Mera telepati

Tänkte att när jag ändå var inne i ett fixarstim och har pass och alla viktighetspapper i handväskan, så kanske jag skulle kunna få tillbaka mina pengar från vår hovleverantör AirAsia också? De har ställt in ännu ett Laos-flyg för oss. Så nu stryks Laos från listan. Hur mycket jag än vill se landet, flyta på Mekong och smaka deras mat. Det blir inget på denna treårsvända i Sydostasien. Andra gången gillt de ställer in oss. Vi fattar vinken. Nåt kvar att längta efter. En orsak att komma tillbaka.

Denna gången var det dock inte bara att trycka på en knapp på deras hemsida. Nej, denna gången var det oändlig telefonkö i dagarna tre och en veckas väntetid på emailen. Vad krävs då?

Just det. Ett ansikte mot ansikte-möte.

Idag var en bra dag för sånt. Bilen på service nere vid Komtar så jag skulle ha vägarna förbi. Rainforest Bakery precis i närheten så jag kunde köpa hem de sällsynta lyxvarorna surdegsbröd (ups, bara hälften finns kvar) och nybakat grovbröd.

Sälvklar hittade jag inte kontoret där google map hade pekat ut det, men tjejen på Rainforest hjälpte mig med sista finjusteringen så jag kom rätt. Oj, sån kö! och bara en tjej som jobbade tappert, och ack så långsamt bakom disken.

Ansikte mot ansikte-mötet fick skjutas upp, och läggas ner. För hör och häpna, mitt när jag stod och hejade som mest Emelie som hade sportdag på skolans kvava fält, då ringde det. Hörde inte ett ord av vad personen sa för musiken dånade men efter att ha hittat ett lugnt hörn så är nu flygbiljettspengarna mina igen.

Det måste vara nåt i luften. Telepatin går fram (och Emelie tyckte sportdagen var superrolig. Så rolig att hon bara lyckades se missnöjd ut den första kvarten och nu sover hon med guldmedaljen hårt i sin lilla hand)

Telepati?

Det var ett tag sen vi sålde lillbilen. Martin drog rätt omgående till försäkringskontoret på firman där vi köpte den för att avsluta bilförsäkringen och få några slantar tillbaka. Kunde ana att det skulle gå sådär, eftersom jag stod som ägare, försäkringstagare och högsta-allenarådande.

Det gick sådär. Inga slantar med sig hem, men halvvägs kom han. Fick papper med sig hem och med instruktioner att de skulle jag fylla i och sen e-maila in tillsammans med kopia på pass och senaste försäkringsbeviset. Det gjorde jag. Gick med emailen redan dagen efter. Skulle gått samma dag men internet var trögare än trögast så det kom inte iväg.

Det gick sådär. Inget hände. Ingen Ms Liza svarade på mailet. Vi glömde, semester och sen undrade Martin för nån vecka sen hur det gick. Nytt mail gick i väg. Gick så där, inget hände. Det var väl rätt uppenbart: ett fall för ansikte mot ansikte med alla orginalpapper med i mapp, samt passet.

Att fixa pappersjobb är en riktig resa här. Lika bra att ha med passet, kreditkort, en hög med cash, två foto på sig själv och alla viktigpapper med någon som helst relevans med. I orginal.

När arbetstiden gick ut idag satte jag direkt kursen mot Autobinee och stövlade in genom utställningslokalen utan att ägna varken glänsande bilar eller leende bilförsäljare en endaste blick, upp för trappan till andra våningen och in på försäkrings- och skadekontoret..

Där satt en leende dam: ' Hello Ms Nina!', sa hon innan jag änns kommit in genom dörren.
'Äh, urm, well känner du igen mig?'
'Off course, I have you paper here. Ready to send.' säger hon och viftar med mitt mail.
'???'

Telepati? tänker jag förvånat

'Just need you home adress to send check'
'But, den står på pappret jag mailade'
'Oyes, off course off course Miss. You have insulans original copy, have?'
'Jomenvisstserru, klart jag har'
'Can I have? Better for refund, lah'

Köpa sig tid? Maskera missen? tänker jag cyniskt

Men, nej. När jag kom hem fanns där ett gmail från Ms Liza, att hon skulle skicka in mina papper till försäkringbolaget. Mailat precis när jag stämplade ut på jobbet.

Tea House 84

Vi har en smygplan på att få hela familjen upp på Penang Hill innan vi flyttar hem. Inte via tåget upp, utan via våra egna ben. Allihopa tillsammans, i samla trupp, glada och äventyrslystna. Vandra från basen vid Botaniska trädgården till hinduiska templet på toppen. Foodcourt, glass och kanske afternoon tea på Brown´s som belöning.

Vi gjorde en oplanerad test av planen i helgen och baske mig, jag tror det kommer gå! Vi vallade oss 5 km uppför i djungeln till först Tea House 5 sen Tea House 84. Därifrån är det inte så långt kvar till toppen men i stället gick vi nerför en brant kilometer längs asfaltvägen till Botaniskas entré för att få oss en sen lunch.

Hade vi bara haft pengar till tågbanebiljetten och mat så hade vi topp-satsat. Men, med trettio ringghits på fickan, kan man i för sig få en lunch för fyra på foodcourt men man kan inte lösa en endaste biljett till tåget. Så det fick vara. Gå ner skulle vara att ta sig en ocean med vatten över huvudet.

Det var väl inte muntra rop, skutt och pur glädje i barnabenen hela vägen, men de knatade på och vi stängde öronen för gnäll eller avledde med pepping, upptäckter som apor, fjärilar, vackert lövverk och annat som egentligen inte intressarade dem det minsta. I värsta fall blev det en tur på pappas axlar.

Vid delmål 5:an var alla på tillräckligt bra humör och hade tydligt pigga ben för fortsatt attack in i djungeln. Sen var det ändå kört för det blev lika långt att vända om som att gå vidare. Bara att knata på. Lite missnöje pös fortfarande men vid 84:an var det glömt. Där fick de äckligt te, vi vidervärdigt kaffe och av alla uppskattade mariekex. Självservering mot firivillig donation i en trälåda.

Nerför var värst. Men, det var så illa att ingen klagade. Filippa sprang för att det skulle gå över fortare och Emelie bara stannade, tog min hand och la på sina knän och konstaterade att benen skakade, sen stapplade hon vidare. Det är så brant att man går bakåtlutad så man nästan sitter och fyrhjulsdrift behövs för att komma upp med bil. (Vanlig Penang-moppe funkar så klart alltid.)

Jag har träningsvärk i hela benen. Martin tog och simmade en kilometer på eftermiddagen.

Trishaw Trade Trail

Jag och min kamera var på Trishaw Trade Trail med Spiral Synergy idag.

Tänk att jag bott så länge på Penang och aldrig åkt cykeltaxisarna! Det har inte lockat. Inte alls. Det är enbart en turistgrej här, inte ett transportmedel. Vi har åkt trishaw på alla möjliga platser. Senast i Java. Då har det varit för att ta oss runt, precis som alla som bor där. En del av livet, en del av vardagen.

Men, det var tur jag äntligen kom iväg. Det var jättemysigt, oväntat lugnt och tyst. Jag såg massor. Inte som när man kör bil och måste ha koll på myllret och inte som när man går när man måste se upp för trafik, hål i vägen, parkerade moppar och gud-vet-vad man kan snubbla på.

Här var det bara att luta sig tillbaka, njuta, titta och åka med. Eller - luta sig framåt, sikta och klicka fantastiska bilder med kameran. Lyckorus.

Vi gjorde många stop och tittade på utdöende yrken som stämpelmakare, skyltmakare, sokrongmakare (malayernas traditionella hatt), jossstickmakare, rojaktillverkare, risompackare och massa annat som pågår i de gamla slitna shophousen som ännu inte blivit boutique-hotell.

Mera CNY

De flesta expats lämnar ön när det är kinesiska nyåret. Dels är folk lediga och internationella skolor har lov och dels så är det mycket trafik, mycket folk och en herrans massa smällare och raketer. Trafiken på dagen och smällandet på natten. Gärna från midnatt och framåt. Ett riktigt skådespel men eftersom det lätt håller på i två veckor så kan det till slut gå en på nerverna.

Då lämnar den rutinerade ön så man får en vecka mindre av festligheter. Men hokkien chinese nyår är svårt att smita ifrån om man inte tar långledigt. De firar åtta dagar senare så i söndagsnatt var hela ön som ett fyrverkeri. Det var bara att stiga upp och titta. Igår smällde de även rätt bra nere på gatan. Det blir häftiga ljudstudsar mellan skraporna här. Det var bara ut på balkongen igen och titta ner på härligheten. Det  fascinerar oss lika mycket varje gång, titta ner på fyrverkeri.

Martin tog tag i det och tog äntligen reda på varför hokkien-kineserna firar en vecka senare. Han återberättar snäppet bättre än barnen: Det är helt enkelt för att de är en klan, en stam som av någon anledning, någonstans, blev ivägjagade av några andra som de av någon anledning hade något otalt med på något sätt. Det kan vara ett monster inblandat. Rakt ut i sockerrörsfälten gömde de sig. Därför missade de nyårsfirandet och när de satt där bland sockerrören firade de med att dricka sockerrörsdricka. Så det är därför de dricker sockerrörsdricka och ger sockerrör till templet en av dagarna under nyåret. Att de firar åtta dagar efter är för att då kunde de gå hem igen.

Förutom raketer och smällare så äter firarna middag hos alla släktingar, i rätt ordning, och det anordnas open house som det alltid görs i Malaysia när det är en högtid, oberoende av vems högtid det är.

Eftersom det närmar sig val så slog premiärministern på stort och bjöd in folket på mat och uppträdande av självaste Oppa Gangnam Style-mannen. Mitt på dagen i stekande sol studsade han omkring. Vet inte om premiärminister Najibs röstfiskande gick så bra, för hela publiken ropade 'ja' varje gång han frågade om de var redo för Psy men, 'nej' när han undrade om de var redo för Barisan Nasional (hans parti).

Penang är inte hans distrikt så valfläsk behövs. Valet måste hållas innan april och två veckor innan ska det utlysas så det drar helt klart ihop sig. Och den dagen det är val får man inte ha andra evenamang för sig så Martins trialthon-tävling 31 mars ligger risigt på det. Ska han toppa träningen tills dess eller två veckor senare? Eller kanske tre?

Lång dag, lång resa

Vi är hemma igen. Lång resa tillbaka från Yogjakarta blev det. Med nattåg till Surabaya. Svarttaxi i tidiga morgontrafiken till flygplatsen, direktflyg till Penang och sen vittaxi hem till LOOC. Där släppte vi bara bagaget, knatade till Gurney Plaza och åt sen lunch på Sushi Tei. Åt så vi storknade och knappt orkade gå hem. Sömnbristens fel.

Vi steg på nattexpressen ett på natten i Yogja, efter att ha varit igång hela dagen. Lullade på shoppingstreetan, museum, en tur ut till havet och solnedgången och sen klassisk javadans som grande finale.

Det var först några timmar innan avfärd det gick upp för oss att det inte alls var sovvagn. Det var sittplats. Fällbara säten, filt och kudde i för sig. Lysrörslampor, plingplong, snarkande gubbar och många stopp också. Filippa och Martin fick se solen gå upp över risfält och vulkaner. Jag och Emelie trynade i obekväma ställningar.

Merapi vulkanen

Vi har fått smak för vulkaner. Då är Indonesien ett bra ställe att besöka. 167 stycken finns här och ungefär en om månaden har utbrott. Martin är bra sugen på ett sånt foto. För mig räcker tanken.

Idag besökte vi den mest aktiva, och farligaste, på Java, Merapi. Vi såg inte den fina konformade toppen för moln hade svept in den men vi roade oss med en timmes galen jeep-sightseeing bland lava- och askfloder. Åkte förbi utbrända hus, ung slyskog och tittade på hur de omsätter olyckan till manna med att sila vulkansanden till husbyggen och samla ihop lavastenbumlingar till tempelbygge och skulpturer. Det, och så turismen så klart. Hinderbana för jeep så vi skulle studsa lite extra på de minimalt stoppade sätena. Jo, jag tackar, jag.

2010 var det utbrott sist, en trehundra personer strök med. Men hur då? undrade vi, finns det inte varningssystem? Jodå, och evakueringscenter, hjälporganisationer och nogrann övervakning. Men folk tröttnar på att sitta och vänta i läger. Skörden måste räddas, djuren få mat, huset kollas och hemma är bäst så rätt många stannar kvar, eller veckopendlar. På ett sätt kan man förstå det när man har muller varannat, vart femte år sådär. Sitta och tråka i ett halvår är inte så lockade och rätt svårt att försörja sig på. Vulkanutbrott är den del av livet. Man lever trots det. Man lever av det.

Vilodag

Idag har vi vilodag från vår intensiva Javaresa. Förutom Bromo så har vi klämt Solo, Prambanan, Boroboudur och Dieng platån. Inga jätteavstånd, men det blir många skumpiga timmar i bil för vägarna är smala, slingriga och med små djupa hål här och där. Tidiga uppstigningar ger sömnbrist. Ska man se solen gå upp vid 5.45 över urgamla tempel så får man sätta väckning till klockan fyra.

Så vila behövs. Ryggar rätas ut, ben behöver springa och rumpor måste få tillbaka känsel. Idag ligger vi stilla i Yogja. Sovmorgonen blev inte så lång. 6.20 tyckte Emelie det var dags för frukost och att det räcktes att trängas tre i smal dubbelsäng. Vi andra höll emot, slöade och vid tio var vi ute ur hotellet för sightseeing till fots.

Vi hamnade länge på Fort Vredeburg som holländarna byggde en gång i tiden . Lärde oss allt om hur Indonesien blev fritt från både Japan och Nederländerna. Vi tog årets längsta lunch på museets restaurang. Det var en höjdar-oas. Lugnt, tomt på folk och god mat. Mjuka stolar.

Regnet kom och vi tågade iväg. Vi kom till Sonobudoyo-museet tre minuter innan de stängde så det strök vi. Tågade vidare i lite mer regn, med siktet på Fågelmarknaden. Nu övergick vår lugna dag till äventyr. Marknaden måste ha flyttat eller så hade vi en glädjekarta för efter att ha gått många kvarter extra var vi redo att ge upp. Inte mycket fåglar i sikte, mest batikaffärer. Blöta.

En cykeltaxi räddade oss och tog oss till marknaden så vi kom fram en halvtimme innan de stängde. De hade i för sig redan börjat stänga. Ingen handlar fåglar i ösregn. Men, vi fotar och upptäcker hamstrar, fiskar, sköldpaddor, katter, ugglor, kackerlackor och allt möjligt smått. Ingen var längre sugna på att åka tillbaka, men det finns en gräns även i tropikerna hur blöt man kan vara och fortfarande vara bekväm.

Hem satt vi i cykelrickshaw igen.  Rumpor somnade, ben förlorade känsel, Emelie somnade och stackars gubben som cyklade oss hela vägen tillbaka igen blev rejält mör. Vilodag, tjoflöjt!

Bromo

November 2010 hade Bromo utbrott sist. Varade nästan i ett halvår. Igår när vi gick upp på vulkanen puffade den vita ångmoln och osade svavel. Det rev i halsen och vi hostade irriterat, så vi stannade inte bakom det söndervittrade cementstaketet vid kraterkanten speciellt länge utan tog trappan ner till hästarna igen. Tjejerna red häst t.o.r jeep-parkering så de var i himmelriket. Jag, Martin och guiden spetade på i vulkansanden och gammal aska för att hinna med.

Vi gick upp halvfyra för att först åka till en utsiktspunkt på den stora kraterns kant. Bromo är en vulkan i en vulkan. Vi fick möta soluppgången med ett femtiotal tjoande indonesier efter att ha gått upp sista biten, där inte änns jeepen kunde köra, under stjärnklar himmel. Kyligt och läckert att se stora kratern med sina vulkaner komma fram i dagsljuset.

Läckert var det också att upptäcka att vi faktiskt hade självaste Bromo som utsikt när vi kom tillbaka till vårt hotell för frukost. Ett rum med vulkanutsikt. Vi kom nämligen dit när det redan var mörkt och förbi läggdags. Såg inte änns att vi körde dit på den smala kraterkanten. Vi var ett trött gäng som sov med slängande gamnackar i bilen. Flugit in direkt till Surabaya från Penang.

CNY

Nu är det helg igen. Kinesiska nyåret är här. Drakens år blir ormens. För vår del redan infirat på skolan i onsdags. Barn och vuxna klädda i cheongsam. Lejon- och drakdansuppvisning till intensivt trummande. Barnen slängde sallad upp i luften med pinnar utan att spilla så året blir framgångsrikt, rikt, lyckat, bra och fantastiskt. Åt salladen med pinnarna och sa Gong Xi Fa Cai.

Ok, de lyckades inte lyfta upp nån sallad alls med pinnarna och de flesta fick inte i sig nåt heller så vi får väl se hur mycket rikedom och välgång ormen ger.

Happy CNY. Selamat Tahun Baru Cina. Gott nytt kinesår.