Om hur man löser in en check

Att lösa in en check är inte alls svårt, det gäller bara att veta hur man gör.

Förra onsdagen hämtade jag och Filippa checken från AutoBinee-verkstaden. Mr Lim bad tretusen gånger om ursäkt. Jag bara flinade, log, sa ´no problem´ och tänkte TIM (This Is Malaysia).

Att lösa in checken samma dag kändes lite äventyrligt, man ska inte tänja på gränserna, inte änns när man har medflyt så då åkte vi och badade med Barlovsbarnen på Gurney Beach istället.

Denna onsdagen kände jag mig redo. Efter att ha skickat iväg barnen med sina bussar, yoga på bergsbalkongen (ok, innanför balkongdörrarna, bygget slamrar för mycket, men vackert ändå.) och en stadig frukost så var jag redo för attack. Passet packat, checken slät och med all tid i världen gav jag mig iväg till Maybank som ligger bredvid posten.

Det är väldigt bra för självförtroendet att ha något annat som man vet man kan göra som ligger i närheten. Även om jag skulle misslyckas med att casha in mina pengar så skulle jag bergsäkert lyckas köpa frimärke till Mats födelsedagskort (Mats, som för övrigt fyller år i dag och garanterat inte kommer få sitt kort på den stora dagen). Då går man inte ut och svettas i onödan.

Att jag satsade stenhårt på Maybank var för att AutoBinees check var därifrån och med malaysialogiskt tänk så borde det vara det säkra stället att få ut pengarna.

Det var det inte.  Mr Lim hade inte kryssat i rutan uppe i vänstrahörnet och krumeluttat sin signatur en gång till, då hade jag kunnat få alla pengar rakt i handen. Nu kunde jag i för sig lösa in checken om jag hade ett kontonummer. Passet hjälpte inte.

Och eftersom unga damen pratade bra engelska så kunde jag fråga om det lika gärna gick bra att lösa in checken i min egen bank eftersom jag inte var så sugen på ett konto i en tredje bank.

-Jo, det går bra sa hon och jag studsade glatt ut, svängde inom posten och sen över två gator bort till CIMB bank.

Väl där slog det mig att jag måste ju ha kontonumret. Passet kommer inte hjälpa mig här heller och eftersom jag hade all tid i världen och ändå hade lyckats med ett ärende så var jag i medflyt.Jag kom  på att jag nog hade en liten skrynklig lapp med mig, längst ner i min nya tjusiga exklusiva handväska, eftersom jag fick hjälp av WuyNa på jobbet att deklarera igår.

Med den skrynkliga lappen, onödigt pass och en förvirrad uppsyn fick jag direkt hjälp av en trevlig banktjänsteman som tog mig bort till den långa raden av uttagsapparater och insättningsapparater och längst bort: tadaaa, checkapparater.

Pedagogiskt lät han mig göra alla stegen själv och 1 minut senare hade jag ett kvitto i handen med en liten inscannad bild på den gula Maybank-checken som checkapparaten sög in så snyggt.

Uppdrag slutfört och jag är 400 ringghits rikare. Eller, egentligen plus-minus-noll på pengar, minus på tid och plus på upplevelse.

Pantai Kerachut

Idag djungelvandrade vi till Pantai Kerachut, eller Turtle Beach som det också kallas. Det tog oss dryga två timmar. Det stod en på kartan så vi får se det som en rejäl förbättring att numera bara dubbla tiden, inte tredubbla som vi gjort på tidigare vandringar.

Det var en skön promenad, svettig men ändå sval där nere under trädkronorna. Upp och ned,över rötter och sten. Geggigt ibland. Men inte värre än att man kunde gå runt om så inte flipflopsen fastnade.

Turtle Beach ligger på västsidan mot Sumatra. Men, man kan inte se Sumatra. Lite större vågor rullar in och här går havssköldpaddor i land för att lägga sina ägg. Dem gräver killen med hörlurarna upp, han som bor i parkvaktshuset och sjunger med högt och rent till låtarna när han inte tror någon hör. Ibland glömmer han sig och sjunger ändå. Det gjorde han när vi var inne och tittade runt i det halvtomma museet och lärde oss lite om sköldpaddor. Några små sköldpaddeungar simmade runt i tanken och några runda burar stod inne i äggkläckningstältet men annars var det inte så mycket nykläckt idag.

Det gjorde inget för vår båtkille kom tidigt och han tog oss på en skön båttur tillbaka till Teluk Bahang, fiskebyn där vi ätit lunch knappa fyra timmar tidigare. Vi åkte fort, fort, fort så fort vi kom runt nordvästra udden av Penang för där var havet blankt. Killade dödsskönt i kistan, klistrade upp leendet ännu högre och den varma luften fräschade till oss så pass att vi kunde ta kvälksmat på Tree Monkey.

Tetokig

Vår tesamling är bra mycket större än vår vinsamling. Te gör sig bättre på de här breddgraderna och vi har kommit på att det är väldigt skönt att resa runt i teland. Klimatet är perfekt. Varmt och skönt, men ändå svalt. Frisk och kripsig luft.

Jag tänker bli en teplanta i mitt nästa liv. Gärna på Sri Lanka. De gör mitt, för tillfället, favoritte. Det ska vara riktigt, riktigt starkt och serveras med god färsk mjölk. Inget lätttjafs eller långbarhetstokeri. Inget socker heller för den delen, även om en inföding hade haft det.

Kan jag inte bli teplanta så tänker jag skaffa mig en teplantage.I slutet av den slingriga vägen så jag inte åker och shoppar i onödan och alla besök är väntade.

The Loke Villa

Äntligen fick jag se grannhuset, Loke Villa. Ett gammalt vackert hus från 1924 som ligger inklämt mellan vår skrapa och de två nybyggda jättetornen Paragon, samt en av Penangs mest trafikerade gator, Gurney Drive. De hade öppet hus idag för att samla in pengar till Penang Heritage Trust och uppmärksamma att det var Heritage Day i världen.

Där bor lite folk i tjänstevingen och en hund, en katt och en kalkon patrullerar trädgården med jämna mellanrum, men ingen bor i huset. Byggbullret är för störande. Familjen som hyr huset flyttade ut när de började bygga huset vi bor i men villan står möblerad och inredd som om någon bodde där. Trädgården hålls pedantiskt fin.

Tyvärr fick man inte fota inomhus men det var läckert. Art deco a la Asia med högt, högt, högt i tak och ett badrum till varje sovrum. Lyx fortfarande idag. Hela badrumsinredningarna var från byggåret, bortsett några toastolar. Fina badkar med tassar, läckert kakel och slitet klinker.

Vi tassade omkring på de fina trägolven och beundrade huset. Kakel som tapet på väggarna i vardagsrummet, lampettter som såg ut som olymiska facklor, pardörrar till varje rum, sirliga beslag, vita grekiska pelare, mörka träslag och mönstrade klinkergolv som man ser överallt i gamla Georgetown.

Det vanliga expatgänget dök upp. Man ser alltid samma människor, ge och ta en handfull, på varje begivenhet på denna ö. Så här på dagtid, bara mammor i för sig. Så förutom vackert för ögat så fick man sig små pratstunder.

Hemmalov

Hemmalov är det bästa tycker Filippa. Och jag håller med.

På två veckor har vi hunnit med både nyttigheter och onyttigheter. Vi har servat bil, fixat ny skoluniform så Filippa slipper visa magen sista terminen i ettan, köpt brandvarnare och varit några vändor på posten förutom marknaden, mataffären och hela det underbara Gurney Plaza.

Fast GP faller nog mest under onyttigheter för barnen har gjort window art och sand art så de tiger. Vi har även varit på Butterfly Farm tidigt en morgon när fjärilarna var vakna och vackra och så har tjejerna fått måla batik hos Rosanna's i Georgetown. Vi har svalkat oss i poolen och med ice blended. Vi har pysslat och bara slappat.

Vi fick till på köpet riktigt äventyr. I alla fall i några minuter när jordbävningen kom. Som Emelie sa nån dag senare: Det var ju faktiskt lite roligt, så här efteråt.

Hemma bäst.

Happy Songkran!

Happy Songkran-Gott Nytt Thai-år! Idag har vi firat in det thailändska nyåret i Liggande Buddha templet ett knappt kvarter från oss. Stora grejen är att spruta och hälla vatten på varandra. Passade perfekt en varm dag som denna. Barnen hade superkul. Framförallt Filippa. Hon passade på att spruta på alla. Emelie sprutade mest vatten på mig och Martin, men det var kul det med.

Genomblöta med shortsen hängade halvt av rumpan gick vi till marknaden och köpte oss en stor vattenmelon och en påse söta mangos. Sen hem och få på torra kläder för lunch på Nando's på Gurney Plaza. Ingen var nämligen sugen på att laga mat och där fanns inget lördagsgodis hemma. Ve och fasa!

Eftermiddagen blev också blöt. Då hängde vi vid poolen, simmade, bubblade, fotade, fikade, sov, läste tidning och kickade lite boll på en så stor gräsmatta man kan ha på fjärde våningen.

Kvällsmat orkade jag och Emelie fixa. Vi tog potatismosresterna från igår när vi hade mammor- och barnmiddag med Emma, Kenan och Vildana och sen gjorde vi nytt tema på fisk och stekte våra egna hammagjorda fish nuggets. Emelie panerade dem som en mästerkock.

När vi slamrade i köket spelade Filippa och Martin basket. Det var en tajt match. Martin ledde länge, mycket lika och till sist satte Filippa det avgörande målet. Lagom när sista nuggetsen var klar.

Det frodas i uterummet

Bönorna vi slängde i våra krukor i uterummet när vi hade bönslängardag slog rot! Jag ryckte upp dem som ogräs men samlade ihop skotten i en kruka, satte i en pinne och de slingrade sig uppåt. Nu har där kommit bönor på rankorna! Jag är i chock. Ingen har skött dem, ingen har brytt sig och de frodas bättre än tomaterna. Vatten till papayaträdet och finpalmerna måste ha spillt över. Mina bondegener är förnärmade.

Huset svajade

Huset svajade idag, sådär en stund efter fika när barnen förberedde akt två på sin Christmas Festival Show som mest handlade om Barbie, hennes barn och en fjäril. Det svajade mycket och länge så jag hann både bli orolig och sjösjuk.

Vi var hemma på lekdejt hos Vildana och barnen på 25:e våningen när jordbävningen slog till. Och det ska ju inte finnas sådana här. I för sig var det svallet från skalvet utanför Indonesien men det gungade rejält. Inte skakade, gungade så att man såg det. Hann både kalla på barnen, lugnt få in dem under köksbordet, texta Martin och undra vad i jösse namn vi skulle göra innan det var över.

Då mobiliserade mammorna styrkorna och fick barnen att gå 25 trappor ner. Jag försökte fuska och ta hissen, men Vildana spände ögonen i mig. Barnen fixade det lysande på en sisådär sju minuter och ett konstant tjatter om Japan, tsunami, earthquake och varför blir det jordbävning.

Väl nere visade det sig att vi inte alls var ensamma om målmedveten evakuering. Det skulle man lätt kunna tro i detta land där ingen bryr sig på brandalarm och blåljus.

Gurney Beach är bra, där bor många australiensiska militärer så där har man koll. Inte vakterna eller nån lokalinvånare, men militärerna. De har koll på allt från varifrån vinden blåser till hur många baktetier det finns i poolen. Vildana hittade en av dem i ledig joggingklädsel och han skickade upp oss igen. Alla har Vågen i färskt minne och då är det inte bra att vara tjugo meter från stranden.

Vi åkte upp och sen åkte vi hem till vår lägenhet, 40 meter från stranden och 25 våningar upp. När middagen var klar fick vi dyka under köksbordet en liten stund igen. Eftersvajet varade betydligt kortare och sen avlöpte kvällen som vanligt med dusch och nattning. Om än med många frågor.

Tsunamivarning kom och Martin drog till sin dyklektion i en pool hela två hundra meter från stranden. Det kändes ännu mindre klokt när polisen en timme senare utrymde Gurney Drive med blåljus, tut och förmaningar ur högtalare.

Men, ingen våg har kommit än här två timmar senare. Martin är hemma igen, pulsen lugn och jag undrar om jag egentligen bara drömt allt. Förutom då att Gurney Drive fortfarande är väldigt tom på trafik och stan är ovanligt tyst.

Matlagning på mandarin och middag på Rasa Sayang

Lärare Mei Chen tar mandarinundervisning till en helt ny nivå så nu har vi matlagningslektioner på kinesiska. Mycket gott, hälften fel. Vi lär oss både några få nya glosor och hur man gör stekta nudlar/fired noodles/mee goreng/tao mi-och-jag-kom-inte-ihåg-resten-men-jag-vet-hur-man-lagar-det. Hemligheten är att snabbmarinera risnudlarna i soyablanding och likaså den tunnskurna kyckligen. Barnen gillade det så de tömde halva matlådan som extra frukost - eller lunchuppvärmning, beroende på hur man ser det.

För lunch tog vi strax efter nere på New World Market. Efter att vi beställt fyra canvasbilder till att hänga upp på köksväggarna. Canvasbilder är våra resesouvenirer. En bild från varje resa, i svartvitt. Det gäller att vi hittar ett hem med mycket tavelvägg när vi flyttar hem till Sverige.

Efter lunchen tog vi en tur ner om Beach Street, eller Jalan Pantai som det står på gautskyltarna. Vi inhandlade cyklop, snorkel och simfötter till Martin i en fiskeaffär. Det går snabbt framåt med dykarcertet här och snart blir det uppdyk. Då behövs leksakerna. Jag får ta och damma av mitt artonåriga gamla PADI-certifikat så jag och Martin kan ha romantiska promenader nere bland korallerna.

Det blev även ett cyklop och en snorkel till tjejerna och snabbt hem till poolen för att svalkas denna molnfria dag och prova de nya utrustningarna. Filippa och Martin bubblade under vattnet, bara två rör stack upp. Jag simtränade och svingade lite vikter i gymmet. Emelie gled runt på boggieboarden.

Väl avskylda och avlekta tog vi oss upp till lägenheten och piffade oss snygga för kvällens middag på ett av Penangs lyxigaste hotell Rasa Sayang. Nummer två efter E&O rykats det. De har en superlyxig skaldjursbuffé i en av sina restauranger. Vi dinerade med Barlovs och firade min och Armins födelsedagar. Vi fyller nära men inte lika mycket, även om nu Emelie trodde att vi var lika gamla eftersom vi fyllde år nästan samtidigt. Inte mig emot, i för sig, men då tar vi Armins ålder. Då skulle jag bli odödlig igen.

Mycket tjusigt, mycket gott och vi åt så klart allt för mycket. Det var bara att rulla hem i Alzan och sova bort matruset efteråt.

Återbetalning

'Hi Mr. Hornfeldt, I'm Lim of Autobinee body & paint dept. We are in the process of making a refund cheque of RM400. Please confim the name of payee. Thank you'

Det låter på sms:et som vi får tillbaka de där extra pengarna vi fick betala för att Martin inte var medförsäkrad på lillbilen fast han var det.

Och, det låter som jag har kommer få ett nytt bekymmer: komma åt pengarna. Men, det gör inget för det är väldans skjysst att de fixar till sitt misstag. Utan att bli ombedda. Normala människor hade lurat utlänningarna, men inte malaysier. De är trevliga, glada, ler varje dag och säger godmorgon när man är ute och går.

Mul- och klövsjuka

Emelie kom hem med en lapp från dagis i dag att de stänger i tio dagar för mul- och klövsjuka. Tre barn i japanska klassen är sjuka och hälsomyndigheter var där och kollade barnen i munnen. Läser man på vårdguiden verkar det dock inte så allvarligt och ingen orsak för att stänga och totalsanera. Egentligen är det inte mul- och klövsjuka änns, utan höstblåsor om man läser på ordentligt. Vilket fall som, nu har Emelie också lov. Tur att det exakt sammanfaller med Filippas. Nu blir vi tre som fikar och två som kan leka när jag smygjobbar.

Manikyr

Mina naglar har blivit riktigt fina, korta till trots. De blänker och är så välformade. Filippa och jag tog skämde bort oss med ice blended chocolate på Coffee Bean och manikyr på Nail Hansen. Fyra timmar tillbringade vi på Gurney Plaza. Vi hann även klippa Filippa och luncha nudelsoppa på Foodcourt. Sen kom taska-gänget hem och vi hade eftermiddagsfika på BK's love letter cookies med Emma, Kenan och Vildana på havsbalkongen. Mest jag och Vildana som fikade, mest barnen som lekte.

Födelsedag i Cameron Highlands

Fyller man tant, eller halvtant, eller nästan tant eller rättare sagt bara fyrtio så passar det alldeles perfekt att fira det i lady style med afternoon tea, high tea och allt annat tjusigt i Cameron Highlands på gamla anrika Smokehouse.

Martin hade fixat överraskning och ända in till sista svängen hade jag ingen aning om vart vi skulle. Visste bara att vi skulle vara borta i dagarna tre. Så rejält firad har jag blivit. Även via Skype, sms och Fejan.

Fast från början visste jag inte något alls, men eftersom jag tjatade om att boka bord på Penaga hotell så fick Martin avslöja halva hemligheten och sen var han ju tvungen att tala om för mig vad jag behövde packa så där rök en kvart till, men själva hotellet höll hela vägen.

Vi hann även plocka jordgubbar som vi åt upp nästan på direkten, kolla in Boh´s tefabrik, djungelvandra upp till vattenfall, lulla bland teplantorna, dofta på 400 rosor i en rosenträdgård och köra vilse lite här och där.

Varsin morgonträning blev det också. Filippa följde med mig och vi intervalljoggade runt halva golfbanan. Ibland sprang hon bra mycket fortare än mig, när hon fick farten framåt och inte studsade upp och ner på sina gasellben. Ibland var hon tvungen att stanna för att pusta och då fick jag köra armhävningar till hennes stora nöje.

Emelies stora nöje under helgen var att kolla in de två killarna som tömde traktorsläpet på påsar fulla med teblad på Boh. En halvtimme satt hon där, tittade på när de fyllde lyftnätet med sådär tio säckar och sen hissades nätet upp till översta våningen för att börja sin bana genom fabriken. Alltid trevligt att titta på när andra jobbar.

Svalt och skönt var det. Långa tunna byxor och en t-shirt var precis lagom. En tunn kofta på kvällen. Köra runt med rutorna nere och låta den svala vinden fläkta håret. Det är lyx när man bor i tropikerna.