Sutra

Är vi inne på danstema så är vi. Söndagen blev också dans.

Först Filippas vanliga dansträning på Penangpac. För engångs skull gick jag tidigt för att hämta och hann se dem öva på sitt dansnummer. Själva uppträdandet kommer vi ändå inte kunna se. Dansterminen fortsätter några veckor längre än vad vi stannar. Så här långt ser det bra ut. Teacher Nancy gör ett bra jobb.

Sen blev det dans på Ellies bye bye party på Penang Club. Fast mest var det lekar, lekar, lekar för barnen. Mat och öl, och mera öl för föräldrarna. Opa gangam style och macarena skrålade i högtalarna konstant i de tre intensiva timmar kakaset varade. Barnen hade superskoj. Clown, fotoautomat, ansiktsmålning, bowling med kokosnöt, danstävling och sen lite skönt hoppade i fåtöjlerna på den gamla anrika (förre detta) herrklubben. Föräldrarna bytte livshistorier och lite löst ditt å datt-snack när de lyckades överrösta musiken och barnen.

Dansfinalen blev på Sri Dewan, Penangs konserthus. Byggt på 70-talet i snäll brutalismstil. Det var buddistmunkar från Kina som uppträdde. Sutra hette föreställningen och bygger på munkarnas kung fu och thai chi regim de kör varje dag. Vilka hopp de gjorde! Dansade med boxar av Antony Gormley. De dansade på dem, i dem, runt dem. Välte dem. Ramlade med dem. Stängde in varandra. Flyttade runt dem. I takt och otakt med musiken. En liten ung munk på 10 år, skulle jag gissa, fångade tjejernas intresse mest. Så fort han gjorde något viskade Emelie en kommentar i mitt öra. När munkarna smällde boxarna i golvet hoppade de en decimeter ovanför sitt säte. Intryck.

Aldrig sett en liknande föreställning. Helt nytt, okänt och fascinerade. Enda kända med hemmavibbar var Gromley. Från både Malmö konsthall och Louisiana, min barndoms eviga utflyktsmål. Ärligt, jag har också klättrat på hans verk. Med skillnaden att jag inte fick.

Bridges and Kaki Lima

Bridges and Kaki Lima hade världens coolaste dans- och musikshow längs några gränder och gator i Georgetown ikväll. Aida, Marjans mamma hade gjort koegrafin. Det var så häftigt. Publiken följde med dem runt stan. Stannade när de stannade. De dansade och spelade om Penang och Malaysia. De dansade på container, på balkonger, klättrade på gallergrindarna och mitt i korsningar. Enkla medel, så intensivt. Solen gick ner och efter nästsista numret avvek vi in på ett litet fik på hörnet av Victoria street och Aremenian som funnits i all evinnerlighet. Vi tog sen efterrätt och åt kaya puff, anannas puff och egg tarte. Till det drack vi grönt iste på blommor, örter och gojibär i höga syltburkar.

Fullt med folk på stan. Gator avstängda. Det är Georgetown Festival igen. I år, ännu bättre.

Begagnad cykel och gammal vän

Det är skönt mulet idag. Inte av haze, regnet tog bort den för denna gången men fina vita moln håller solen borta och regnet har gjort luften sval. En perfekt dag att köpa cykel på. Jag slog till på en begagnad röd postcykel från 80-talet nere i en liten affär på Armenien street. Jag fick provköra den till banken för att ta ut pengar så jag kunde betala. I strilande regn.Skönt glid, lite skrikiga bromsar och för låg sadel men ack, så skönt att cykla. Hyfsat bra pris var det och man kan bara undra varför jag inte slagit till tidigare. Det var inte änns läbbigt att cykla hem i kaostrafiken. Man flyter med organismen och alla får plats.

Martin lämnade jag som pant i affären och han stod och dreglade över gamla scooters från 6o-talet. Hade jag stannat..., tänkte han. Vi hade trevlig, mysig vemodsmorgon med nostalgiska tillbakablickar, vidlyftiga framtidsdrömmar, frukost på Mew´s, stros runt i Georgetown och godaste chicken rice på en Kedai Kopi på Chulia Street.

Fast kan man inte stanna, kan man alltid komma tillbaka på besök. Filippa hade gammal klasskompis på besök igår. Enya som flyttade till USA för ett år sen är tillbaka för en månads sommarlov. En riktigt liten amerikan har hon blivit. De bara lekte och lekte och hade så roligt. Även lillsyrran fick hänga på och jag har sällan hört henne prata så mycket engelska med nån av Filippas kompisar. Hon brukar mest hänga med på en kant- och tilltala dem på svenska. Det var tur skolans sportdag ställdes in på sena eftermiddagen för jag tror inte tjejerna hade gått med på att sluta innan de storknade lagom innan kvällsmat.

Hejdå och hack i hakan

Idag var det hejdå för Barlovs. De flyttar hem. Först ut och först hem. Tre år har gått. Så fort, så långt och så mycket har hänt. Det var som vanligt vid simträningen med Mr Lee, fast ändå inte. Lite blanka ögon, leende, prat. Barnen lekte som vanligt. Papporna kom. Nästan hela svenska st jude-gänget kom direkt från jobbet och sa hejdå. Vi ses. Roligt. Leende.

Vi packade ihop oss för sista middagen på Kapitans och mitt i allt ihop vurpade Filippa på sparkcykeln och slog upp ett jack i hakan. Igen. Inte så djupt men mitt på hakan så aldrig att ett plåster skulle kunna hålla ihop det. Bara in i bilen och åka till Hope Children. Bara det att hon var inte sugen på det. Inte alls. Men efter löfte om glass från Martin och löfte av mig att absolut inte skulle titta i såret utan bara hålla handen, stirra in i väggen och absolut inte svimma så gick hon med på att åka.

Det var dålig tid att trilla på. Trafiken var tjock, men vi tog oss dit på lite omvägar med mindre bilar och blev infångade av doktorn som plåstrade om hakan för två och halvt år sen när vi knappt kommit innan för dörren. Han var på väg hem, men fick ett litet extra jobb med att klistra ihop Filippa innan han kunde åka  för kvällsmat. Och vi kunde åka tillbaka i tjocktrafiken och få vår middag.

De andra var nästan klara, men vi fick i oss lite mat, fick ner pulsen någotsånär och fick sagt hejdå. Puff, bara så där, tre år har gått och jag kunde trycka i mig resten av middagen. Ta hem en övertrött gråtandes Emelie som fått veta av sin syster att hon inte skulle få glass för hon inte varit hos doktorn. Till slut löste vi problemet, Emelie kunde torka tårarna och satt småhickande hem i bilen. Hon har gått med på att ta sin trippelvaccination imorgon. Vad gör man inte för en glass?

Om att flytta hem

'Om jag ångrar mig, kan vi flytta hit igen?' undrade Emelie 5 år när jag nattade henne igår.

Tack och hej-present

Jag kom hem med en nybesiktigad bil, Martin kom hem med en beautybox fylld med rosendoftande krämer och parfymer som tack-och-hej-present från jobbet.

Är våra könsroller förvirrande? Luktar Martin äckligt? Eller är det jag? Eller är presenten faktiskt till frun som tack för lånet av mannen för intensivt jobbande till sena timmar? Vad menar de? Eller menar de ingenting, utan hade bara bråttom och fick ett bra pris i parfymeriet?

Vi är konfunderade.

Ön runt

Jag kom runt hela ön idag! Det trodde jag inte imorse när jag åkte iväg till jobbet. Men, efter att ha suttit och halvsovit och sniffat avgaser på Puspakom, malaysiska bilbesiktningen så tänkte jag, tja varför inte? Det är lika långt att ta den rakare snabbvägen på den tätbebyggda delen av ön, som att ta den snirkliga, lantliga på baksidan.

Det var över tre år sen jag åkt där. När Martin och jag var här på orientation trip. Vi tog bakvägen till flygpatsen. Kan inte säga att jag kände igen mig. Inte ett dugg. Vackert var det. Det kom jag inte heller ihåg, minns mest en lätt åksjuka.  

Fel körde jag så klart, eftersom jag inte hade helspan på vägskyltarna som ibland dyker upp och trodde naivt att denna sida har bara en väg. Jag hade helspan på utsikten och rattta ratten. Men, det är lätt att vända. Ingen trafik att tala om. Kom nog hem ungefär lika snabbt som om jag kört samma väg tillbaka. Fast nu med ett gäng minnesbilder mer.

Bilen gick förresten igenom besiktningen som väntat och på tisdag nästa vecka blir en av killarna på IT stolt ägare av min fina gråa Alza. Jag blir stolt icke-ägare av bil. Ordningen blir återställd, jag äger ingen bil.

Food & Fun Fair

Så har det varit Food & Fun Fair igen på skolan. En varm lördageftermiddag utan vindpustar till popmusik på högsta volym malaysia style.

Succen och nyheten för i år var ett svenskt matstånd. Med köttbullar och lingonsylt såklart. Helt opartiskt var det huvudattraktionen.  Försäljningen gick rätt bra faktiskt. Lite trögt den första timmen. Folk var väl mest sugna på kakor för tyska matståndet var fullsmackat. Men, sen när folk ville ha riktig mat, blivit vågligare började det säljas köttbullar i en jämn lugn ström.

Roligt att vi kunde få till det. Vi har gått från två till fem svenska familjer på skolan detta skolåret så nu hade vi resurser för att genomföra projekt köttbulle och övertrumfa folks Ikea-erfarenheter. Hemlagat ska det vara!

Vi fick även användning för vår ouppackade svenska flagga som hängde stor och stolt. Om tre veckor packas den ned igen.

Tjejerna roade sig kungligt. Filippa såg vi knappt röken av. Hon hängde med kompisar. Lyckan var total när hon såg Enya. Enya flyttade till USA för ett år sen och är nu på Penang med sin familj för en månads semester. 'Vi var blyga först men sen var det som hon aldrig flyttat' sa Filippa i bilen hem.

Emelie hängde i kjolarna (nej, jag hade inte folkdräkt, körde jeanskjol, fotbollströja och trätofflor), men så fort Ingrid kom var hon också iväg på hulahopp, äventyr och lekar som att fiska japanska ögonlobar (läs studsbollar) ur en damm, hoppa i hopptorn, köpa glass, sockervadd och läskeblask för kupongerna de inte visste vad de var värda eller vad de skulle betala.

Tjejerna kom med mig hem nytatuerade med nymålade naglar och tjusiga ansikts- och kroppsmålningar. Bad med sina lenaste röster att inte behöva duscha och åt upp några av de köttbullar som blev över. Veckans matlåda till skolan är räddad.

Njuta, njuta, turbonjuta

Sitter på bergsbalkongen och väntar på solnedgången bakom Penang Hill. Trafiken hörs nere från marken, det doftar varmt, moskens böneutrop drar precis igång, barnen badar badkar i andra änden av huset och Martin sitter på sängen brevid dem med magknip från totalorgie av Kapitan's butter chicken och naanbröd.

Klart man föräter sig när Pulau Tikus älskade Kapitan's äntligen har öppnat efter renovering och utbyggnad i en evighet. Hela Gurney Drive har säkert haft magknip och lyckorus sen i torsdags då de smög igång. Facebook har bubblat, sms gått varma, ordet spred sig snabbt.

Nervösa har vi varit. Tänkt om nytt och fint inte smakar som det brukar. Jag är inte riktig säker än, take away brukar inte vara lika gott som äta på plats, så jag väntar med betyg för återöppnandet efter att både ha provat tosai-frukost och butter chicken till middag eller lunch. Gott var det, men som förr, ja jag vet inte än.

Det var tur de hann öppna, nu har vi en månad och tre dagar kvar. Njuta, njuta, turbonjuta är vad som gäller. Kapitan's ingår i det, precis som att sitta på balkongen på kvällskvisten och se till att få sig en massage i veckan. Vi har ett klippkort att jobba tomt. Jag drar mitt strå till stacken om en kvart på Paragon, Martin lägger barnen. Njuta

Bangkok

Mitt första möte med Asien skedde i Bangkok. Jag var 16 år och vi mellanlandande där ett par dagar på vägen till Australien med hela familjen för långlov över jul och nyår. Första långresan i mitt liv och Australien var oänligt långt bort. Ögonen var som tefat och jag sög i mig allt som en svamp.

Minnet från när jag steg av planet i Bangkok är knivskarpt. Det var som att stiga rakt in i en vägg av värme, fukt, dofter och cikadernas ljud. Månen var som en leende mun, en smal strimla som log mot mig. Allt var upp och ned, annorlunda och så spännande. Vi såg kungliga palatset, floating market, liggande Buddha i ren guld, Jim Thompsons hus, köpte fake Lacostetröjor och rolexkopior.

Andra mötet var jag 22, backpacker och såg en helt annan del av Bangkok. Tuk-tuk var fortfarande ett transportmedel, jag köpte baggy byxor, hängde på cafe och barer dagarna i ända. Åt mat från stånden längs gatan och fick uddaste, bästa restipsen från jämnåriga i dreadlocks.

I helgen var det tredje besöket. Vi bodde på tjusigt hotell vid floden och hade byebye Asia trip med Barlovs. Vi visade barnen kungliga palatset. De undrade var kungen var någonstans men tyckte serieteckningarna, läs väggmålningarna, med Rama och Sita var väldigt intressanta, Emerald Buddha gav dem värsta sucken och de tyckte tronsalen var rätt tråkig. Typ, parasoll över tronen utan ryggatöd! Barbies princessfilmer är så mycket finare! Det var ok, men de behöver inte åka dit igen.

Floating market var däremot succe. Tänk att den turistattraktionen fortfarande håller. Vi pratar årtionde av tingeltangelshopping kombinerat med vanlig marknad, allt i båt, och det funkar fortfarande. Och mitt i alltihop bor folk i sina stolphus med båten upphissad i båthuset och moppen parkerad på gångstigen. Tanterna som satt på verandorna kanske även satt där 25 år sen när jag med mina tefatsögon åkte förbi?

Hotellpoolen och hotellets båtshuttle till en posh nattmarknad med pariserhjul slog även det kungliga palatset med allt sitt guld och glitter. Barnen fick en sväng i hjulet, mammorna fick sin shopping och fotmassage och tillbaka på hotellet fick papporna sin Hangover II Light med öl i bubbelpoolen och tatuering på kinden med hjälp av världens mest användbara app.

Hej Asien, hejdå Asien. Det är i Bangkok det händer.

Monopol

'Vill du köpa Twin Tower, Emelie?' hör jag Martin säga när jag stiger innanför ytterdörren efter en dag på jobbet.

De tre sitter på golvet i vardagsrummet och spelar Monopol. Malaysiskt Monopol. Martin är hemma och kurerar sin hosta, nu med tillägget ryggont. Hostade loss sin gamla Vietnam-skada verkar det som. Gämmer och elände. Monopol med lite fastighetsaffärer borde hjälpa minst lika bra som hostmedicin och muskelsalva.

Vi fick monopolet som hejdå-och-minns-Malaysia-present av Martins kollega BK och det var en alldeles lysande ide på present. Alldeles genialisk faktiskt. Istället för att köpa Östermalmstorg och Södra Station, köper man Sipadan och Cameron Highlands. Same same but different.

Tänk att mina barn skulle göra Monopol-debut med malaysiska adresser! När jag själv gjorde min på min pappas gamla spel från 50-talet i farmor och farfars sommarstuga. Lite hisnande att tänka på en vanlig vardagstisdag.

Fast å andra sidan ligger Falsterbo längre från Stockholm än Penang från KL och tjejerna har i alla fall sett några av adresserna i spelet. För mig var det bara exotiska, abstrakta namn som det tog många, många år innan jag hade en bild av dem i huvudet.

Bilden med Martin och barnen på golvet runt Monopolspelet sitter somklistrad i skallen.

Vattenlekplats

Vi provade den nya lekplatsen med vattenlek ute på Straits Quay i torsdags. Ligger precis bredvid Tesco, nästan vid havet och det är där jag plågar mig på boot camp varje onsdagmorgon.

Vi var där med Emelies klasskompis Zoe. Oj, vad vi försökt få till lekträffar hennes mamma och jag. Sen årsskiftet. Nån sjuk där, vi bortresta både här och där, de bortresta, simlektioner, tysklektioner och allt mellan himmel och jord har kommit emellan.

Så när Marisa och jag stod parkerade mitt emot varandra vid pick up på skolan i onsdags med varsin bil full med barn, folkvimmel och bilkaos och lyckades få till en lekträff, ja då glömde jag helt att det blev precis då Emelie har simlektion.

Simlektionen fick ställas in. Mr Lee muttrade inte änns. Han har lärt känna sin Emelie så han vet att det är en ynnest att hon dyker upp, hoppar i poolen och vevar på utan knyst och klagan när han kör träning.

Vi hade med cyklar. Filippas nypumpad framdäck visade sig vara punka, men hon klagade inte utan cyklade bara på. Senare föll kedjan av, inte bara en gång utan tre men hon var lika nöjd för det och sprang runt eller turades om med Emelies.

Lilla söta klänningsälskande Zoe var där motvilligt iklädd shorts, med sin rosa cykel egenhändigt dekorerad med rosa och silvriga pompoms längst ut på de rosa handtagen. Matchande rosa hjälm. Mycket piffigt, jag önskar att jag hade kommit ihåg kameran.

Det hade inte bara blivit fina bilder på Penangs stiligaste hoj, det hade också blivit fina kvällsbilder med barnen som cyklade igenom vattenlekens olika vattenspridare. Jagande varandra, mest tre tjejer efter Zoes storbrorsa. Dyblöta i sina kläder. Äkta malaysisk stil. Inga badkläder här. Man blir blöt i det man har på sig och byter sen om.

Marisa och jag satt bredvid och snackade om ditt och datt och sen blev det middag på ena tysken vid marinan. Pappa Martin var hemma och kurerade envisaste hostan och Zoes pappa kom när middagen var över och klar och barnen var i fullgång igen med att cykla omkring.

Till slut fick vi hem dem. Endast mot löfte att göra om det igen. Vi har sex ynka veckor på oss att få till det. Mammorna måste lyckas bättre än innan i år.

Och, en del av mig ser väldigt mycket fram emot att få leva ett ringa-på-dörren liv. Playdejts i all ära, men fixa lekande själv har sina fördelar även om det inte slutar med weissbier på Straits Quay.