Jultomten kom förbi 25:e våningen i natt. Tur att vi hade ställt uterumsdörren på glänt och tänt de blå ljusen i vår vita gran. Granen har hållit sig hyfsad sitt år i kartong i förrådet. Lite gulare barr och toppslingan lyser inte mer men, tillräckligt för att Santa skulle hitta hit med paketer från när och fjärran.
Tjejerna vaknade redan vid sju. Mormorn, morforan, pappan och mamman var sega från middag på SiGi's, några öl och lite rom från igår. Det blev lite sent. Så där som det ska bli på julafton och min knopp och kropp känns trötta som en juldag idag. Men, Emelie och Filippa hade tålamod och kom själv med förslaget att kolla film först. Vid nio öppnadee vi paketen och tog sen frukost. Sen tog jag en morgonlur.
Åt den godaste köttbiten jag ätit i Asien igår. En tornedo. Varm vind svepte där vi satt vid strandkanten och bandet spelade ballad covers. Man kan ha en sämre låtsas julafton även om ursprungsplanen med öns lyxigaste skaldjursbuffe på Rasa Saya inte blev av och att det var bilkö hela vägen till Batu Ferringhi.
lördag 17 december 2011
Myvin är krockad!
I torsdags hände det ofrånkomliga. Det tog ändå 1,5 år, men att en bilolycka skulle ske är inget som förvånar oss. Trafiken myllrar, de flesta kör rätt kasst och trafikreglerna är mest oskrivna och lite ombytliga. Att köra bil på Penang är som ett Expressrace på Baggensfjärden, i kvadrat.
Det var Martin som blev påkörd av en moppedist på Burma road. Jag behöver inte berätta att moppedisterna är värst. De kör som de vore odödliga. Mot rött, mot enkelriktad, på fel sida, byter fil som om de vore ensamma på vägen och kör så fort cykeln bara klarar. I bara shorts och t-shirt, men med en hjälm på huvudet i alla fall. Just motorcykelolycka har varit skräcken (och är). En ung tjej dammade rakt i Myvins för när Martin kröp fram längs kvällstrafiken. Som tur var hade han knappt styrfart, men moppen föll ändå och tjejen skadade sig. Bröt benet och skrapade armen. (och, vore ni malaysier så skulle ni nu fråga vilken ras tjejen hade. Är du själv inte den rasen så hummar du och säger, 'ja indier följer ju inte trafikregler'. Är du samma ras så hummar du bara)
Jamen, jösses! Vad gör man nu? Hur gör man med olycka här i Malaysia? Det vet vi nu. Ring en lokal kompis, och gärna några till som kan komma fort för man vill inte stå själv där på gatan. Ta med dem till polissattionen och skriv en rapport. Kostar bara RM 300. Ta rapporten och åk till verkstan. Tro inte att allt detta går snabbt och framförallt inte att det kan göras samma dag. Fyra timmar på polissattioner och samma papper som fylls i flera gånger. Många vill göra upp i godo för att slippa allt strul. Men, hur vet vi, vitingarna att de ändå inte polisanmäler och så blev det helt plötsligt ditt fel och världens soppa?
En moppedist är antagligen inte försäkrad och kan inte betala för dina skador. Däremot ska ditt försäkringsbolag betala för deras sjukhuskostnader. Så bonusen ryker. Skulle trafikoffret dö, så får du sitta en natt i finkan även om det inte vr ditt fel.För ditt eget bästa sa polisen.
Så, Martin använde hela torsdagkväll på polisrapport. Jag la nån timme på att komma ned med papper, pass och pengar. Armin och Adzli fick skippa teambuilding, bowling och god middag på E&O och assistera. Lördagförmiddag gick till att få bilen på verkstan och förhoppningsvis är allt historia på tisdag. Eller inte....
Tur att mamma och pappa är här så vi inte behöver valla runt tjejerna på denna upplevelsen. De hänger med mormor och morfar i lekrummet
och vid poolen och märker inte änns att vi är borta.
Det var Martin som blev påkörd av en moppedist på Burma road. Jag behöver inte berätta att moppedisterna är värst. De kör som de vore odödliga. Mot rött, mot enkelriktad, på fel sida, byter fil som om de vore ensamma på vägen och kör så fort cykeln bara klarar. I bara shorts och t-shirt, men med en hjälm på huvudet i alla fall. Just motorcykelolycka har varit skräcken (och är). En ung tjej dammade rakt i Myvins för när Martin kröp fram längs kvällstrafiken. Som tur var hade han knappt styrfart, men moppen föll ändå och tjejen skadade sig. Bröt benet och skrapade armen. (och, vore ni malaysier så skulle ni nu fråga vilken ras tjejen hade. Är du själv inte den rasen så hummar du och säger, 'ja indier följer ju inte trafikregler'. Är du samma ras så hummar du bara)
Jamen, jösses! Vad gör man nu? Hur gör man med olycka här i Malaysia? Det vet vi nu. Ring en lokal kompis, och gärna några till som kan komma fort för man vill inte stå själv där på gatan. Ta med dem till polissattionen och skriv en rapport. Kostar bara RM 300. Ta rapporten och åk till verkstan. Tro inte att allt detta går snabbt och framförallt inte att det kan göras samma dag. Fyra timmar på polissattioner och samma papper som fylls i flera gånger. Många vill göra upp i godo för att slippa allt strul. Men, hur vet vi, vitingarna att de ändå inte polisanmäler och så blev det helt plötsligt ditt fel och världens soppa?
En moppedist är antagligen inte försäkrad och kan inte betala för dina skador. Däremot ska ditt försäkringsbolag betala för deras sjukhuskostnader. Så bonusen ryker. Skulle trafikoffret dö, så får du sitta en natt i finkan även om det inte vr ditt fel.För ditt eget bästa sa polisen.
Så, Martin använde hela torsdagkväll på polisrapport. Jag la nån timme på att komma ned med papper, pass och pengar. Armin och Adzli fick skippa teambuilding, bowling och god middag på E&O och assistera. Lördagförmiddag gick till att få bilen på verkstan och förhoppningsvis är allt historia på tisdag. Eller inte....
Tur att mamma och pappa är här så vi inte behöver valla runt tjejerna på denna upplevelsen. De hänger med mormor och morfar i lekrummet
och vid poolen och märker inte änns att vi är borta.
onsdag 14 december 2011
Tomten
Tomten kom till St Christopher's igår! Jag var där med, iklädd en tomtens medhjälpare-dräkt (eller elf, som anglosaxerna kallar dem) och hjälpte till som PTC-morsa jag är, att lotsa skolans alla barn till att träffa Mr Santa Himself. Nu hade vi i för sig två för att få lite mer fart på presentutdelningen. Den andra tomten var en pappa inhyrd för dagen av den riktiga tomten. Så den riktiga tomten var där. Vit, rödmosig och tjock som han ska vara. Inte smal, brun och med smala ögon. Det är Fake-Santa. I alla fall när man pratar med barnen.
Om inte annat så talade den kompakta tystnaden och stillheten om att barnen var övertygade om att det var den riktiga tomten när de steg in i samlingssalen för att träffa honom. Varje klass var som små ljus. Ja, inte sexorna förstås men de hade ändå skoj och tyckte det var lagom pinsamt att sitta i tomtens knä. En liten andreklassare vågade sig på att fråga om han var rikgtig, men för säkerhets skull önskade han sig också lego starwars. En annan önskade sig en bebis så hans mamma höll på att tappa kameran. Vad Filippa önskade sig förblir en hemlighet för hon viskade i örat. Tomten kunde tyvärr inte komma ihåg vad hon sagt efter det hennes klass gått, så risken är stor att tomten har en mindre anhängare efter jul. Men, han är ursäktad. Träffar man 300 barn på två timmar i klädd en varm tomtedräkt i tropikerna så ska man nog bara vara glad om man kommer ihåg sitt eget namn.
Det var inte bara barnen som roade sig, föräldrarna var där också. Sjöng med barnen framför skolan, ropade på tomten och tog emot honom med jubel när han kom med poliseskort i skolbussflottans minsta buss för dagen piffad i glitter och kransar. När barnen gick tillbaka till sina klassrum för att lära sig det sista för terminen så hade PTC rekordstor coffeemorning för alla föräldrar så de kunde stanna kvar och smita in och ta bilder pä tomten och sina telningar när deras barn hade audiens. Sällan har så många vuxna druckit nescafe på låga bänkar i kantinen. 400 tippade vi på.
Om inte annat så talade den kompakta tystnaden och stillheten om att barnen var övertygade om att det var den riktiga tomten när de steg in i samlingssalen för att träffa honom. Varje klass var som små ljus. Ja, inte sexorna förstås men de hade ändå skoj och tyckte det var lagom pinsamt att sitta i tomtens knä. En liten andreklassare vågade sig på att fråga om han var rikgtig, men för säkerhets skull önskade han sig också lego starwars. En annan önskade sig en bebis så hans mamma höll på att tappa kameran. Vad Filippa önskade sig förblir en hemlighet för hon viskade i örat. Tomten kunde tyvärr inte komma ihåg vad hon sagt efter det hennes klass gått, så risken är stor att tomten har en mindre anhängare efter jul. Men, han är ursäktad. Träffar man 300 barn på två timmar i klädd en varm tomtedräkt i tropikerna så ska man nog bara vara glad om man kommer ihåg sitt eget namn.
Det var inte bara barnen som roade sig, föräldrarna var där också. Sjöng med barnen framför skolan, ropade på tomten och tog emot honom med jubel när han kom med poliseskort i skolbussflottans minsta buss för dagen piffad i glitter och kransar. När barnen gick tillbaka till sina klassrum för att lära sig det sista för terminen så hade PTC rekordstor coffeemorning för alla föräldrar så de kunde stanna kvar och smita in och ta bilder pä tomten och sina telningar när deras barn hade audiens. Sällan har så många vuxna druckit nescafe på låga bänkar i kantinen. 400 tippade vi på.
måndag 12 december 2011
Bilfri söndag i Georgetown
Penang har infört bilfri söndag på tre gator nere i Georgetown. Första söndagen firades med en cykeltävling med start klockan sju på morgonen. Martin var givetvis där. Sovmorgon är för mesar. Janne och Tobbe på besök från Sverige och Daniel på 26:an var också med. Eftersom det var bilfri dag inne i centrum cyklade de 5 km söderut på coastal highway, motorvägen och sen 5 tillbaka. Bland bilar. Det är ju Malaysia...Vilket fall som, de hade trevligt och Martin fick äntligen användning av sin cykel som han tagit med hela vägen från Sverige.
Eftermiddagen pustade gubbarna vid poolen, firade 3:e advent med pepparkakor, Tigeröl och lite whiskey som Janne smugglat med från de gamla whiskeyländerna.
Eftermiddagen pustade gubbarna vid poolen, firade 3:e advent med pepparkakor, Tigeröl och lite whiskey som Janne smugglat med från de gamla whiskeyländerna.
lördag 10 december 2011
Science Fair på PISA
Vi åkte till vetenskapsmässan på PISA (Penang International Sports Area). Den imponerade milt sagt inte. Annonserna sa att där skulle vara massa roligheter för barn i alla åldrar. Legorobotar, planeter och hela biddevippen. Föräldrarna var supertaggade: -'Åh, robotar!'
Det var mest trångt och massa stånd med postrar i en arena storlek handbollsplan som sett sina bästa dagar. Robotarna lyckades vi faktiskt hitta till slut. Tre stackare i ena hörnet. Ballonger fanns där massor. Planeterna såg jag bara som vykort att köpa. Annars var mässan gratis. Så där var mycket folk att titta på - och många som kunde titta på oss.
Min vetenskapsdos fick jag sent ikväll istället. Månförmörkelse. Satt på balkongen mot havet, i varm bris och såg månen leka kurragömma.
Det var mest trångt och massa stånd med postrar i en arena storlek handbollsplan som sett sina bästa dagar. Robotarna lyckades vi faktiskt hitta till slut. Tre stackare i ena hörnet. Ballonger fanns där massor. Planeterna såg jag bara som vykort att köpa. Annars var mässan gratis. Så där var mycket folk att titta på - och många som kunde titta på oss.
Min vetenskapsdos fick jag sent ikväll istället. Månförmörkelse. Satt på balkongen mot havet, i varm bris och såg månen leka kurragömma.
fredag 9 december 2011
Tidningsbudet
I mars började vi prenumerera på Star, en av Malaysias dagstidningar. Tidningen kommer varje morgon vid åttatiden. Vi fick nåt startpaket med massa kuponger och rabatter men, jag fattade inte så mycket vad jag skulle gör med dem. Välkomstbrevet stod i för sig på engelska men ingen förklaring till kuponghäftet. De ska nog vara till nåt tänkte jag och la ned dem i en låda. Det ger sig, det brukar det göra. Och, nu har det.
Vakterna ringde på vår porttelefon innan lunch. Dålig kommunikation som vanligt så Martin gick ned. Där stod tidningsbudet och undrade varför han inte fått betalt sen mars. Martin var som ett frågetecken, han visste ju inget om kuponger. Så han åkte upp igen med en lapp med killens nummer. Som tur var är tidningsbudet indier så vi kunde lätt reda ut fadäsen på engelska. Nu hoppas jag bara han får kuvertet med alla kuponger av vaktgubbarna när han kommer i morgon. Han har väntat i 10 månader.
Vakterna ringde på vår porttelefon innan lunch. Dålig kommunikation som vanligt så Martin gick ned. Där stod tidningsbudet och undrade varför han inte fått betalt sen mars. Martin var som ett frågetecken, han visste ju inget om kuponger. Så han åkte upp igen med en lapp med killens nummer. Som tur var är tidningsbudet indier så vi kunde lätt reda ut fadäsen på engelska. Nu hoppas jag bara han får kuvertet med alla kuponger av vaktgubbarna när han kommer i morgon. Han har väntat i 10 månader.
Hur många gånger kan man bli uppsagd?
Antar att de svenska tidningarna har fullt upp med SAAB-krisen så att St Jude nu även lägger ner hela sin F&U har nog gått de flesta förbi. Beskedet kom i onsdagskväll. Den kvällen svensktjejerna äntligen fått till en gåutkväll coh så fick i stället herrna gå ut och äta middag och sitta och fisprata tills nyheten var släppt i Veddesta. Lite mer än sex månader från förra beskedet. Så Martin har blivit uppsagd för andra gången. Första gången var han bara varslad men meddelad att han blir uppsagd när vi kommer hem, men nu är han petad. Datum ska sättas. Till skillnad mot SAAB går St Jude med vinst, men det verkar faktiskt som man får behålla jobbet lättare på SAAB. Ok, St Jude är inte svenskt, men uppfinningen är och det kan ingen ta ifrån oss. Synd bara att media knappt uppmärksammar att 600 jobb försvinner från Stockholm. Dubbeltrist.
Vi får göra som Wei-Bee, min chef här, säger: hålla oss till svenska företag hädanefter. Hemlandet är alltid hemlandet.
Vi får göra som Wei-Bee, min chef här, säger: hålla oss till svenska företag hädanefter. Hemlandet är alltid hemlandet.
Man tager vad man haver
Pepparkaksdegen är precis inställd i kylen. Vi har börjat jobba upp julstämningen här på LOOC. Ikväll kommer vår vita julgran med blå ljus fram ur förrådet och så ska vi hänga upp små silverstjärnor på gardinomfångskrokarna. I morgon ska vi se om vår deg går att baka ut till kakor. Tjejerna har kollat att kakformarna och kavel finns att hitta i lådorna så det kommer inte vara problemet. Utan själva degen kan bli det. Det blev lite tager vad man haver över det hela. Honung i stället för sirap, självmalda nejlikor och kardemumma i stället för bara hälla upp i från en burk. Riven färsk ingefära i stället för pulver. Halva tiden la jag nog på att få ur kardemummafröna ur skalen. Tjejerna försökte hjälpa med det var för knöligt. Morteln som står i ett förråd i Sverige hade varit väldigt, väldigt bra att ha med. Bannade flyttgubbarna lite i tanken för missen. Fast största missen var ändå att jag råkat köpa fullkornsvetemjöl. Får se om kakorna håller ihop. Degen fick toppbetyg av de sötsugna småbagarna.
torsdag 8 december 2011
Klassens koreanska casanova
Klassens koreanska casanova var hemma och lekte med Filippa idag. För andra gången. På hennes begäran. Jag har ju hört en hel del om lille TaeWan på coffemornings. Jodå, tjejerna gillar honom. Hälften är så kära som man bara kan bli när man är 5. Och han gillar dem. Gärna en lite puss och hålla om när han viskar. Men, det kan han lugnt glömma med Filippa. 'Stop TaeWan, you are suppose to whisper to me, not hug me!'. Ja, ja inte lätt med en ispricessa som inte fattar. Jag fattade i för sig inte mycket heller om skvallret på coffee mornings, men så mycket fattar jag att vi klampar lite i klaveret här och ger morsorna lite mer att snacka om.
Skit idet. De har roligt och det roligaste är att det bara poppade ur Filippa en kväll för nån månad sen att hon ville ha playdate. Trevlig, tyckte jag. Det vore faktiskt lite bra med kill-påverkan när man bara har en lillsyrra, allt är rosa, princessor och bling-bling. Men, jag måste bara fixa hans mammas nummer. Då levererade Filippa snabbt en lösning. Det har hon då rakt aldrig gjort när det gällt leka med tjejkompisar. Jo, serru, du skriver en lapp med ditt nummer så ger jag den till TaeWan som ger den till sin mamma. Superenkelt.
Men, det var inte mamma som textade mig. Det var hans pappa, Mr Kwoen. Så han och jag texta ihop en träff där det hela slutade med ett meddelande dagen efter leken med att TaeWan var lyckligast på jorden och måtte de alltid vara vänner. Hrm, ska Martin skaffa en bössa?
Om inte så kan ni läsa om vad han pysslar med här.
Skit idet. De har roligt och det roligaste är att det bara poppade ur Filippa en kväll för nån månad sen att hon ville ha playdate. Trevlig, tyckte jag. Det vore faktiskt lite bra med kill-påverkan när man bara har en lillsyrra, allt är rosa, princessor och bling-bling. Men, jag måste bara fixa hans mammas nummer. Då levererade Filippa snabbt en lösning. Det har hon då rakt aldrig gjort när det gällt leka med tjejkompisar. Jo, serru, du skriver en lapp med ditt nummer så ger jag den till TaeWan som ger den till sin mamma. Superenkelt.
Men, det var inte mamma som textade mig. Det var hans pappa, Mr Kwoen. Så han och jag texta ihop en träff där det hela slutade med ett meddelande dagen efter leken med att TaeWan var lyckligast på jorden och måtte de alltid vara vänner. Hrm, ska Martin skaffa en bössa?
Om inte så kan ni läsa om vad han pysslar med här.
tisdag 6 december 2011
Busted
Jag är så påkommen. Jag var på väg ut i köket efter att ha klätt mig och då sa Emelie:
- Jag är törstig
- Ska jag ta ner ett glas till dig, eller tar du en plastmugg från vattentornet?
- Jag har redan druckit.
- Nämen, bra. Sätt muggen ovanför diskmaskinen.
- Jag hade ingen mugg.
- Va? Säger jag och kommer äntligen fram till köksbordet
- Jag drack ur paketet.
- Va? Nämen! Det får man inte! Man ska dricka ur glas!
- Det gör inte du.
- Va?
- Jag har sett att du ibland dricker jos ur paketet.
- Men, det är bara när jag tar det sista, säger jag lite käckt för att maskera lilla skammen.
- Så kan du inte göra, då gör barn likadant! avslutar fröken E samtalet med och går på toa.
1-0 till Emelie
- Jag är törstig
- Ska jag ta ner ett glas till dig, eller tar du en plastmugg från vattentornet?
- Jag har redan druckit.
- Nämen, bra. Sätt muggen ovanför diskmaskinen.
- Jag hade ingen mugg.
- Va? Säger jag och kommer äntligen fram till köksbordet
- Jag drack ur paketet.
- Va? Nämen! Det får man inte! Man ska dricka ur glas!
- Det gör inte du.
- Va?
- Jag har sett att du ibland dricker jos ur paketet.
- Men, det är bara när jag tar det sista, säger jag lite käckt för att maskera lilla skammen.
- Så kan du inte göra, då gör barn likadant! avslutar fröken E samtalet med och går på toa.
1-0 till Emelie
Rapport från min bisyssla
I dag har jag torrkört min presentation om Sverige och svensk kultur. Min enda åhörare var hänförd redan vid tredje slajden. Gamla stan lite från ovan en tidig vinterkväll. Lite snö på taken och en blank Riddarfjärd framför Stadshuset. Oh, yes so beautiful. Jag fick hemlängtan redan när jag klippte in den i presentationen. Och alla andra bilder. Men, jösses inte kan man sitta och torka små tårar på jobbet så de sparade jag till balladerna när jag körde hem.
Man blir bra mycket mer sentimental så där när man bor 13 000 km hemifrån, eller sju och en halvdags körning som jag fick fram på google vägbeskrivning. Den roliga slajden fattade inte min åhörare, så den får jag ta bort. Men, däremot kan jag lugnt göra en hel slajd till om vad de nyfikna och framfusiga malaysierna inte få fråga de reserverade svenskarna. Det subtila tipset håll er till vädret var för diplomatiskt. Så, på riktiga körningen så blir det att inte fråga efter ålder, hur mycket pengar man tjänar, kommentera vikt, snacka politik och fördjupa sig i religion. ( men skulle de fråga hur långt det är till Sverige så har ni svaret)
Man blir bra mycket mer sentimental så där när man bor 13 000 km hemifrån, eller sju och en halvdags körning som jag fick fram på google vägbeskrivning. Den roliga slajden fattade inte min åhörare, så den får jag ta bort. Men, däremot kan jag lugnt göra en hel slajd till om vad de nyfikna och framfusiga malaysierna inte få fråga de reserverade svenskarna. Det subtila tipset håll er till vädret var för diplomatiskt. Så, på riktiga körningen så blir det att inte fråga efter ålder, hur mycket pengar man tjänar, kommentera vikt, snacka politik och fördjupa sig i religion. ( men skulle de fråga hur långt det är till Sverige så har ni svaret)
söndag 4 december 2011
Filippa 6 år
Här har det firats så det står härliga till! Igår var det Filippas födelsedag och hon väcktes av skönsång och frukost på sängen. I år med knäckebröd och Kalles kaviar. Förra årets fadäs med nybakad sockerkaka gör vi inte om. Då grät hon och ville ha knäcke. I år var det succe. Käckenmacka på hjärtformad barbie-tallrik, äppeljos och lite ljus. Jo, pappa Martin vet vad hans 6-åring gillar. Lite paket fick hon också såklart, men det blev inte mycket lek innan det var dags att åka till skolan. Lite bild och mandarin är aldrig fel. Emelie och Martin åkte sen till Tesco och storhandlade för dagens, anstormning: kalaset.
Jag simmade i poolen och gick på min mandarin. Sa inte ett ord på mandarin, men vi fick skriva tecken med pensel och bläck på tidningspapper. Pirfa, nu vet jag vad jag kan göra med jättehögen gamla tidningar i maidens rum.
Efter lunch hann vi prova presenterna. Jag la pussel, Martin och Filippa spelade alfapet och Emelie varvade alla aktviteter med en sväng med ny Barbie. När alla hade laddat batterierna så packade vi oss ut i bilen och drog på öppet hus på Turf Club, galoppbanan. Favorit i repris från förra året. För säkerthets skull gjorde vi exakt samma saker: köade i evighet för att få blommor målade på armen, fikade glass, red pony och tittade sen på hopptävling. Rätt duktiga amatörer som red omkring i kavaj i värmen. Faktiskt ännu roligare än att titta på Malin Bayard på Globen. Amatörerna river oftare och en och annan häst vägrar. Sånt håller spänningen på topp.
Födelsedagsmiddagen var given, McDonalds så klart. Så vi drog till Gurney Plazas gyllene mås så vi kunde passa på att hämta mina nya blå glasögon och köpa snitsiga godispåsat för det hade de inga av på Tesco. Sånt finns bara på Toy's R Us. Från den ena amerikanska draken till den andra...
Födelsedagsdagen avslutades med Skype med både morföräldrar och farföräldrar. Mera skönsång och ett lysande tillfälle att visa upp presenterna.
Idag blev det en herrans massa mer presenter. Puh, min återvinningspåse svämmar över. Jag hoppas innerligt att Sumathi verkligen tar det till välgörenhet och att de verkligen återvinner eländet. Så mycket förpackningsmaterial, så mycket nya prylar. Filippa var överlycklig. Helt lyckligt uppspelt av all uppmärksamhet och åste för första gången i sitt liv ut ljusen.
Hela klassen var bjuden, mer än hälften kom och lite andra kompisar. Så en 17 barn med en släng föräldrar gjorde ett ganska bra drag här på LOOC. Två intensiva timmar. Tårtfika som picknick på golvet. Lite fri lek och sen fixade pappa Martin med lysande assistans av Armin lekar. De hoppade hoppboll runt en sittpuff. Tävlade två och två. Publiken jublade varje gång nån studsade av, eller kom i mål. Mini-bowling höll koncentrationen uppe. Aj, aj, inte lätt med klot som hade fel tyngdpunkt och rullade snett. Svansen på grisen var halvpoppis men de som gjorde det tog det på största allvar coh prickade rumpan bra. Nästa år får grisen en mindre rumpa på svartatavlan-väggen. Nästa lek var sport igen och då var fler tillbaka på lekbanan. Basket var skoj och höll på tills nästan alla hade gått. De som inte sportade lekte intensivt i lekrummet.
Redan kvart i fem var många barn slut. Eller var det deras föräldrar? Tja, ljudnivån blir rejält hög här hos oss. 500 kvm öppen planlösning är ingen hit i sådana här sammanhang. De barn som var här själva hade inga problem att stanna till fem. Och en liten ensam gosse, Leok stannade till sex. Han tog det lugnt han - och hans föräldrar med, tydligen. Snackade på och hjälpte till att packa ur alla presenter ur de hemska plastförpackningarna. Han såg också till att få leka med lite lera och få i sig lite mer fika.
Nu har jag äntligen tagit min efterlängtade dusch. Helt genomsvett sen 5 minuter in på kalaset, även om vi brassade på med AC. Emelie däckade fort, men födelsedagsbarnet är fortfarande vaken. Lite svårt att somna när man har ett lekrum proppfullt med nya leksaker och ponyn från bästisen med sig i sängen. Ja, ja, det får bli lite trögt i morgon och tidig sänggång så ska hon nog komma igenom veckan lika glad som alltid. Vår 6-åring.
Jag simmade i poolen och gick på min mandarin. Sa inte ett ord på mandarin, men vi fick skriva tecken med pensel och bläck på tidningspapper. Pirfa, nu vet jag vad jag kan göra med jättehögen gamla tidningar i maidens rum.
Efter lunch hann vi prova presenterna. Jag la pussel, Martin och Filippa spelade alfapet och Emelie varvade alla aktviteter med en sväng med ny Barbie. När alla hade laddat batterierna så packade vi oss ut i bilen och drog på öppet hus på Turf Club, galoppbanan. Favorit i repris från förra året. För säkerthets skull gjorde vi exakt samma saker: köade i evighet för att få blommor målade på armen, fikade glass, red pony och tittade sen på hopptävling. Rätt duktiga amatörer som red omkring i kavaj i värmen. Faktiskt ännu roligare än att titta på Malin Bayard på Globen. Amatörerna river oftare och en och annan häst vägrar. Sånt håller spänningen på topp.
Födelsedagsmiddagen var given, McDonalds så klart. Så vi drog till Gurney Plazas gyllene mås så vi kunde passa på att hämta mina nya blå glasögon och köpa snitsiga godispåsat för det hade de inga av på Tesco. Sånt finns bara på Toy's R Us. Från den ena amerikanska draken till den andra...
Födelsedagsdagen avslutades med Skype med både morföräldrar och farföräldrar. Mera skönsång och ett lysande tillfälle att visa upp presenterna.
Idag blev det en herrans massa mer presenter. Puh, min återvinningspåse svämmar över. Jag hoppas innerligt att Sumathi verkligen tar det till välgörenhet och att de verkligen återvinner eländet. Så mycket förpackningsmaterial, så mycket nya prylar. Filippa var överlycklig. Helt lyckligt uppspelt av all uppmärksamhet och åste för första gången i sitt liv ut ljusen.
Hela klassen var bjuden, mer än hälften kom och lite andra kompisar. Så en 17 barn med en släng föräldrar gjorde ett ganska bra drag här på LOOC. Två intensiva timmar. Tårtfika som picknick på golvet. Lite fri lek och sen fixade pappa Martin med lysande assistans av Armin lekar. De hoppade hoppboll runt en sittpuff. Tävlade två och två. Publiken jublade varje gång nån studsade av, eller kom i mål. Mini-bowling höll koncentrationen uppe. Aj, aj, inte lätt med klot som hade fel tyngdpunkt och rullade snett. Svansen på grisen var halvpoppis men de som gjorde det tog det på största allvar coh prickade rumpan bra. Nästa år får grisen en mindre rumpa på svartatavlan-väggen. Nästa lek var sport igen och då var fler tillbaka på lekbanan. Basket var skoj och höll på tills nästan alla hade gått. De som inte sportade lekte intensivt i lekrummet.
Redan kvart i fem var många barn slut. Eller var det deras föräldrar? Tja, ljudnivån blir rejält hög här hos oss. 500 kvm öppen planlösning är ingen hit i sådana här sammanhang. De barn som var här själva hade inga problem att stanna till fem. Och en liten ensam gosse, Leok stannade till sex. Han tog det lugnt han - och hans föräldrar med, tydligen. Snackade på och hjälpte till att packa ur alla presenter ur de hemska plastförpackningarna. Han såg också till att få leka med lite lera och få i sig lite mer fika.
Nu har jag äntligen tagit min efterlängtade dusch. Helt genomsvett sen 5 minuter in på kalaset, även om vi brassade på med AC. Emelie däckade fort, men födelsedagsbarnet är fortfarande vaken. Lite svårt att somna när man har ett lekrum proppfullt med nya leksaker och ponyn från bästisen med sig i sängen. Ja, ja, det får bli lite trögt i morgon och tidig sänggång så ska hon nog komma igenom veckan lika glad som alltid. Vår 6-åring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)