Idag var det hejdå för Barlovs. De flyttar hem. Först ut och först hem. Tre år har gått. Så fort, så långt och så mycket har hänt. Det var som vanligt vid simträningen med Mr Lee, fast ändå inte. Lite blanka ögon, leende, prat. Barnen lekte som vanligt. Papporna kom. Nästan hela svenska st jude-gänget kom direkt från jobbet och sa hejdå. Vi ses. Roligt. Leende.
Vi packade ihop oss för sista middagen på Kapitans och mitt i allt ihop vurpade Filippa på sparkcykeln och slog upp ett jack i hakan. Igen. Inte så djupt men mitt på hakan så aldrig att ett plåster skulle kunna hålla ihop det. Bara in i bilen och åka till Hope Children. Bara det att hon var inte sugen på det. Inte alls. Men efter löfte om glass från Martin och löfte av mig att absolut inte skulle titta i såret utan bara hålla handen, stirra in i väggen och absolut inte svimma så gick hon med på att åka.
Det var dålig tid att trilla på. Trafiken var tjock, men vi tog oss dit på lite omvägar med mindre bilar och blev infångade av doktorn som plåstrade om hakan för två och halvt år sen när vi knappt kommit innan för dörren. Han var på väg hem, men fick ett litet extra jobb med att klistra ihop Filippa innan han kunde åka för kvällsmat. Och vi kunde åka tillbaka i tjocktrafiken och få vår middag.
De andra var nästan klara, men vi fick i oss lite mat, fick ner pulsen någotsånär och fick sagt hejdå. Puff, bara så där, tre år har gått och jag kunde trycka i mig resten av middagen. Ta hem en övertrött gråtandes Emelie som fått veta av sin syster att hon inte skulle få glass för hon inte varit hos doktorn. Till slut löste vi problemet, Emelie kunde torka tårarna och satt småhickande hem i bilen. Hon har gått med på att ta sin trippelvaccination imorgon. Vad gör man inte för en glass?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar