Cirkus Shollini

Cirkus är i stan. Vi var där igår och det var succe. Satt längst fram och såg det ena numret efter det andra. Clown, småhästar, akrobater som hängde i ringar, gardiner och studsade matta och så då elefanter. Vad liten man känner sig när man sitter på första raden. Jätteliten. Elefanter är stora djur och jag blir lika förvånad varje gång. Och smygrädd.

Vi skippade att fotas med dem i pausen. Tjejerna tycker de har bild på sig själva med elefanter så det räcker. Elefant är inte så exotiskt för en fd sydostasiatbor. Annars var de mycket imponerade av cirkusen som smällt upp sitt tält på Köpstadens parkering. Synd att vi bara var ett fyrtiotal i publiken. Cirkus Shollini hade förtjänat fullsatt.

Inskrivna

Direkt från flygplatsen åkte vi till Skatteverkets lilla kontor i Kalmar. Tog kölapp, väntade snällt en liten stund, lämnade in passen, fyllde i papper och väntade snällt en lång stund och sen var vi inskrivna igen.

Eller, fel. Inte inskrivna. Vårt ärende är redo att registreras. Inskrivna igen blir vi om en eller ett par veckor eller hur lång tid det nu tar i semester Sverige att skaka liv i våra personnummerskonto igen. Då är vi inne i systemet. Världens bästa socialförsäkringssystem. Som tar hand om mig från vaggan till graven. Behöver inte förlita mig på familj, försörjning eller förmögenhet som i så många andra delar av världen.

Att det blev en lång väntan var för att skatteverksdamen skulle kopiera våra pass. Varje sida som används i passen skall kopieras och stämplas. Vi hade inte en ren sida kvar.

Att tänka på nästa gång vi skriver in oss i Sverige; ha ett nytt, ostämplat pass. Sparar en halvtimme, 160 pappersark och skatteverksanställdas stämpelarm.

Mera Komodoödlor

Vi fick revansch på Komodoödlevandring på Rinca. Jättefin tur upp genom skogen med de smala trädstammarna och tunna lövverket, över kullarna med det torra gräset och utsikt över det blå havet. Inte mycket till plåtskyltar och snitslad bana, även om rundan självklart också var tillrättalagd och vi var många fler. Vi gick långa rundan och vi hade två trevliga rangers.

Hela båten gick iland lite innan åtta och rangeras vallade runt 35 personer. Vi fick se ett gäng stora ödlor runt rangernas bostäder, en som var ute och gick för sig själv i skogen (där Emelie blev så kissnödig så vi inte kunde göra annat än att smygkissa tio meter från läbbiga ödlan. Emelie fixade det galant, trots att hon var superduperrädd för dem och säkert drömt konstigt i dagar). Vi såg även en babyödla som snubblade runt uppe i det torra gräset. Det var en ynnest förstod vi. Småttingarna håller sig helst i träden så de inte blir uppätna av sina släktingar eller andra rovdjur. De kommer bara ner för att dricka.

Det är fördelen med att komma ut tidigt. Komodoödlorna är mest aktiva på morgonen och sen eftermiddag. Däremellan är det för varmt och de håller sig undan.

Nackdelen med att komma ut tidigt är att man är trött. Vi lullade runt Rinca med bara några timmars sömn bakom oss. Vi gick på vår båt till sen middag i Labuan Bajo. Flera timmar efter utsatt tid. Många var vi och båten mindre än vad vi trodde. Middagen visade sig vara party med oss nyanlända gäster, de som mönstrat av och de som åkte tur och retur Lombok.

Vi hade bokat madrass på däck. Hytterna var fullbokade långt innan vi bokade för ett helt halvår sen. Och däck lät inte så farligt. 'Matress, foam and pillow' sa båtbolagets hemsida. Vi förstod det som tjockare liggunderlag och en kudde och det var precis vad det var. Men, däck var umgängeskajutan och matsalen och där kunde vi inte gå och lägga oss innan partajet var över. Vilket Berto, båtvärden sa skulle vara klockan 11.

Hua, vi som aströtta efter en lång dag och snurrig natt där Filippa hade sprungit på toa fler gånger än vad vi kunde hålla räkningen på. Berto såg min panikblick och sa att det gick så bra att även sova på soldäck. Martin såg även panikblicken och sa att vi kunde ta in på hotell.

Men, nä, skam den som ger sig, så vi upp på soldäck i fören och så fort vi kunde efter middagen la ut våra 'matress foam', kudde och snodde in oss i sarongerna som täcke. Vi kompletterade med strumpor och koftor. Vi som hade. Emelie somnade på studs. Filippa låg och lyssnade på partyt och log igenkännande till musiken innan hon till slut somnade. Jag kände huvudvärken krypa och rätt snart även kylan, men sömnen kom inte krympandes.

Sova i fören är ingen hit. Fören går oundvikligen upp i vind och även med den svagaste lilla vind så blev det svinkallt. Martin frös så han skakade vid tretiden och tog sig på stela ben ner för att kolla om det fanns plats på nedre däck, där vi skulle ha sovit.

Helt tomt, så vi förflyttade oss ner och fick två timmars ok sömn innan solen gick upp och båten vaknade till liv.

Om man bortser från första nattens totala brist på sömn och att vi frös så det gjorde ont i lederna, och att vi minst var tio gäster för många på båten så var det en fantastisk båtresa. Komodoskärgården är vacker att åka igenom. Man tittar ut över blått hav, gräsklädda öar, vit sand och blå himmel. Delfiner simmade med båten. Vi stannde för snorkling. Tjejerna njöt. Vi tog strandhugg och gick upp till underbar vattenfall (som kvalar in som två efter det turkosa i Laos) och snorklade lite till vid världens minsta ö.

Men, även om havet var underbart så var en sista natt i Indonesien på ett fint hotell på Lombok väldigt skönt efter två dagar och två nätter på vår skuta. Ett hotell med den längsta pool jag någonsin sett. Vi hann simma några längder i den innan det var dags att ta flyget tillbaka till KL, Bangkok, Stockholm och till sist Kalmar. Från ö till ö på 24 timmar. Lombok-Öland.

Ingen tur och retur. Bara enkel hem.

Komodo Resort

Vi har gått från enkelt till lyx. Vi är på Komodo Resort som ligger på en liten ö inne i Komodos nationalpark. Vi äter fyra rätters italiensk middag varje kväll, duschar varmt, sover på sköna madrasser och allt finns.

Komodo skärgården är torr. Öarna är beklädda med gulgrönt gräs, några förskrämda buskar i skrevorna och mangroveträsk bredvid de vita sandstränderna. Man skulle kunna tro vi var i Medelhavet.

Det är nog den italienska maten som lurar oss. Det är italienare som driver dykresorten och de kan ju inte vara utan sin olivolja, timjan, rosmarin, piripiri och vitlök. Divemastern är en övervintrad strandraggare som de äldre donnorna flockas runt varje kväll till middag. Parodier på sig själv och vi fnittrar lite. Martin dyker trots att ena örat är fullt med vatten och strular med honom. Vi andra håller oss till husrevet och slappa.

Igår tog vi på heldagsutflykt till självaste Komodo för att se de berömda farliga komodoödlorna. Det var också lite parodi på sig själv. Vi gick en liten slinga med en ranger först och en sist, fick se en bebisödla uppe i en dödpalm, en ödla som låg mätt och slö utsträkt på ett väl skyltat ställe. ’Tyst och varning för komodos’. Undrar om de kan läsa, så de vet vart de ska lägga sig? Fina svarta ögon hade de och jätten ställde snällt upp på foto.

Resten av slingan såg vi inget liv, bara fina metallskyltar och en jättereklamskylt för Komodo World Heritage på rundans utkikspunkt. Framme vid ingången igen såg vi två stora ödlor till under rangernas hus och ett gäng hjortar som betade omkring.

Det är i för sig parningssäsong så komodoödlorna har annat att göra än att visa upp sig för turister och det är ett naturreservat så de behöver inte visa sig alls om man säger så. De ska leva sitt vilda liv i lugn och ro. Men, vi kände oss lite lurade ändå runt den snitslade banan och hade gärna vandrat upp bland kullarna i några timmar och bara tittat på landskapet. Rangerserna var mer sugna på kortaste rundan och komma tillbaka till kontoret och röka cigg.

Det var en blåsig morgon vi gav oss i väg, så det blev nästan inte av att vi åkte. ’You willa getta seasicka’, varnade italienska ägaren. Men, har man en chans i livet att se en best så tar man den.

Efter rundvallningen hade vinden lagt sig hyfsat och vi tog lunch vid Pink Beach som verkligen var rosa. Rosa strand! Båda barnen for i vattnet trots att det var kallt och paddlade på in.

På hemvägen snorklade vi även på Manta Point.Ingen manta var där i dag för fish spa för att få sina skinn rensade från plankton av hungrig småfiskar på grundare vatten. Men, vi såg bebishajar, djupt klart vatten och där nere simmade dykare omkring. Det kändes som om vi kunde ta på dem fast de var en minst tio meter under oss. Filippa tyckte det var läckert bubbelbad att simma igenom deras utandningsluft. Martin blev förbisimmad av en liten flock snabba delfiner och Emelie hjälpte båtkillarna att passa båten.

Martin gör nytt försök på Manta Point idag med tuber. Hoppas örat tillåter och mantasarna kommer. Vi andra njuter tystnaden och stilla vatten och funderar på en sista snorkeltur längs husrevet. Efter lunch drar vi in till Labuan Bajo igen och tidigt ikväll går vi på en båt för två dagars båtresa till Lombok. Vi kommer gå iland på Rinca och få en chans till att se ödlorna och även stanna och snorkla på vägen. Filippa hoppas innerligt att vi tar ett stopp på Manta Point. Jag med