Merdeka- independence, 55 år som oberoende land.
Igår var det Malaysias nationaldag och vi var så klart lediga. Vi var nere på stan på förmiddagen och tittade på paraden med marchband och flaggviftande statsanställda som inte kunde marchera i takt. Framförallt inte på slutet av uppvisningsslingan, men då hade de nästan solsting i den gassande solen.
Vi tog oss en uppiggande kopp kaffe på ett litet hotell längs Love Lane och sen åkte vi hem och vilade upp oss efter den tidiga morgonen. Jag fick klippt håret och sen var det helt plötsligt middag. Den åt vi på Song River Café med Barlovs. Världens godaste grillade kycklingklubbor, så krispiga! Varför har vi aldrig ätit där förut? Det enkla matstället ligger längs Gurney Drive, inte långt från Gurney Beach och hela middagen var billigare än de fyra kaffe vi tog på CoffeeBean efteråt.
När vi lullade hem från CoffeeBean i fullmånsskenet, stannade vi till och tittade på den kinesiska operan som varit igång hela veckan för det är Hungry Ghost Festival. Portarna till underjorden är nämligen öppna så alla slags spöken och andar är på besök här uppe hos oss. De behöver underhållning och äntligen kom även vi dit. Vi har hört operan varje år sen vi flyttade hit och nu fick vi till det. Sista chansen, faktiskt. Spökena är blidkade. Song River har vi som tur var många chanser till på.
fredag 31 augusti 2012
onsdag 29 augusti 2012
Första skoldagen
'I love you Miss Kate' skrev Emelie in på sista sidan i message book i eftermiddags. Gott betyg till första skoldagen från fröken Vill-Inte.
Hade dock aningar om att det skulle gå bra eftersom hon gick runt med skolkepsen halva dagen i måndags, men inte så bra. Miss Kate själv sa att det gått bra, hon hade hängt med på allt, självklart inte sagt ett knyst men ett par gånger hade det anats ett litet leende i det lilla stela buttra ansiktet.
Inne i det lilla söta huvudet hade det helt uppenbart varit mycket trevligt. Hon berättade stolt när vi gick till bilen att hon fått se på film och fått en Sunshine.
Väl hemma efter lunch och glass på Gurney Plaza var det ändå väldigt skönt att ta av strumpor och skolskor. Efter två år i flipflops är riktiga skor på fötterna den största omställnigen.
Hade dock aningar om att det skulle gå bra eftersom hon gick runt med skolkepsen halva dagen i måndags, men inte så bra. Miss Kate själv sa att det gått bra, hon hade hängt med på allt, självklart inte sagt ett knyst men ett par gånger hade det anats ett litet leende i det lilla stela buttra ansiktet.
Inne i det lilla söta huvudet hade det helt uppenbart varit mycket trevligt. Hon berättade stolt när vi gick till bilen att hon fått se på film och fått en Sunshine.
Väl hemma efter lunch och glass på Gurney Plaza var det ändå väldigt skönt att ta av strumpor och skolskor. Efter två år i flipflops är riktiga skor på fötterna den största omställnigen.
lördag 25 augusti 2012
I god tid
Det var tidigt flyg från Bali imorse. Det gick klockan sex. Nu sitter vi och tråkar på LCCT tills flyget till Penang går vid fyra. Ruggans dålig reseplanering, men Penangflyget var bokat för länge sedan för att passa ett Laosflyg. Laosflyget ställde AirAsia in, bara så där, när vi satt och njöt svensk sommar. Vi fick omplanera och hamnade till slut på Bali...jag får drömma vidare om att glida fram på Mekong...
Klockan tre åkte vi från hotellet i Ubud. Det visade sig vara för tidigt, flygplatsen var knappt öppen när vi kom strax innan fyra. Eftersom vi bara reser med handbagage var vi snabbt inne. En man satt och sov i passkontrollen men ingen satt i flygplatsskattsbåsen så vi tänkte att Bali kanske faktiskt har tagit sig till 2000- talet och slutat kräma turisterna på massa extra pengar och att åbäkena bara står tomma i väntan på att rivas. Visa on arrival for 25 dollar borde väl räcka för både stats- och ö-finanserna? Fast å andra sidan behöver de nog skatten för ombyggnaden som dragit igång på den slitna flygplatsen.
Vi lojade runt i tom hall med stängda butiker, hittade till slut gaten och ett öppet kafe där vi tog en snabb frukost. Sen blev det stopp när vi skulle gå geneom säkerhetskontrollen. Vi hade inget skattekvitto...och inte kontanter så det räckte att betala på plats. Nu blev det stressigt, vi som varit i så god tid.
Martin fick fort som attans springa ut hela vägen ut ur terminalen för att hitta en penagmaskin, sen betala i de nu bemannade båsen, igenom alla kontroller och springa tillbaka till gaten, som givitvis var längst bort. Vi var bland de sista på planet.
Penangflyget lär inte bjuda på några överraskningar, möjligen försenat. Som pricken över i:et liksom.
Klockan tre åkte vi från hotellet i Ubud. Det visade sig vara för tidigt, flygplatsen var knappt öppen när vi kom strax innan fyra. Eftersom vi bara reser med handbagage var vi snabbt inne. En man satt och sov i passkontrollen men ingen satt i flygplatsskattsbåsen så vi tänkte att Bali kanske faktiskt har tagit sig till 2000- talet och slutat kräma turisterna på massa extra pengar och att åbäkena bara står tomma i väntan på att rivas. Visa on arrival for 25 dollar borde väl räcka för både stats- och ö-finanserna? Fast å andra sidan behöver de nog skatten för ombyggnaden som dragit igång på den slitna flygplatsen.
Vi lojade runt i tom hall med stängda butiker, hittade till slut gaten och ett öppet kafe där vi tog en snabb frukost. Sen blev det stopp när vi skulle gå geneom säkerhetskontrollen. Vi hade inget skattekvitto...och inte kontanter så det räckte att betala på plats. Nu blev det stressigt, vi som varit i så god tid.
Martin fick fort som attans springa ut hela vägen ut ur terminalen för att hitta en penagmaskin, sen betala i de nu bemannade båsen, igenom alla kontroller och springa tillbaka till gaten, som givitvis var längst bort. Vi var bland de sista på planet.
Penangflyget lär inte bjuda på några överraskningar, möjligen försenat. Som pricken över i:et liksom.
fredag 24 augusti 2012
Padangbai
Vill ni se en trött man med stort leende på läpparna? Kom till vårt glittrande mosaikhotell och titta på en nöjd Martin. Han har gjort sitt livs första dyk efter certet tidigare i våras och fick se både haj och sköldpadda. Salig som få bakom sina mörka solglasögon.
Vi tog en dagsutflykt till Padangbai på Balis sydvästsida. Tidigt imorse innan vi hunnit svälja frukosten kom en bil och hämtade oss och kryssade vägarna ner till havet på en timme sisådär. Vi fick känna på morgonrusningen när alla balineser skulle till jobbet på sina moppar.
När Martin var ute på sina två dyk så satt vi andra först och kollade båttrafiken i den lilla bukten. Från Padangbai går färjor till Lombok och speedboats till Gili Island. Vi drömde oss bort på sittbänken under tak och tog sen fika på ett av strandvägens kafeer innan vi gick till den vackra stranden över kullen. Den vackra stranden utan bilväg, båtar och skräp, men med stora böljor och vit sand.
Vi tog en dagsutflykt till Padangbai på Balis sydvästsida. Tidigt imorse innan vi hunnit svälja frukosten kom en bil och hämtade oss och kryssade vägarna ner till havet på en timme sisådär. Vi fick känna på morgonrusningen när alla balineser skulle till jobbet på sina moppar.
När Martin var ute på sina två dyk så satt vi andra först och kollade båttrafiken i den lilla bukten. Från Padangbai går färjor till Lombok och speedboats till Gili Island. Vi drömde oss bort på sittbänken under tak och tog sen fika på ett av strandvägens kafeer innan vi gick till den vackra stranden över kullen. Den vackra stranden utan bilväg, båtar och skräp, men med stora böljor och vit sand.
torsdag 23 augusti 2012
Ubud
- 'Är det där bajset, eller?' frågade Filippa när hon tittade ner i kaffesumpet som varit mitt livs dyraste släta kopp kaffe. Jag fick ohejdad fnitterattack, men 'nä', det var det som tur var inte.
Bönorna hade dock varit ett vända och ut bakbägen i nåt kattdjursmage innan de blev tvättade, rostade, malda och fått kokhett vatten på sig. Lewak kaffe, världens dyraste. Finare än snus.
Gott? Nja, smakade som vanligt kaffe.
Nu är vi i Ubud. Eller i utkanten. Vi bor i ett mosaikpalats som manageras av någon excentisk gammal japansk professor som verkar mer för att bygga än att underhålla. Det rinnande vattnet försvann igår kväll så det blir nog ingen dusch i kväll heller. Det hade behövts för i dag har vi förutom kaffeupplevelsens upplevelse också vandrat runt bland risfält och balinesiska byar i ett gäng timmar.
Väldigt skön och välbehövlig kontrast från Ubud centrum igår. Att komma tillbaka efter tjugo år var en urban chock! De små hyddorna har blivit inglasade boutiquer och grusvägarna utan bilar hade blivit en oändlig bilkö. En risfältsvandring behövdes mer än väl för att återställa balansen. Vissa platser ska man inte återse.
Skit i det och skit i duschen. Jag är glad att vi slipper bo i smeten, väcks hellre av ett kompani tuppar, väntar en halvtimme på att kocken ska vakna och har utsikt över risfält och en liten flod. Synd bara att de inte gör så spännande mat på restaurangen, japanskt och västerländskt av en rund go glad bali- kocka. Tjejerna är helnöjda, det glimmar över allt och de har en hel hylla med elefantstatyer bakom deras säng.
Bönorna hade dock varit ett vända och ut bakbägen i nåt kattdjursmage innan de blev tvättade, rostade, malda och fått kokhett vatten på sig. Lewak kaffe, världens dyraste. Finare än snus.
Gott? Nja, smakade som vanligt kaffe.
Nu är vi i Ubud. Eller i utkanten. Vi bor i ett mosaikpalats som manageras av någon excentisk gammal japansk professor som verkar mer för att bygga än att underhålla. Det rinnande vattnet försvann igår kväll så det blir nog ingen dusch i kväll heller. Det hade behövts för i dag har vi förutom kaffeupplevelsens upplevelse också vandrat runt bland risfält och balinesiska byar i ett gäng timmar.
Väldigt skön och välbehövlig kontrast från Ubud centrum igår. Att komma tillbaka efter tjugo år var en urban chock! De små hyddorna har blivit inglasade boutiquer och grusvägarna utan bilar hade blivit en oändlig bilkö. En risfältsvandring behövdes mer än väl för att återställa balansen. Vissa platser ska man inte återse.
Skit i det och skit i duschen. Jag är glad att vi slipper bo i smeten, väcks hellre av ett kompani tuppar, väntar en halvtimme på att kocken ska vakna och har utsikt över risfält och en liten flod. Synd bara att de inte gör så spännande mat på restaurangen, japanskt och västerländskt av en rund go glad bali- kocka. Tjejerna är helnöjda, det glimmar över allt och de har en hel hylla med elefantstatyer bakom deras säng.
lördag 18 augusti 2012
Lovina Beach
Martin sover i mitt knä här i soffan på verandan. Genom verandans staket ser jag poolens blå vatten och två badande nakenfisar. Det är solig förmiddag, vi åt frukost för en stund sedan och jag dricker fortfarande kallt kaffe. Ketut lagade den i vårt lilla kök.
Vi har vår egen trävilla med palmbladstak här på Lovina Beach, på Bali. Trettio meter från havet. Därute var vi tidigt imorse. Satt trångt i en liten traditionell båt med varsitt barn i knät och sovande ben. Vi fick se delfiner simma i soluppgången.
Vi och ett femtiotal båtar till med dånande lastbilsmotorer. Martin satt precis brevid vår båts motor och vågade inte luta sig till höger under den dryga timmen vi var ute. Lomhörd blev han också. Hänförd och förfärad. Så vackra djur, så klart vatten med fina koraller på vägen ut, men ska man verkligen jaga runt efter de vackra delfinerna?
Dröm eller mardröm, vaknade gjorde vi sen när vi kom in till stranden igen och tog vårt svalkande morgondopp i det blanka, klara havet. Vi trodde nämligen inte vi skulle ut på tur i morse, utan i morgon, så vi kom ur alla ur sängen på två röda när fiskaren och hans lilla dotter knackade på vår dörr när det fortfarande var mörkt ute och grannens knäppa tupp bara gol och gol.
Vi har vår egen trävilla med palmbladstak här på Lovina Beach, på Bali. Trettio meter från havet. Därute var vi tidigt imorse. Satt trångt i en liten traditionell båt med varsitt barn i knät och sovande ben. Vi fick se delfiner simma i soluppgången.
Vi och ett femtiotal båtar till med dånande lastbilsmotorer. Martin satt precis brevid vår båts motor och vågade inte luta sig till höger under den dryga timmen vi var ute. Lomhörd blev han också. Hänförd och förfärad. Så vackra djur, så klart vatten med fina koraller på vägen ut, men ska man verkligen jaga runt efter de vackra delfinerna?
Dröm eller mardröm, vaknade gjorde vi sen när vi kom in till stranden igen och tog vårt svalkande morgondopp i det blanka, klara havet. Vi trodde nämligen inte vi skulle ut på tur i morse, utan i morgon, så vi kom ur alla ur sängen på två röda när fiskaren och hans lilla dotter knackade på vår dörr när det fortfarande var mörkt ute och grannens knäppa tupp bara gol och gol.
måndag 13 augusti 2012
Hemförlovning
Hemma bra, borta bäst. Eller är det tvärtom?
Vi är tillbaka på Penang efter fyra veckor i Sverige. Jetleggade och allmänt förvirrade. Har vi varit borta? Eller hemma? Vad var det som hände?
Tur kameran är smällfull med bilder, även om vi mest inte hann, för våra fyra veckor gick rasande fort. Skåne, Öland och Stockholm och massa goa kända gamla ansikten. Vi har varit sociala för ett år, eller två. Roligt, intensivt och alltför kort.
Men, hemma var konstigt. För vi är inte hemma. Fast hemma. Vissa av oss känner oss inte hemma överhuvudtaget utan är mycket förvånad över att alla pratar svenska, även dem vi inte känner. Alla barn pratar svenska, bara svenska! Moskén plingar istället för att någon sjunger. Fast kyrkklockor var ju fint, det med.
Andra av oss hamnade i modechock när en one piece kom förbi och vi kan alla konstatera att pimpa bilen med ögonfransar är smyghett i Sydsverige men mattlackade bilar är på g i Stockholm. I år var det också svårare att köra på rätt sida vägen och vindrutetorkarna fick åka en sväng varje gång vi skulle blinka. Vi, som har vant oss av med att blinka över huvudtaget.
Vi lyssnade på tystnaden och tyckte det dåliga sommarvädret var super. Avkylda ända in i benmärgen. Vi förvånades över att det är ljust så länge, drack vatten direkt från kranen och njöt svenska landskap genom bilfönstret från en riktig bil med både accelaration och fjädring.
Vi är tillbaka på Penang efter fyra veckor i Sverige. Jetleggade och allmänt förvirrade. Har vi varit borta? Eller hemma? Vad var det som hände?
Tur kameran är smällfull med bilder, även om vi mest inte hann, för våra fyra veckor gick rasande fort. Skåne, Öland och Stockholm och massa goa kända gamla ansikten. Vi har varit sociala för ett år, eller två. Roligt, intensivt och alltför kort.
Men, hemma var konstigt. För vi är inte hemma. Fast hemma. Vissa av oss känner oss inte hemma överhuvudtaget utan är mycket förvånad över att alla pratar svenska, även dem vi inte känner. Alla barn pratar svenska, bara svenska! Moskén plingar istället för att någon sjunger. Fast kyrkklockor var ju fint, det med.
Andra av oss hamnade i modechock när en one piece kom förbi och vi kan alla konstatera att pimpa bilen med ögonfransar är smyghett i Sydsverige men mattlackade bilar är på g i Stockholm. I år var det också svårare att köra på rätt sida vägen och vindrutetorkarna fick åka en sväng varje gång vi skulle blinka. Vi, som har vant oss av med att blinka över huvudtaget.
Vi lyssnade på tystnaden och tyckte det dåliga sommarvädret var super. Avkylda ända in i benmärgen. Vi förvånades över att det är ljust så länge, drack vatten direkt från kranen och njöt svenska landskap genom bilfönstret från en riktig bil med både accelaration och fjädring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)