Julen kom tidigt till LOOC

Jultomten kom förbi 25:e våningen i natt. Tur att vi hade ställt uterumsdörren på glänt och tänt de blå ljusen i vår vita gran. Granen har hållit sig hyfsad sitt år i kartong i förrådet. Lite gulare barr och toppslingan lyser inte mer men, tillräckligt för att Santa skulle hitta hit med paketer från när och fjärran.

Tjejerna vaknade redan vid sju. Mormorn, morforan, pappan och mamman var sega från middag på SiGi's, några öl och lite rom från igår. Det blev lite sent. Så där som det ska bli på julafton och min knopp och kropp känns trötta som en juldag idag. Men, Emelie och Filippa hade tålamod och kom själv med förslaget att kolla film först. Vid nio öppnadee vi paketen och tog sen frukost. Sen tog jag en morgonlur.

Åt den godaste köttbiten jag ätit i Asien igår. En tornedo. Varm vind svepte där vi satt vid strandkanten och bandet spelade ballad covers. Man kan ha en sämre låtsas julafton även om ursprungsplanen med öns lyxigaste skaldjursbuffe på Rasa Saya inte blev av och att det var bilkö hela vägen till Batu Ferringhi.

Myvin är krockad!

I torsdags hände det ofrånkomliga. Det tog ändå 1,5 år, men att en bilolycka skulle ske är inget som förvånar oss. Trafiken myllrar, de flesta kör rätt kasst och trafikreglerna är mest oskrivna och lite ombytliga. Att köra bil på Penang är som ett Expressrace på Baggensfjärden, i kvadrat.

Det var Martin som blev påkörd av en moppedist på Burma road. Jag behöver inte berätta att moppedisterna är värst. De kör som de vore odödliga. Mot rött, mot enkelriktad, på fel sida, byter fil som om de vore ensamma på vägen och kör så fort cykeln bara klarar. I bara shorts och t-shirt, men med en hjälm på huvudet i alla fall. Just motorcykelolycka har varit skräcken (och är). En ung tjej dammade rakt i Myvins för när Martin kröp fram längs kvällstrafiken. Som tur var hade han knappt styrfart, men moppen föll ändå och tjejen skadade sig. Bröt benet och skrapade armen. (och, vore ni malaysier så skulle ni nu fråga vilken ras tjejen hade. Är du själv inte den rasen så hummar du och säger, 'ja indier följer ju inte trafikregler'. Är du samma ras så hummar du bara)

Jamen, jösses! Vad gör man nu? Hur gör man med olycka här i Malaysia? Det vet vi nu. Ring en lokal kompis, och gärna några till som kan komma fort för man vill inte stå själv där på gatan. Ta med dem till polissattionen och skriv en rapport. Kostar bara RM 300. Ta rapporten och åk till verkstan. Tro inte att allt detta går snabbt och framförallt inte att det kan göras samma dag. Fyra timmar på polissattioner och samma papper som fylls i flera gånger. Många vill göra upp i godo för att slippa allt strul. Men, hur vet vi, vitingarna att de ändå inte polisanmäler och så blev det helt plötsligt ditt fel och världens soppa?

En moppedist är antagligen inte försäkrad och kan inte betala för dina skador. Däremot ska ditt försäkringsbolag betala för deras sjukhuskostnader. Så bonusen ryker. Skulle trafikoffret dö, så får du sitta en natt i finkan även om det inte vr ditt fel.För ditt eget bästa sa polisen.

Så, Martin använde hela torsdagkväll på polisrapport. Jag la nån timme på att komma ned med papper, pass och pengar. Armin och Adzli fick skippa teambuilding, bowling och god middag på E&O och assistera. Lördagförmiddag gick till att få bilen på verkstan och förhoppningsvis är allt historia på tisdag. Eller inte....

Tur att mamma och pappa är här så vi inte behöver valla runt tjejerna på denna upplevelsen. De hänger med mormor och morfar i lekrummet
och vid poolen och märker inte änns att vi är borta.

Tomten

Tomten kom till St Christopher's igår! Jag var där med, iklädd en tomtens medhjälpare-dräkt (eller elf, som anglosaxerna kallar dem) och hjälpte till som PTC-morsa jag är, att lotsa skolans alla barn till att träffa Mr Santa Himself. Nu hade vi i för sig två för att få lite mer fart på presentutdelningen. Den andra tomten var en pappa inhyrd för dagen av den riktiga tomten. Så den riktiga tomten var där. Vit, rödmosig och tjock som han ska vara. Inte smal, brun och med smala ögon. Det är Fake-Santa. I alla fall när man pratar med barnen.

Om inte annat så talade den kompakta tystnaden och stillheten om att barnen var övertygade om att det var den riktiga tomten när de steg in i samlingssalen för att träffa honom. Varje klass var som små ljus. Ja, inte sexorna förstås men de hade ändå skoj och tyckte det var lagom pinsamt att sitta i tomtens knä. En liten andreklassare vågade sig på att fråga om han var rikgtig, men för säkerhets skull önskade han sig också lego starwars. En annan önskade sig en bebis så hans mamma höll på att tappa kameran. Vad Filippa önskade sig förblir en hemlighet för hon viskade i örat. Tomten kunde tyvärr inte komma ihåg vad hon sagt efter det hennes klass gått, så risken är stor att tomten har en mindre anhängare efter jul. Men, han är ursäktad. Träffar man 300 barn på två timmar i klädd en varm tomtedräkt i tropikerna så ska man nog bara vara glad om man kommer ihåg sitt eget namn.

Det var inte bara barnen som roade sig, föräldrarna var där också. Sjöng med barnen framför skolan, ropade på tomten och tog emot honom med jubel när han kom med poliseskort i skolbussflottans minsta buss för dagen piffad i glitter och kransar. När barnen gick tillbaka till sina klassrum för att lära sig det sista för terminen så hade PTC rekordstor coffeemorning för alla föräldrar så de kunde stanna kvar och smita in och ta bilder pä tomten och sina telningar när deras barn hade audiens. Sällan har så många vuxna druckit nescafe på låga bänkar i kantinen. 400 tippade vi på.

Bilfri söndag i Georgetown

Penang har infört bilfri söndag på tre gator nere i Georgetown. Första söndagen firades med en cykeltävling med start klockan sju på morgonen. Martin var givetvis där. Sovmorgon är för mesar. Janne och Tobbe på besök från Sverige och Daniel på 26:an var också med. Eftersom det var bilfri dag inne i centrum cyklade de 5 km söderut på coastal highway, motorvägen och sen 5 tillbaka. Bland bilar. Det är ju Malaysia...Vilket fall som, de hade trevligt och Martin fick äntligen användning av sin cykel som han tagit med hela vägen från Sverige.

Eftermiddagen pustade gubbarna vid poolen, firade 3:e advent med pepparkakor, Tigeröl och lite whiskey som Janne smugglat med från de gamla whiskeyländerna.

Science Fair på PISA

Vi åkte till vetenskapsmässan på PISA (Penang International Sports Area). Den imponerade milt sagt inte. Annonserna sa att där skulle vara massa roligheter för barn i alla åldrar. Legorobotar, planeter och hela biddevippen. Föräldrarna var supertaggade: -'Åh, robotar!'

Det var mest trångt och massa stånd med postrar i en arena storlek handbollsplan som sett sina bästa dagar. Robotarna lyckades vi faktiskt hitta till slut. Tre stackare i ena hörnet. Ballonger fanns där massor. Planeterna såg jag bara som vykort att köpa. Annars var mässan gratis. Så där var mycket folk att titta på - och många som kunde titta på oss.

Min vetenskapsdos fick jag sent ikväll istället. Månförmörkelse. Satt på balkongen mot havet, i varm bris och såg månen leka kurragömma.

Tidningsbudet

I mars började vi prenumerera på Star, en av Malaysias dagstidningar. Tidningen kommer varje morgon vid åttatiden. Vi fick nåt startpaket med massa kuponger och rabatter men, jag fattade inte så mycket vad jag skulle gör med dem. Välkomstbrevet stod i för sig på engelska men ingen förklaring till kuponghäftet. De ska nog vara till nåt tänkte jag och la ned dem i en låda. Det ger sig, det brukar det göra. Och, nu har det.

Vakterna ringde på vår porttelefon innan lunch. Dålig kommunikation som vanligt så Martin gick ned. Där stod tidningsbudet och undrade varför han inte fått betalt sen mars. Martin var som ett frågetecken, han visste ju inget om kuponger. Så han åkte upp igen med en lapp med killens nummer. Som tur var är tidningsbudet indier så vi kunde lätt reda ut fadäsen på engelska. Nu hoppas jag bara han får kuvertet med alla kuponger av vaktgubbarna när han kommer i morgon. Han har väntat i 10 månader.

Hur många gånger kan man bli uppsagd?

Antar att de svenska tidningarna har fullt upp med SAAB-krisen så att St Jude nu även lägger ner hela sin F&U har nog gått de flesta förbi. Beskedet kom i onsdagskväll. Den kvällen svensktjejerna äntligen fått till en gåutkväll coh så fick i stället herrna gå ut och äta middag och sitta och fisprata tills nyheten var släppt i Veddesta. Lite mer än sex månader från förra beskedet. Så Martin har blivit uppsagd för andra gången. Första gången var han bara varslad men meddelad att han blir uppsagd när vi kommer hem, men nu är han petad. Datum ska sättas. Till skillnad mot SAAB går St Jude med vinst, men det verkar faktiskt som man får behålla jobbet lättare på SAAB. Ok, St Jude är inte svenskt, men uppfinningen är och det kan ingen ta ifrån oss. Synd bara att media knappt uppmärksammar att 600 jobb försvinner från Stockholm. Dubbeltrist.

Vi får göra som Wei-Bee, min chef här, säger: hålla oss till svenska företag hädanefter. Hemlandet är alltid hemlandet.

Man tager vad man haver

Pepparkaksdegen är precis inställd i kylen. Vi har börjat jobba upp julstämningen här på LOOC. Ikväll kommer vår vita julgran med blå ljus fram ur förrådet och så ska vi hänga upp små silverstjärnor på gardinomfångskrokarna. I morgon ska vi se om vår deg går att baka ut till kakor. Tjejerna har kollat att kakformarna och kavel finns att hitta i lådorna så det kommer inte vara problemet. Utan själva degen kan bli det. Det blev lite tager vad man haver över det hela. Honung i stället för sirap, självmalda nejlikor och kardemumma i stället för bara hälla upp i från en burk. Riven färsk ingefära i stället för pulver. Halva tiden la jag nog på att få ur kardemummafröna ur skalen. Tjejerna försökte hjälpa med det var för knöligt. Morteln som står i ett förråd i Sverige hade varit väldigt, väldigt bra att ha med. Bannade flyttgubbarna lite i tanken för missen. Fast största missen var ändå att jag råkat köpa fullkornsvetemjöl. Får se om kakorna håller ihop. Degen fick toppbetyg av de sötsugna småbagarna.

Klassens koreanska casanova

Klassens koreanska casanova var hemma och lekte med Filippa idag. För andra gången. På hennes begäran. Jag har ju hört en hel del om lille TaeWan på coffemornings. Jodå, tjejerna gillar honom. Hälften är så kära som man bara kan bli när man är 5. Och han gillar dem. Gärna en lite puss och hålla om när han viskar. Men, det kan han lugnt glömma med Filippa. 'Stop TaeWan, you are suppose to whisper to me, not hug me!'. Ja, ja inte lätt med en ispricessa som inte fattar. Jag fattade i för sig inte mycket heller om skvallret på coffee mornings, men så mycket fattar jag att vi klampar lite i klaveret här och ger morsorna lite mer att snacka om.

Skit idet. De har roligt och det roligaste är att det bara poppade ur Filippa en kväll för nån månad sen att hon ville ha playdate. Trevlig, tyckte jag. Det vore faktiskt lite bra med kill-påverkan när man bara har en lillsyrra, allt är rosa, princessor och bling-bling. Men, jag måste bara fixa hans mammas nummer. Då levererade Filippa snabbt en lösning. Det har hon då rakt aldrig gjort när det gällt leka med tjejkompisar. Jo, serru, du skriver en lapp med ditt nummer så ger jag den till TaeWan som ger den till sin mamma. Superenkelt.

Men, det var inte mamma som textade mig. Det var hans pappa, Mr Kwoen. Så han och jag texta ihop en träff där det hela slutade med ett meddelande dagen efter leken med att TaeWan var lyckligast på jorden och måtte de alltid vara vänner. Hrm, ska Martin skaffa en bössa?

Om inte så kan ni läsa om vad han pysslar med här.

Busted

Jag är så påkommen. Jag var på väg ut i köket efter att ha klätt mig och då sa Emelie:

- Jag är törstig
- Ska jag ta ner ett glas till dig, eller tar du en plastmugg från vattentornet?
- Jag har redan druckit.
- Nämen, bra. Sätt muggen ovanför diskmaskinen.
- Jag hade ingen mugg.
- Va? Säger jag och kommer äntligen fram till köksbordet
- Jag drack ur paketet.
- Va? Nämen! Det får man inte! Man ska dricka ur glas!
- Det gör inte du.
- Va?
- Jag har sett att du ibland dricker jos ur paketet.
- Men, det är bara när jag tar det sista, säger jag lite käckt för att maskera lilla skammen.
- Så kan du inte göra, då gör barn likadant! avslutar fröken E samtalet med och går på toa.

1-0 till Emelie

Rapport från min bisyssla

I dag har jag torrkört min presentation om Sverige och svensk kultur. Min enda åhörare var hänförd redan vid tredje slajden. Gamla stan lite från ovan en tidig vinterkväll. Lite snö på taken och en blank Riddarfjärd framför Stadshuset. Oh, yes so beautiful. Jag fick hemlängtan redan när jag klippte in den i presentationen. Och alla andra bilder. Men, jösses inte kan man sitta och torka små tårar på jobbet så de sparade jag till balladerna när jag körde hem.

Man blir bra mycket mer sentimental så där när man bor 13 000 km hemifrån, eller sju och en halvdags körning som jag fick fram på google vägbeskrivning. Den roliga slajden fattade inte min åhörare, så den får jag ta bort. Men, däremot kan jag lugnt göra en hel slajd till om vad de nyfikna och framfusiga malaysierna inte få fråga de reserverade svenskarna. Det subtila tipset håll er till vädret var för diplomatiskt. Så, på riktiga körningen så blir det att inte fråga efter ålder, hur mycket pengar man tjänar, kommentera vikt, snacka politik och fördjupa sig i religion. ( men skulle de fråga hur långt det är till Sverige så har ni svaret)

Filippa 6 år

Här har det firats så det står härliga till! Igår var det Filippas födelsedag och hon väcktes av skönsång och frukost på sängen. I år med knäckebröd och Kalles kaviar. Förra årets fadäs med nybakad sockerkaka gör vi inte om. Då grät hon och ville ha knäcke. I år var det succe. Käckenmacka på hjärtformad barbie-tallrik, äppeljos och lite ljus. Jo, pappa Martin vet vad hans 6-åring gillar. Lite paket fick hon också såklart, men det blev inte mycket lek innan det var dags att åka till skolan. Lite bild och mandarin är aldrig fel. Emelie och Martin åkte sen till Tesco och storhandlade för dagens, anstormning: kalaset.

Jag simmade i poolen och gick på min mandarin. Sa inte ett ord på mandarin, men vi fick skriva tecken med pensel och bläck på tidningspapper. Pirfa, nu vet jag vad jag kan göra med jättehögen gamla tidningar i maidens rum.

Efter lunch hann vi prova presenterna. Jag la pussel, Martin och Filippa spelade alfapet och Emelie varvade alla aktviteter med en sväng med ny Barbie. När alla hade laddat batterierna så packade vi oss ut i bilen och drog på öppet hus på Turf Club, galoppbanan. Favorit i repris från förra året. För säkerthets skull gjorde vi exakt samma saker: köade i evighet för att få blommor målade på armen, fikade glass, red pony och tittade sen på hopptävling. Rätt duktiga amatörer som red omkring i kavaj i värmen. Faktiskt ännu roligare än att titta på Malin Bayard på Globen. Amatörerna river oftare och en och annan häst vägrar. Sånt håller spänningen på topp.

Födelsedagsmiddagen var given, McDonalds så klart. Så vi drog till Gurney Plazas gyllene mås så vi kunde passa på att hämta mina nya blå glasögon och köpa snitsiga godispåsat för det hade de inga av på Tesco. Sånt finns bara på Toy's R Us. Från den ena amerikanska draken till den andra...

Födelsedagsdagen avslutades med Skype med både morföräldrar och farföräldrar. Mera skönsång och ett lysande tillfälle att visa upp presenterna.

Idag blev det en herrans massa mer presenter. Puh, min återvinningspåse svämmar över. Jag hoppas innerligt att Sumathi verkligen tar det till välgörenhet och att de verkligen återvinner eländet. Så mycket förpackningsmaterial, så mycket nya prylar. Filippa var överlycklig. Helt lyckligt uppspelt av all uppmärksamhet och åste för första gången i sitt liv ut ljusen.

Hela klassen var bjuden, mer än hälften kom och lite andra kompisar. Så en 17 barn med en släng föräldrar gjorde ett ganska bra drag här på LOOC. Två intensiva timmar. Tårtfika som picknick på golvet. Lite fri lek och sen fixade pappa Martin med lysande assistans av Armin lekar. De hoppade hoppboll runt en sittpuff. Tävlade två och två. Publiken jublade varje gång nån studsade av, eller kom i mål. Mini-bowling höll koncentrationen uppe. Aj, aj, inte lätt med klot som hade fel tyngdpunkt och rullade snett. Svansen på grisen var halvpoppis men de som gjorde det tog det på största allvar coh prickade rumpan bra. Nästa år får grisen en mindre rumpa på svartatavlan-väggen. Nästa lek var sport igen och då var fler tillbaka på lekbanan. Basket var skoj och höll på tills nästan alla hade gått. De som inte sportade lekte intensivt i lekrummet.

Redan kvart i fem var många barn slut. Eller var det deras föräldrar? Tja, ljudnivån blir rejält hög här hos oss. 500 kvm öppen planlösning är ingen hit i sådana här sammanhang. De barn som var här själva hade inga problem att stanna till fem. Och en liten ensam gosse, Leok stannade till sex. Han tog det lugnt han - och hans föräldrar med, tydligen. Snackade på och hjälpte till att packa ur alla presenter ur de hemska plastförpackningarna. Han såg också till att få leka med lite lera och få i sig lite mer fika.

Nu har jag äntligen tagit min efterlängtade dusch. Helt genomsvett sen 5 minuter in på kalaset, även om vi brassade på med AC. Emelie däckade fort, men födelsedagsbarnet är fortfarande vaken. Lite svårt att somna när man har ett lekrum proppfullt med nya leksaker och ponyn från bästisen med sig i sängen. Ja, ja, det får bli lite trögt i morgon och tidig sänggång så ska hon nog komma igenom veckan lika glad som alltid. Vår 6-åring.

Tomater på julbordet

Det blir nog inga hemmaodlade tomater på julbordet. Två av de tre tomaterna fick röd fin färg i helgen, eller orange snarare. Då tyckte hälften av oss att det var dags att äta dem. Jippie, tomtaterna är röda, liksom!

Så de fick bli lunch. Lite sura, men ack sa goda. Den sista lilla stackaren sitter ensam kvar och är fortfarande grön. Kanske får han sällskap snart, det blommar lite här och där bland bladen och kan de bara ta sig till nästa nivå i tomatlivet så finns där en möjlighet för tomatsallad på julbordet. Bäst att gödsla och vattna vidare.

Nu är det jul igen

Första advent idag. Emelie kom spontant i julstämning redan på förmiddagen och klädde sig i tomtedräkt. Disco till julmusik sattes upp i tjejernas sovrum och sen bytte Emelie om till Lucialinne när Filippa bytte om till balettkläder efter lunch.

Kan väl inte påstå att vi vuxna kom i nån större julstämning av det så nu ikväll gick vi till g hotel och tittade på när de tände granen. Eller, granen och granen. De har en jätteljuspyramid i sin foajé. Granform med kulor och ett g uppe på toppen.

IWA:s kör var där och sjöng engelska julsånger och hotellet serverade gratis snacks och dricka. Dvs öl, vin, läsk, snittar och små kakor. Tomten var även där, eller låtsas-tomten som Filippa sa. Hon sa också att låtsas-tomten hade varit på hennes skola förra året. 'Men, vem vet, i år hinner kanske den riktiga hinner förbi när vi firar jul på skolan.' Ja, vem vet....

Det var inte bara Filippa som hade koll på tomten. Tomten hade också koll på barnen. Där gick det inte att charma till sig en godisbit till inte. Men, det gick bra att skoja, busa och ta så många foto man ville.

Vi kom dock i lite julstämning, mest tack vare kören och trevligt hade vi. Nu är det dags att leta fram vår fina vita gran med blå lampor och piffa hemmet för ännu en tropisk jul.

Apbra dag

Alltså, vi har haft en riktigt apbra dag! Bara helt superduper. Började men lugn morgon, slö frukost, lite mandarin för mig, lunch hemma och sen drog vi i väg. Ok, vi tvingade barnen att plocka undan i lekrummet först. Men, en liten lagom dos skälla kan faktiskt piffa humöret, framför allt när barnen faktiskt gör vad man säger.

Vi drog till vårt nya favoritställe, Monkey beach. Denna gång med Barlovs så både barn och vuxna fick lekkompisar. Stänkte skönt varmt vatten i vågorna både på dit och hemresan med båt. Vi guppade i vågorna, plockade snäckor, ritade i sanden, grävde hål och spelade boll. Vi fikade så klart och var slarviga med att plocka undan så vi fick oss även en adrenalindusch när apan (jo, det finns apor på Monkey beach!?!) kom och tog skräppåsen och ett litet drickapaket. Han var inte artig, så Martin fick hitta sig en pinne och vi fick till slut jagat bort den väsande tjuven. Och under hela fighten hade Emelie hållit hårt i sitt kex så det mosats i handen. Tur apan inte märkte det, för jag vette tusan om Emelie hade släppt.

Ja, ja, lite action i paradiset gör att man njuter kaffet desto mer under palmen och gungar lite högre på gungan.

Kvällsmat blev på Tree Monkey vid Spice garden. Öns alldra godaste thai restaurang, uppe på en kulle med en jättefin utsikt över havet. Säger bara grön curry. Så gott, så mätt. Apbra!

Femminuterssamtal

Om alla var som Mrs Dhillon så skulle jorden snurra fortare. Utvecklingssamtalet igår var klart på fem minuter. Inga krusiduller eller artighetsfraser där inte. Jag hade inte änns fått rumpan på den låga stolen innan Mrs Dhillon drog igång och pratade om stora och små bokstäver, bygga meningar och var man ska sätta punkten.

Det ska man tydligen ha koll på vid det här laget i hennes klass. Punkten ska inte vara där raden tar slut, utan där meningen slutar så det ska vi öva på. Sen fick jag veta att vissa bokstäver har svans och det var väl ungefär där jag kände att nu har jag inte hängt med i detta turbosamtal. Bokstäver med svans, visade sig vara de bokstäver som ska ner under linjen.

Matten gick bra, tror jag. De kunde en herrans massa. Addition, subtraktion och Filippa kunde förstå läsetal. Det har jag missat helt. Eller så håller Filippa inne på sina subtraktionskunskaper för att slippa betala tillbaka pengar på veckopengen.

Filippa ska titta i ögonen när hon pratar med läraren och bli bättre på att våga svara på frågor, även när hon har fel. Så vi ska öva på att göra fel här. Jag stirrade Mrs Dhillon stint i ögonen de sista minutrarna som var kvar. Vill ju inte heller göra fel.

Sen, tjackdong och jag satt på en vuxenstol utanför klassrummet och fick titta i skolböckerna. Hann inte änns säga att vi trivs med skolan och tack för att du lär mitt barn så mycket till Mrs Dhillon. Men, attans vilken möteseffektivitet! Inte konstigt att ungarna kan en hel massa saker jag bara längtade efter att få lära mig när jag var fem.

Emelie blev rörd till ståpäls och rysningar när jag läste högt ur Filippas engelskbok: 'I lik to swim wih mi siste in the pool'

Jag var lika rörd. Och Martin var överlycklig att hon hade skrivit 'I wan to plej golf'.

Jag skulle ju klippa håret

Jag skulle ju klippa håret idag. Och träna. Och handla frukt på marknaden för besök av Phong med familj ikväll. Sen skulle jag druckit kaffe och läst dagens tidning på Coffeebean borta vid Gurney Beach och tittat ut över havet.

Så blir det inte. Filippa vaknade med feber. Så hon ligger loj här hemma idag och slötittar på Disney channel. Det blir ingen lekdejt med Emma och Kenan i eftermiddag heller. Det drabbar även Emelie som kom iväg fin i sin nya kinesiska klänning sydd i malaysiskt batiktyg till dagis. Darren ska fira sin födelsedag idag.

Vad som blir av blir kvartsamtal, eller utvecklingssamtal eller vad man nu kallar det lilla mötet mellan lärare och förälder som man har en gång per halvår för att få veta ur det går på skolan. Parent teacher conferance heter det här. Låter urtjusigt och som om det krävde kostym.

Det blir av vilket fall som för det är ont om tidsluckor fram till jul med lite mer jobb än vad jag hade tänkt, engagemang i föräldrarföreningen, plugg, födelsedagsfirande och förberedelser för nästa omgång besök från Sverige.

Igår kväll åkte farmor och farfar hem till Öland och till Lucia kommer mormor och morfar.

Så när jag och Filippas lärarinna, Mrs Dhillon pratar skolarbete så får tjejerna sitta på trappen utanför, hålla varandra sällskap och spela på paddan istället för att lekorgie hemma hos Emma, hennes Barbies, Pet Shops och all the other goodies.

Middag med Phong blir också av. Han kommer hela vägen från USA och vi har inte sett honom på fyra år. Men, jag får se ut som en slashas i håret ett tag till.

Min man är mannekäng

Det blev sen kväll igår. Jobbet hade annual dinner, som svenska företags julfest fast utan skinka och alkohol. Damerna var så piffade och fina så det var en hel fröjd att titta på dem. Lösögonfransar är hett på Penang. Jag frös i min lilla sidentopp i den kylskåpskalla luftkonditioneringen så jag satt i tråkig beige kofta hela kvällen och utan lösögonfransar. Jag satt med ett tjejgäng från produktion, en tekniker och en ingenjör. I de få mikropauser vi fick mellan all glitterdansunderhållning till 'Dancing Queen', trollerikonster, lottdragning och pinsamma tävlingar på scen så hann vi snacka lite. Eller snacka och snacka, de hade utfrågning på malaysiskt vis av mig. Det vill säga man fråga om allt från vikt till ålder och allt annat däremellan som man inte pratar om som svensk. Höjdpunkten på kvällen var ändå att se att Martin har säkrat sin framtid efter St Jude, som mannekäng. Han gick snyggast på catwalken och visade upp den nya jobbuniformen. Paris nästa!

Brown's house

Idag provade vi det tredje stället som serverar afternoon tea på Penang. Uppe på Penang Hill ligger Brown's House Strawberry Hill med fin utsikt över Georgetown, bron och fastlandet. Dit tog vi farmor och farfar. Vi åkte bergbanan upp coh tittade runt på templena där, provade lekplatsen och sen njöt vi te med scones, sandvikare, äppelpaj, laxsnittar och frukt tills barnbenen var överfulla med spring, då skuttade vi lite på gräset och tog sen bergbanan ner igen. Redan på väg till bilen saknade vi tystnaden och den syrefyllda luften uppe på kullen.

Så här kan man också se på saken

Jag fick skäll imorse av Emelie när jag skjutsade henne till dagis.
- Varför får inte pappa köra mig till dagis?
- jo, men...
- Du kan inte bara kör mig hela tiden! Du får dela med dig!
- ja...

Så kan man ju också se på saken, att det är jag som är taskmörten och roffar åt mig allt det roliga och inte expatjobbet som tar all tid.

Och en annan syn på saken kan man ha när det gäller restaurangval. Vi firade Martins födelsedag igår på Chin's, öns finaste krog. Supergod kinesisk mat. Barnen gillade det också. Framförallt ankan som man fick rulla in med tjusiga gurkstavar och strimlad mild purjolök i tunna risbröd. Tacos de lux. Men, när det kom till efterrätten då brast det. Stora tårar trillade ner för kinderna på Filippa när vi fick vattenkokosnötter och vit tång i lättsötat vatten och små sumpiga kakor gjorda på bönor. Vi vet ju sen länge att Malaysia inte är ett efterrättsparadis, men på nåt sätt glömde vi det igår och antiklimaxet blev totalt. Då kan man också ha en helt annan syn på saken och tycka att McDonald's är bättre än lyxkrog. Där finns ju glass

Cherry Sweet Thai

I dag är det i alla fall söndag. Bara någon dryg timme kvar på dagen. Det har varit en skön söndag. Slapp morgon, sen ökade vi tempot rejält vid halvtolv och fick oss ur huset för lunch på Cherry Sweet Thai. En hyfsad tairestaurang i ett ruffigt gammalt kampung-hus nära Filippas balett. De öppnar tolv och vi hängde på låset. Interiören är allt annat än vacker, inte änns charmig. Man sitter på trädgårdsplaststolar inomhus vid vingliga bord, matsalen har inte ett fönster och nakna lysrör i taket. Men, maten är riktigt god. Otak-otaken var höjdpunkten. Ok. det var inte som Thailand men det var den bästa thaimaten vi ätit hittills på vår ö.

Efter lunchen gjorde Filippa ett superman-byte i bilen och kom i sin rosa, tajta balettdräkt innan vi körde och lämnade henne på dagens tvåtimmarsträning.

Vi andra svängde runt bilen mot stan igen och åkte till stans största möbelaffär Mekio och köpte äntligen två sittpuffar. Färgerna de hade inne idag var brun eller lila, så det fick bli lila.

Resten av eftermiddagen hängde vi vid poolen, badade, käkade frukt och panikplanerade vår Sri Lanka-resa över jul. Det är ju högsäsong då för alla soltörstande vitingar kommer från Europa och fyller ön. Flygresan har varit klar sen länge, men nu har vi även lyckats fylla de åtta dagarna emellan. Blir teodlingar och naturreservat och, om jag lyckas reda ut det på distans, någon tågresa. Jag ser fram emot att resa långsamt, gärna med ånglok, genom vackert landskap där allt är annorlunda och man kan inte sluta titta. Europavitingarna kan behålla stränderna för sig själva.

Expat wife

I torsdags var det dags för expat wife-liv. Jag åkte på utflykt med Spiral Synergy. Sju damer i olika åldrar åkte runt Penang i en minibuss och tittade på möbelaffärer och antikbodar i två timmar. Halva grejen är att snacka i bussen. Man får lite tips om ditt och datt, och höra folks livshistorier. Det finns ju alltid en anledning till att man hamnat på Penang och för vissa finns det en anledning till att man stannat kvar.

Som till exemple Michelle som har Spiral Synergy. När hennes mans RAF-postering (Brittiska flygvapnet) gick ut för tre år sedan meddelade hon sonika mannen att hon flyttar inte. Så han fick flytta hem till Storbritannien själv och kvartalspendlar till familjen. Ena barnet går i kinesisk skola och det andra på SCIPS.

Hon slipper voja sig över hur hon ska klara livet hemma utan hemhjälp. Lyxen med hemhjälp kommer alltid upp som samtalsämne när expatfruar träffas. Inget undantag. Det och att allt finns på Penang....det gäller bara att hitta det.

Min rundtur bland dammiga möbelaffärer gav dock resultat. Jag upptäckte och lärde mig lite mer om var man kan hitta bra grejer på Penang. Igår åkte vi förbi ena stället hela familjen och köpte oss en bänk och en stor lampa till hallen.

Loy Krathong

I måndags var det ledigt för att söndagen var helgdag, det var nån Hari Jadi-visst antal dagar från ramadan-firande och flera andra religioner hade passande nog också högtider. Bland annat hade thailändarana en buddistisk festival i templet på Burma Road och sen en cermoni som Martin och jag bara sprang på nere längs Gurney Drive när vi gick hem från födelsedagspresentshopping på köpcentret. De satte krathong, lotusformade små båtar pyntade med blommor, blad, rökelse, lite pengar och ljus, i havet. De guppade fint ut på det stilla mörka vattnet och alla sände en extra tanke till det översvämningsdrabbade Thailand.

Emelie 4 år

Klockan är åtta på kvällen och vår nyblivna 4-åring har precis somnat. Vi firade med en hög med paketer och pasta bolognese till kvällsmat. Födelsedagsbarnet hade i för sig önskat sig pasta med knäckebröd men hemmachefen tog ett enväldigt beslut och valde köttfärssås i stället. Ingen klagade över det. Martin och jag firade henne med lite skönsång, ljus och mjölk på sängen redan i morse, men det var så där lagom uppskattat. Vi sjunger för dåligt eller så blir man morgontrött när man är fyra och vill inte slösa bort dyrbar sovatid på Ja må hon leva.

Till middagen var livet desto bättre. De vuxna hade lite gott rött till maten och tjejerna piffade upp mjölken med cinderella-glas. Till efterrätt blev det malaysiska små glasskuber där smakerna mint och röda böner var mest poppis. Majs och durian minst. Det fanns även rester från den stora födelsedagstårtan att kalasa på. Den hade gottat till sig i kylen sen i lördags när det var barnkalas.

Emelie hade bjudit ett par dagiskompisar, Filippas bästis och svenskbarnen på kalas. Det blev 11 barn som fikade och lekte tillsammans i lekrummet. Lekrummet har en fin ljuddämpande fönstervägg mot vårt uterum och där satt som mest 15 vuxna, pratade och tittade ibland in på barnens allt roliga som i ett akvarium. Då behövs en stor tårta, men ändå blev det över.

Det var en stor dag för Emelie med första riktiga kalaset och äntligen bjöd vi hem Esther! Esther är malay-kines och har varit kompis sen dag ett på dagis, redan innan de kunde prata samma språk. Det blev faktiskt en stor dag för hela familjen för det var första gången vi hade malaysier på besök.

Vi har även mer fint besök här. Farmor och farfar kom för en vecka sedan och förutom barnkalas så har de även fått slappa vid poolen, äta på hawker's, vandra runt Air Itam dam, titta på Kek Lok Si, kolla in Armenian Street nere i Georgetown och känna på europisk fläkt ute på Straits Quay. Monkey beach-utflykten regnade bort men har vi tur har regnandet lugnat sig till om en vecka när de kommit tillbaka från en resa i resan till Angkor Wat. Annars ligger stranden kvar till nästa gång.

Oktoberfest

Ikväll fick vi en riktig kultur-crossover-chock. Penangs Malaysia-Tysklandförening hade Oktoberfest. Umpa-bumpa musik, lederhosen, dirndl, bratwurst, surkål och ölsejdlar under två jättetält i tropiskt regn. Vi åt så magarna stod på tvären. Apfelstrudeln satte spiken i kistan så efter lite lekar för barn så åkte vi hem vid niotiden. Tyskar och resten av öns expats festar vidare med en hel bunt lokala malay-kineser.

Fredag

Sitter framför vår gigantiska platta tv och tittar på film köpt på gatan i Batu Feringhi. Vi dricker kall rom och äter choklad. Filmen är helkonstig, men väldigt fina bilder och med två av mina favoritskådisar, Brad Pitt och Sean Penn. Men, filmen är helmysko. Vi har tittat på solstormar och planeter de senaste fem minuterna. Sorry, kan inte rekommendera The Tree of Life. Verkligen inte, inte änns om den får en handling vid nästa scenbyte.

Tur man har en ipad, dagens tidning Star och några Times att bläddra i. Senaste Damernas Värld är redan sönderläst. Får man ett så tjusigt paket från Sverige med blankt magasin, Finn Crisp och tablettaskar så sparar man inte lyxen utan njuter det intensivt tills allt är slut och skickar telepatiska tack till Stina i varje tugga.

Bilförsäkring - och vägskatt

I slutet at september började det trilla in reklam sms från UniAsia där vi har våra bilförsäkringar. De var skrivna på sådan där sms-engelska med malay-kimesisk meningsbyggnad så jag brydde mig först inte så mycket. Sen läste jag ett och kom på, 'ja jösses, det är snart dags att förnya Myvins försäkring. Sms:et sa att jag skulle ringa nåt nummer och betalade jag innan 16 oktober så skulle jag få vara med på 'lucky draw' och kunna vinna tillbaka hela avgiften. Det var väl inte det som fick mig att till slut få häcken ur, så där tre dagar innan försäkringen gick ut utan det var när även ett papper trillade in via posten att även Alzans försäkring behöver betalas. Då slog det mig att Myvins post fortfarande kommer till Silverton för Mr Paddy på Autobinee bytte nog aldrig adressen i registret som han lovade. Suck, ja ja, dags att bita i det sura och för Myvin skulle jag ju inte kunna fylla kreditkortsnumret, skriva på lappen och skicka i den. Bäst att ringa. Damen som svarade pratade bra engelska men det var helt hopplöst att få rätt på registreringsnummerna, men det löste hon snyggt med att få mig att texta dem till henne. Sen var det tyst, ingen ringde tillbaka. Vi tog helg och på måndagmorgon åkte jag inom UniAsias kontor på väg till jobbet. Det började liksom bli lite bråttom. Inga problem att hitta dit för de ligger en trappa upp från Autobinee och där har vi ju köpt två bilar så dit hittar jag. Tyvärr öppnade de först nio, damen var lite sen men sen flöt det på rätt bra. Försärkringarna gick att betala med kortet, blev billigare än vad som stod på lappen jag fick hem men tydligen skulle jag betala vägskatten samtidigt. Det gick inte att göra utan registreringsbevisen och de låg hemma i viktighetsskåpet. Jaha, vad gör nu? Jo, fick jag veta, det är bara att gå till posten, ta med registreringsbevisen och betala RM 72 respektive RM 92 kontant så skulle det vara klart. Det hann jag så klart inte med förra veckan. Det var ett jobbande varje dag så posten fick vänta tills idag. Denna vecka är det lov och då kan mamman hinna ifatt på hemmafronten. Så nu kör Martin med nyförsäkrad bil med två dagar till godo och med skatten betald en vecka för sent. Min bil rök med av bara farten med en månad till godo.

Lucky drawn kommer vi inte se röken av för ska vi vinna så måste vi åka till Autobinee om två helger och hänga där hela dagen. Inte värt det. Jag tror någon annan bra mycket mer behöver den vinsten.

Om effektivitet och arbetstillstånd

Förra veckan när jag skjutsade Emelie till dagis hann vi med lite mellansnack vid rödljusen på vägen. Man hinner prata om rätt mycket, för det är rött länge här. Emelie konstaterade vid första rödljuset att nu jobbar jag, det gjorde jag inte innan.

- Nä, jag hade inget arbetstillstånd innan.
- Vad är det?
- Det är en stämpel i passet som säger att jag får jobba i Malaysia.
- Men, vi bor ju här!
- Jo, (med lång tystnad för mamman blev lite ställd. Det sämmer ju, Vi bor ju här!) men om de som är från Malaysia kommer till Sverige så måste de också ha stämpel i sitt pass om de ska jobba där
- Vad konstigt. De bor ju i Sweden.

Sen, blev det grönt och jag korsade korsningen och undrade mest varför Emelie envisas med att kalla Sverige för Sweden. Emelie tänkte på nåt helt annat för vid andra ljuset kom nästa fundering

- Du jobbar inte lika mycket som pappa.
- Nä. Jag måste ju hinna ta hand om er och huset också
- Jaha, men du jobbar ändå mindre än pappa.

Hrmph, nu blev mamman förnärmad. Lilla skruttan ska bara veta gå hur mycket mammor och pappor fixar och donar i hemmet. I expatparadiset är det i för sig mest mammor. Det är ju förfasen ett helt jobb till, nästan, tja kanske inte riktigt om man har Sumathi, men hrmph ändå. Fast Emelie fortsatte sin fundering och det visade sig inte alls vara hemarbetet hon tänkte på. Här var det pappan som skulle vara förnärmad för hon sa vidare:

- Du jobbar inte så mycket som pappa för du behöver inte öva lika mycket som honom så du blir klar tidigare.

Jo, jag tackar jag! Här har vi en tjej som både förstått både effektivitet och jobbpolitik. Ska jag fostra henne till nästa Merkel, med fashonita inslag?

'Civilisation mum!'

En gång när jag flög till Los Angeles så var det riktigt klart väder, hela vägen från Chigago. Jag satt och stirrade ut genom fönstret, som förhäxad. Jag tittade långt ner på marken över berg, gröna fält, floder och sen öken, öken, öken. När det mörknade närmade vi oss Los Angeles, vi kom över öknen, över bergen och sen låg hela Los Angeles under oss och bara lös i stora rutnät som aldrig tog slut. Inte förrän vi såg det oändligt stora och mörka Stilla havet vid flygplatsen. Framför mig satt en mamma med sin lille förskolepojke. Han satt också med pannan mot fönsterrutan och stirrade ut. När han såg hela Los Angeles så utropade han: 'Look mum, Civilisation!'

Undrar vad han skulle säga om han såg Singapore? Där kan vi verkligen snacka civilisation! Jösses, skulle någon behöva operera mig mitt i tunnelbanan så skulle jag inte bekymra mig skvatt. Stan är kliniskt ren, skyltad och ordnad. Tunnelbana, bussar som går i tid, breda enkelriktade vägar i flera filer. Allt känns så hightech, det bästa av det bästa, säkert, genomtänkt och allt sker väldigt tyst. Som en resa till framtiden om man kommer från Penang. Inte änns på zoo var där nån smuts. Tigrarna var vitskrubbade - nej skojar bara, de var faktiskt vita bengaliska tigrar så de hade inte fått en omgång i klorinbaljan. Men, rent var där.

Folk är hjälpsamma, Emelie och jag hann knappt börja leta efter toaletten på Raffles hotell innan en dam visade oss rätt. Vi åkte guidad tur med amfibiebuss runt stan och på floden. Vi behövde inte knö oss på för att få plats. Vi snurrade runt i Singapore Flyer, pariserhjulet och såg ut över staden och på alla de tusen lastfartyg som låg ute på redden. Vi kände europiska fläktar när vi åt kvällsmat vid Clarke's Quay och vi beundrade vårt hotell med över tjugo våningars atrium i mitten där vi först trodde fåglar flög omkring. Sen visade det sig att de satt i burar runt femte våningen. Vi lyxade med fika på Raffles hotell där de till på köpet hade guld på chokladtårtan - fast tjejerna konstaterade att guld inte smakar nåt, det bara glimmar. Så, jag behöver väl inte berätta var maten smakar bäst, Penang eller Singapore?

Håret krullar sig

Jag har spikrakt hår. Många, raka, tunna hårstrå. Inte en lock i sikte. Aldrig någonsin. Inte förrän vi flyttade till Penang. Nu småskruvar sig håret. Mycket märkligt. Det är inte första gången jag hänger i tropikerna precis. Men, det är första gången jag fått lockar. Inte så många, en-två så där ibland. En lite halvskruv här, en liten halvskruv där. Men, varför? Måste bero på den höga luftfuktigheten. Eller är det som pappa berättade om farfar; två veckor in på semestern, när pulsen gått ner, så började det raka håret locka sig? Märkligt är det.

5års kalas

Sitter i soffan med proppfull mage. Det var 5års fest för Emma på Gurney Beach ikväll. Vi åt Nandos så magen stod ut i alla hörn och sen tryckte vi ner en stor bit födelsedagstårta. Tjejerna hade piffat sig med princesskronorna och blingöronhängena från gårdagens utklädning. För säkerhetsskull hade vi köpt ett kit till Emma också i födelsedagspresent så framtidens lekträffar är räddade. Alla har blingbling.
Filippa och Emelies hår var dock inte lika rosa som på Halloweendiscot igår. Vi spädde ut färgen i poolen i eftermiddags när vi sänkte kroppstrmperaturerna efter solig promenad tur och retur Gurney Plaza för lunch.

Halloweendisco

Sitter i soffan med ömma fötter. Det var fullt drag på SCIPS halloweendisco ikväll. Fairy, scary och all utklädning däremellan. Både på vuxna och barn. Lärarna som körde trick and treat och haunted house var bäst. Pizzan och drickan gick som smör i tropikerna och de superfint dekorerade cupcakesen var poppis. Det var även min station glow sticks. Pengaspannen svämmade över med en-ringghitssedlar. Jag hade världens bästa medarbetare, de skötte hela rulejansen de dryga två timmar kalaset varade. Så jag hann äta pizza med Barlovs, inte få panik när Martin fastnade i bilkö och hjälpa till med att styra barnen rätt i trick and treatkön. In och jazza loss på discot hann jag inte, och inte bli skrämd i spökhuset eller piffad med tatueringar och hårfärg i skönhetssalongen. Men, det hann Martin och tjejerna. De fixade nästan hela partyt, när det var en halvtimme kvar tog Martin tog hem dem i säng. Jag stannade kvar och städade tillsammans med de andra PTC-damerna, nån pappa, några barn och skolans vaktmästarstädteam.

Monkey Beach

Igår eftermiddag var det äntligen dags för lite äventyr! Efter skola, jogg och mandarin slängde vi oss in i bilen och åkte till fiskebyn Teluk Bahang för god lunch. När vi fyllt på alla energidepåer tog vi båten ut till Monkey Beach. Vi flög fram över vågorna och tjejerna skrattade med skräckblandad förtjusning.

Martin och jag satt där på den fina vita sanden, torkade efter badet och bara undrade varför det tagit oss ett helt år att komma hit. Över ett år! Hit är ju det första stället man ska åka när man flyttat till stökiga Penang. Vågskvalp, fint vatten och fin sand. Bara nåt motorbåtsbuller ibland. Ett sånt paradis behövs för att vila upp sig på när man sicksackat fram genom trafiken, myllrat på marknaden och trängts på foodcourts.

Vi fascinerades också över vilket drömjobb där fanns. Smälla upp några bord och stolar, en pressening över och sen klafsar man ut i djungeln, hämtar kokosnötter, choppar av toppen, trycker i ett sugrör och säljer till turisterna. Uppdruckna kokosnöten städar man undan genom att slänga in i en buske. När inga turister är törstiga ligger man i hängmattan. Martins nästa karriär?

Från Monkey Beach gick vi tillbaka till bilen i Teluk Bahang. Guideboken över Penangsvandringar säger att det är en entimmarstur. En kokosnötsförsäljarkille tittade på tjejerna och sa att det skulle ta oss två. Det tog tre. Över rötter, lianer, stenbumlingar, upp och ner på smala stigar gick vi. Två tredjedelar gick super. Vi hade så skoj. Stannade och badade, fikade och plockade snäckor på stranden. Den sista tredjedelen var trög. Fast vi gått just den biten förr. Vi var ohhh så trötta. Emelie kunde snylta till sig att sitta på Martins axlar men vi andra fick kämpa vidare där i våra flipflopps. Tänk att en 10 minuters motorbåtsresa kan vara så lång?

Det blev en välförtjänt glass när vi kom i mål vid sexhugget. Sen bytte Martin och jag till torra tröjor, Emelie till klänning och så åt vi STORA hamburgare på Hard Rock Café i Batu Ferringhi. Vi har sovit gott i natt.

Rosabandet på E&O

Idag var det rosa frukost på Eastern & Oriental hotell. Tvåhundra damer och en handfull män klädda i rosa träffades för en hotellfrukost de lux, modevisning, sånguppträdande, smikning, champagne, silent auctions, lotter och en herrans massa babblande. Allt för att dra in pengar till bröstcancerforskning nu när det är oktober och rosabandets månad. I år kom jag ihåg kameran.

Jobbdag

Jobbdag. Martins klocka ringer 6.03, min 6.11. Vi stiger upp. Martin går på toa, jag går till köket. Jag tömmer diskmaskinen, fyller på vattenflaskor, skivar frukt till fikalåda, packar och ställer barnens ryggor framför dörren. En snyggt klädd Martin kommer ut i köket, tar en näve nötter, dricker ett glas vatten och går sen in och väcker tjejerna. Eller försöker väcka dem. De ramlar ut en och en i köket och får frukost. Martin säger hejdå och får en puss vid hissen. Vi andra äter upp frukosten, klär på oss och borstar tänder. Är vi snabba hinner vi kolla lite Playhouse Disney. Är vi långsamma hinner bara Emelie kolla när Filippa och jag borstar tänder i hissen ner till bussen. Jag vinkar till bussen, åker upp igen och samlar ihop det sista. Emelie och jag åker till taska och sen kör jag ner till Bayan Lepas där fabriken ligger och stämplar in 8.57. Byter dojor, tar på koftan och går upp till min arbetsplats bredvid Lian Yee. Så sitter jag där och knappar på datorn, eller går runt och snackar med folk tills klockan är fyra. Då sätter jag mig i en kokhet bil, värmer upp mig och lyssnar på popradio. Där hemma är barnen redan hemma, fikar med Sumathi och har satt igång att leka. När jag kommer hem får jag två glada kramar. Vi gör läxa. Dvs Filippa gör läxa, jag hjälper till och Emelie lyssnar nyfiket och bara väntar på att läseboken ska bli ledig. Sen pausar vi och jag sätter på en film om tjejerna inte orkar leka och så blir det snart kvällsmat. Sen dusch eller långbad i badkaret. Eller som igår, dopp i poolen. När solen gått ner så blir det pyjamas på, tandborstning och godnatt. Då kommer Martin hem och hinner oftast få sig två godnattkramar innan han mikrar maten och pratar om dagen med sin fru. Sen umgås vi med datorn, tv:n eller gymmet och släcker ljuset vid 11.

När man pluggar gör man allt för att göra annat

När man pluggar gör man allt för att för att göra annat. På den gamla goda tiden när jag låg i Lund så städade jag. Städade aldrig annars, men när det drog i hop sig till tentatider då sken mitt krypin och luktade Ajax. Nu går det inte att städa. Hemmet skiner och luktar Ajax varje dag. Sumathi håller en helt annan standard än student-Nina eller vilken-som-helst-Nina. Så vad gör man då när det börjar dra ihop sig till inlämningsdags av oskriven inlämningsuppgift?

Man bloggar.

Renoveringshelvetet

Ok, de bygger ett nytt jätteköpcentrum en tomt i från vårt hus. Loke Mansion, en fin gammal kolonialvillan kommer ligga inklämd mellan vårt 28-våningshus, ett 38-våningshus och nu köpcentrumet som hittills nått till nionde våningen och buden på vart det ska sluta är lite olika. Än sticker armeringsjärnupp, så nio räcker inte. Bygget fortsätter och nu ser vi inte längre Penang Hill från poolen.

De låter så klart, från 8 på morgonen till långt efter solnedgången, alla dagar i veckan utom söndag. För det mesta. Stänger man bara fönster och balkongdörrar så stör de inte. Jag kan sitta vid mitt skrivbord med min dator, läsa, studera och förkovra mig per distans hela vägen till Lule och lära mig allt om genus, innovation och hållbar utveckling (är det hållbart att bygga ett nytt köcentrum 100 meter från ett annat längs en väg som alltid har trafikstockning?). Men, så har vi grannarna i huset!

De köper sig en ny fin lägenhet. Inredd och klar på när som köket och tvättmaskin. Allt är blankt och splirrans nytt. Det duger inte. De har värre renoveringsnoja än svenskar! Ut med allt nytt och in med nytt, som de själva valt. (är det hållbart att inreda osåld lägenhet där ändå allt slängs ut igen, oanvänt?). Så 500 kvm klinker och kakel ska bilas upp. Då kan man inte plugga hemma. Då står det 'jävla gubbe sluta bila' och 'jävla rika ytliga frujävel' på inlämningsuppgiften. För, ja det är en man som bilar och det är frun i huset som ska piffa supercondon. Jag tror inte jämlikhetsproffessorn uppskattar att läsa sådana stereotyper så man får dra från hemmet och plugga bland de rika frujävlarna på Starbucks. Dricka kaffe från andra sidan jorden i en engångsmugg. Det är väl bara innovation jag lyckas täcka med positiva poäng. Starbucks, vilken innovativ affärside!

Språkförbistringar

Söndag är sovmorgon och vi hade bestämt att ta frukost på ett indiskt hak nära marknaden och sen gå och handla frukt och grönt. Jag har nämligen ätit roti där förr med en av mammorna på PTC. Man får räkna henna som local. Kines, född på ön men uppvuxen i Singapore och Australien. Hon flyttade tillbaka till Penang för fem år sedan, så hon känner gubbarna på de indiska haket. Vi var där och åt sen frukost en dag efter ett möte och hon lärde oss hur man ska äta roti. Mycket curry och mycket gegga.

Nu var det familjens tur att prova haket. Roti har vi ätit massor av så vi vet vad vi vill ha. Gick sådär att beställa. Trots att vi sa exakt vad som stod på menytavlan, visade med fingrarna hur många vi ville ha men kommunikationen kändes dålig, noll. Av våra beställda två mangolassi, en äppeljos, en te, två roti canai (bröd), en roti telur (bröd med ägg) och en roti pisang (börd med banan) fick vi mangolassin, josen, en roti telur och en roti canai. Indiske killen som tog beställningen såg mest ut som han inte brydde sig och önskade att vi kunde tagit vår frukost hos grannrestaurangen, eller bara helst stannat hemma.

Men, ok lite gjorde han för att hjälpa till. Han hämtade mannen i kassan som i alla fall försökte kommunicera - på malay. Vilket lät: bla bla roti kosong, bla bla roti bla bla roti bla bla makanan. Vi lät: ????? Tills Martin kom på att kosong betyder ingenting. Sen lyckades vi få en roti canai (bröd med ingenting) till och därmed tvärstopp. Ät och var glad.

Jag och tjejerna hade fuskat med lite frukost hemma. Martin gick hungrig men, inte så fattig, från restaurangen och vi fick köpa med oss lite pannkakor hem från killen med lilla lastbilen som står utanför marknaden. Det blev en lång och utdragen frukost med andra ord och inte många var hungriga till lunch.

Fast, det blev pasta i alla fall för Filippa skulle ladda upp för två timmar balett. De ska tydligen lyftas till nästa nivå och förberedas för examination så då måste det tränas mera och de fick byta tid till söndag eftermiddag. Vi förvirrade västerlänningar fattade inte att uppdansing ligger i faggorna eller att det faktiskt var frivilligt med extra timmen. En malaysisk mamma ringde upp mig och var rejält irriterade på deras malay-fasoner att bara försöka kräma mer pengar från dem utan att informera mer än att barnen har bytt tid. Där fanns nämligen inget barn för henne att hämta efter de vanliga 45 minuterna. Jaha ja, vi får se om de tycker att det är skoj så får de köra på i två timmar och vågar de så får de väl dansa upp.

Vi andra kom på att två timmar dans var ju perfekt för två timmars fika för de övriga. När Emma och Filippa övande på att hoppa högre så hängde vi andra vid poolen tills rejält regnväder blåste upp oss till lägenheten. Martin flashade med sitt nya musiksystem tills det var skype-dags för både oss och familjen Barlov.

Mera mandarin

Nytt försök på mandarin. Nu blir det en timme varje lördag förmiddag för mig. Nere på dagiset mitt emot vårt hus. Kenan går där så hans ena fröken Mei Chen har bjudit in föräldrarna, läs mammorna, med vännor till att få lära sig lite nybörjarmandarin. Det ska jag ju redan kunna men gudarna ska veta att det inte är lätt att hitta en mandarinlärare på denna ö trots att de flesta är kinesättlingar. Sen har jag betydligt mindre fritid än innan med halvtidsjobb och distansplugg på en kurs på LTU. Så man får ta det som bjuds, och funkar praktiskt i mitt nya malayliv. Avgiften är frivillig i storlek och går till välgörenhet så även om jag inte lär mig nåt så går mina språkliga ambitioner till en god sak.

Lördag förmiddag funkar faktiskt rätt bra även om Emelie måste följa med och roa sig med paddan och rita. Filippa lär sig nämligen mandarin samtidigt på skolan och Martin passar på att få veckans jogg efter att ha skjutsat dit vår lilla ambitiösa lördagselev. Eftermiddagen blir dock fri för fritid.

Denna eftermiddagen ängnade vi till bad och fika i poolen, där Emelie som inte kan simma skulle visa mig att hon visst kunde och sjönk till botten på första simtaget. Hon kom dock snabbt upp alldeles själv och hämtade sig efter lite tårar kvickt från chocken så att vi andra kunde släppa ut våra asgarv och efter en lite stund skrattade hon även själv. Efter att ha svalkat oss i vattnet drog vi till golfbanan och svettades på driving rangen. Filippa bankade bollar så svetten droppade från pannan. Högröd i ansiktet, pausade bara för att dricka vatten. Jag nöjde mig med att slå i väg ett tiotal innan jag drog mig in i skuggan igen. Middagen tog vi inne på klubbens AC-svala thai-restaurang och tittade på när malaysiska ungdomar simtränade i 50-metersbassängen utanför.

Födelsedagskalas

Igår hade Emelies dagiskompis Lucia fyraårskalas hemma hos sig och vi var alla där, åt tårtor och sjöng födelsedagssånger på engelska, svenska och danska. Barnen lekte och hade jätteroligt. De vuxna pimplade kaffe, åt mer och för mycket av Henriettes hembakade tårtor och utbytte restips om Malaysia och hela sydostasien. Så mycket att se, så lite tid. Trevliga bekymmer.

Nu har jag värre bekymmer. Bileländet startade inte imorse! Vi glömde lampan på inne i bilen i fredags. Grrrr, för icke-automatisk ljussläckning och pilliga barnfingrar. Så det var bara att ringa mannen och fråga vad man gör när eländet inte startar. Det är ju hans gebit i man-och-kvinna-världen. Som tur var satt han i möte och kunde fråga kollegorna. Här springer man inte in till grannen, eller ut på gatan och letar efter någon snäll person med startkablar (och tid), utan man ringer sitt försäkringsbolags hjälpnummer som sitter på ett klistermärke i framruta. Enkelt, men ändå inte. Så här två timmar senare har hjälpen ännu inte kommit. Trots att jag snackat med en massa folk, 'perjalanan -on its way...' Jaha ja, snart är ju min arbetsdag slut!

Emelie fick jag i alla fall iväg på jobbet, förlåt dagis. De kom och hämtade henne och rapporter säger att hon livligt beskrivit sin mammas prikära bilsituation. Vilket jag kunde vara utan men samtidigt glad att höra att min lilla sura blygis snackar med folk och tyckte mest att det var roligt. Jag tycker det är stressande och svettigt, jag.

Bröllop

Vi har varit på ett kinesiskt bröllop igen. På Paradise hotell, igen. Samma hotell som förra gången. Samma festsal, samma piffing, samma menyn och samma samma hela temat. Massa mat, åtta rätter så klart. Massa gäster. Typ 300. Vitingarna och cheferna får sitta vid samma bord, seniora vid sitt, juniora vid sitt, familj vid ett annat, vänner för sig osv. Tre musiker står på scen och spelar för full volym. Lite avbrott för att skära tårta och hälla upp champagne. Brudparet går runt med följe och skålar med varje bord. Varje bord skriker skåååål så högt de kan. Denna gången sjöng även brudgummen för sin brud och även brudens far greppade micken och sjöng riktigt bra. Lite efter tio var middagen klar och festen slut. Vi tog Myvin hem till tv-soffan och en kopp te på LOOC.

Havet ger helg

Jaha, så har vi varit i Batu Ferringhi igen. Jag sitter här med lite sand kvar på knäna och väntar på att kvällens film ska gå igång. Barnens kläder hänger på tork efter bad i havet och själva sover de sött i sina sängar. Mätta och skönt trötta. Pulsen har gott ner. Fredag och helgen har börjat.

Tomatplantorna blommar!

Tomatplantorna blommar! Stoppa pressarna! Äntligen har det kommit små, små gula blommor på de sex tomatplantorna i tre stora krukor i vårt uterum. Vi planterade frön i april och innan vi hunnit blinka hade det kommit upp plantor som var ett par decimeter höga. Sen gick det trögt. Oh, så trögt. Gödsel inhandlades på Sumathis inrådan. Det har gödslats, vattnats, omplanterats, snurrats krukor, lyft ut dem i solen, lyft tillbaka dem i skuggan och nu äntligen fem månader senare har tre gula blommor tittat fram och fler kan komma. Nu är det bara insekterna som ska ta sig upp här på 25:e våningen och göra resten av jobbet så har vi kanske en tomatskörd till jul.

Coola Ola

Vi skypade med vår nya kusin idag. Han sa inte flasklock, men det sa hans speedade storasyster på 2 år. Hon sa många flasklock och det gjorde hennes pappa, tillika min bror med. Konstigt nog eftersom de två varit uppe och gjort ingenting vettigt från 1 till 5 i natt. Fast jag tycker ju det är lite skönt att höra att lillbrorsan också får tvåbarnsstraffet. På klassisk manér mitt i natten. Har något svagt minne av att jag hade en ylande Filippa som kramade strypgrepp på mig när lillsyrran skulle ammas, så där mitt i natten. Tjoho, när man ändå inte har bättre saker för sig.

Lille kusinbebisen var så där pytte-pytteliten man är när man bara är en vecka gammal. Vi såg honom knappt på Toras axel. Lite svart hår stack upp. En gång öppnade han ögonen och såg rakt in i kameran. Ola heter han.

Filippa och Emelie sa inte mycket de heller. Filippa fick pinsamhetsfnitterattack när Thomas, den showaren, drog igång och sjöng a-ramp-pam-pa. Iben bankade glatt i bordet och lille Ola brydde sig inte flasklock. Emelie sa hej och visade en broskbit från en squid. När vi stängt av skypen sa de desto mer.

Filippa sa att det var trevligt att Iben ropade på henne flera gånger fast hon inte kunde säga Filippa ordentligt. Emelie sa coola Ola. Så, nu är det klart. Vi har fått en cool kusin.

Back to business

Back to business, in i saltgruva, cirkeln är sluten, i måndags var min första arbetsdag. Tillbaka på St Jude. Allt är nytt och mycket är gammalt. Platsen är ny, människorna är nya och arbetsuppgifterna är helt nya. HR! Jag jobbar med tjejerna på personalavdelningen. Ny kultur i dubbel bemärkelse för ingenjören. Spännande. Ser fram emot min nya måndag i morgon. Ingen söndagsångest här inte. Skulle den falla in behöver jag bara hänga i i två dagar, sen blir det hemmaliv igen i två för att därefter jobba fredag för att komma i rätt helgstämning. På lediga dagarna hinner jag med lite PTC och alla andra roliga vanor jag lagt mig till med det senaste året. Snacka kinderegg!

Jämställdhet

Expatlivet är inte ett liv i jämställdhet. Det är feministernas mardröm. I alla fall om det är mannens namn som står på kontraktet. Att dela lika i hemmet funkar inte alls. Den utskickade ska jobba så mycket som möjligt, gärna mer. Gå tidigt för att hämta barn finns inte. Vab, vad är det? Är det kvinnans jobb som gjort flytten så borde omvänt feministerna jubla. Expaten själv jublar inte.

Hur skoj är det att pussa hejdå på sovande barn på morgonen och hej på sovande barn på kvällen? Knappt sätta sin fot på skola och dagis? Inte höra om dagen, läsa läxor, hänga vi poolen i eftermiddagssolen? Vara på simlektion, piano och balett? Höra skratten och tjuvkika på lekarna med kompisar från halva världen?

Det är ett väldigt ojämlikt, orättvist liv på många sätt. Fast, fördelar finns också. Det är faktiskt väldigt bra att den ena tar hand om hemmet och den andra jobbet. Vi slipper att sitta där med våra kalendrar och pussla. Vi slipper argumentera för vem som har viktigast på jobbet när vattenkopperna frodas som bäst. Vi slipper använda helgen till att handla, tvätta, städa och klippa gräsmattan. Vi slipper vika tvätt när barnen har lagt sig. Vi slipper minutiöst planera våra motionspass.

I stället sitter vi i soffan på kvällen, kollar tv eller dator och pratar om lite ditt och datt. Ingen inplanerad egentid, vuxentid och tidtid här inte. Vi hinner ha det trevligt helt enkelt, i lugn och ro, helt av sig självt. Vi vuxna får tid för varandra och hela familjen får helgen exklusivt tillsammans. Ojämställt, bekvämt och harmoniskt. Det bäddar för ett långt och lyckligt liv. Och, det är väl det som är meningen. Feminist eller inte.

Om att frigöra tid

Jag läste Culture Chock Myanmar när vi var i Burma. Det är alltid bra att få lite koll på seder och bruk så man inte klappar nån på huvudet, kramar en munk eller andra fadäser. Där fanns en skön anekdot i boken som gör att jag tycker att burmeserna är världens smartaste människor.

På 60-talet kom en argonom från Australien och hjälpte ett gäng bönder att förbättra sina risodlingar. De lyckades fördubbla skörden på samma areal. När argonomen sen kom tillbaka några år senare för att se hur det hade gått så upptäckte personen något förvånat att skörden inte längre var dubbelt så stor. Skörden var lika stor som innan förbättringarna, men visade sig bara halva arealen odlades! Men, varför undrade argonomen? Jo, se, de fick fortfarande så mycket ris som de behövde men nu mot halva arbetsinsatsen. De var helnöjda, för de hade frigjort mer tid. Tid till att sitta under palmen och filosofera.

Handen på hjärtat, vad gör vi när vi frigör tid? Inte sätter vi oss under palmen och andas inte.

Sista gigget

Sista gigget som hemmafru, i morgon börjar jag jobba igen. Ok, jag säger inte upp mig helt från hemmafrusjobbet. Jag behåller en 50%, eller så där, så Martin inte behöver gå runt med hål i byxbaken, jag missa coffee mornings och skratta med barnen.

Knäckebröd

Knäckebröd är en bristvara på Penang. Ibland har det funnits några paket delikatessknäcke, det där vita som smakar kartong, på kexhyllan i Coldstorage. Men, kors i krösamoset, vad såg inte mitt öga i går? Wasa Original, eller vanligt hederligt Husman som det heter på svenska! Tjoho, snabbt ner ned med de två paket som fanns där i min kundvagn.

Lyckan är på topp vid frukostbordet även om vi nu glömde köpa med oss Kalles kaviar från Sverige. En hederlig knäckemacka med jordnötssmör och ättiksgurka från Ikea funkar också fint fint om man är en gillare av cross over.

Templed out

Så är vi tillbaka i verkligheten. Veckan i Myanmar(Burma) var oändligt lång, det känns som vi var där i en evighet, på ett positivt sett. Vi har sett hur mycket tempel, Buddhor, guld och diamanter som helst. Så vi tiger. Templed out!

Vi har rest i tiden och sett oxar dra plogen, kvinnor bära stora korgar på huvudet och barn springa barfota till skolan i sina skoluniformer av grön sarong och vit blus eller skjorta. Vi har varit bortkopplade från omvärlden utan fungerande mobil eftersom roaming inte finns och bara sporadiska internetuppkopplingar till vissa utvalda hemsidor. Min blogg var blockad. Strömavbrott. Kontantbetalning var det enda som funkade, plastkorten gjorde ingen nytta, bara kyat gällde. Eller alldra helst släta, nya, ovikta dollarsedlar.

Vi har mötts av leende, glada och nyfikna människor. Flickorna var inte riktigt lika glada över uppmärksamheten. De tröttnade på den för ett bra tag sen redan här hemma i Malaysia. Klappar och snälla nyp klarar de sig utan. Vi blev runtguidade av trevliga guider som inte försökte kränga massa saker på oss utan bara ville att vi skulle få en så bra upplevelse som möjligt.

Vi tog helt enkelt ett färdigt paket med guide för hela veckan. Vi sa vad vi ville se och de fixade allt till oss. Flyg till Bagan, hotell, tog oss till bra resatauranger och all sight seeing. Vi insåg nämligen redan när vi började planera resan för några månader sen att här fixar vi inte 'independent travel', inte med två små barn och en vecka på oss. Vi kunde inte änns boka en inrikesresa på internet. Men, detta paket var lysande. Vi bara åkte med och proppade hjärnan full av intryck och kameran full av bilder.

Burma gav mersmak. Det var så mycket bättre än vad vi trodde. Maten var godare, luften renare, tystnaden tystare, människor öppnare och upplevelserna större. Vi matade fiskar i en damm för bättre karma, vi klättrade upp på tempel i Bagan, vi fick marknaden att avstanna och stirra efter två blonda barn, vi såg en volleyboll-match på torget i en by, vi hjälpte oxen dra runt jordnötsoljepressen, vi åkte häst och vagn, vi såg vita elefanter och diamantern glimma hundra meter upp i luften på Swedagon paragoda. Vi har lärt oss Buddhas åtta steg och sett ett folk leva en vardag full av religion och vidskeplighet. Vi har rest färdigt på ett bra tag, överfulla av intryck. Dags att smälta.

Torsdag

Torsdag och total bloggtorka. Här har vi haft lite feber och softat så mycket det gått för att inte riskera den spännande resan till Burma. Imorgon kl 5 ringer väckarklockan så härmed är det tvärslut på varjedagbloggande. Punkt

Onsdag

Oj, jag har visst satt en ny standard på mitt bloggande: skriva varje dag. Och idag har det inte hänt så litet att det knappt är bloggvärt.

Filippa hade Tabea på besök nästan hela dagen. Jag fick inte packat resväskan till Burma för antingen pysslade jag och Emelie eller så blev jag bjuden på lek-fika i tjejernas rum, vi hade en fem minuters Lantern Festival, vips var det lunch och sen bad i poolen, vips var det fika och sen kom Ines, Tabeas mamma. Vi pratade bort en massa tid nere i lobbyn där tjejerna susade omkring på sina sparkcyklar- Sen åkte vi upp igen och tjejerna bänkade sig framför Cars 2 tills Emelie beklagade sig att filmen var bara alltför lång. Då gick vi till Gurney Plaza, fixade mer dollars hos skumrakskillen och så gjorde vissa av oss sandart.

Andra ringde hyresvärden och beklagade sig över att tvättmaskinen läcker från avloppsröret igen så nu får han sluta tejpa och kommma hit med ett nytt rör, men han kan lämna rörmockaren hemma för avloppet i vasken har slutat läcka. Rörguden ger, rörguden tar.

Sen blev vi lata och käkade kvällsmat på Gyllene Måsen, gick via lekplatsen hem och kom nästan hem innan det började regna. Martin fick käka våra lunchrester och nu, nu ska jag Burma-packa.

Tisdag

Yeha! Jag fixade ett bankkonto på CIMB. Första försöket. Nu har jag ett litet plastkort jag kan använda i deras ATM maskiner, det är bara lönen som fattas. Vi lyckades även fixa gula gympatröjor på St Christopher's, lite dollars och sen fick det bli lunch på Chili's. Madam Ooi och skoluniform fick vänta för sen drog vi till Barlovs på Gurney Beach, lekte och fikade tills papporna kom. De överraskade oss alla och kom tidigt så vi hann med både middag på Capitan's och kaffe med havsutsikt på Coffeebean. Är fortfarande proppmätt av butter chicken, cheese nan, kurma, ris och färsk limejos. Puh!

Måndag

Lov igen för Taska Nania-barnen så vi hade Emma och Vildana över halva dagen. Vi höll oss i var sin del av lägenheten. Jag och Vildana med varsin kaffekopp i köket och tjejerna med varsin Barbie i lekrummet. Fast precis innan lunch hade de flyttat ut i vardagsrummet, byggt små kojor och blivit hundar och katter.

Eftermiddagen blev lite seg, vi fick vänta och vänta på Mr Wong. Kunde inte gå ut eftersom min mobil har blivit totalt opålitlig efter sin hjärnskakning så det blev den fasta som fick sköta kommunikationen med Autobinee bilservice.

Vårt eftermiddagsuppdrag var annars att gå till CIMB bank och fixa ett lönekonto till mig men vi kom en halvtimme försent så det blir nytt försök imorgon förmiddag. Då lär väl det visa sig att just detta kontor inte har den servicen, men nu ska vi inte vara syniska... Nu gäller det att fixa ett konto i CIMB och ingen annan bank för denna bank är jobbets lönebank. I Sverige får vi bank efter bolån, här efter lön. Så är det bara. (och så har vi även lärt oss i dag att bank inte växlar pengar, det gör växlingskontor. Så vi får bära vår påse med ringghits till skumraskkillen i hörnet på Gurney Plaza och fixa våra livsnödvändiga dollars till Burmaresan. Lägga upp plastkortet på disken i sin bank funkar inte. Det är lite för praktiskt och så skulle skumraskkillen vara utan jobb)

Vem vet vi kanske även lyckas klämma in ett besök hos Madame Ooi och köpa nya skoluniformer. Försäkerhets skull provade vi förra läsårets ikväll och den funkar att använda nån månad till. Lite tight i midjan, lite kort blus och skort men det går. Skolan måste vi inom och lyckas köpa gul sporttröja hos för det behöver Filippa redan första veckan. Hon ska tillhöra Yellow House nu när hon börjar ettan.

Klasserna är indelade i fyra hus som har var sin färg och de samlar poäng under året på typ uppförande och sånt och det hus soma har mest poäng vinner. Kan ha gler orsaker än så, men det är mer än vad jag vet. Men, vad jag vet är att jag kommer veta mer om det när jullovet kommer.

Söndag

Hallå bygget! Det är söndag idag. Söndag! Då är ni lediga och brummar inte med era maskiner! Jag ser er allt, lyftkranen som lyfter upp palmer till den jättelika poolen på fjärde våningen. Och, du killen som kör den där eländigt högljudda bilande maskinen jag ser dig från köksbalkongen. Sluta, nu, genast! (Och Atlas Copco utveckla en tyst en!) Vi ska ha poolhäng med Barlovs och helga vilodagen. Helga ni med.

Nära ögat

Det var nära ögat att jag hade blivit tvungen att gå och shoppa en ny mobiltelefon idag. Igår kom det nämligen en sån där frontvind infarande genom lägenheten. Alla dörrar står ju för det mesta öppna så man får skön svalka av vinden. AC-svalka är inte skönt. Lugna vindpustar och fläkt är bäst. Riktigt skönt. Framför allt när man är riktigt varm. Fast det är jag inte nu, för just nu är klimatet löjligt skönt. En såndär 28 grader, molnigt och lite vind. Man blir inte kall, man blir inte svettig, bara skönt.

Lite kylande regn håller också temperaturen i skack och det var just ett sånt litet regn som tryckte in vinden genom tvättstugedörren och tog ett rejält svep runt köket och runt en liten hylla där bla min mobil låg på laddning. Min mobil är rätt tung, men den tjongade i klinkergolvet tillsammans med lite teckningar och Filippas väckarklocka. Väckarklockan klarade sig, men min mobil kollapsade. Den var inte stendöd, den flämtade lite ljus bland tangenterna när jag tryckte, men den gick inte att få igång. Inte på hela dagen och inte på hela denna morgonen.

Inte bra! Måste vara tillgänglig i morgon för då kommer Mr Wong och hämtar Myvin till service. Då ringer han innan och säger 'Miss Nina, I leave office now. See you 30 minutes'. Sen ringer han en timme senare, eller 20 minuter, det beror på trafiken och så säger han 'Miss Nina, I in garage now'. Utan mobil, ingen service och Myvin behöver kärlek. Den är lite rosslig.

Ja, ja bäst att prova igen om SIM-kortet passar min asgamla Ericsson. Nepp, inte nu heller. Ericsson gillar inte malaysiska kontantkort, bara svenska. Så tillbaks med korten igen och varför inte prova trycka på Nokian? Plingeling, den går igång!!!

Jag springer lyckligt bort till Martin som sitter på havsbalkongen och visar att eländet lyser. Ups, titta den vill veta datumen igen. 'Vad är det för datum idag, älskling?' säger jag. Martin tittar på mig lite mystiskt genom sina mörka solglasögon. Sådär som om jag driver med honom. 'Telefonen måste veta', säger jag. Men, innan Martin hinner svara så kommer jag på vad det är för datum, det är vår bröllopsdag!

Tänk, dubbel lycka, jag slipper gå och köpa en ny telefon just idag och så har jag varit gift i 7 år med min Martin!

Poola

Jag skippade viktigheterna på viktighetsdatorn och tog tjejerna på poolfika. Barbiemutan funkade i 12 längder, sen blev Filippa badsugen. Emelie badvägrar fortfarande. Hon har inte badat mer än i badkar sen första veckan på Öland då hon doppade sig upp till knäna en kväll. Fast det var nog bara för att kusin Frida badade som hon fick hjärnsläpp och bestämde sig för ett litet dopp. Kallt vil jag minnas.

12 långsamma längder var precis vad min träningsvärk behövde. Nu kan jag lyfta armarna och blogga i hakhöjd om så skulle krävas. Fast det behövs inte nu, vi väntar mest på att Martin ska komma loss ur bilköerna och komma hem så vi kan åka på fredagsmys på stranden i Batu Ferringhi med familjen Barlov. Under tiden roar sig tjejerna med att cykla omkring här inne i lägenheten och leka kompisar (betyder det att de inte tänker kivas?) och jag krämar det sista ur paddans batteri.

Snäll mamma eller dum mamma?

Filippa får titta en halvtimme till på Disney Junior, egentligen 40 minuter till för då kommer Emelie med sin dagisbuss. Då får vi slöa semesterfirare skärpa till oss och göra seriösa vardagssaker. Mamman är just nu inte så sugen på att vara seriös och ordentlig. TV:n skulle stängas av efter en halvtimme, 2:30 pm skulle klockan visa och knappen på fjärrisen, förlåt, knapparna på fjärrisarna skulle döda dumburken. Ingen sa till 2:30 men dödar man dumburken när man är ensam hemma med en uttråkad 5-åring andra dagen på raken då ryker man på pyssel och vi pysslade hela eftermiddagen igår. Jätteroligt hade vi! Vi gjorde akvarium i gamla skokartonger men i dag har mamman träningsvärk i varenda muskel och vill helst inte lyfta armarna högre än till en Ipad i ett knä. Mamman är helt enkelt fysiskt oförmögen att pyssla så muta i form av nya läbbiga barbie-kläder inhandlades på Tesco i förmiddags och så fort lillsyrran dyker upp så ska de få vältra sig i rysch, pysch, rosa och glitter och jag kan dricka mera kaffe och göra viktigheter på viktighetsdatorn. I armbågshöjd.

Är jag en snäll-mamma eller dum-mamma?



Och, nej träningsvärken kom inte från pysslet.! Så mycket förföll jag inte efter fyra nästintill träningsfria veckor i Sverige. Träningsvärken kom från alltför många armhävningar i går morse när jag körde hemmaträning i köket och Filippa satt bredvid och la pärlplattor. Jag skyller på Filippa. Hon hetsade mig och undrade varför jag böjde så lite på armarna. 'Så gör inte pappa.'. Så då gjorde jag som pappa och mycket mer därtill. Mamma ska vara bäst! Bäst-mamma.

Tidzoner

Begreppet tidzoner har fallit på plats hos Emelie 3,5+ år. När vi satt och åt frukost för en halvtimme sen konstaterade hon att det är fortfarande natt i Sverige men det är morgon i hela Malaysia. Klockan är inte lika.

Sov skönt Sverige!

Jet lag

Vilken jet lag vi fick! Nu efter tredje natten på Penang så börjar vi få ordning på oss själva efter två snurriga klarvakna nätter och två trötta, sega dagar. I för sig mest jag som var trött på dagen med molande huvudvärk, illamående och ingen aptit. Ungarna körde på som vanligt. Fattar inte hur de kunde vara så vakna och hungriga även på natten. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så jet laggad!

Efter det sagt måste jag ta tillbaka mitt förra inlägg. Kommer knappt i håg att jag skrev det, men kommer i håg att jag somnade bort några gånger så där mitt i. Därav den dåliga tråden och egentligen inget vettigt sagt. Det vettiga jag ville säga var att vi hade det superduper i Sverige!!!

Och eftersom vi hade det, så slog inte bara jet lag till, utan även brutal hemlängtan så nu gäller det att slänga sig ut i vardagen här igen och börja träffa folk.

Idag börjar vi med att gå till Gurney Beach och ska träffa Emma, Kenan och Vildana. Det är helgdag idag, Nuzul Quran och jag vet inte alls vad det innebär så jag ska ta reda på det. Husbygget bredvid oss bryr sig i alla fall inte på denna helgen, de larmar på lika ljudligt som vanligt (vilket Filippa tycker är bra, 'för allt oljud gör att man vet att man är i Malaysia'). Martins jobb bryr sig inte heller, men dagis gör så Filippa får sällskap i ledigheten.

Hemma

Hemma igen! Vi hann knappt ut ir flygplatsen och så kändes det som vi aldrig varit borta. Fyra härliga veckor hemma i Sverige var som bortblåsta. Hur funkar hjärnan egentligen? Oj, det här var så annorlunda så jag tar och poppar iväg det är i nåt parallelll-livsminne längst bak i huvudet. Det är så annorlunda så det inte har hänt. Tja, jag vet inte. Men jag ska lura mina lilla hjärna och i detalj blogga om våra fyra veckor i södra Sverige. Eller, nej inte i detalj, då somnar jag. Jet laggad som fasiken. Somnade precis när det var dags att vaka i morse och har nickat till både här och där under dagen. Tur vi har hårda golv så sömnen inte blev långvarig för i natt ska jag banne mig sova. Bra massor bättre än på planet där vi sov oförskämt bra.

Fyra rundor golf har jag i alla fall fått till i sommar och det gick så bra så jag seriöst funderar på att lägga av. Man blir ju ändå inte svettig eller adrenalihög men jag gillar ju solnedgångsgolf och en sån runda fick vi till så då kan man helt bortse från att jag harvar mer än skördar

Vi körde den vanliga Sverige-turnen. Så, det var kanske därför det kändes som vi inte bott borta i ett år. Barsebäck-Öland-Stockholm. Socialt övergödda och öron som fått vila i tystnaden. Både sol, regn och fått frysa lite. Många höjdpunkter och inga bottennapp. Jo, kanske att vi missade Kalmar mini-trialton men det hade nog inte gått, jag hade förfrusit 3 meter ut i havet redan på simningen.

Just frysa hade jag faktiskt glömt lite. Höll på att få hjärtstillestånd efter duschen första kvällen i Barse. Fy s-tan vad kallt. Pappa höll och på att ryka med, i asgarv. Och så hade jag lite glömt hur vackert Stockholm är och fick äntligen en anledning att paddla runt Kungsholmen. Så vackert och häftigt. Stad och natur i ett, det är helt unikt.

Och nackdelen med home leave som alla rutinerade expats säger är att man ska hinna träffa så många på alltför kort tid. Vi håller med rakt av. Det var så att även barnen upplevde det: 'varför kör vi runt i alla hus och hälsar på? jag hinner inte det, jag ska vara med mormor och morfar.' Så nu ligger vi socialt lågt och håller igen på turistandet några veckor här hemma på Penang innan vi drar på en liten tur till Burma. Jag skulle dock vilja få till ett litet besök hos den kinesiska operan som tjongar nere på en parallellgata. Förra året orkade vi inte riktigt, men nu är vi ju nästan som infödingar;-)

Asiatisk utdelning

Idag kändes nästan som att vara hemma på Penang och då pratar vi inte vädret utan utdelning per insats. Man går in hårt för att få lite viktiga grejor gjort och det känns mest som man trampat runt i tuggummi och kommer ingenstans. Uppdrag hämta nya glasögon till Filippa blev nollutdelning. De hade glömt sätta glas i bågarna. Jahaja, sånt händer så vidare ner i t-banan för sista hepatitsprutorna på vårt favoritställe: Vasavaccination. 'Nämen, just idag börjar drop in klockan 12?!' ok, mitt fel för jag hade glömt att man kan kolla allt på nätet innan i detta modernaste land. Bra var att Emelie inte alls kände igen sig med tanke på att hon började lipa redan i tunnelbaneuppgången sista gången vi var här förra sommaren. Hon känner förresten inte alls igen sig. Men, det gör Filippa. Dock var Vasaparken inte lika rolig att leka i som hon mindes. Bebisgungor. Tup bebisar överallt och allt var så litet. Gör inte mig nåt, jag har ändå hängt i den parken så det räcker.

Ok, noll utdelning av två försök. Ingen fara, jag är härdad, har varit med om mycket värre. Så efter lekpaus i Vasaparken och taskig varmkorv och smoothie till lunch attackerade vi vaccinationskliniken igen. I god tid trodde vi, men redan 10 minuter innan de öppnade var kön oroväckande lång och mycket riktigt fick vi överge vår spruta efter en halvtimme för att hinna ta oss till vårt bokade BVC-besök på Martina barnsjukhus. Där fick vi äntligen träff och besöket var riktigt trevligt och när vi kom ut därifrån var vi helt enkelt för trötta för att ge oss på vaccinationskliniken igen. Precis så där matt dom man kan känna sig hemma på Penang när man stångats med sina små ärenden utan att lyckas. Så vi tog 4:an och gick sen tillbaka till vårt fyrstjärniga hotell och fikade i vårt ostädade rum innan pappan dök upp efter en dag på jobbet.

En av utflykterna i morgon är i alla fall given och jag har gjort min hemläxa så klockan 9 hänger vi på låset och vi har all tid i världen fram till lunch för att hänga i det där väntrummet. Vi kommer lyckas och sen kan Filippa använda eftermiddagen till att lekamed en gammal dagiskompis.

Vasamuseet

Magsjukan visade sig vara magattack så vi kom i väg till Vasamuseet på sommarens sista semesterdag. Eller, rättare sagt vi kom i väg men inte till Vasamuseet för där var 100 meters kö i regnet. Så nu vet vi att det är Sveriges mest populära museum och sparar det besöket tills nästa år. Vi såg ändå Kronan när vi var i Kalmar och det är same same but different. Kronan hann strida innan det sjönk så skeppet ligger i spillror på havets botten, en så där 27 meter under ytan och man fiskar upp guldmynt och klädrester vart och vartannat år och ställer ut i stället för ett helt skepp.

I stället skyndade vi in på Nordiska museet som låg närmast för kulturpoäng och lunch. Junibacken hägrade men där har vi varit så det räcker. Nordiska museet hade vi bara några vaga minnen av så det var ändå dags för uppfräschning. Lunch var det dåligt med, men några goda mackor fick vi tag på i deras provisoriska kafe. Varmt var där för det var fullt med inhemska och utländska turister som inte heller fick plats på Vasa. Vi såg gamla dockhus, samiska grejor, gamla kläder, svesnka tradtioner och sopor. Sopor hade de faktiskt också på museet i Kalmar så det måste vara årets musee-trend. Den trenden har inte nått Penang. Men vi kan kolla sopor ändå när vi går längs vattnet på Gurney drive. Helt gratis.

Sen festade vi till det med att åka de nya spårvagnslinjen till Sergelstorg, höja pulsen något till och byta till tunnelbana för att toppa dagen med tidig middag i regnet på Rörstrandsgatan. Det blev italienskt.

Typiskt

Martin har blivit magsjuk! Så typsikt. I Stockholm och allt. Det är ju sånt man bara drabbas av i Asien eller andra varma platser. Men han har å andra sidan bra tradition när det gäller magsjuka på bättre hotell i Stockholms innerstad. Andra gången gillt, på raken. Sista semesterdagen ligger risigt på det, skitrisigt. Blir det på hotell och lyssna på ösregnet eller blir det lika snabbt tillfrisknande som insjuknande och sen en tur till Vasamuseet?

För övrigt har vi upptäckt att Stockholm är om än ännu vackare och att det bättre hotellet har cola i de klassiska gamla glasflaskorna i kylen men ingen ölöppnare. Får man verkligen ha det så när man har fyra stjärnor?

Exotiskt

Emelie var med morfar och handlade på Ica härom dagen och konstaterade förvånat att alla pratar svenska här!
Jag konstaterar att alla är så långa här och att det är så plottrigt att titta ut över folk; olika hårfärg, form och längd. Det liksom myllrar i stället för att en massa rör sig. Annars är allt som vanligt. Lite skrämmande så där, har vi varit borta egentligen?!?

Barbie & jag

Barbie och jag är egentligen bara ytliga bekanta. Jag har känt till henne länge, ända sen jag var liten, men vi har egentligen aldrig umgåtts. Vi har aldrig haft nåt gemensamt. Tills för ett år sen när Martin köpte två stycken. Succe hos mina döttrar. Sen plusade han på det med ett jättedockhus för bejbsen att flytta in i. När vi flyttade till Malaysia så tyckte jag att det skulle bli tråkigt att inte ha ett jobb. Ingen fara, tyckte Filippa, jag kunde sy kläder till deras Barbies och fixa till lite snyggare inredning till deras hus. Tja, varför inte? Men, det har inte hänt. Alltid något annat som kommit emellan och nu har jag fixat ett riktigt jobb så nu hinner jag verkligen inte. I för sig bara halvtid, men barnen är inte hemifrån mycket mer än så. Symaskinen får vila vidare i garderoben. Men, nu har stackars Barbie ändå varit naken länge nog så idag kunde jag köpa lite kläder till dem med gott samvete eftersom jag kritade på kontrakt imorse. Små, tajta trasor som inte täcker mycket. Tur här är varmt annars skulle Barbie frysa häcken av sig. Och, döm till min förvåning, vi har nåt gemensamt: gillar rosa samt har totaltaskig kroppsuppfattning! Vi köper båda två alldeles för små kläder, minst ett nummer för litet. Skillnaden är att Barbie tar på sina för små kläder men jag låter mina hänga kvar i garderoben och drar på mina gamla paltor igen.

Penang Hill-promenad

Idag var Martin ledig men inte barnen. Vad gör man en sån lyxdag? Jo, vi knatade upp till toppen av Penang Hill, Bukit Bendera. 735 m över havet, högsta punkten på ön och inte en djungelpromenad att ta med barnen på. För lång helt enkelt. Så, äntligen fick vi möjlighet att kommma iväg. Vi startade från Botaniska trädgårdens bussparkering och lullade på en dryg timme på liten stig i djungeln. Då skulle vi kommit fram till station 84, även kallat tehuset för de serverar te, kaffe och kex där. Men, vi såg bara djungel och det började mest gå nedför. Vid ett vägskäl så gick vi på en engelskman som försäkrade att vi var på rätt väg och det var bara att följa skyltarna. Skyltar? Vi hade sett en minimal sak innan, en röd pil det stod 84 på. Men, vi knatade på och njöt syret och syrsornas intensiva musik. Det blev brant uppför och sen såg vi en liten skylt som sa att vi var på toppen av Bukit Cendana. Så mycket av guideboken hade vi fattat att nu visste vi säkert att vi inte alls var på den stigen vi hade tänkt ta från början, men å andra siden skulle vi snart hamna rätt. Bara med en timmes detour. Ner igen på andra sidan Cendana-kullen och sen såg vi den asfalterade vägen somgår nerifrån Botaniska och upp till toppen, där tehuset ligger ganska exakt halvvägs. Men, va? Här har vi traskat fram över stock, sten och lianer helt genomblöta av svett och så fanns det inte en droppe te på tehuset! När jag hajkade upp den snabba vägen, den stigen vi helt tydligt inte lyckades hamna på, med några malaysier då fanns det varmt te och svart gott kaffe på tehuset, men inte idag. Hu, blodsockerfallet blev kännbart men vårt vatten och några klementiner från ryggan laddade benen för sista etappen. Den får man tyvärr gå på den branta asfalterade vägen upp för det finns ingen stig enligt guideboken och vi var lite för trötta för att frivilligt ge oss ut på ett nytt halvvilseäventyr i djungeln. Vi var lagom uppe vid ett-tiden, åt lunch och tog en glass i hawkers corner för vi var inte presentabla för nån finare restaurang. Gick runt, tittade och fotade utsikten med alla arabiska turister. Vi tänkte också gå upp till det hinduiska templet, men när vi kom fram till trapporna upp så sa våra ben till oss att spara den upplevelsen till nästa gång. Istället tog vi den nya tågbanan ner till Air Hitam och en taxi tillbaka till Botaniska för att hämta vår bil. Vi svängde in på LOOC fem minuter innan Filippas skolbuss kom. Lite fika och en dusch senare var jag människa igen, Martin blev ännu lite mer förkyld.

Bukit Merah

Vi kan ju inte komma hem och inte ha åkt över bron till fastlandet så idag var sista chansen för tjejerna. Martin och jag åkte redan i vintras när vi drog på shopping på Ikea och så har vi sprungit på den men flickorna har bara trånat. Vi kunde ha åkt över och bara vänt tillbaka, men varför inte passa på och göra mer av Malaysia när vi ändå är ute pch kör så vi åkte en knapp timme söderut till Bukit Merah. Där finns ett vattenland, minidjurpark och en orangutang-ö. Det var orangutangerna vi ville åt. Vi packade i för sig med badkläder till badlandet men med tanke på att de flesta i familjen är förlylda så skippade vi vattenrutschkanorna och plasket. Det tog ändå sin lilla tid med lunch och sen tuffa ut med båt till ön. Det var inte så stort, men fint. Vi fick se små orangutangbebisar, större barn och vuxna. De försöker rädda så många orangutanger som möjligt och återanpassa dem till djungeln. När de blivit tillräckligt stora får de flytta till Borneo. Vi gick inte in i minidjurparken eller ekoparken som de kallade den när vi kom tillbaka från ön utan satte oss i en 'skycycle', en glasfiberfarkost som gick på en räls en fem meter upp i luften in över ekoparken. Martin cyklade runt oss för hand. Svettigt och läbbigt eftersom farkosten lutade i varje sväng. Innan vi satte oss i bilen hem för ännu en tur över bron passade Filippa och Martin på att få sig ett billigt fiskspa för fötterna. Det kittlades.

Batik

Imorse åkte jag på en liten batik-kurs nere i Georgetown. Det var i Rosannas, en konstnärs lokaler i ett typiskt townhouse. Det var jag och fem äldre damer som skulle bli invigda i batikmålandets hemligheter. Alla kom förberedda med inspirations bilder utom jag. Men, det gjorde inte så mycket för det var ändå vaxet som styrde bilden. Det var inte helt lätt att rita snygga linjer med varmt, flytande vax och samtidigt få till ett motiv. Som tur var hade jag skissat den tänkta bilden innan med kol så jag hade nåt att följa. Vaxet torkade bums och sen var det bara att måla i de tomma ytorna. Tyvärr hann vi inte fixera färgen och koka bort vaxet för det behövdes ett gäng timmar för dessa steg. Däremot fick vi köra lite gummibandsbatik och göra sådana där mönster som alla barn hade på sina t-shirts på 70-talet. Vaxet på finbilden får helt enkelt sitta kvar som en del av konstverket.

När jag hade batik, slappade resten av familjen hemma och när jag kom hem stack resten av familjen till Youth Park med cyklar, sparkcyklar, rollerblades och kamera.

Ris och ros

Emelie kom hem med ris och Filippa med ros. Filippa har fått sitt livs första betyg, eller omdöme för varje ämne de haft under skolåret. Mest ros, hon har kämpat på riktigt bra och trivs super så inget annat var väntat. Men, man blir lite fundersam över debatten om när man ska få betyg i svenska skolan. Vad är det som är så farligt? Vill vi inte veta hur det går? Vill vi inte att barnen ska lära sig? Hela vuxenlivet består av massa bedömningar, lika bra att vänja sig. Ingen 5 åring klappar ihop över att de läser dåligt eller blir dryga för de är bäst på boll. De har full koll ändå och om tre år är det tvärtom som gäller, då läser hon baklänges men snubblar över bolleländet. Jag tycker bara att det är skjysst att föräldrarna får veta svart på vitt, och skolan står för det. Trevligt skrivet var det också, även riset.

Emelie hade bara ris. Hon kom hem med en liten vissen bambubuske smyckad med färgglada lappar. Mamma utlänning fattar helt ärligt inte varför med det var ett 'Wish Tree' som de gjort på dagis. På lapparna stod det att Emelie önskade sig en ny väska - och, jo, det håller jag med om för den gamla håller på att falla i bitar. Hon önskade sig att få bada i poolen med Lucia - det hade jag tänkt uppfylla idag men jag är halvdäckad av en mesig seg förkylning-och åka hem till Sverige och träffa far/morföräldrar. Det fixar vi nästa vecka, stumpan.På sista lappen stod det att hon älskade pappa och mamma, och det tror jag absolut på men jag misstänker starkt att det var teacher Norah som styrde in henne på den 'önskningen'. Får fråga nästa gång hon ringer.

Lunch på Penang Club

Idag lunchade PTC-damerna med delar av skolans styrelse på Penang Club, en privat klubb med pool, bar och restaurang i ett gammalt hus precis vid vattnet i Georgetown. Vi fick tre rätters västerländsk lunch och jag är fortfarande proppmätt. Vi småpratade om ditt och datt i några timmar. De lite viktiga grejerna som PTC's uppgift (att inte dra in pengar till skolan, inte), lekplats och mandarinlektioner snackades det bara lite om på slutet. Men ordföranden är kines-malay så då tjongar man inte effektivt rakt i i business utan bygger relation och sånt. Lunchen fick avslutas lite abrupt, vi hann med ett foto och sen fick de fullbokade PTC-mammorna rusa för möte med lärarna på skolan. Trevlig lunch var det i alla fall.

Träskor är hett

Jag kan bara bekräfta DI's artikel, träskor är hett. Jag kan inte gå utan för dörren med mina nästan 20 år gamla falsterbo-tofflor utan att folk blir som tokiga. Alla vill ha! Även om man har målat töntiga gäss på dem. Kanske läge att fylla resväskan med tollor när vi åker hem från Sverige igen? Jag fyller golfbagsbagen för det är ändå för hett för att svinga en klubba här så de pinnarna kommer få flytta hem i förtid.

Skadad

Emelie kom hem från dagis idag och sa att AnSan (eller hur nu hennes namn stavas) hade vitt runt stort armband armen och det behövde Emelie också ha. Ett vitt armband, hrm, fundera, fundera, fundera. Problemlösning på hög nivå, pannan i djupa veck...

- Jo, men vi kan klistra ihop stort armband av papper.
- NEJ!
- Men, hur såg det ut?
- Vitt och hon hade det på armen för det gjorde ont.
- Gjorde armbandet ont?
- NEJ, armen!
- Ah, hon hade bandage!
- banage?

Så vi tågade iväg och letade fram första-hjälpen väskan längst in i garderoben. Den behövde dammas av, så det var tur vi kom. I väskan fanns faktiskt några rullar bandage och vi blev båda överlyckliga. Jag bandagerade upp Emelies vänsterarm och sen förklarade hon att hon var tvungen att vila och det var bäst att hon satt still framför Playhouse Disney. Hrm, mamman kände sig lite lurad men tyckte ändå att det passade bra för då kunde jag ju ladda över bilder från kameran. Så det gick jag och gjorde. Emelie satte sig tillrätta och bullade upp armen på en hög kuddar.

Sumathi kom efter en stund och frågade vad som hade hänt med Emelies arm. Inget sa jag. Jaha, sa Sumathi, Emelie säger att en pojke hoppade på hennes arm på Filippas skola.
- Nja....tror inte det.
- Well, I didn't think so

Inget fel på ungen, i alla fall inte på armen. När jag gick förbi en liten stund senare frågade jag Emelie hur det gick med armen. Usch sa hon, det var varmt, 'banage' är bara för vuxna så jag har tagit av det. Frisk igen. Det är nog AnSan också. Barn läker fortare helt enkelt.

Steamboat

Ikväll kom vi äntligen iväg och åt steamboat på Golden Gate, restaurangen som ligger runt hörnet från oss. Vi har spanat stället sen vi kom hit. Ruffigt gammalt hus där hönsen och tuppen spatserade omkring på dagarna. Fast dem har vi inte sett, eller hört sen vi flyttade från Silverton. Först fattade vi inte änns att det var en restaurang, men vi läste på den slitna skylten och tänkte jaha, här vill man nog aldrig äta. Sen la vi märke till att planen varje kväll var helt fylld av tjusiga bilar och då tänkte vi att utsidan döljer nåt fint dyrt dit man inte går och äter med barn utan snarare har affärsmiddag. Men, så fick jag veta att en av mina mandarinklasskompisar går dit ofta med sina väldigt aktiva små pojkar och ja, då var det ju inga problem. Förutom att vi inte fick tummen ur...

Vi var de enda icke-kineserna på stället, de enda som inte var en storfamilj, de enda som inte varit där förut och de enda som inte hade nån aning om hur man äter steamboat. Vi sneglade omkring oss för att se hur de gjorde, fick hjälp av servitriserna och sen visade det sig vara enkelt. Man kryssar bara i på listan vilken mat man vill ha, stoppar i rubbet i den bubblande buljonggrytan mitt på bordet och lägger på locket ett par minuter. Sen slevar man upp härligheten i små skålar, kryddar med chili, vitlök och såser och äter sig mätt. Har man beställt för lite är det bara att få in mer. Man betalar inte så mycket för kalaset, förstår varför restaurangen är fylld med locals och varför huset inte fått någon piffing på evigheter.

Annars hade vi en lugn söndag efter en intensiv lördag. Den stora Food & Fun Fair:n gick äntligen av stapeln på SCIPS och jag fick mitt första 12 timmars arbetspass sen vi kom hit. Kan säga att det känns i mina ben idag. Evenemanget var lyckat och allt flöt på utan några större problem. Bara en hjälpare kom inte till sitt skift, men då fick jag hoppa in och slänga ut ungar var 5:e minut ur hoppslottet vilket inte var nåt större problem för skolbarnen här är ruggigt väluppfostrade. Där fanns mat och dryck från 14 länder och massa roliga aktiviteter för barnen. De fiskade ankor med ätpinnar, kastade blöta tvättsvampar på sina lärare, fick tatueringar, gjorde kläder av alla våra gamla tidningar osv.

Vi i PTC kan verkligen vara nöjda med vårt planeringsarbete, och evigt tacksamma för alla föräldrar och lärare som lagt ner massa jobb. Stämningen var super och jag hann även njuta lite av den med Emelie. Annars roade sig tjejerna med Martin och njöt en mammafri dag.

Lill-lördag

Eftersom kylskåpet gapade tomt idag så fick vi fira lill-lördag på riktigt. Vi tjejer tågade bort till Gurney Plaza och klev in på Chili's eftersom det var det enda stället vi kunde enas om. Vi fick bästa båset och precis efter vi beställt maten klev en lång snygg mörk man in genom dörren. Lill-lördag och allt, så man vart lite sugen på att beställa en kall öl när flickorna satt där, ritade lite, småpratade och nynnade men tja, det är ju en dag i morgon. Men, den snygga mannen tänkte jag då rakt inte missa, lill-lördag och allt. Så jag bjöd över honom och vi hade riktigt trevligt. Lättpratad och barnen gillade honom direkt. Efter den trevliga middagen gick vi och handlade mat till den tomma kylen, lite kläder till den snygga mannen och sen skjutsade han hem oss i sin lilla svarta tuffa bil och la barnen. Nu sitter han och läser tidningen. Ibland är livet så enkelt.