Vi har haft vår första helvecka sen vi kom hit. Inte en enda helgdag var det förra veckan, eller denna. Men, det är bara bra så vi får komma in i vardagen.
Min vardag har också börjat att börja, för jag har börjat på kurs i malay, bahasa malaysia. Det är inte bara en kurs i språket utan jag får även kines-malaykultur och expat-kultur på köpet. Fyra engelsktalande damer och jag kommer varje måndag och torsdag hem till tant Shirin och sitter i två timmar i hennes vardagsrum och lär oss basala kunskaper i språket. Sen blir vi bjudna på öns läckerheter och tant Shirins erfarenheter i livet och Malaysia. 'Oh my dear' säger hon med de mest rullande r:en jag nånsin hört.
Av mina klasskompisar får jag veta vilka sjukdomar som snurrar på skolorna (just nu infulensa B och vattenkopper),vart man ska åka för att köpa färska orkidésnittar från Thailand och vad maiden kan och inte kan göra. Och ska man ner till Georgetown på eftermiddagen så är det ingen idé att ta bilen för det är hopplöst att hitta parkering, då är det bättre att ringa sin chaufför.
Sist var annars det heta samtalsämnet ficktjuvar. Tant Shirin gjorde allt för att skrämma upp mig tills expat-Juliette tog ner diskussionen på marken och konstaterade att det är lika farligt överallt på jorden. Hon blev nästan rånad i sin bil i Frankrike men hon backade bort tjuven och körde sen över hans motorcykel så henne ska öns väskryckare akta sig för.
Det fina med samtalsämnet var i alla fall att jag fick lära mig massa trafiktermer så nu vet jag att 'jalan sehala' betyder enkelriktat och behöver inte leta förtvivlat på kartan efter det där vägnamnet var och varannan gata verkar ha på den här ön...
När det gäller bilar så har jag ett stort önskemål till bilindustrin- fixa elbilar, nu! Med solceller på taket. Alla kör bil på den här ön, gärna i så stora SUV:ar som möjligt. Det är så man tar sig fram även om avstånden är löjligt små. Lokaltrafiken är inte tillräckligt bra och det är för varmt att ta sig fram per fot eller cykel.
Avgaserna ligger tätt runt skolan vid lämning och hämtning och trafikkaos är bara förnamnet. Så operation skolbuss har påbörjats. Filippa köpte konceptet i torsdags när vi kryssade fram mellan bilar och avgaser för att komma tillbaka till vår egen bil. Då åkte den gula 'bas sekohla' förbi och därifrån hörde vi en glad, liten röst: 'Filippa, Filippa, Filippa! Bye, bye!'. Det var hennes klasskompis Tani som vinkade från den nästan tomma bussen.
Så nu ska vi fråga Miss Cheryl om de åker på samma håll för då vill Filippa också åka. Det vore inte bara bra för miljön runt skolan, men även för mamman. Sen ska jag bara trixa in lill-syrran i dagisbussen och så slipper jag jaga taxibilar eller agera taxichaufför själv. Men det ska nog gå för Emelie har vinkat till bussen varje morgon sen hon började.
Övriga stora händelse är att Filippa har börjat på balett. I rosa dräkt och med tyllkjol. Det är träning och uppvisning varje kväll här på Silverton och nedräkning till söndag kl 11. Det är hon och 20 små kinesiska tjejer som går in i ett rosa rum och skuttar omkring i trekvart till pianomusik med tre balettfröknar.
Utanför sitter föräldrarna och väntar i en trång, varm hall på bänkar med galonklädsel. Söndagens uppdrag för medföljande förälder blir att hitta ett kaffehak hyfsat nära där man kan sitta och läsa tidningen i stället för att svettas ohämmat och stirra på en smutsig vit vägg
torsdag 30 september 2010
måndag 20 september 2010
Langkawi
Det var Malaysia day i torsdags och helgdag för att fira Malaysias enade av alla delstater. Vi tog fredagen ledigt från skolor och jobb och satte oss på färjan till Langkawi för fyra dagar på beachen.
Färja och färja, flygbåt med galonsäten som varit med ett bra tag skulle jag säga. Överresan var svinkall, vi hamnade vid AC:n inställd på djupfryst och där blev vi fast. Emelie bestämde sig snabbt för att sova bort eländet så vi andra satt snällt kvar och frös. På slutet värmde vi upp oss med en snabbkaffe från cockpit. Ah,det var varmt och skönt att gå dit och beställa två kaffe från killen som stod bredvid styrman. De hade lite chickt en vattenkokare bredvid ratten och gasreglagen och han rörde tjusigt ihop två koppar som han hjälpte mig tillbaka med till våra säten så jag inte skulle spilla något av de dbilliga, värmande dropparna.
Vi fick ta lunch på jettyn. Valde mellan två amerikanska kedjor och ett hak. Det blev haket. Ingen höjdare men bättre än kedjorna. Sen var det in i taxi och köra över halva ön till vårt hotell.
Namnet på hotellet var fel från den sidan jag skrivit ut från nätet så vi fick svårare nervös svettning innan taxichaffisen fick oss till rätt ställe. Boka på nätet, lämna ut kreditkortsnumret och bli dumpade på ett sunkigt hotell långt från stranden såg ut att bli vår helg.
Men, så blev det inte. Vi fick ett bra rum i en fin trädgård och stranden låg nästan in i frukostrestaurangen. Hotellet hade solsängar under palmerna och där låg vi när vi inte guppade runt i det varma, salta vattnet eller lekte i sanden.
På fredagen tog vi paus från solen mitt på dagen och gick till Under Water World och tittade på fiskar och andra djur. På lördagen tog vi en tur i mangroveträsket med båt och såg fladermöss, örnar, alla slags fiskar och störtregn. Jag impade på småtjejerna och matade några rockor (de skulle bara veta att de inte har tänder).
Vi åt superduper mumsgod thaimat uppe vid vägen och god tandori nere på stranden i solnedgången. Tyvärr fick vi avsluta med att äta på jettyn ingen och då gav vi oss på KFC. Kulturkrock två gånger om! Det tog mig en evighet att lista ut vad för paket vi skulle ta, men vi fick mat så det räckte och det smakade långt ifrån thai och tandori.
Båtresan hem hamnade vi i en varmare del av båten, mitt i en arabisk klan som den sista timmen inte kunde stilla sin nyfikenhet och bjöd tjejerna på så mycket kex och godsaker de orkade samtidigt som de frågade 'where you from, what's your name, how old' och klappde dem så mycket de bara fick.
Vi var hemma sent på Silverton och redan idag saknar vi att guppa i havet
Färja och färja, flygbåt med galonsäten som varit med ett bra tag skulle jag säga. Överresan var svinkall, vi hamnade vid AC:n inställd på djupfryst och där blev vi fast. Emelie bestämde sig snabbt för att sova bort eländet så vi andra satt snällt kvar och frös. På slutet värmde vi upp oss med en snabbkaffe från cockpit. Ah,det var varmt och skönt att gå dit och beställa två kaffe från killen som stod bredvid styrman. De hade lite chickt en vattenkokare bredvid ratten och gasreglagen och han rörde tjusigt ihop två koppar som han hjälpte mig tillbaka med till våra säten så jag inte skulle spilla något av de dbilliga, värmande dropparna.
Vi fick ta lunch på jettyn. Valde mellan två amerikanska kedjor och ett hak. Det blev haket. Ingen höjdare men bättre än kedjorna. Sen var det in i taxi och köra över halva ön till vårt hotell.
Namnet på hotellet var fel från den sidan jag skrivit ut från nätet så vi fick svårare nervös svettning innan taxichaffisen fick oss till rätt ställe. Boka på nätet, lämna ut kreditkortsnumret och bli dumpade på ett sunkigt hotell långt från stranden såg ut att bli vår helg.
Men, så blev det inte. Vi fick ett bra rum i en fin trädgård och stranden låg nästan in i frukostrestaurangen. Hotellet hade solsängar under palmerna och där låg vi när vi inte guppade runt i det varma, salta vattnet eller lekte i sanden.
På fredagen tog vi paus från solen mitt på dagen och gick till Under Water World och tittade på fiskar och andra djur. På lördagen tog vi en tur i mangroveträsket med båt och såg fladermöss, örnar, alla slags fiskar och störtregn. Jag impade på småtjejerna och matade några rockor (de skulle bara veta att de inte har tänder).
Vi åt superduper mumsgod thaimat uppe vid vägen och god tandori nere på stranden i solnedgången. Tyvärr fick vi avsluta med att äta på jettyn ingen och då gav vi oss på KFC. Kulturkrock två gånger om! Det tog mig en evighet att lista ut vad för paket vi skulle ta, men vi fick mat så det räckte och det smakade långt ifrån thai och tandori.
Båtresan hem hamnade vi i en varmare del av båten, mitt i en arabisk klan som den sista timmen inte kunde stilla sin nyfikenhet och bjöd tjejerna på så mycket kex och godsaker de orkade samtidigt som de frågade 'where you from, what's your name, how old' och klappde dem så mycket de bara fick.
Vi var hemma sent på Silverton och redan idag saknar vi att guppa i havet
LOOC- före
Äntligen är kontrakt skrivet för lägenheten och inflyttning blir två dagar innan Martins 40års dag! Yeha, jag firar med kylens sista (ääh, hrm enda) Tiger beer och Martin med en kopp BOH-te (redan gammal?). Party-plejset fixat, nu behöver vi bara skrapa ihop lite vänner, mat, dryck, musik och möbler.....
Lite bilder från från två veckor sen när jag var där och pekade på var fläktarna skulle sitta ,vilka gardiner vi vill ha och vilka möbler som inte behövs. Emelie mästerfotografen hjälpte mig, hon tyckte helt enkelt det var hennes uppdrag så jag fick knappt röra apparaten. Pust, tur den är stötsäker.
Emelie hade även synpunkter på alla hålen i taket, all smuts på golvet samt faktumet att där inte fanns något kök (ja, egentligen var det saknaden av kylskåp som oroade henne). Jag hoppas hon blir nöjd när hon ser slutresultaten om ett par månader.
vardagsrum, kommer andra soffor men inte de vita inredningsarakitekten hade tänkt sig. jag styrde över valet till tråkbeige eftersom jag misstänker att de bara skulle varit vita i en vecka
glimt av mästarnas sovrum och badrum
uterummet sett från matrummet. här ska fatboy-hänmattan stå! bakom syns lekrum och dörr till vardagsrum
köket- utan kylskåp
balkongen mot bergen
balkongen mot havet
ett tjejrum. fina golv
Lite bilder från från två veckor sen när jag var där och pekade på var fläktarna skulle sitta ,vilka gardiner vi vill ha och vilka möbler som inte behövs. Emelie mästerfotografen hjälpte mig, hon tyckte helt enkelt det var hennes uppdrag så jag fick knappt röra apparaten. Pust, tur den är stötsäker.
Emelie hade även synpunkter på alla hålen i taket, all smuts på golvet samt faktumet att där inte fanns något kök (ja, egentligen var det saknaden av kylskåp som oroade henne). Jag hoppas hon blir nöjd när hon ser slutresultaten om ett par månader.
vardagsrum, kommer andra soffor men inte de vita inredningsarakitekten hade tänkt sig. jag styrde över valet till tråkbeige eftersom jag misstänker att de bara skulle varit vita i en vecka
glimt av mästarnas sovrum och badrum
uterummet sett från matrummet. här ska fatboy-hänmattan stå! bakom syns lekrum och dörr till vardagsrum
köket- utan kylskåp
balkongen mot bergen
balkongen mot havet
ett tjejrum. fina golvonsdag 15 september 2010
Water bottle
'Emelie sa water bottle, hon sa water bottle, hon gick fram till mig och sa water bottle idag. Hon var törstig och sa water bottle'.
Teacher Nora var helt i extas när jag hämtade lilltjejen på dagis idag. Inte ett dugg upprörd över att jag var bra sen. Bara sken upp som en sol när hon såg mig utanför grinden, rusade fram med Emelie i släptåg och studsade upp och ner i pur lycka. Jag studsade upp och ner på andra sidan grinden och sa alla superlativ jag kan på engelska. Ingen tänkte på att öppna grinden, everything was great! Tills Emelie gjorde sig hörd och pep 'men öppna då'. Hon var inte lika imponerad av sin insats. Hon konstaterade bara att jag behövde vatten, kan vi åka hem nu, steg in i baksätet och snackade glatt om viktigare saker hela vägen hem.
Sen var jag för jag slarvade bort bilen på Gurney Plazas parkeringshus. 10C hade jag parkerat på och där stod 6 grå bilar, men ingen som ville öppna sig när jag tryckte på låsa upp-knappen. Blev rätt svettigt att leta i ett dallrande hett p-hus med en tickande klocka men när jag tänkte att nu lämnar jag eländet och tar en taxi så kom jag ihåg emergency knappen. yeha, tut hördes! Långt borta, väldigt långt borta....typ underifrån. Det visade sig att jag yrade runt en våning för högt upp så det var bara att yra ner, betala sig ut och zigsacka sig genom trafiken till dagiset.
Och eftersom jag har lärt mig emergency knappen så tryckte jag på den när jag skulle både till och från föräldrarmötet på Filippas skola ikväll. Högst ofrivilligt men, jepp bileländet kan tuta högt och det är bäst för öronen om man är en våning upp när den drar igång.
Teacher Nora var helt i extas när jag hämtade lilltjejen på dagis idag. Inte ett dugg upprörd över att jag var bra sen. Bara sken upp som en sol när hon såg mig utanför grinden, rusade fram med Emelie i släptåg och studsade upp och ner i pur lycka. Jag studsade upp och ner på andra sidan grinden och sa alla superlativ jag kan på engelska. Ingen tänkte på att öppna grinden, everything was great! Tills Emelie gjorde sig hörd och pep 'men öppna då'. Hon var inte lika imponerad av sin insats. Hon konstaterade bara att jag behövde vatten, kan vi åka hem nu, steg in i baksätet och snackade glatt om viktigare saker hela vägen hem.
Sen var jag för jag slarvade bort bilen på Gurney Plazas parkeringshus. 10C hade jag parkerat på och där stod 6 grå bilar, men ingen som ville öppna sig när jag tryckte på låsa upp-knappen. Blev rätt svettigt att leta i ett dallrande hett p-hus med en tickande klocka men när jag tänkte att nu lämnar jag eländet och tar en taxi så kom jag ihåg emergency knappen. yeha, tut hördes! Långt borta, väldigt långt borta....typ underifrån. Det visade sig att jag yrade runt en våning för högt upp så det var bara att yra ner, betala sig ut och zigsacka sig genom trafiken till dagiset.
Och eftersom jag har lärt mig emergency knappen så tryckte jag på den när jag skulle både till och från föräldrarmötet på Filippas skola ikväll. Högst ofrivilligt men, jepp bileländet kan tuta högt och det är bäst för öronen om man är en våning upp när den drar igång.
måndag 13 september 2010
Hari Raya
I fredags var det Hari Raya. Ramadan är slut och man firar att fastan är över. Alla har ledigt så fabrik, skola och dagis var stängda. Vi tänkte att vi drar och kollar in ett buddistiskt tempel på en muslimsk högtid för då är där väl inte så mycket folk. Så vi packade in oss i Protonen, körde inom Coffee Bean för en kaffe och gav oss i väg till Air Hitam där det stora templet Kek Lok Si finns.
Vi hittade faktiskt raka vägen, även om kartläsaren var vilse minst halva vägen. Kartläsaren lotsade dock in chauffören lite väl tidigt på en parkering så vi fick gå upp till templet. Varmt och smal väg med mycket bilar men det gick.
Att det var mycket bilar upp till templet var inte så konstigt för när vi kom upp upptäckte vi att de så smidigt hade ett stort pakeringsgarage. Och restaurang och en drös tingeltangelaffärer både utanför och inne i templet.
Alla bilarna innehöll ju så klart massa människor och det visade sig direkt att vi var rakt inte ensamma. Det var knökfullt med folk. Halva KL åker tydligen till Penang denna helg så där var väl tomt som Stockholm på midsommarafton. Rätt snart visade sig att vi var en bättre sevärdighet än alla fina buddhaskulpturer. Eller, vi och vi, Filippa och Emelie var de som var poppis. Alla ville fotas med dem och gärna prata. Men, vår malaysiska är obefintlig så det blev att le stort, säga hello, thank you, bye bye.
Lunch fick vi inta på templets vegitariska restaurang och vi kom i bra tid för när vi satt oss drog ett ösregn in och alla fick bråttom in under tak och in i restaurangen. Efter lunchen klättrade vi upp i pagoden och kollade på utsikten, hela vägen hem till Silverton.
På sena eftermiddagen åkte vi sen till Tesco vid brofästet för att storhandla. Kartläsaren hade det svettigt igen, men vi kom rätt efter två varv runt Tesco, universitetet och brofästet och lyckades undvika att svänga upp på bron.
Fika först, så klart och det blev ice kacang på matstället bredvid. Vi har inte så bra flyt med sötsakerna här. Banana pancake har varit bäst hittills men ice kacang var en intressant upplevelse. Isglass i olika färger, majsröra, bruna böner och en klick grädde/glass på toppen. Tjejerna åt bönerna och lämnade resten till föräldrarna som inte heller lyckades tömma skålarna.
Inne på Tesco gick mobilkamererna varma och tjejerna messades i väg till Indonesien och andra platser. Tror jag. Vi scannade av alla hyllor och lyckades köpa både mat och en joskompressor så nu dricks här massor av färskpressade fruktjoser.
Allt tog mycket längre tid än vad vi trodde så vi fick ge vika och käka kvällsmat på MC fiket. Smakade som vanligt.
Resten av helgen blev rätt lugn. Tränade i Youth Park, softade vid poolen, strosade på Gurney Plaza och tog lördagsmiddag på stranden i Batu Ferringhi. Vi njöt halvkall Tiger öl, god mat, sand mellan tårna och Filippa toppade kvällen med ett dopp i havet innan jag körde hem oss till Silverton igen.
För Martin och mig blev helgen lite längre eftersom Martins jobb även hade stängt på måndagen. Martin tog tjejerna till skolorna, jag joggade en kortis längs Gurney drive och sen drog vi ner till Georgtown och strosade runt. Vi hämtade ut våra båtbiljetter till nästa helgs tur till Langkawi och vi kollade in bil på Nissan.
Annars har veckan gått åt träff med hyresvärden för att reda ut var fläktarna ska sitta och vilka slags gardiner vi ska ha vart i vår egna lägenhet. Inflyttningsdatum vet vi fortfarande inte, men det närmar sig.....Expat-mässa på g hotel och frukost med skolmammor hann jag också med. Samt få hit rörmockare och de vanliga turerna till mataffären och marknaden.
Vi hittade faktiskt raka vägen, även om kartläsaren var vilse minst halva vägen. Kartläsaren lotsade dock in chauffören lite väl tidigt på en parkering så vi fick gå upp till templet. Varmt och smal väg med mycket bilar men det gick.
Att det var mycket bilar upp till templet var inte så konstigt för när vi kom upp upptäckte vi att de så smidigt hade ett stort pakeringsgarage. Och restaurang och en drös tingeltangelaffärer både utanför och inne i templet.
Alla bilarna innehöll ju så klart massa människor och det visade sig direkt att vi var rakt inte ensamma. Det var knökfullt med folk. Halva KL åker tydligen till Penang denna helg så där var väl tomt som Stockholm på midsommarafton. Rätt snart visade sig att vi var en bättre sevärdighet än alla fina buddhaskulpturer. Eller, vi och vi, Filippa och Emelie var de som var poppis. Alla ville fotas med dem och gärna prata. Men, vår malaysiska är obefintlig så det blev att le stort, säga hello, thank you, bye bye.
Lunch fick vi inta på templets vegitariska restaurang och vi kom i bra tid för när vi satt oss drog ett ösregn in och alla fick bråttom in under tak och in i restaurangen. Efter lunchen klättrade vi upp i pagoden och kollade på utsikten, hela vägen hem till Silverton.
På sena eftermiddagen åkte vi sen till Tesco vid brofästet för att storhandla. Kartläsaren hade det svettigt igen, men vi kom rätt efter två varv runt Tesco, universitetet och brofästet och lyckades undvika att svänga upp på bron.
Fika först, så klart och det blev ice kacang på matstället bredvid. Vi har inte så bra flyt med sötsakerna här. Banana pancake har varit bäst hittills men ice kacang var en intressant upplevelse. Isglass i olika färger, majsröra, bruna böner och en klick grädde/glass på toppen. Tjejerna åt bönerna och lämnade resten till föräldrarna som inte heller lyckades tömma skålarna.
Inne på Tesco gick mobilkamererna varma och tjejerna messades i väg till Indonesien och andra platser. Tror jag. Vi scannade av alla hyllor och lyckades köpa både mat och en joskompressor så nu dricks här massor av färskpressade fruktjoser.
Allt tog mycket längre tid än vad vi trodde så vi fick ge vika och käka kvällsmat på MC fiket. Smakade som vanligt.
Resten av helgen blev rätt lugn. Tränade i Youth Park, softade vid poolen, strosade på Gurney Plaza och tog lördagsmiddag på stranden i Batu Ferringhi. Vi njöt halvkall Tiger öl, god mat, sand mellan tårna och Filippa toppade kvällen med ett dopp i havet innan jag körde hem oss till Silverton igen.
För Martin och mig blev helgen lite längre eftersom Martins jobb även hade stängt på måndagen. Martin tog tjejerna till skolorna, jag joggade en kortis längs Gurney drive och sen drog vi ner till Georgtown och strosade runt. Vi hämtade ut våra båtbiljetter till nästa helgs tur till Langkawi och vi kollade in bil på Nissan.
Annars har veckan gått åt träff med hyresvärden för att reda ut var fläktarna ska sitta och vilka slags gardiner vi ska ha vart i vår egna lägenhet. Inflyttningsdatum vet vi fortfarande inte, men det närmar sig.....Expat-mässa på g hotel och frukost med skolmammor hann jag också med. Samt få hit rörmockare och de vanliga turerna till mataffären och marknaden.
onsdag 8 september 2010
lördag 4 september 2010
Youth Park
Hyfsat tidigt i morse gav vi oss ut i vår lilla Proton, målet var Youth Park 4 km bort från Silverton. Bakluckan var fylld av cyklar och sparkcyklar. Föräldrarna i träningskläder. Filippa satt bekvämt men Emelie var intryckt i sin bakvända bilstol, halvt fastspännd. Golvremmarna ligger antagligen i en kartong i skeppet på väg hit men stolen satt nog stadigt fast ändå med tanke på utrymmet.
Martin vid ratten och jag som kartläsare. Körandet gick rätt bra för Martin (körde bara upp på kanten en gång),. Hitta vägen var inte alls lätt. Enkelriktat både här och där och hitta avfarten in till parkeringen var allt annat än lätt. Efter att ha kört fram och tillbaka förbi ett hinduiskt tempel fyra gånger lyckades vi till slut pricka infarten och sen var det hopp och skutt upp i parken.
Youth Park har en stor lekplats under stora skuggande träd och inkämt mellan gungor och rutchkanor finns träningsmaskiner för vuxna. En oval cykelbana med mer träningsmaskiner gör parken till en perfekt lekplast för både stora och små. Så Martin och jag turades om att jogga och styrketräna. Ville man lägga på extra last så var det bara att ta ett barn i knät och trycka lite hårdare med de otränade benmusklerna.
Efter ett par timmar i parken var alla döhungriga så in i Protonen igen och ut den enkelrikade vänstertrafiken. Vi lyckades med lite omvägar parkera nära wet market. Betala p-avgift till p-gubben och sen blev det nudelsoppa till lunch innan vi handlade grönsaker och frukt på marknaden.
Hem och duscha och sen blev det eftermiddagskaffe på Starbucks och lite Hari Raya rea på Gurney Plaza. Vi köpte i för sig bara en liten rygga och mat på Cold Storage men det var mycket folk att trängas med.
Middag blev ner för gatan hos Tobbe. Självklart tog vi Protonen. Tänkte tanken att gå men insåg att det skulle bli långt att bära sovande barn hem. Taxi tänkte vi inte alls på. Men, det var bra för då fick jag göra min köra-på-vänstersidan-debut på vägen hem. Helt lagom debut för mig, 900 meter och bara två vänster svängar!
Martin vid ratten och jag som kartläsare. Körandet gick rätt bra för Martin (körde bara upp på kanten en gång),. Hitta vägen var inte alls lätt. Enkelriktat både här och där och hitta avfarten in till parkeringen var allt annat än lätt. Efter att ha kört fram och tillbaka förbi ett hinduiskt tempel fyra gånger lyckades vi till slut pricka infarten och sen var det hopp och skutt upp i parken.
Youth Park har en stor lekplats under stora skuggande träd och inkämt mellan gungor och rutchkanor finns träningsmaskiner för vuxna. En oval cykelbana med mer träningsmaskiner gör parken till en perfekt lekplast för både stora och små. Så Martin och jag turades om att jogga och styrketräna. Ville man lägga på extra last så var det bara att ta ett barn i knät och trycka lite hårdare med de otränade benmusklerna.
Efter ett par timmar i parken var alla döhungriga så in i Protonen igen och ut den enkelrikade vänstertrafiken. Vi lyckades med lite omvägar parkera nära wet market. Betala p-avgift till p-gubben och sen blev det nudelsoppa till lunch innan vi handlade grönsaker och frukt på marknaden.
Hem och duscha och sen blev det eftermiddagskaffe på Starbucks och lite Hari Raya rea på Gurney Plaza. Vi köpte i för sig bara en liten rygga och mat på Cold Storage men det var mycket folk att trängas med.
Middag blev ner för gatan hos Tobbe. Självklart tog vi Protonen. Tänkte tanken att gå men insåg att det skulle bli långt att bära sovande barn hem. Taxi tänkte vi inte alls på. Men, det var bra för då fick jag göra min köra-på-vänstersidan-debut på vägen hem. Helt lagom debut för mig, 900 meter och bara två vänster svängar!
fredag 3 september 2010
Tre veckor
Tre veckor har nästan gått och vi börjar få huvudet upp och fötterna ned. Första veckan var ren semester. Fantasico! Vi slappade, gjorde utflykter, upptäckte massa god mat (tja, förutom den där fruktsalladen med chokladsås som jag köpte. Chokladsåsen visade sig vara rutten, mixad småfisk) och fixade lite smått med ditt och datt.
Andra veckan flyttade vi in i en - vad vi hoppas - tillfällig lägenhet och verkligheten kom i fatt oss. Poletten föll hårt för Nina när hemmafruslivet inte alls innehöll ordet lyx. Det var fram och tillbaka i taxi till skola, tömma och fylla maskiner med disk och tvätt och framför allt, lyckas få hem mat och vatten. En liten fröken Vill-inte i släptåg gjorde inte livet lättare och jag var beredd att ta första flyg tillbaks till ekorrhjulet. Och bara tanken att få ligga på den runda gräsmattan i Barsebäck fick tårarna att trilla så jag som aldrig drabbas av hemlängtan fick mig en släng av det också. Men, tårar går att torka och nu är jag på banan igen.
Den enda som är konstant uppåt är skoldebutanten Filippa. Så positiv och på. Rakt in i okänd skola med nya vuxna och barn och inte förstå ett endaste ord vad de någon säger. Hon har redan börjat skjuta in lite engelska ord. 'Thank you' istället för tack för maten och när vi plockade snäckor på stranden så var det 'seven' stycken. Vi bor på våning 'twenty' och simringen är en 'crocodile'. Hon berättade även att fröken Cheryl frågar om de ska åka med 'mummy' eller 'school bus' och då säger hon mamma. Skoluniformen är en succé och favoritmaten är nudelsoppa borta på hawkers corner. Bada i poolen efter skolan är fantastiskt och åka till havet på helgen är underbart. Vår lilla försiktiga tjej har blivit en liten tuffing!
Tredje veckan fick Emelie äntligen börja dagis och nu är hon så mycket gladare. Har redan fått en kompis Esther och snackar svenska med Darren. De har kaniner och fiskar och en fin trädgård full av blommor. Hon snackar oss sönder och samman i taxin hem. Tur att resan bara är 2 km.
Idag fick vi en bil så i helgen ska vi ut och smygköra nära vänsterkanten.
Andra veckan flyttade vi in i en - vad vi hoppas - tillfällig lägenhet och verkligheten kom i fatt oss. Poletten föll hårt för Nina när hemmafruslivet inte alls innehöll ordet lyx. Det var fram och tillbaka i taxi till skola, tömma och fylla maskiner med disk och tvätt och framför allt, lyckas få hem mat och vatten. En liten fröken Vill-inte i släptåg gjorde inte livet lättare och jag var beredd att ta första flyg tillbaks till ekorrhjulet. Och bara tanken att få ligga på den runda gräsmattan i Barsebäck fick tårarna att trilla så jag som aldrig drabbas av hemlängtan fick mig en släng av det också. Men, tårar går att torka och nu är jag på banan igen.
Den enda som är konstant uppåt är skoldebutanten Filippa. Så positiv och på. Rakt in i okänd skola med nya vuxna och barn och inte förstå ett endaste ord vad de någon säger. Hon har redan börjat skjuta in lite engelska ord. 'Thank you' istället för tack för maten och när vi plockade snäckor på stranden så var det 'seven' stycken. Vi bor på våning 'twenty' och simringen är en 'crocodile'. Hon berättade även att fröken Cheryl frågar om de ska åka med 'mummy' eller 'school bus' och då säger hon mamma. Skoluniformen är en succé och favoritmaten är nudelsoppa borta på hawkers corner. Bada i poolen efter skolan är fantastiskt och åka till havet på helgen är underbart. Vår lilla försiktiga tjej har blivit en liten tuffing!
Tredje veckan fick Emelie äntligen börja dagis och nu är hon så mycket gladare. Har redan fått en kompis Esther och snackar svenska med Darren. De har kaniner och fiskar och en fin trädgård full av blommor. Hon snackar oss sönder och samman i taxin hem. Tur att resan bara är 2 km.
Idag fick vi en bil så i helgen ska vi ut och smygköra nära vänsterkanten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)