Oktoberfest

Ikväll fick vi en riktig kultur-crossover-chock. Penangs Malaysia-Tysklandförening hade Oktoberfest. Umpa-bumpa musik, lederhosen, dirndl, bratwurst, surkål och ölsejdlar under två jättetält i tropiskt regn. Vi åt så magarna stod på tvären. Apfelstrudeln satte spiken i kistan så efter lite lekar för barn så åkte vi hem vid niotiden. Tyskar och resten av öns expats festar vidare med en hel bunt lokala malay-kineser.

Fredag

Sitter framför vår gigantiska platta tv och tittar på film köpt på gatan i Batu Feringhi. Vi dricker kall rom och äter choklad. Filmen är helkonstig, men väldigt fina bilder och med två av mina favoritskådisar, Brad Pitt och Sean Penn. Men, filmen är helmysko. Vi har tittat på solstormar och planeter de senaste fem minuterna. Sorry, kan inte rekommendera The Tree of Life. Verkligen inte, inte änns om den får en handling vid nästa scenbyte.

Tur man har en ipad, dagens tidning Star och några Times att bläddra i. Senaste Damernas Värld är redan sönderläst. Får man ett så tjusigt paket från Sverige med blankt magasin, Finn Crisp och tablettaskar så sparar man inte lyxen utan njuter det intensivt tills allt är slut och skickar telepatiska tack till Stina i varje tugga.

Bilförsäkring - och vägskatt

I slutet at september började det trilla in reklam sms från UniAsia där vi har våra bilförsäkringar. De var skrivna på sådan där sms-engelska med malay-kimesisk meningsbyggnad så jag brydde mig först inte så mycket. Sen läste jag ett och kom på, 'ja jösses, det är snart dags att förnya Myvins försäkring. Sms:et sa att jag skulle ringa nåt nummer och betalade jag innan 16 oktober så skulle jag få vara med på 'lucky draw' och kunna vinna tillbaka hela avgiften. Det var väl inte det som fick mig att till slut få häcken ur, så där tre dagar innan försäkringen gick ut utan det var när även ett papper trillade in via posten att även Alzans försäkring behöver betalas. Då slog det mig att Myvins post fortfarande kommer till Silverton för Mr Paddy på Autobinee bytte nog aldrig adressen i registret som han lovade. Suck, ja ja, dags att bita i det sura och för Myvin skulle jag ju inte kunna fylla kreditkortsnumret, skriva på lappen och skicka i den. Bäst att ringa. Damen som svarade pratade bra engelska men det var helt hopplöst att få rätt på registreringsnummerna, men det löste hon snyggt med att få mig att texta dem till henne. Sen var det tyst, ingen ringde tillbaka. Vi tog helg och på måndagmorgon åkte jag inom UniAsias kontor på väg till jobbet. Det började liksom bli lite bråttom. Inga problem att hitta dit för de ligger en trappa upp från Autobinee och där har vi ju köpt två bilar så dit hittar jag. Tyvärr öppnade de först nio, damen var lite sen men sen flöt det på rätt bra. Försärkringarna gick att betala med kortet, blev billigare än vad som stod på lappen jag fick hem men tydligen skulle jag betala vägskatten samtidigt. Det gick inte att göra utan registreringsbevisen och de låg hemma i viktighetsskåpet. Jaha, vad gör nu? Jo, fick jag veta, det är bara att gå till posten, ta med registreringsbevisen och betala RM 72 respektive RM 92 kontant så skulle det vara klart. Det hann jag så klart inte med förra veckan. Det var ett jobbande varje dag så posten fick vänta tills idag. Denna vecka är det lov och då kan mamman hinna ifatt på hemmafronten. Så nu kör Martin med nyförsäkrad bil med två dagar till godo och med skatten betald en vecka för sent. Min bil rök med av bara farten med en månad till godo.

Lucky drawn kommer vi inte se röken av för ska vi vinna så måste vi åka till Autobinee om två helger och hänga där hela dagen. Inte värt det. Jag tror någon annan bra mycket mer behöver den vinsten.

Om effektivitet och arbetstillstånd

Förra veckan när jag skjutsade Emelie till dagis hann vi med lite mellansnack vid rödljusen på vägen. Man hinner prata om rätt mycket, för det är rött länge här. Emelie konstaterade vid första rödljuset att nu jobbar jag, det gjorde jag inte innan.

- Nä, jag hade inget arbetstillstånd innan.
- Vad är det?
- Det är en stämpel i passet som säger att jag får jobba i Malaysia.
- Men, vi bor ju här!
- Jo, (med lång tystnad för mamman blev lite ställd. Det sämmer ju, Vi bor ju här!) men om de som är från Malaysia kommer till Sverige så måste de också ha stämpel i sitt pass om de ska jobba där
- Vad konstigt. De bor ju i Sweden.

Sen, blev det grönt och jag korsade korsningen och undrade mest varför Emelie envisas med att kalla Sverige för Sweden. Emelie tänkte på nåt helt annat för vid andra ljuset kom nästa fundering

- Du jobbar inte lika mycket som pappa.
- Nä. Jag måste ju hinna ta hand om er och huset också
- Jaha, men du jobbar ändå mindre än pappa.

Hrmph, nu blev mamman förnärmad. Lilla skruttan ska bara veta gå hur mycket mammor och pappor fixar och donar i hemmet. I expatparadiset är det i för sig mest mammor. Det är ju förfasen ett helt jobb till, nästan, tja kanske inte riktigt om man har Sumathi, men hrmph ändå. Fast Emelie fortsatte sin fundering och det visade sig inte alls vara hemarbetet hon tänkte på. Här var det pappan som skulle vara förnärmad för hon sa vidare:

- Du jobbar inte så mycket som pappa för du behöver inte öva lika mycket som honom så du blir klar tidigare.

Jo, jag tackar jag! Här har vi en tjej som både förstått både effektivitet och jobbpolitik. Ska jag fostra henne till nästa Merkel, med fashonita inslag?

'Civilisation mum!'

En gång när jag flög till Los Angeles så var det riktigt klart väder, hela vägen från Chigago. Jag satt och stirrade ut genom fönstret, som förhäxad. Jag tittade långt ner på marken över berg, gröna fält, floder och sen öken, öken, öken. När det mörknade närmade vi oss Los Angeles, vi kom över öknen, över bergen och sen låg hela Los Angeles under oss och bara lös i stora rutnät som aldrig tog slut. Inte förrän vi såg det oändligt stora och mörka Stilla havet vid flygplatsen. Framför mig satt en mamma med sin lille förskolepojke. Han satt också med pannan mot fönsterrutan och stirrade ut. När han såg hela Los Angeles så utropade han: 'Look mum, Civilisation!'

Undrar vad han skulle säga om han såg Singapore? Där kan vi verkligen snacka civilisation! Jösses, skulle någon behöva operera mig mitt i tunnelbanan så skulle jag inte bekymra mig skvatt. Stan är kliniskt ren, skyltad och ordnad. Tunnelbana, bussar som går i tid, breda enkelriktade vägar i flera filer. Allt känns så hightech, det bästa av det bästa, säkert, genomtänkt och allt sker väldigt tyst. Som en resa till framtiden om man kommer från Penang. Inte änns på zoo var där nån smuts. Tigrarna var vitskrubbade - nej skojar bara, de var faktiskt vita bengaliska tigrar så de hade inte fått en omgång i klorinbaljan. Men, rent var där.

Folk är hjälpsamma, Emelie och jag hann knappt börja leta efter toaletten på Raffles hotell innan en dam visade oss rätt. Vi åkte guidad tur med amfibiebuss runt stan och på floden. Vi behövde inte knö oss på för att få plats. Vi snurrade runt i Singapore Flyer, pariserhjulet och såg ut över staden och på alla de tusen lastfartyg som låg ute på redden. Vi kände europiska fläktar när vi åt kvällsmat vid Clarke's Quay och vi beundrade vårt hotell med över tjugo våningars atrium i mitten där vi först trodde fåglar flög omkring. Sen visade det sig att de satt i burar runt femte våningen. Vi lyxade med fika på Raffles hotell där de till på köpet hade guld på chokladtårtan - fast tjejerna konstaterade att guld inte smakar nåt, det bara glimmar. Så, jag behöver väl inte berätta var maten smakar bäst, Penang eller Singapore?

Håret krullar sig

Jag har spikrakt hår. Många, raka, tunna hårstrå. Inte en lock i sikte. Aldrig någonsin. Inte förrän vi flyttade till Penang. Nu småskruvar sig håret. Mycket märkligt. Det är inte första gången jag hänger i tropikerna precis. Men, det är första gången jag fått lockar. Inte så många, en-två så där ibland. En lite halvskruv här, en liten halvskruv där. Men, varför? Måste bero på den höga luftfuktigheten. Eller är det som pappa berättade om farfar; två veckor in på semestern, när pulsen gått ner, så började det raka håret locka sig? Märkligt är det.

5års kalas

Sitter i soffan med proppfull mage. Det var 5års fest för Emma på Gurney Beach ikväll. Vi åt Nandos så magen stod ut i alla hörn och sen tryckte vi ner en stor bit födelsedagstårta. Tjejerna hade piffat sig med princesskronorna och blingöronhängena från gårdagens utklädning. För säkerhetsskull hade vi köpt ett kit till Emma också i födelsedagspresent så framtidens lekträffar är räddade. Alla har blingbling.
Filippa och Emelies hår var dock inte lika rosa som på Halloweendiscot igår. Vi spädde ut färgen i poolen i eftermiddags när vi sänkte kroppstrmperaturerna efter solig promenad tur och retur Gurney Plaza för lunch.

Halloweendisco

Sitter i soffan med ömma fötter. Det var fullt drag på SCIPS halloweendisco ikväll. Fairy, scary och all utklädning däremellan. Både på vuxna och barn. Lärarna som körde trick and treat och haunted house var bäst. Pizzan och drickan gick som smör i tropikerna och de superfint dekorerade cupcakesen var poppis. Det var även min station glow sticks. Pengaspannen svämmade över med en-ringghitssedlar. Jag hade världens bästa medarbetare, de skötte hela rulejansen de dryga två timmar kalaset varade. Så jag hann äta pizza med Barlovs, inte få panik när Martin fastnade i bilkö och hjälpa till med att styra barnen rätt i trick and treatkön. In och jazza loss på discot hann jag inte, och inte bli skrämd i spökhuset eller piffad med tatueringar och hårfärg i skönhetssalongen. Men, det hann Martin och tjejerna. De fixade nästan hela partyt, när det var en halvtimme kvar tog Martin tog hem dem i säng. Jag stannade kvar och städade tillsammans med de andra PTC-damerna, nån pappa, några barn och skolans vaktmästarstädteam.

Monkey Beach

Igår eftermiddag var det äntligen dags för lite äventyr! Efter skola, jogg och mandarin slängde vi oss in i bilen och åkte till fiskebyn Teluk Bahang för god lunch. När vi fyllt på alla energidepåer tog vi båten ut till Monkey Beach. Vi flög fram över vågorna och tjejerna skrattade med skräckblandad förtjusning.

Martin och jag satt där på den fina vita sanden, torkade efter badet och bara undrade varför det tagit oss ett helt år att komma hit. Över ett år! Hit är ju det första stället man ska åka när man flyttat till stökiga Penang. Vågskvalp, fint vatten och fin sand. Bara nåt motorbåtsbuller ibland. Ett sånt paradis behövs för att vila upp sig på när man sicksackat fram genom trafiken, myllrat på marknaden och trängts på foodcourts.

Vi fascinerades också över vilket drömjobb där fanns. Smälla upp några bord och stolar, en pressening över och sen klafsar man ut i djungeln, hämtar kokosnötter, choppar av toppen, trycker i ett sugrör och säljer till turisterna. Uppdruckna kokosnöten städar man undan genom att slänga in i en buske. När inga turister är törstiga ligger man i hängmattan. Martins nästa karriär?

Från Monkey Beach gick vi tillbaka till bilen i Teluk Bahang. Guideboken över Penangsvandringar säger att det är en entimmarstur. En kokosnötsförsäljarkille tittade på tjejerna och sa att det skulle ta oss två. Det tog tre. Över rötter, lianer, stenbumlingar, upp och ner på smala stigar gick vi. Två tredjedelar gick super. Vi hade så skoj. Stannade och badade, fikade och plockade snäckor på stranden. Den sista tredjedelen var trög. Fast vi gått just den biten förr. Vi var ohhh så trötta. Emelie kunde snylta till sig att sitta på Martins axlar men vi andra fick kämpa vidare där i våra flipflopps. Tänk att en 10 minuters motorbåtsresa kan vara så lång?

Det blev en välförtjänt glass när vi kom i mål vid sexhugget. Sen bytte Martin och jag till torra tröjor, Emelie till klänning och så åt vi STORA hamburgare på Hard Rock Café i Batu Ferringhi. Vi har sovit gott i natt.

Rosabandet på E&O

Idag var det rosa frukost på Eastern & Oriental hotell. Tvåhundra damer och en handfull män klädda i rosa träffades för en hotellfrukost de lux, modevisning, sånguppträdande, smikning, champagne, silent auctions, lotter och en herrans massa babblande. Allt för att dra in pengar till bröstcancerforskning nu när det är oktober och rosabandets månad. I år kom jag ihåg kameran.

Jobbdag

Jobbdag. Martins klocka ringer 6.03, min 6.11. Vi stiger upp. Martin går på toa, jag går till köket. Jag tömmer diskmaskinen, fyller på vattenflaskor, skivar frukt till fikalåda, packar och ställer barnens ryggor framför dörren. En snyggt klädd Martin kommer ut i köket, tar en näve nötter, dricker ett glas vatten och går sen in och väcker tjejerna. Eller försöker väcka dem. De ramlar ut en och en i köket och får frukost. Martin säger hejdå och får en puss vid hissen. Vi andra äter upp frukosten, klär på oss och borstar tänder. Är vi snabba hinner vi kolla lite Playhouse Disney. Är vi långsamma hinner bara Emelie kolla när Filippa och jag borstar tänder i hissen ner till bussen. Jag vinkar till bussen, åker upp igen och samlar ihop det sista. Emelie och jag åker till taska och sen kör jag ner till Bayan Lepas där fabriken ligger och stämplar in 8.57. Byter dojor, tar på koftan och går upp till min arbetsplats bredvid Lian Yee. Så sitter jag där och knappar på datorn, eller går runt och snackar med folk tills klockan är fyra. Då sätter jag mig i en kokhet bil, värmer upp mig och lyssnar på popradio. Där hemma är barnen redan hemma, fikar med Sumathi och har satt igång att leka. När jag kommer hem får jag två glada kramar. Vi gör läxa. Dvs Filippa gör läxa, jag hjälper till och Emelie lyssnar nyfiket och bara väntar på att läseboken ska bli ledig. Sen pausar vi och jag sätter på en film om tjejerna inte orkar leka och så blir det snart kvällsmat. Sen dusch eller långbad i badkaret. Eller som igår, dopp i poolen. När solen gått ner så blir det pyjamas på, tandborstning och godnatt. Då kommer Martin hem och hinner oftast få sig två godnattkramar innan han mikrar maten och pratar om dagen med sin fru. Sen umgås vi med datorn, tv:n eller gymmet och släcker ljuset vid 11.

När man pluggar gör man allt för att göra annat

När man pluggar gör man allt för att för att göra annat. På den gamla goda tiden när jag låg i Lund så städade jag. Städade aldrig annars, men när det drog i hop sig till tentatider då sken mitt krypin och luktade Ajax. Nu går det inte att städa. Hemmet skiner och luktar Ajax varje dag. Sumathi håller en helt annan standard än student-Nina eller vilken-som-helst-Nina. Så vad gör man då när det börjar dra ihop sig till inlämningsdags av oskriven inlämningsuppgift?

Man bloggar.

Renoveringshelvetet

Ok, de bygger ett nytt jätteköpcentrum en tomt i från vårt hus. Loke Mansion, en fin gammal kolonialvillan kommer ligga inklämd mellan vårt 28-våningshus, ett 38-våningshus och nu köpcentrumet som hittills nått till nionde våningen och buden på vart det ska sluta är lite olika. Än sticker armeringsjärnupp, så nio räcker inte. Bygget fortsätter och nu ser vi inte längre Penang Hill från poolen.

De låter så klart, från 8 på morgonen till långt efter solnedgången, alla dagar i veckan utom söndag. För det mesta. Stänger man bara fönster och balkongdörrar så stör de inte. Jag kan sitta vid mitt skrivbord med min dator, läsa, studera och förkovra mig per distans hela vägen till Lule och lära mig allt om genus, innovation och hållbar utveckling (är det hållbart att bygga ett nytt köcentrum 100 meter från ett annat längs en väg som alltid har trafikstockning?). Men, så har vi grannarna i huset!

De köper sig en ny fin lägenhet. Inredd och klar på när som köket och tvättmaskin. Allt är blankt och splirrans nytt. Det duger inte. De har värre renoveringsnoja än svenskar! Ut med allt nytt och in med nytt, som de själva valt. (är det hållbart att inreda osåld lägenhet där ändå allt slängs ut igen, oanvänt?). Så 500 kvm klinker och kakel ska bilas upp. Då kan man inte plugga hemma. Då står det 'jävla gubbe sluta bila' och 'jävla rika ytliga frujävel' på inlämningsuppgiften. För, ja det är en man som bilar och det är frun i huset som ska piffa supercondon. Jag tror inte jämlikhetsproffessorn uppskattar att läsa sådana stereotyper så man får dra från hemmet och plugga bland de rika frujävlarna på Starbucks. Dricka kaffe från andra sidan jorden i en engångsmugg. Det är väl bara innovation jag lyckas täcka med positiva poäng. Starbucks, vilken innovativ affärside!

Språkförbistringar

Söndag är sovmorgon och vi hade bestämt att ta frukost på ett indiskt hak nära marknaden och sen gå och handla frukt och grönt. Jag har nämligen ätit roti där förr med en av mammorna på PTC. Man får räkna henna som local. Kines, född på ön men uppvuxen i Singapore och Australien. Hon flyttade tillbaka till Penang för fem år sedan, så hon känner gubbarna på de indiska haket. Vi var där och åt sen frukost en dag efter ett möte och hon lärde oss hur man ska äta roti. Mycket curry och mycket gegga.

Nu var det familjens tur att prova haket. Roti har vi ätit massor av så vi vet vad vi vill ha. Gick sådär att beställa. Trots att vi sa exakt vad som stod på menytavlan, visade med fingrarna hur många vi ville ha men kommunikationen kändes dålig, noll. Av våra beställda två mangolassi, en äppeljos, en te, två roti canai (bröd), en roti telur (bröd med ägg) och en roti pisang (börd med banan) fick vi mangolassin, josen, en roti telur och en roti canai. Indiske killen som tog beställningen såg mest ut som han inte brydde sig och önskade att vi kunde tagit vår frukost hos grannrestaurangen, eller bara helst stannat hemma.

Men, ok lite gjorde han för att hjälpa till. Han hämtade mannen i kassan som i alla fall försökte kommunicera - på malay. Vilket lät: bla bla roti kosong, bla bla roti bla bla roti bla bla makanan. Vi lät: ????? Tills Martin kom på att kosong betyder ingenting. Sen lyckades vi få en roti canai (bröd med ingenting) till och därmed tvärstopp. Ät och var glad.

Jag och tjejerna hade fuskat med lite frukost hemma. Martin gick hungrig men, inte så fattig, från restaurangen och vi fick köpa med oss lite pannkakor hem från killen med lilla lastbilen som står utanför marknaden. Det blev en lång och utdragen frukost med andra ord och inte många var hungriga till lunch.

Fast, det blev pasta i alla fall för Filippa skulle ladda upp för två timmar balett. De ska tydligen lyftas till nästa nivå och förberedas för examination så då måste det tränas mera och de fick byta tid till söndag eftermiddag. Vi förvirrade västerlänningar fattade inte att uppdansing ligger i faggorna eller att det faktiskt var frivilligt med extra timmen. En malaysisk mamma ringde upp mig och var rejält irriterade på deras malay-fasoner att bara försöka kräma mer pengar från dem utan att informera mer än att barnen har bytt tid. Där fanns nämligen inget barn för henne att hämta efter de vanliga 45 minuterna. Jaha ja, vi får se om de tycker att det är skoj så får de köra på i två timmar och vågar de så får de väl dansa upp.

Vi andra kom på att två timmar dans var ju perfekt för två timmars fika för de övriga. När Emma och Filippa övande på att hoppa högre så hängde vi andra vid poolen tills rejält regnväder blåste upp oss till lägenheten. Martin flashade med sitt nya musiksystem tills det var skype-dags för både oss och familjen Barlov.

Mera mandarin

Nytt försök på mandarin. Nu blir det en timme varje lördag förmiddag för mig. Nere på dagiset mitt emot vårt hus. Kenan går där så hans ena fröken Mei Chen har bjudit in föräldrarna, läs mammorna, med vännor till att få lära sig lite nybörjarmandarin. Det ska jag ju redan kunna men gudarna ska veta att det inte är lätt att hitta en mandarinlärare på denna ö trots att de flesta är kinesättlingar. Sen har jag betydligt mindre fritid än innan med halvtidsjobb och distansplugg på en kurs på LTU. Så man får ta det som bjuds, och funkar praktiskt i mitt nya malayliv. Avgiften är frivillig i storlek och går till välgörenhet så även om jag inte lär mig nåt så går mina språkliga ambitioner till en god sak.

Lördag förmiddag funkar faktiskt rätt bra även om Emelie måste följa med och roa sig med paddan och rita. Filippa lär sig nämligen mandarin samtidigt på skolan och Martin passar på att få veckans jogg efter att ha skjutsat dit vår lilla ambitiösa lördagselev. Eftermiddagen blir dock fri för fritid.

Denna eftermiddagen ängnade vi till bad och fika i poolen, där Emelie som inte kan simma skulle visa mig att hon visst kunde och sjönk till botten på första simtaget. Hon kom dock snabbt upp alldeles själv och hämtade sig efter lite tårar kvickt från chocken så att vi andra kunde släppa ut våra asgarv och efter en lite stund skrattade hon även själv. Efter att ha svalkat oss i vattnet drog vi till golfbanan och svettades på driving rangen. Filippa bankade bollar så svetten droppade från pannan. Högröd i ansiktet, pausade bara för att dricka vatten. Jag nöjde mig med att slå i väg ett tiotal innan jag drog mig in i skuggan igen. Middagen tog vi inne på klubbens AC-svala thai-restaurang och tittade på när malaysiska ungdomar simtränade i 50-metersbassängen utanför.