Mid-autumn Festival

Igår var det fullmåne. Årets största och finaste måne enligt kineserna och då firar man 'mid-autumn festival' med mooncakes och laternparader.

Vi åkte ner till kvällens parad på Beach Street. Gatan var avstängd från Bomba(brandkåren) upp till rondellen vid Clock Tower. Jippo med tävlingar som bästa lanterna, bästa mooncake, clowner, försäljning av mobilabonnemang och färglägg din egen lanterna var i full gång när vi kom vid sex-tiden. Filippa hakade på lanternmålningen och Emelie fick sig en fin ballongblomma av en gulhårig clowntjej.

Fullt med folk och rätt skön varm kväll med småbrisar med jämna mellanrum. Vi tog kvällsmat på Old Town i ett av de nyrenoverade gamla husen och sen väntade vi på att paraden skulle dra igång vid halvåtta. Vi tände ljusen i våra lanternor och lyckades även gå med en bit innan ljusen brann upp. Sen tog också orken slut så då gick vi tillbaka till bilen som vi så smidigt pakerat nära på en sidogata.

En sidogata som var avstängd för paraden och inte så vidare smidig längre. Men, mot enkelriktat och med tålamod kom vi hem ändå till slut, med extra trötta barn.

De hade Emma på övernattning så nattsömnen lördag till söndag blev lite klen. Men, rolig. Mycket visk och fnitter. Filippa hann även gå på mini-models innan stora tjejkvällen och lära sig lite catwalk och poser. Inte föräldrarnas favoritgren, men scenvana kan aldrig skada, tänkte vi, även om det är läppglans inblandat.

Emelie gillar i för sig också läppglans men att gå runt, posera och vara tjusig kan hon bestämt vara utan. Hon tog istället sin infångade gecko med halv svans i en för liten glasburk och åkte hem till Ingrid och lekte med henne och och hennes döda gräshoppa. Ända felet med den lekdejten var att pappan kom alltför tidigt och hämtade.

Vi inledde faktiskt helgen precis som vi avslutade den: med en lanternparad. Vi åt middag ute på Straights Quay i fredags eftersom Filippa drog sin andra mjöltand hos KK Ong.

Hennes nya tänder har så mycket mer bråttom upp än vad hennes gamla vill trilla ut. Denna gången var det inget roligt alls med tandisbesök! Det blev mycket medhårs och övertalning från mig och mycket vilja från Filippa som till slut fick upp henne i stolen. Hela hennes kropp ville bara springa hem, men huvudet fattade att tanden skulle ut så, till slut vann huvudet och tandfén fick nytt att hämta från LOOC.

Som plåster på såret fick Filippa välja restaurang så det blev pasta och glass på italienaren vid kajen. När vi var färdigätna kom en liten stilla lanternparad förbi. Inga sambatakter som kvällens, dock.

Köldrekord

Termometern visade 24 grader idag, igen. Köldrekord! Det bara regnar och regnar. Moln efter moln kommer in över ön och solen syns knappt till. Mörkt som en svensk höstdag.

Alltså, nu måste man ha långbyxor på sig. Inte för att man kan, utan för att slippa frysa.

Blub blub

Jag är helt slut. Jag har varit på mitt andra uppfräschningsdyk på Manta Divers, en bit längre bort på Kelawai. Det får allt bli några gånger till innan jag är på banan. Över vattnet än under är så mycket mer jag. Helst i båt med vind i seglen. Inte under ytan med ett munstycke intryckt i käften och bara torr ishavsluft att andas.

Det var nästan tjugo år sen jag tog mitt cert i Krabi och dök sist. Sen dess har jag både blivit äldre, klokare och dödlig. Men, inte värre än att jag kan öva upp mig så vi ska nog komma iväg på en romantisk dykresa herr H och jag. Sakta men säkert jobbar jag mig in i bekvämlighetszonen.

F1

F1-cirkusen var i Singapore i helgen, och vi var där. En fjärdedel av Penangs svenskmaffia var där och halva Europa. Martin tittade på bilarna som rejsade runt i centrum och jag såg Kate Perry igår, när finalen var klar. Imorse fick jag veta att Vettel vann, för det såg Martin på tv:n när han kom tillbaka för skiftbytet på hotellrummet.

Det var bra drag på konserten. Varmt, men så är det ju jämt. Äntligen fick jag ett ansikte på radiodängorna jag hör när jag är ute och kör här hemma på ön. Oj, oj, det är visst mycket Kate Perry som spelas på de engelsktalande kanalerna.

Vi kom även högst upp på Marina Bay Sands och fick se ut över staden, genom glasräcket. Och ner över staden. Inget för den höjdrädde, känns som om man kan vika tårna över kanten. Mycket tunnelbana blev det och jag upphör inte att förvånas över renheten, tystnaden, alla människor och hur lätt det är att ta sig fram. Alla shoppinggallerior och all lyx gör mig också storögd.

Mellan varven vilade vi trötta ben vid poolen. Vi bodde på Hard Rock på Sentosa och hotellet var super förutom att ac: n lät som en skördetröska och varmvattnet nådde inte riktigt fram till vårt hotellrum. Tur vi alla kan sova utan kyla och duscha utan värme.

Onsdag

Vi vaknade tidigt i morse. Så där tidigt så man inte orkar titta på klockan. Inte gick det att somna om för det var dunder och brak och ljusflimmer utan dess like. Det höll på i en evighet tills väckarklockan ringde och vi var tvungna att stiga upp. Då blixtrade det bara. Snacka utdraget åskoväder.

Barnen var helt oberörda. Svårväckta som bara den. Filippa sover sin andra natt i eget rum så hon var extra trött. Första natten var väldigt spännande och hon for upp med ett stort leende på läpparna när jag rasslade i gång i köket. Men varken det, eller maratonåska fick liv i henne i morse.

Hon är nöjd med flytten. Och sträng. En bild på ett monster som säger 'knock, please' sitter redan upptejpad på dörren. Dörren är mest stängd och Emelie är förtvivlad. Hon tycker inte att det här är nån bra idé. Hon vill inte ha något eget rum och ser extra mycket fram emot kommande besök för då har Filippa lovat att flytta tillbaka. Faktiskt vore det bra med mer besök, gärna hela tiden.

Martin lämnade hemmet med visdomsorden 'då var då, nu är nu och sen blir sen', när jag vinkade av honom vid hissen (i pyjamas och med en kopp te i handen och som ett stort frågetecken).

'Sen' blev sent idag, men till slut lyckades jag kicka igång min lediga dag med springintervaller på de två löpbanden nere i gymet. Som vanligt var ingen annan där så jag hade hela lekrummet för mig själv. När jag var färdigvallad var jag tvungen att ta tag i 'då', som visade sig bara vara då och inte nu.

Mitt bankomatkort funkade inte igår i nån av bankens två maskiner på Gurney Plaza. Kortet blev utspottat utan att jag änns hann trycka koden. Alla andra fick fint sina pengar. Jag fick bara ilskna lappar om att ändra PIN-koden.

Då blir man lite nervös och tar sig till banken så fort man bara kan. Slipad som jag är gick jag först fram och provade kortet en gång till inne på banken på Burma Road och, självklart, funkade det perfekt. Så 'nu' blev kaffe och lite plugg på CoffeeBean över gatan.

Inte så lätt att plugga utan kurslitteratur men Bokus har mailat att paketen är på väg. Får se hur det går, de kan vara på väg så länge att det hinner bli jullov och ny termin. E-bok vore super.

När kaffet var slut så var det dags att åka till skolan eftersom jag skulle inom restaurang Strada och beställa lunch. Nästa vecka ska en skolmamma, Sapur dra igång sin cateringverksamhet igen efter att ha hållit det på is för mannen har varit med om en olycka. Så jag behövde lämna barnens matlådor till henne och då vore det ju smidigt om Strada kunde hjälpa mig. Tji, fick jag. De har stängt på onsdagar men det löser sig, de får Nando's rester i nån annan låda.

Jag kom då i väldigt god tid till skolan men hittade en fjärdedel av mororna redan på väntbänken så det blev lite tjitttjatt om ditt och datt tills alla barn var insamlade. Givetvis hade jag långbyxor!

Långhelg

Igår var det Malaysia Day, andra nationaldagen så att säga. Man firar att staterna på Borneo gick med i Malaysia några år efter självständigheten. Landet blev större.

Eftersom nationaldag 2 inföll på en söndag i år så är vi alla lediga idag, måndag. Långhelg.

Vi har hållt oss i skinnet och stannat hemma på vår ö. Mycket skönt får vi säga. Martin och grabbarna tog tillfället i akt och körde Phuket Hangover Light nere på stan i fredags. En trött, bakfull men glad man låg i sängen till fyra. Vi andra simmade, kollade film, bokade resa till Borneo, hade det skönt och bara slappade under tiden.

Men, vid fyra ryckte vi upp oss, packade in barnens cyklar i bilen och drog ut till Straits Quay. Där sprang vi på Rolness på lekplatsen och sen dök Jogge och Maria upp så det blev gemensam kvällsmat på tysken på hörnet. Barnen åt och cyklade. Cyklade mest.

Eftersom vi hade dragit igång cykeltema för helgen så blev det en tur runt Air Hitam damm på nationaldagen. Det är en skön, 3 kilometersrunda i djungeln på asfalt. Backig är den så tjejerna fick sig en utmaning med att våga åka utför och orka cykla uppför. Jag och Martin gick, andades skön lyft, peppade barn och lyssnade på syrsor.

Det tog lite tid att köra dit för vi fastnade i trafiken till Penang Hill. Eller vart nu folk skulle. Alla passar på att röra på sig när det är ledig dag så där är trafikstockning mest överallt.

Godaste Curry Mee:n fick jag till lunch i alla fall. Martins Char Keow Toew gick inte heller av för hackor och tjejerna klagade inte på sina Wan Tan Mee-soppor. Vi tog nämligen en snabb lunch på en coffee shop vid Air Hitams marknad och köpte frukt innan vi tog oss runt dammen.

Kvällsmaten blev på Song River och vi åt öns bästa kycklingklubbor, igen. Med Barlovs, igen. Mer behöver inte sägas.

Med allt detta skriveri om mat så börjar jag känna mig som en äkta malaysier. Det är det stora diskussionsämnet i detta land. Går inte en lunch på jobbet eller en coffee morning med skolmammorna utan att maträtter nämns. Ungefär som svenskar alltid diskuterar vädret. Men pratar man väder blir man inte hungrig, pratar man mat så blir man det.

Nu går jag och äter.

Nivå 3

Jag har kommit till nivå 3 i spelet värmehantering i tropikerna! När vi först kom hit stirrade jag storögt på de lokala morsorna och de rutinerade inbodda expatmammorna. De hämtade på skolan i jeans eller tajta långbyxor. Mitt på dagen, i gassande sol utan en vindpust.

Själv var man marinerad i svett i sin vidaste fladdrigaste klänning som var så kort så rumpan skämdes. Men, det handlade om överlevnad. Blev det panik drog man på ACn och satt och flämtade sig själv till normal kroppstemperatur.  Jag tror jag duschade kallt i hela tre månader och undrade varför alla tjatade om att kolla så det fanns varmvatten i varje badrum när jag skulle leta lägenhet. Varmvatten i duschen behövdes då helt uppenbart inte. Som tur var kunde jag inte välja, det kom med i paketet.

Men, så tog jag mig till nivå 2. Varmvatten i duschen visade sig väldigt nödvändigt och ACn fick mig att hacka sönder tänderna på natten. Fläkt och varmvatten blev nödvändigt. Ibland blev det faktiskt för kallt på natten så fläkten fick vila, men långbyxor utanför AC-kylda lokaler, icke.

Tills nu. Jag är där och på onsdag tänker jag ta mig officiellt till nivå 3. Jag ska hämta mina dofsingar i mina tajta, långa varma tomatröda mangobrallor.Rutinen ska visas upp med klack och allt.

Vardag igen

Så har vi avverkat första skolveckan och första hela arbetsveckan på länge. Skolbuss, dansskola, lekträff, onsdagsmiddag på Kapitan's och födelsedagskalas. Vardag igen, helt enkelt.

Emelie hade synpunkter på skolan. Det är roligt, men 'asså, Ms Kate lär oss ingenting! Vi bara leker. Vi jobbar ju ingenting alls!' Tror jag undanhåller den kritiken från läraren och hoppas på att de drar ner på kumbajan och kickar igång med de efterlängtade bokstäverna nästa vecka.

Filippa däremot är redan igång igen med läxa och allt. I morgon sätter after school activities igång. Hon valde data och dans. Då får Emelie åka själv hem med bussen, snacka sönder Sumathis uppskattande öron och så kommer Filippa en timme senare.

Höjdpunkten denna veckan, i svår konkurrens med utekväll och bio, var barnkalaset. Då var jag ändå ute och partajade på g spot med alla svenska damer i fredags och på biodejt med man och vänner nu i eftermiddags.

Det var nämligen så att jag fick smaka den godaste thai-maten på hela Penang! Luke, som hade kalaset, har en engelsk pappa och en thailändsk mamma och hon hade slängt ihop en nudelsallad och en fiskbullssoppa för gudarna.Nu ska Filippa bli bästis med Luke, så det så.

Barnen skulle nog säga biodejten, för de fick vara med bästa kompisarna och sin stora favorit Teacher Kerry. 

Vardag, med lite lyx. Helt enkelt.

P.S bottennappet denna vecka var att sitta och suga på en white coffee i tre timmar när bilens plastkofångare blev ditsnäppt igen på verkstan. Det var helt onödigt att backa in i pelaren i garaget och slösa bort sin lediga förmiddag. Helt enkelt väldigt onödigt.

Cykla

Emelie kan cykla! Hon har hållt på det bra länge, men när hon äntligen bestämde sig så gick det snabbt. Några gånger fram och tillbaka, med Sumathis golvsvabb som stödpinne, här hemma i hallen och sen var hon redo för en skön kväll på Straits Quay. På köpet fick vi vuxna oss en bra, svettig promenad längs de lugna gångvägarna och äntligen fått se lite mer av området. Vi stannade till sen kväll.