I Sverige småfryser man mest hela tiden - i Malaysia småsvettas man.
Här ser jag upp till folk - där är jag huvudet högre och tittar ut över dem
Alltid boka bord och nu också slot-tid på restaurang - kommer när man är hungrig, folk äter ändå fort och drar. Ingen skulle nånsin be dig gå, om du fick för dig att sitta kvar och ha extra trevligt.
Så skönt, folk håller tider - Vaddå tid?
Jädrans vad de älgar på när de är ute och går. Jag blir omsprungen. - Vaddå gå?
Ahh, sol och så vänder de sin bleka nuna mot solen med ett fånleende - Usch sol, tänker jag och vänder ryggen till. (Skuggan var för kall)
Och det värsta av allt, efter att inte änns varit en timme på svensk mark så är det som om jag aldrig varit borta. Hemma.
lördag 27 april 2013
onsdag 24 april 2013
Jag sitter och väntar på flyget
Nyklippt, nyduschad, incheckad och en iste på Starbuck's på flygplatsen. Jag ska hem på snabbvisit i Sverige. Kroppen är skönt trött så jag kommer sova gott när det väl blir dags, ett i natt från Bangkok.
Det blev äntligen debut på Penang Boot Camp imorse. Martin och expatgubbarna på jobbet har kört ett bra tag och nu när de börjat med morgonpass så har jag ingen ursäkt längre. Det skulle vara att det är löjligt varmt och flodsvettigt att träna ute under gassande sol, men sånt går inte att gnälla över i tropikerna. Är det varmt jämt, så är det.
Benen är tunga och armarna darrar, det var skönt att efter tränat själv i snart tre år, stämma av sin standard. Inte fy skam, jag har lyckats driva på mig själv hyfsat men, att bli peppad och pushad har sina fördelar. Det är också rätt trevligt att småsnacka med medmotionärerna. Penang är litet, ansiktena bekanta. Vi känner folk! Hemma.
Jag ska till Stockholm och fixa hus, jobb och skola. De små detaljerna i livet. Att ha tak över huvudet och skola klart till barnen gör att vi kan turbonjuta våra sista månader. Jobb är bonus. Att klämma in en hemresa så här tätt in på flytten visade sig också ha sin fördel. Man portionerar ut hejdå-tårarna. Jag kom på det i taxin ner till flygplatsen. Tårarna bara rann bakom solglasögonen när jag satt där och tittade ut genom rutan. Vårt Penang.
Vi kommer alltid ha Penang.
Det blev äntligen debut på Penang Boot Camp imorse. Martin och expatgubbarna på jobbet har kört ett bra tag och nu när de börjat med morgonpass så har jag ingen ursäkt längre. Det skulle vara att det är löjligt varmt och flodsvettigt att träna ute under gassande sol, men sånt går inte att gnälla över i tropikerna. Är det varmt jämt, så är det.
Benen är tunga och armarna darrar, det var skönt att efter tränat själv i snart tre år, stämma av sin standard. Inte fy skam, jag har lyckats driva på mig själv hyfsat men, att bli peppad och pushad har sina fördelar. Det är också rätt trevligt att småsnacka med medmotionärerna. Penang är litet, ansiktena bekanta. Vi känner folk! Hemma.
Jag ska till Stockholm och fixa hus, jobb och skola. De små detaljerna i livet. Att ha tak över huvudet och skola klart till barnen gör att vi kan turbonjuta våra sista månader. Jobb är bonus. Att klämma in en hemresa så här tätt in på flytten visade sig också ha sin fördel. Man portionerar ut hejdå-tårarna. Jag kom på det i taxin ner till flygplatsen. Tårarna bara rann bakom solglasögonen när jag satt där och tittade ut genom rutan. Vårt Penang.
Vi kommer alltid ha Penang.
måndag 15 april 2013
Roti Bakar
Nu vet vi vad roti bakar är. Fick veta det den hårda vägen. Vi tog lunch på Banda Acehs flygplats, ett rätt avskalat ställe och det hade nog varit bättre att luncha på en hawker inne i stan.
Vilket fall som, vi hittade ett kafe med namnet Sydney Coffee, fick oss två latte och två varma schweiziska(!) choklad till barnen. Ätameny var kort, jag och Emelie tog varsin äggmacka, Filippa spagetti och Martin drog till med det enda indonesiska, roti bakar. Roti vet vi betyder bröd så nåt ätbart måste det vara...det var en hög med toast varvat med chokladsås, chokladströssel och riven ost.
Efterrätten räddad, barnen jublade och Martin såg trött ledsen ut. 'Åhh, det är som Fairy bread', sa tjejerna, sånt bröd australiensarna bjuder på på barnkalas. Toast med smör och strössel. Tillägg med chokladsås och ost var bara bonus. Jättegott! Martin tiggde äggmacka och spagetti.
Riven ost fick vi även på de friterade bananerna med chokladsås kvällen innan på vårt mysiga Casanemo. Det är tydligen nåt visst med riven ost i Indonesien.
I övrigt fick vi sett det beryktade Tsunami museet på hemvägen. Inga mardrömmar här, men å andra sidan var de mest intresserade av avdelningen för hur jordbävningar, tsunamis och vulkanutbrott går till. Ren geologi är det som gäller, bilder på katastrof, bråte och stök var bara tråkigt. Tur det, så de inte såg vad bråtet faktiskt var.
Vilket fall som, vi hittade ett kafe med namnet Sydney Coffee, fick oss två latte och två varma schweiziska(!) choklad till barnen. Ätameny var kort, jag och Emelie tog varsin äggmacka, Filippa spagetti och Martin drog till med det enda indonesiska, roti bakar. Roti vet vi betyder bröd så nåt ätbart måste det vara...det var en hög med toast varvat med chokladsås, chokladströssel och riven ost.
Efterrätten räddad, barnen jublade och Martin såg trött ledsen ut. 'Åhh, det är som Fairy bread', sa tjejerna, sånt bröd australiensarna bjuder på på barnkalas. Toast med smör och strössel. Tillägg med chokladsås och ost var bara bonus. Jättegott! Martin tiggde äggmacka och spagetti.
Riven ost fick vi även på de friterade bananerna med chokladsås kvällen innan på vårt mysiga Casanemo. Det är tydligen nåt visst med riven ost i Indonesien.
I övrigt fick vi sett det beryktade Tsunami museet på hemvägen. Inga mardrömmar här, men å andra sidan var de mest intresserade av avdelningen för hur jordbävningar, tsunamis och vulkanutbrott går till. Ren geologi är det som gäller, bilder på katastrof, bråte och stök var bara tråkigt. Tur det, så de inte såg vad bråtet faktiskt var.
onsdag 10 april 2013
Som sommarlov
Vi är på Pulau Weh, en ö som ligger en timmes färd med flygbåt från Banda Aceh. Vi bara slappar i vår lilla bambuhydda uppe på skranten från den fina vita stranden full av snäckskal och korallbitar. Det är bara att stiga rakt ut i vattnet och snorkla, guppa på vågorna och träna simtag när man ändå flyter som en kork. Fast, mest turas vi om att ligga i hängmattan på balkongen till vår hydda och läsa böcker. I bästa evighetssommarlovsstil. De som inte har hängmattetjing ligger under myggnätet och spelar ipad, sitter på golvet och ritar sjöjunfruar eller leker med alla de snäckor vi hittat. Ibland får några krabbor i snäckskal följa med hem och ha race på balkongen. Ibland tar vi oss en promenad en bit bort på stranden, inte så långt som mamman vill, men så långt att vi kan ha några sprinttävlingar hem och få upp pulsen några slag över sommarlovslunken. Vi stannar.
Några dagar till. Även sommarlov tar slut.
Några dagar till. Även sommarlov tar slut.
söndag 7 april 2013
Banda Aceh
Imorse packade vi snorkelväskan och den stora ryggan. Vid lunch tog vi taxi till flygplatsen, checkade in och fixade i oss mat innan vi gick på flyget för en halvannan timmes resa till Banda Aceh.
Rakt över det stora blå havet till Sumatras nordligaste spets flög vi i ett tjusigt propellerplan. Fin sikt ner på de vittoppad vågorna och under inflygningen såg vi vilket platt delta den lilla staden ligger i. Hur enkelt en stor tsunamivåg kunde svepa till staden.
Tsunamin är den stora turistattraktionen i denna sömniga, rätt fula stad. Vi tog oss till vårt ocharmiga hotell, dumpade väskorna och gav oss ut för att ta reda på hur vi skulle kunna få se lite katastrof-turism. Turistkontoret nästa.
Men, det var söndagsstängt så en driftig tuk-tukförare fick ett lättfångat byte. Inte ett ord engelska kunde han och vår bahasa tar oss inte så långt, men vi var snabbt överens. Åka Banda Acehs variant på tuk-tuk kan inte vara fel, det hade ingen av oss provat. Det är som en tvåsitsig sidovagn utan benskydd men med sufflett. Den fick vi i för sig fälla ned, så långa mannen kunde få plats. Långa mannen som alla vill fotas med.
Eftersom vi inte hade någon aning om vad vi sagt ja till, var det bara att luta sig tillbaka, lita på gubben, spana på allt som susade förbi, vinka till folket och hoppas att han tog oss till nåt sevärt.
Surprise sight seeing med fåordig guidning på bahasa visade sig vara succe. Vi fick se båtarna långt upp på land, nåt kinesiskt tempel där vi blev inbjudna till morgondagens lejondans på bakgården, mosken som vi inte fick gå in i, titta på papporna och sönerna som metade vi hamninloppet, mingla med kvällsbadarna vid stranden, ta några grillade majskolvar vi lekplatsen med både fiskedamm, bollhav och minitåg, se fiskehamnen och bara åka runt bland husen och dofterna.
Det fruktade tsunamimuseet kom vi dock aldrig till. Tur det, för det ger bevisligen barn mardrömmar. Vi vuxna var bra nyfikna. Vilket fall som, vi bara swichade förbi. Det var nog också söndagsstängt.
Rakt över det stora blå havet till Sumatras nordligaste spets flög vi i ett tjusigt propellerplan. Fin sikt ner på de vittoppad vågorna och under inflygningen såg vi vilket platt delta den lilla staden ligger i. Hur enkelt en stor tsunamivåg kunde svepa till staden.
Tsunamin är den stora turistattraktionen i denna sömniga, rätt fula stad. Vi tog oss till vårt ocharmiga hotell, dumpade väskorna och gav oss ut för att ta reda på hur vi skulle kunna få se lite katastrof-turism. Turistkontoret nästa.
Men, det var söndagsstängt så en driftig tuk-tukförare fick ett lättfångat byte. Inte ett ord engelska kunde han och vår bahasa tar oss inte så långt, men vi var snabbt överens. Åka Banda Acehs variant på tuk-tuk kan inte vara fel, det hade ingen av oss provat. Det är som en tvåsitsig sidovagn utan benskydd men med sufflett. Den fick vi i för sig fälla ned, så långa mannen kunde få plats. Långa mannen som alla vill fotas med.
Eftersom vi inte hade någon aning om vad vi sagt ja till, var det bara att luta sig tillbaka, lita på gubben, spana på allt som susade förbi, vinka till folket och hoppas att han tog oss till nåt sevärt.
Surprise sight seeing med fåordig guidning på bahasa visade sig vara succe. Vi fick se båtarna långt upp på land, nåt kinesiskt tempel där vi blev inbjudna till morgondagens lejondans på bakgården, mosken som vi inte fick gå in i, titta på papporna och sönerna som metade vi hamninloppet, mingla med kvällsbadarna vid stranden, ta några grillade majskolvar vi lekplatsen med både fiskedamm, bollhav och minitåg, se fiskehamnen och bara åka runt bland husen och dofterna.
Det fruktade tsunamimuseet kom vi dock aldrig till. Tur det, för det ger bevisligen barn mardrömmar. Vi vuxna var bra nyfikna. Vilket fall som, vi bara swichade förbi. Det var nog också söndagsstängt.
lördag 6 april 2013
Thaimassage
Thaimassage var precis vad vi behövde idag. En regnig dag. Det har ösregnat, duggregnat och strilregnat omvartannat sen fem (eller tidigare) imorse. Hela dagen och inte helt tomt i molnen än.
Innan dess var det dunder och brak, åskan small, blixtar lyste upp sovrummet, barn blev rädda och vi sprang om varandra. Sömnen på småtimmarna blev usel så en nittio minuters thaimassage på Paragon gjorde susen. Halvsov, helmanglad och varenda muskel utsträckt. Alldeles lysande och alldeles imponerande vad de gör med hjälp av knogar, armbågar, fötter och knän.
Innan dess var det dunder och brak, åskan small, blixtar lyste upp sovrummet, barn blev rädda och vi sprang om varandra. Sömnen på småtimmarna blev usel så en nittio minuters thaimassage på Paragon gjorde susen. Halvsov, helmanglad och varenda muskel utsträckt. Alldeles lysande och alldeles imponerande vad de gör med hjälp av knogar, armbågar, fötter och knän.
torsdag 4 april 2013
Golden Sands
Så var det dags igen, ett år till har snurrat och jag har firat födelsedag. Stiligt på Golden Sands. Jag har vanor nu. Funkar inte med en liten fika på cafe. Det ska vara på hotell, minst två dagar, helst fem stjärnor.
Fast det var i för sig så att vi äntligen hittade en helg vi kunde lösa in vårt presentkort vi vann förra året när vi roade oss på SCIPS golftunering. Det passade extra bra eftersom Martin körde trialthonet vid Teluk Bahang och fick nära till starten. Nåt nytt presentkort drog han inte hem, men en stor fin medalj och allas vår beundran på att han genomförde hela paketet i denna värmen på dryga tre timmar. Utan att vara speciellt trött eller stappla runt med småkrämpor.
Vi hejade där vi hittade parkeringsplats. Det var lätt trafikkaos så klart. Låg i snigelkö efter honom in i mål, så kranskullan fick inget målfoto. Vi kom när han stod och festade på vattenmelon. Målfotot fixade Mr Lee, simläraren. Han kom med en print till Filippas simlektion i onsdags och nu har småbrudarna stigit i graderna, och i förväntningar. De är Mr Martins döttrar. 'You swim fast like daddy'.
Inte nog med födelsedag, trialthon,vi fick också lite påsk. Som stilig resort hade Golden Sands självklart aktiviteter för stora och små. Stora kunde göra vattenaerobics och ölhävning. Vi satsade på bok i skuggan, latte inte cocktail och smyglyssnade på all världens språk från grannsolstolarna. Små fick äggjakt, lekar och fika. Det gäller att leta snabbt efter äggen i tropikerna så inte chokladen smälter.
Just på äggjakten kände vi oss inte som turister nåt mer. Tjejen som var ansvarig kände genast igen flickorna från våra oändliga besök på Adventure Zone, Golden Sands lekland så de behövde inte fråga efter deras namn två gånger.
Egentligen skulle vi toppat dagen med utekonsert i Botaniska trädgården, min födelsedagspresent av Martin. Men, vi var för slöa. Inte Martin då, men vi andra var sega. Så vi tog finmiddag i strömavbrott på Rasa Sayang istället och tänkte att nu är det nog dags att sluta att fylla år för det blir svårtoppat.
Fast det var i för sig så att vi äntligen hittade en helg vi kunde lösa in vårt presentkort vi vann förra året när vi roade oss på SCIPS golftunering. Det passade extra bra eftersom Martin körde trialthonet vid Teluk Bahang och fick nära till starten. Nåt nytt presentkort drog han inte hem, men en stor fin medalj och allas vår beundran på att han genomförde hela paketet i denna värmen på dryga tre timmar. Utan att vara speciellt trött eller stappla runt med småkrämpor.
Vi hejade där vi hittade parkeringsplats. Det var lätt trafikkaos så klart. Låg i snigelkö efter honom in i mål, så kranskullan fick inget målfoto. Vi kom när han stod och festade på vattenmelon. Målfotot fixade Mr Lee, simläraren. Han kom med en print till Filippas simlektion i onsdags och nu har småbrudarna stigit i graderna, och i förväntningar. De är Mr Martins döttrar. 'You swim fast like daddy'.
Inte nog med födelsedag, trialthon,vi fick också lite påsk. Som stilig resort hade Golden Sands självklart aktiviteter för stora och små. Stora kunde göra vattenaerobics och ölhävning. Vi satsade på bok i skuggan, latte inte cocktail och smyglyssnade på all världens språk från grannsolstolarna. Små fick äggjakt, lekar och fika. Det gäller att leta snabbt efter äggen i tropikerna så inte chokladen smälter.
Just på äggjakten kände vi oss inte som turister nåt mer. Tjejen som var ansvarig kände genast igen flickorna från våra oändliga besök på Adventure Zone, Golden Sands lekland så de behövde inte fråga efter deras namn två gånger.
Egentligen skulle vi toppat dagen med utekonsert i Botaniska trädgården, min födelsedagspresent av Martin. Men, vi var för slöa. Inte Martin då, men vi andra var sega. Så vi tog finmiddag i strömavbrott på Rasa Sayang istället och tänkte att nu är det nog dags att sluta att fylla år för det blir svårtoppat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)