Skridskor

Jag står och viker tvätt i sovrummet. Fönstret ut till balkongen är öppet och därute pysslar Filippa med pinn-hundar och pinn-katter som fått följa med hem från Judarskogen

- när ska jag få åka skridskor igen?
- ?
- när kan jag åka skridskor igen?
- öhh....i vinter
- men, då är vi i Malaysia. Där finns ingen vinter.
- nä, visst ja. öhh, hmm, då får du åka när vi kommer hem igen
- men det dröjer ju jättelänge!

Så nu gäller det att hitta en ishall som har sommaröppet!

Vaccination

Dagis var stängt i fredags så jag och tjejerna tog tunnelbanan till Hötorget och klev in på vaccinatinskliniken runt hörnet. Lång tid tog det och mycket information fick jag. Tjejerna blev så utråkade att de till slut bara låg på golvet. När jag tänker närmare efter minns jag inte mycket av vad som sas. Ringa bvc och komma tillbaka på fredag för mera sprutor. Det blir roligt. Min gissning är att Emelie börjar gallskrika när vi stiger innanför dörren och Filippa drar upp ärmen för första bästa person med vit rock som går förbi. Bara det inte tar en och en halvtimme igen innan nån sticker sprutor i oss så är det ok.

Ja, ja. De två första skotten gick bra. Spännande att kolla nålen, tyst eller vrålandes, och väldigt häftigt med rosa vätska som kom ur armen efteråt. Ett klistermärke per spruta var hyfsad utdelning och två plåster att visa upp var inte så illa.

Jag tittade inte på nålen! Men jag grät inte. Däremot däckade jag ihop på eftermiddagen och missade firmafesten på kvällen. Kan inte få allt.

Hemlösa

Boendet gick tydligen inte att lösa så lätt. Lägenheten vi skulle hyra blev såld så nu börjar jakten om igen. Vi får se var vi hamnar. Om inte annat så kan vi bo två månader på hotell. Låter lyxigt värre men lockar noll. Fast jag tror det löser sig. Saker brukar lösa sig. Pusselbitarna trillar på plats och sen undrade man vad problemet egentligen var. Hoppas dock att jag mycket snart får flasha lite nya bilder på bloggen.

Man har ju inte sagt upp sig för att hamna på gatan, liksom. Ju. Faktiskt.

Balaysia

Emelie 2,5 år: Jag vill åka rött flygplan till Balaysia

Mina krav är enklare att uppfylla - jag vill åka första klass, allra helst med säng i egen kupé

På inte-listan

Vi behöver inte flytta med:
vinteroveraller
ylletröjor
mössor
vantar
galonställ
duntäcke
snöskyffel
d-vitamin
pulkor
skidor
skridskor

p.s de tre sista på listan kommer vi sakna

Vårt nya hem- före inflytt

Frifräsare

Så var det gjort; sa upp mig idag. Iiiha, känns konstigt. Overkligt. Heltokigt, hål i huvudet och superspännande. Hisnande. Och trist, jag får inte se någon av 'mina' coola produkterna nå marknaden och inte vara med på resan. Men, jag får annat- mycket annat. Och jag vet ännu inte vad.

Ikväll firar vi med nötter och lyxig brämhultsjos. Eller, man kanske inte firar när man blivit arbetslös. Vi tröstäter, säger vi i stället. Även om det känns som ett firande

Informationen sjunker in

- Ska jag fylla 5år i Malaysia?
- Ja
- Och sex?
- Det också

Äventyret har börjat

Malaysiaäventyret har börjat. Martin skrev på i torsdags och jag tryckte på send-knappen. Vi firade med te och skålade i calvados. Så nu har vi hoppat. Spännande! Känns som en lättnad- äntligen!

Det var länge vi levde i limbot och fy fasen vad det slet på oss att inte veta. Kändes faktiskt nästan lika bra när vi sa tvärnej i slutet av mars. Bara att få ett beslut, även om det var ett nederlag. Jag var faktiskt nöjd, trivs med det liv vi har hemma idag, trivs med jobbet och på ett sätt kändes det så galet att ändra på något som är bra. Man vet vad man har men inte vad man får- men, nej vi är för fasen inga mesiga trygghetnarkomaner. Så att äntligen få ta det positiva beslutet var riktigt skönt. Vi behöver inte fundera på den saken på dödsbädden för vi vågade.

Men ångest har jag för att meddela jobbet och ångest för att ha 2,5 år med helt tomma blad.
Martin vet vad han ska göra på jobbet, tjejerna får sig en rejäl utmaning med nya förskolor och nytt språk, men jag, jag vet inte vad jag ska göra. Läbbigt och spännande. Vad kan hända? Vad har jag för möjligeheter? Har jag drivet? Jag har en häftig möjlighet att forma något själv. Vill bara komma igång....
Och vill få alla göra-slut-samtal överstökade på jobbet. Usch, dålig samvete och känner mig som en svikare. Hoppas nästan att de ska bli glada...fast ändå inte. Jag har ett så häftigt jobb med coola produkter och som är inne i en fantastisk tillväxtfas. Det kommer jag sakna. Jag hoppas jag får hoppa på resan om två år igen, eller får vara med och åka lite på sidan på halvfart nere från Penang. Vi får se. Vad som än blir, så blir det bra.
Nu gäller det bara att samla kraft och få det gjort sen ska en herrans massa förberedelser betas av.

Så galet, så spännande och jag ser fram emot att fylla den här bloggen med stora och små betraktelser från dryga två år på Penang - och jag ser fram emot att sitta och läsa den igen om 5 år och tänka 'fy fasen vad mycket spännande vi upplevde och jösses vad bra det blev'

Nu hoppar vi, snart flyger vi!