Madam Ooi

Vi var och införskaffade några uppsättningar skoluniformer till Filippa hos Madam Ooi för ett par dagar sen. Tänk vad smidigt att bara kränga på en byxkjol och en blus, varje skoldag. Samma sak. Hur lätt som helst. Mamman ser fram emot att slippa tjata om mängden kläder som ska på. Filippa ser fram emot sin första skoldag.

Framme!

Igår eftermiddag landade vi på Penang. Solen sken och det var en skön värme i luften. Vi var oväntat pigga efter dryga 20 timmars resa. Det var attans bekvämt att flyga business klass. Allt för bekvämt! Enda felet är att det kommer bli omöjligt att knö in sig i ett charterplan igen.

Vi fastnade så klart i trafik men tjejerna led inte av det. De räknade moppar och palmer och spanade på omgivningarna. Bara att få åka lösa i baksätet var en succé. Hotellet föll dem också i smaken och de lekte på som vanligt.

Vi började vår första dag med hotellfrukost ute och sen samlade vi ihop oss och tog taxi till Emelies nya dagis. Jag och Emelie gick in på en dryg timmes visit och Martin och Filippa traskade bort till Filippas skola och kollade lite. De fick sen vänta och vänta för Emelie ville inte gå hem. Hon var blyg men mycket nyfiken och ser fram emot att börja första september.

Alla barnen var nyfikna på oss och gav henne blomarmband och pratade på. Jag trodde att jag var rätt bra på kines-engleska men inte när 3-5 åringar prata. Lyckades i alla fall fatta att en kille vaket konstaterade att Emelie hade gult hår och alla andra barn svart. När jag frågade vilken färg jag hade svarade han grått. Hrm, han står inte högt i kurs...

Vi tog lunch nere i källaren på Gurney Plaza och sen fångade vi in en taxi igen och skulle fixa skoluniform till Filippa. I en skräddarbutik trodde vi, men det visade sig vara hemma hos nån på nån bakgata och där var helt mörk. Och ingen svarade i telefon så vi får jaga vidare.

Eftermiddagen gick åt lite softande på hotellet. Fylla i papper till Filippas skola och ringa lite praktikaliteter. Jag simmade några 20 längder i hotellpoolen och de andra skypade med farmor & farfar.

Kvällsmat tog vi på Coffee Island med Martins jobbarpolare Nalin. Emelie drabbades av akut jetlag på vägen dit och somnade i min famn så jag fick till ett bra styrkepass för armarna. Tur att det inte var så varmt så jag slapp bli genomsvettig.
Alla åt sådär eftersom hungern inte ville infinna sig men vi roade oss med att kolla när de matade de stora akvariefiskarna med mindre fiskar och med lite ofrivilligt fyrverkeri när elledningarna smällde i ett ljusslingedekorerat träd.

Hem till hotellet gick alla igen och var alltför pigga vid läggdags. Till slut somnade föräldrarna men inte barnen och sen vaknade föräldrarna och sitter nu jetlag-pigga i tv-soffan och tittar på malaysiska såpor. En har simultanförmåga och bloggar samtidigt. Den andra har fjärrkontollen och härmar uttal.

Imorn blir det tidig dag och lägenhetsjakt.

Sista

Mycket sista nu.
Sista omgången sprutor: pust, gick faktiskt hyfsat. Tårar, men inte hos mamman. Tack farmor och farfar för att ni följde med!
Sista joggingturen runt Karlberg: kommer sakna min fina lilla runda som man alltid hinner att springa. hur sent klockan än är och hur mycket annat som egentligen borde göras.
Sista måndagen på jobbet: jösses, det var svårt att vara seriös. hur mycket stordåd kan man uträtta på 3 dagar? men, ändå lite svårt att släppa taget. Har lovat mig själv att vara knäpptyst de sista 2. Bara svara på tilltal. He, he lycka till Nina!
Sista latten och mjölken inhandlad på 7-11 på hörnet: kommer de gå i konken nu när vi flyttar och inte storhandlar hos dem längre?

Sista promenaden genom staden. Sista leken i Vasaparken. Sista kompisträffen. Sista badet på balkongen. Sista middagen i köket. Sista natten i lägenheten. Sista, sista, sista...och snart första, första, första

På söndag flyger vi för första gången allihop till Penang och köper vår första latte på 7-11 där. Hur annorlunda kommer egentligen livet att bli?

Riktig feber

Resfeberns skakningar visade sig bli riktig feber och riktig influensa. Mitt i augusti! Precis efter semestern! Var hittade Martin de virre-virusarna?

Ja, ja, vilket fall som, det var i sista minuten att hinna bli sjuk. Funkar mot tidplanen. En vecka senare hade varit kaos (tänk flyttgubbar, svärföräldrar, springande barn och sjuk man...) Nu kan han feberfrossa i lugn och ro framför dåliga filmer hemma på soffan. Och eftersom vi är barnlösa denna veckan så blir han även ljuvt ompysslad av sin fru. Egentligen har han det rätt bra i sitt dunkande huvud och värkande kropp.

Vi jagar tid för hälsoundersökning till barnen i semestersverige. BVC går inte, vi har ju flyttat till Öland. Fast vi skulle kunna få betala och komma dit men den enda läkaren som jobbar måste ta akutfallen så de har ingen tid. Då är det bra med privata alternativ. De har tid, och fråga inte vad som ska undersökas utan bara japp, tid finns på onsdag (hö, när ingen av oss kan men får se till att kunna) bara att komma hit så gör vi det för många fina guldpengar.

17 november

17 november fyller Martin 40 år och det är helgdag i Malaysia. Faktisk tre stycken på raken så vi kan åka bort och då börjar genast lyxpproblemet vart? Tioman island? Eller är där monsun? Borneo? Kanske lite långt? Langkawi? Men, det är ju allt för nära.

Hmm, hmm, hmm här har vi lite att fundera på. Så vi återkommer med var 40 års partajet blir. Det blir på en strand hyfsat nära oss i alla fall.

Resfeber

17 dagar kvar till avfärd och resfebern har satt in. Vi vuxna är sura och stressade och inte alls roliga att tas med. Martin sover kasst, skakar och fryser som feber på riktigt. Jag sticker huvudet i sanden och funderar på allt annat, typ vad gör vi om tio år, lagar trasig strykbräda som ändå inte ska med och annat icke konstruktivt.

Massor av stort och smått att fixa och man vill bara att det ska ha gått 18 dagar så vi är på plats och det inte finns mer att göra. Fast det kommer det ju att göra för där blir det tvärtom som ska till: packa upp i stället för att packa ner, fixa i stället för att avveckla boende, beställa abonnemang istället för att säga upp....Så jag längtar till om 48 dagar istället!

För då ska vi skratta och ha roligt.
Här och nu får vi helt enkelt skärpa till oss och tvångskratta åt eländet. Ha, ha, ho, ho, hi hi!