackor från Adventist och badda pannan så det var bara att spara på den spännande utflykten till fredagen. Även om det började kännas lite nervöst och tajt om tid med tanke på att sannolikheten att lyckas är rätt liten och gud vet vad de gör med folk som inte betalar sina böter i det här landet....
Fredagförmiddag, yogad och klar gav jag mig i väg. Jag hittade fint ner till Penang road och fyra varv runt kvarteren senare hittade jag en parkeringsplats, i en fin ruta. I med så mycket pengar automaten bara kunde sluka och så knatade jag in till polisen.
Konstapelt vid grinden pekade in mig med tummen till vaktburen. Där inne satt en annan polis och hans fem polare och storrökte. Traffic police, yes yes, no, no och så började de snacka med varandra mellan blossen. De enades om ett besked, passet skulle de ha och traffic police office var på baksidan av byggnaden.
Ut igen, stort antetag med frisk luft och så gick jag runt den jättestora vit och blå byggnaden. Det började bli rätt varmt så lätt svettig steg jag in under skylten ' Polis Trafik' och fick hjälp direkt. Men, inte fick jag betala. Fel ställe, jag skulle inte till huvudkontoret för där tar de inte hand om sådana små fadäser som parkeringsböter, jag skulle till 'Polis Distrik'.
Jaha, var ligger det då? Ingen karta med denna gången heller, men poliskonstaplens polare steg ut på trappen och förklarade vägen med en åtta gatunamn och viftade till höger och vänster. Komtar nämndes igen. Hrm, detta kommer inte gå men, va fasen jag får prova. Bara att knata tillbaka till bilen. (Den lyckosten som gled in efter mig på rutan fick några timmars gratis parkering)
Jag hade inte blivit klokare på vart jag skulle men jag visste i alla fall hur mycket jag skulle betala. Är det lönt besväret, kan man verkligen undra sig. Men, som sagt var jag vet ju inte vad de gör med folk som smiter från böter i det här landet....så ut i trafiken igen.
När jag följt bekrivningen dök det så klart inte upp nån ny vit och blå polisbyggnad. Så, nej, nu drar jag hem och svängde upp på Burma road. Bilkö! Men fördelen med trög trafik är att man hinner se vad som finns vid sidan av vägen så det blev en avstickare in till Akvarieaffären och inspireras till julklappar. Det blir nog några små sköldpaddor till tjejerna, eller nemofiskar? Mycket fint att titta på, men synd om hundarna i burarna.
Sen shoppade jag loss i allt-i-allo-butiken bredvid så nu kan här klippas och klistras och liggas på yogamatta.
Helgen gav mig lite respit och möjlighet att spana in kartan lite nogrannare och ja, på andra sidan Komtar Tower var där en polisstation till. Kunde det vara 'Polis Distrik'?
Det var lite knöligare att hitta dit men jag lyckades till slut. Vakten vid grinden pekade med tummen till en lucka 30 meter bort och se där! Där kunde man betala sin p-bot! 5 minuter och RM30 senare var jag på väg ut igen. Träffade en mamma från skolan och sen var det bara att försöka hitta hem igen.
Pust, tur att man är hemmafru för annars vet jag inte hur jag skulle fått tid till att betala den där lappen. Knappast kvällsöppet. Eller det är kanske det man har maiden till?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)