Vi inledde julfirandet lillejulafton med julkonsert på Eastern & Oriental. Penangs filharmoniska orkester och kör hade ett tjusigt och pampigt uppträdande i balsalen. Innan konserten satte i gång tog vi pubmiddag på hotellets bar. Hade vi inte tittat ut genom fönsterna och sett palmerna, poolen och havet så hade vi trott att vi var i en pub i England. Inredningen, den riktiga julgranen och kylan nästan lurande oss.
Inte Emelie förstås, hon sov. Somnade i bilen och vaknade först när hela balsalen klämde i för fulla halsar med första julsången. Publiken fick sjunga med ibland och det gjorde vi alla så gärna. Helst när det var dags att sjunga extra mycket så tomten skulle höra oss - och det gjorde han! Han kom i sin vanliga kostym fast med bomullsskägg, pepparkaksbrunt skinnoch hade med en godispåse till varje barn.
Aven barnen fick prova på att dirigera orkestern. Filippa och Emelie var inte så sugna först men när Filippa fick syn på att en liten kille i parallellklassen gick fram ja, då nästan, kanske...fast nästa år, då.
Efter en sen lillejulafton tog alla utom Martin sovmorgon på julafton. Martin åkte till jobbet. Julafton är ingen ledig dag i Malaysia, men väl juldagen. Fast eftersom den inföll på en lördag fick han måndagen kompensationsledig.
Julaftonsfirandet inleddes vid fem. Tobbe och familjen Grankvist kom över och vi fyllde en hink med is, läsk och öl, tog tilltugg och badkläderna under armen och gick ner till infinity-poolen.
På vägen hem från jobbet hade Martin jagat som en hel karl och hämtat vår 6-kilos kalkon på Eastin hotell. Vi var lite nervösa för hur denna catering skulle gå, så vi blev glada att kalkonen faktiskt var tillagad och där fanns även med potatis, tranbarssås, gravy och kokta gronsaker (som vi dumma utlänningar inte alls fattat ingick). Familjen Grankvist hade med glögg och pepparkakor, sill och lax och svensk ost så ingen gick hungrig från det svensk-anglosaxiska julbordet. Skulle någon varit hungrig hade vår caterade christmas pudding kunnat rädda problemet (även om det inte var speciellt god, utan riktigt.......). Julafton avslutades framåt småtimmarna efter ett gäng groggar och mycket skitsnack.
Eftersom Malaysia ligger väldigt långt i från Romanievi, Grönland, Nordpolen eller var nu tomten bor så hade vi förklarat för flickorna att han inte hinner fram på julafton men att han kommer tidigt, tidigt på juldagen. Ar vi inte uppe så lämnar vi terassdörren öppen och så lämnar han klapparna under granen. Och det gjorde han! Alla var för trötta for att gå upp sa tidigt, även om naddsuddarna borde ha stött på honom.
Tomten kom med massa fina presenter. Sköldpaddor, gungstolar i bambu, rullskridskor, leksakspiano, klistermärken, armband, hårband, böcker till de vuxna och massa andra fina paket. Det blev en sen frukost och sen planerades det om eftersom de vuxna var trötta och afternoon teet fick skjutas upp till nästa dag.
På annandagen satte sig alla i Alzan, tog lunch i Little India och drog runt på lite ärenden innan vi åkte till Suffolk house for klassiskt high tea. Efter lite svårigheter att hitta infarten in till det tjusiga gamla huset så kom vi fram till en skön lugn oas med bara fågelkvitter som bakgrundsmusik. Huset bjöd på så god fika att ingen var hungrig vid kvällsmat.
När vi kom hem flyttade vi in granen i hörnet och satte fram våra nya skrivbord och därmed var julen över för oss för denna gången. Julloven varar i for sig en dryg vecka till, men vi försäger oss mest hela tiden nu och kallar ledigheten for sommarlov....
fredag 24 december 2010
måndag 20 december 2010
Hack i hakan
Ja, så lyckades ett barn halka på de hala plattorna vid poolen....Filippa fick hack i hakan och vi fick prova på malaysisk sjukvård. Inget stort hack, men det fick limmas och tejpas och hela besöket hade varit över på en kvart om inte mamman hade svimmat.
Tjackabom! När sista tejpbiten sattes på hakan då segade morsan ihop. Man ska inte stirra på sår och blod om man inte ar van....och så tillkom väl stressmomentet med att hitta till barnsjukhuset och luska ut hur man gör i Malaysia. Det hade jag inte behövt stressa upp mig över for det var bara vänster vid ljuset och hela vägen upp till t-korset och väl framme blev vi väl omhandertagna, direkt. Men, det kan ju inte en adrenalinpumpad mamma med snedknappt blus over blöt bikini som ar van vid svensk ta-kölapp-och-sätt-dig-och-vänta-eller-skrika-högst-sjukvård tänka på!
Vi fick även enkelt avklarat ett litet återbesök i går efter kvällsmaten eftersom hon råkade tjonga i hakan igen och det kom blooood. Men, doktorn tog bara av paket och sa att det var klart men ingen pool och simskolan förrän efter julafton för Filippas del.
Ja, ja det kan man väl ta när man får ett coolt ärr på hakan. Så nu haller vi oss till lugna lekar som pepparkaksbakning och slå in julklappar.
Tjackabom! När sista tejpbiten sattes på hakan då segade morsan ihop. Man ska inte stirra på sår och blod om man inte ar van....och så tillkom väl stressmomentet med att hitta till barnsjukhuset och luska ut hur man gör i Malaysia. Det hade jag inte behövt stressa upp mig över for det var bara vänster vid ljuset och hela vägen upp till t-korset och väl framme blev vi väl omhandertagna, direkt. Men, det kan ju inte en adrenalinpumpad mamma med snedknappt blus over blöt bikini som ar van vid svensk ta-kölapp-och-sätt-dig-och-vänta-eller-skrika-högst-sjukvård tänka på!
Vi fick även enkelt avklarat ett litet återbesök i går efter kvällsmaten eftersom hon råkade tjonga i hakan igen och det kom blooood. Men, doktorn tog bara av paket och sa att det var klart men ingen pool och simskolan förrän efter julafton för Filippas del.
Ja, ja det kan man väl ta när man får ett coolt ärr på hakan. Så nu haller vi oss till lugna lekar som pepparkaksbakning och slå in julklappar.
fredag 17 december 2010
Christmas Festival à la Nania
I onsdags var det julavslutning, eller Christmas festival som de säger på Taska Nania. Så nu har även Emelie jullov. Tur är det för det tog emot mer och mer for varje dag eftersom Filippa fick jullov i fredags och populära morfar är här. Han slår alla kaniner, sköldpaddor, fiskar och dagiskompisar med råge.
Hela klanen kom på uppvisningen. Mormor, morfar, pappa, mamma och storasyster. Tur vi har en 7-sitsig Alza. Pappa Martin åkte dock Myvi:n för att åka direkt till jobbet efter att föreställningen var klar och som bonus plocka med Vildana från Kenos dagis på vägen till Nania. Armin stod och väntade på gatan, han hade redan hunnit en sväng ned om jobbet. Emma kom med dagis-bussen precis som hon har gjort sen hon också började på Nania första december. I stället för en förvirrad västerlänning som på Harvest Festival så var vi en hel drös.
Barnen uppträdde med julsånger och verser. Stilla natt hörde vi både på engelska och mandarin. Inte av Emelie förstås, hon sjunger än så länge helst utan publik. Men, hon var med. Emma och alla andra barn sjöng så det räckte för Emelie också.
När det var japanska klassens tur att ha sin föreställning minglade föräldrarna till engelska klassen i trädgården och sen fick alla föräldrar fika tillsammans ute och barnen inne. Nania bjöd på goda ginger cookies som barnen bakat (på Luciadagen) och som vanligt även ekologiska äpple och iste. Sen var det gemensam avslutning där barnen tände ljus (sådana där blomljus man ser i buddistiska tempel) och så var det dockteater om St Nicholas på engelska och japanska. Då började många av de japanska barnen tröttna så det var lite oroligt på slutet innan barnen fick en liten julklapp, en origamistjärna av fröknarna och säga hejdå, Merry Christmas and see you next year till varandra.
Hela klanen kom på uppvisningen. Mormor, morfar, pappa, mamma och storasyster. Tur vi har en 7-sitsig Alza. Pappa Martin åkte dock Myvi:n för att åka direkt till jobbet efter att föreställningen var klar och som bonus plocka med Vildana från Kenos dagis på vägen till Nania. Armin stod och väntade på gatan, han hade redan hunnit en sväng ned om jobbet. Emma kom med dagis-bussen precis som hon har gjort sen hon också började på Nania första december. I stället för en förvirrad västerlänning som på Harvest Festival så var vi en hel drös.
Barnen uppträdde med julsånger och verser. Stilla natt hörde vi både på engelska och mandarin. Inte av Emelie förstås, hon sjunger än så länge helst utan publik. Men, hon var med. Emma och alla andra barn sjöng så det räckte för Emelie också.
När det var japanska klassens tur att ha sin föreställning minglade föräldrarna till engelska klassen i trädgården och sen fick alla föräldrar fika tillsammans ute och barnen inne. Nania bjöd på goda ginger cookies som barnen bakat (på Luciadagen) och som vanligt även ekologiska äpple och iste. Sen var det gemensam avslutning där barnen tände ljus (sådana där blomljus man ser i buddistiska tempel) och så var det dockteater om St Nicholas på engelska och japanska. Då började många av de japanska barnen tröttna så det var lite oroligt på slutet innan barnen fick en liten julklapp, en origamistjärna av fröknarna och säga hejdå, Merry Christmas and see you next year till varandra.
torsdag 16 december 2010
Lucia på LOOC
Lucia kom till LOOC tidigt i mandagsmorse. Ett litet luciatag med Emelie i riktigt lucialinne och ett plasthjarta i handen, Filippa i vit sommarklanning och ficklampa i handen och jag i vit indisk tunika med bricka med levande ljus (snabbt av med flakten!) te, mandariner och latsaspepparkakor i handerna. Det var inte pappa Martin som blev lussad for han hade redan akt till jobbet, utan det var mormor och morfar som fick hora pa lite skonsang och bli overraskade innan solen gick upp. Det var mest jag som sjong for sma-luciorna satsar pa engelska julsanger i ar.
Emelie var i alla fall sa nojd med sitt lucialinne att hon beholl det pa hela dagen och visade dagis. Teacher Nora blev overlycklig och deklararade att hadanefter ska de alltid baka pepparkakor till Nanias julavslutning den 13:e december, in the name of Lucia and Emelie. En dagismamma kande faktiskt igen utstyrseln och jag blev sa paff att jag helt glomde att fraga hur hon kunde kanna till svenskt luciafirande.....men, det ar val tack vare IKEA och www.ikea.com.my for nat Nobelpris har inte Malaysia kammat hem, an.
Emelie var i alla fall sa nojd med sitt lucialinne att hon beholl det pa hela dagen och visade dagis. Teacher Nora blev overlycklig och deklararade att hadanefter ska de alltid baka pepparkakor till Nanias julavslutning den 13:e december, in the name of Lucia and Emelie. En dagismamma kande faktiskt igen utstyrseln och jag blev sa paff att jag helt glomde att fraga hur hon kunde kanna till svenskt luciafirande.....men, det ar val tack vare IKEA och www.ikea.com.my for nat Nobelpris har inte Malaysia kammat hem, an.
onsdag 8 december 2010
Julbrunch
I formiddags var jag och Vildana pa IWA's julbrunch. Inte det mest spannande tillstallning jag varit pa, inte annorlunda, inte konstig, inte chockerande, bara ratt och slatt trakig. Sa egentligen ar det inget att skriva om, men nu var vi dar och det ar val lika bra att paminna sig sjalv och omvarlden att expatlivet ocksa kan vara trakigt.
Vi var i alla fall pa Parkroyal hotell i Batu Ferringhi. I en liten konferenssal. Inte manga bord stod dukade, det var inte som nar jag var pa IWA's forra Pink Event med en jattebalsal och massa av damer i alla aldrar. Har var i for sig ocksa stolarna piffade (denna gangen i guldtyg), men aldern var hog och draget var daligt. Mulled wine smakar inte sa gott klockan 10 pa morgonen och konversationer om krampor och it's been a bad year ar inte sa upplyftande.
En kor kladd i grona vastar gjorda av gamla gardiner sjong julsanger den forsta timmen sa nu har jag fatt en rejal dos anglosaxiska julhymner. Ingen av kormedlemmarna var en dag under 50 och publiken var mattligt road av att sjunga med. De ville alldra helst bara snacka med varandra- och vi med. Nar koren var klar, steg hotelles kock in och visade hur man gor pepparkakshus, malaysian style. Det var en aningens mer spannande...
Men, klockan tickade narmre och narmre hamtdags pa skolan och ingen mat i sikte. Vi hade skippat frukost sa vi borjade bli ratt hungriga. Forratten och efterratten dukades upp som buffe och med en knapp halvtimme kvar at vi snabbt forratten och gick sen direkt pa efterratt. Det ar i det har laget, nar man ar jattehungrig och har slut pa tid, som man inser det fina med engelska efterratter. Bread and butterpudding with vanilla sauce satt som en smack. Det smakade faktiskt gott!
Sa matta, latt nedkylda av iskall AC och daligt roade satte vi oss i en varm bil och akte tillbaka till Gurney drive for att hamta barn pa dagis och skola.
Vi var i alla fall pa Parkroyal hotell i Batu Ferringhi. I en liten konferenssal. Inte manga bord stod dukade, det var inte som nar jag var pa IWA's forra Pink Event med en jattebalsal och massa av damer i alla aldrar. Har var i for sig ocksa stolarna piffade (denna gangen i guldtyg), men aldern var hog och draget var daligt. Mulled wine smakar inte sa gott klockan 10 pa morgonen och konversationer om krampor och it's been a bad year ar inte sa upplyftande.
En kor kladd i grona vastar gjorda av gamla gardiner sjong julsanger den forsta timmen sa nu har jag fatt en rejal dos anglosaxiska julhymner. Ingen av kormedlemmarna var en dag under 50 och publiken var mattligt road av att sjunga med. De ville alldra helst bara snacka med varandra- och vi med. Nar koren var klar, steg hotelles kock in och visade hur man gor pepparkakshus, malaysian style. Det var en aningens mer spannande...
Men, klockan tickade narmre och narmre hamtdags pa skolan och ingen mat i sikte. Vi hade skippat frukost sa vi borjade bli ratt hungriga. Forratten och efterratten dukades upp som buffe och med en knapp halvtimme kvar at vi snabbt forratten och gick sen direkt pa efterratt. Det ar i det har laget, nar man ar jattehungrig och har slut pa tid, som man inser det fina med engelska efterratter. Bread and butterpudding with vanilla sauce satt som en smack. Det smakade faktiskt gott!
Sa matta, latt nedkylda av iskall AC och daligt roade satte vi oss i en varm bil och akte tillbaka till Gurney drive for att hamta barn pa dagis och skola.
tisdag 7 december 2010
Julkonsert
SCIP's early years hade julkonsert pa Wawasan igar. Nastan 100 barn fran tre till fem ar stod pa scenen och de gjorde de med bravur. Det var aven en bravur for pappa Martin att ta sig dit eftersom det var totalt trafikkaos i stan. Det slutade med att han klev ur bilen i hojd med Komtar tower och gick sista biten. Av en slump rakade Armin och Salim sitta i bilen bredvid sa Salim hoppade over till Myvin och tog den sakta men sakert till g hotell.
Under tiden de satt i bilko lyssnade vi pa arets julshow. For show var precis var det var! I sommarklader och med tomteluva. Vi sjong med, vinkade och dansade pa laktaren. Det gar helt enkelt inte att beskriva forestallningen med ord sa kolla denna youtube lanken istallet: Christmas time
Notera framforallt de fina guldstjarnorna barnen haller i handerna. De knapade mammorna ihop hemma pa Manuelas koksgolv med guldpapper, glitterpapper, tjep, haftklammer, chopsticks, sockerkaka och kaffe - och de holl for bade genrep och forestallning.
Under tiden de satt i bilko lyssnade vi pa arets julshow. For show var precis var det var! I sommarklader och med tomteluva. Vi sjong med, vinkade och dansade pa laktaren. Det gar helt enkelt inte att beskriva forestallningen med ord sa kolla denna youtube lanken istallet: Christmas time
Notera framforallt de fina guldstjarnorna barnen haller i handerna. De knapade mammorna ihop hemma pa Manuelas koksgolv med guldpapper, glitterpapper, tjep, haftklammer, chopsticks, sockerkaka och kaffe - och de holl for bade genrep och forestallning.
lördag 4 december 2010
Swisch!
Swisch, så fort går tiden! Fråga mig inte vad vi gjort, men mycket har hänt. Farmor och farfar har åkt hem till Öland. Filippa har haft pyjamaday på skolan (det var en syn att se rektorn Mr Jones i nattsärk), playdejt med Enya och fyllt 5år. Martin har fått ny bil (fast jag står som ägare. Hua, från noll till två åk på en månad, inte bra, inte) Emelie lullar på som vanligt och jag har fått Sumitha som städar bättre än gudarna och ger mig uppdrag att skaffa städprylar och korgar att organisera saker i. Vi har haft loja fikor nere vid poolen med löst folk (läs st jude och hang arounds) och var och varannan dag får vi besök av fixare som ger oss telefon i fel jack, internet i fel rum, toalett som inte slutar rinna och tv-kanaler som inte visas. Gasen och vattenbehållaren kom rätt i alla fall. Mycket spring i köksingången och mycket förvirring hos de nyinflyttade.
tisdag 23 november 2010
Flytta o ch fira fodelsedag
Oj, nu har vi flyttat och nu 'flytt vi int' en meter till (pa tva ar, i alla fall)! Vi har flyttat 20 meter in fran havet och 15 meter upp men det var roddigt nog anda. Svarast var det att fa lagenheten ren. De stadade och stadade men det finns en grans pa hur rent man kan fa det med en bambuborste och tvatta fonsterrutor med tidningspapper. Det biter inte riktigt pa byggdamm. Men, det gor var gamla dammsugare sa nu dansar jag runt med och kommer bli avlost pa mandag av Sumitha som blir var maid, eller amah som man sager har.
Det var inte heller helt latt att packa upp kartongerna. Lagenheten ma vara gigantisk men forvaring ar de daligt med. Sa vi haller pa och samlar oss for att skriva en shoppinglista. Vi ar ratt trotta i benen, dels fran att ta oss runt i lagenheten (som mater 27 meter fran balkong till balkong enligt Stens uppmatning) och dels for att vi avslutade en intensiv vecka med att springa Penang bridge halvmaraton och 10 km.
Det var en upplevelse. Upp mitt i natten. Martin forst ut med att lamna lageheten vid 2-tiden. Adam skjutsade. Jag steg upp fyra for att starta vid sex. 10 km var inte sa farligt i for sig, min utmatning var att hitta dit. Motorvagen var ju avstangd for loppet sa det blev morka smavagar och folja efter bilstrommen tills jag sag den efterlangtade skylten Queensbay mall. Dar var det ko till parkeringen och sen ko till toa men jag kom i tid till starten. Jag visste knappt var jag var, men jag foljde bara efter alla andra i likadana springlinnen som jag hade och till slut dok det upp en stor startbage, dunka-dunka musik och pep talk innan de skrek staaaart.
Springa pa motorvag och en liten svang upp pa bron i beckmorker var val inte det mest spannande, men det var haftigt med sallskap av 23000 andra manniskor och det var bra for sjalvfortroendet att springa forbi manga fler an vad jag nanasin har gjort i nat lopp. De flesta springer valdans langsamt, eller helst gar en lang bit och springflasar en liten.
For att krydda veckan alldeles extra mycket tog vi ledigt fran flyttkaoset tisdagkvall och checkade in pa Lone Pine (http://www.lonepinehotel.com/the_hotel?c=1655) i Batu Ferringhi. Badortens forsta hotell en gang i tiden och nu nyrenoverat. Sa lyxigt att bara aka 20 minuter bort med bil och hamna i en riktigt skon, vacker, lugn och frasch miljo. Vi firade Martins fyrtioarsdag. Det gjorde vi enkelt men lyxigt vid poolen, i hangmattan, med champagne pa balkongen och i hotellrestaurangen.
Torsdagmorgon var det vardag igen sa vi gick upp tidigt, Martin akte till jobbet och jag tog tjejerna till skola och dagis innan jag attackerade flyttkartongerna. Madeleine och Sten stannade kvar och njot pool och promenad pa stranden.
Nu njuter de salta bad pa Langkawi och jag ringer pa rormockare for att fixa rinnande toalett, stadar och aker Penang runt for att fixa torkstallning, strykbrada, stadprylar och allt annat smatt och gott vi inte fick med oss. Vissa grejor visste vi i for sig, men andra kom som en overraskning (buhu, ingen kaffekokare....) Stort och gott som mobler far vi ta tag i nasta vecka- fast jag har tjyvkollat.
Det var inte heller helt latt att packa upp kartongerna. Lagenheten ma vara gigantisk men forvaring ar de daligt med. Sa vi haller pa och samlar oss for att skriva en shoppinglista. Vi ar ratt trotta i benen, dels fran att ta oss runt i lagenheten (som mater 27 meter fran balkong till balkong enligt Stens uppmatning) och dels for att vi avslutade en intensiv vecka med att springa Penang bridge halvmaraton och 10 km.
Det var en upplevelse. Upp mitt i natten. Martin forst ut med att lamna lageheten vid 2-tiden. Adam skjutsade. Jag steg upp fyra for att starta vid sex. 10 km var inte sa farligt i for sig, min utmatning var att hitta dit. Motorvagen var ju avstangd for loppet sa det blev morka smavagar och folja efter bilstrommen tills jag sag den efterlangtade skylten Queensbay mall. Dar var det ko till parkeringen och sen ko till toa men jag kom i tid till starten. Jag visste knappt var jag var, men jag foljde bara efter alla andra i likadana springlinnen som jag hade och till slut dok det upp en stor startbage, dunka-dunka musik och pep talk innan de skrek staaaart.
Springa pa motorvag och en liten svang upp pa bron i beckmorker var val inte det mest spannande, men det var haftigt med sallskap av 23000 andra manniskor och det var bra for sjalvfortroendet att springa forbi manga fler an vad jag nanasin har gjort i nat lopp. De flesta springer valdans langsamt, eller helst gar en lang bit och springflasar en liten.
For att krydda veckan alldeles extra mycket tog vi ledigt fran flyttkaoset tisdagkvall och checkade in pa Lone Pine (http://www.lonepinehotel.com/the_hotel?c=1655) i Batu Ferringhi. Badortens forsta hotell en gang i tiden och nu nyrenoverat. Sa lyxigt att bara aka 20 minuter bort med bil och hamna i en riktigt skon, vacker, lugn och frasch miljo. Vi firade Martins fyrtioarsdag. Det gjorde vi enkelt men lyxigt vid poolen, i hangmattan, med champagne pa balkongen och i hotellrestaurangen.
Torsdagmorgon var det vardag igen sa vi gick upp tidigt, Martin akte till jobbet och jag tog tjejerna till skola och dagis innan jag attackerade flyttkartongerna. Madeleine och Sten stannade kvar och njot pool och promenad pa stranden.
Nu njuter de salta bad pa Langkawi och jag ringer pa rormockare for att fixa rinnande toalett, stadar och aker Penang runt for att fixa torkstallning, strykbrada, stadprylar och allt annat smatt och gott vi inte fick med oss. Vissa grejor visste vi i for sig, men andra kom som en overraskning (buhu, ingen kaffekokare....) Stort och gott som mobler far vi ta tag i nasta vecka- fast jag har tjyvkollat.
lördag 13 november 2010
Denna dag
Denna dag började redan halvsju. Två pigga tjejer som, egentligen borde vara trötta efter en sen torsdagskväll med grill och bad hos Tobbe, kom in och väckte oss. Vi som hade tänkte oss sovmorgon till i alla fall halvåtta. Ja, ja det blev bråttom ändå till Filippas art class halvnio på skolan. Martin drog iväg med henne och farmor och farfar några minuter innan. Tur det är nära. Filippa ritade och målade i en timme, Martin sprang och farmor och farfar promenerade i Botanical garden.
Jag och Emelie städade upp alla leksaker och plockade undan så det skulle bli städbart för städerskan. Vi packade även ryggan med badkläder och enkel fika för dagens utflykt till nationalparken. Men, innan utflykten kunde börja samlades vi alla på vårt indiska favorithak i Tanjung Bungha park och åt frukost: lassi, fruktjos, teh tarik och roti canai. Mätta och glada satte sig alla utom jag i den stora Innova (jepp, ny bil igen. Men snart är det slut med det. Vi har slått till på en Perodua till som kommer om en dryg vecka).
Jag satte mig i lilla Myvin och åkte till vår nya lägenhet för att vänta på flyttgubbarna som skulle komma nångång mellan 12 och ett. De kom strax efter två och var tvugna att börja med lunch innan de kunde flyttbära. De hade i för sig ringt och sagt att de var lite försenade men sen körde det vilse....bara skönt att höra att även infödingar kör vilse. För det var vad jag gjorde när de hade åkt.
Det gick snabbt att bära upp 39 kartonger, en cykel, ett dockskåp och fyra sängar. Bara möblerna packades fram och resten fick stå tills det blivit renare i lägenheten. Byggdammet är inte borta trots två städningar. Fast, det hade ändå fått stå för vi kommer inte ihåg längre vad som finns i kartongerna och har inte riktigt tänkt ut vart allt ska hamna sen. Hemmafrun måste ju också ha nåt att göra i veckan (eller nästa vecka för mitt i denna drar vi på 40årsfirande på ett strandhotell nära oss)
Resten av dagen höll jag mig sysselsatt med att köra vilse. Jag tänkte att det var lika bra att börja handla in städgrejor och allt möjligt bra-att-ha på Tesco. Körde i väg utan karta och med ett vagt minne var affären ligger nånstan. Vi var där när vi hade bott här i tre veckor. Jag hittade i för sig dit, såg stor Tescoskylt från motorvägen men kunde för mitt liv inte hitta infarten. Två stora varv med vilse innan jag hittade in.
På Tesco var det lika spännande. Gick inte vilse men var ändå vilse. Kände inte igen ett endaste rengöringsmedelsmärke, hittade inga bra golvmoppar, klämde på kuddar, letade efter toaborstar som inte var neonrosa eller spygröna, stod och spanade på strykjärn som vi kanske inte fick med i flytten osv. Så det tog tid att fylla vagnen. Kom hem lagom till läggdags och då hade jag kryddat hemfärden med en liten vilsesväng och mycket bilkö.
Vad de andra egentligten har gjort idag, vet jag inte. Martin somnade med tjejerna och även svärföräldrarna stupade i säng. Så jag antar att de haft en rolig, intensiv dag med massa upplevelser. Filippa avslöjade lite om en höghöjdsbana så jag hoppas på att få höra mer imorgon innan vi tar tag i flyttlogistiken igen.
Jag och Emelie städade upp alla leksaker och plockade undan så det skulle bli städbart för städerskan. Vi packade även ryggan med badkläder och enkel fika för dagens utflykt till nationalparken. Men, innan utflykten kunde börja samlades vi alla på vårt indiska favorithak i Tanjung Bungha park och åt frukost: lassi, fruktjos, teh tarik och roti canai. Mätta och glada satte sig alla utom jag i den stora Innova (jepp, ny bil igen. Men snart är det slut med det. Vi har slått till på en Perodua till som kommer om en dryg vecka).
Jag satte mig i lilla Myvin och åkte till vår nya lägenhet för att vänta på flyttgubbarna som skulle komma nångång mellan 12 och ett. De kom strax efter två och var tvugna att börja med lunch innan de kunde flyttbära. De hade i för sig ringt och sagt att de var lite försenade men sen körde det vilse....bara skönt att höra att även infödingar kör vilse. För det var vad jag gjorde när de hade åkt.
Det gick snabbt att bära upp 39 kartonger, en cykel, ett dockskåp och fyra sängar. Bara möblerna packades fram och resten fick stå tills det blivit renare i lägenheten. Byggdammet är inte borta trots två städningar. Fast, det hade ändå fått stå för vi kommer inte ihåg längre vad som finns i kartongerna och har inte riktigt tänkt ut vart allt ska hamna sen. Hemmafrun måste ju också ha nåt att göra i veckan (eller nästa vecka för mitt i denna drar vi på 40årsfirande på ett strandhotell nära oss)
Resten av dagen höll jag mig sysselsatt med att köra vilse. Jag tänkte att det var lika bra att börja handla in städgrejor och allt möjligt bra-att-ha på Tesco. Körde i väg utan karta och med ett vagt minne var affären ligger nånstan. Vi var där när vi hade bott här i tre veckor. Jag hittade i för sig dit, såg stor Tescoskylt från motorvägen men kunde för mitt liv inte hitta infarten. Två stora varv med vilse innan jag hittade in.
På Tesco var det lika spännande. Gick inte vilse men var ändå vilse. Kände inte igen ett endaste rengöringsmedelsmärke, hittade inga bra golvmoppar, klämde på kuddar, letade efter toaborstar som inte var neonrosa eller spygröna, stod och spanade på strykjärn som vi kanske inte fick med i flytten osv. Så det tog tid att fylla vagnen. Kom hem lagom till läggdags och då hade jag kryddat hemfärden med en liten vilsesväng och mycket bilkö.
Vad de andra egentligten har gjort idag, vet jag inte. Martin somnade med tjejerna och även svärföräldrarna stupade i säng. Så jag antar att de haft en rolig, intensiv dag med massa upplevelser. Filippa avslöjade lite om en höghöjdsbana så jag hoppas på att få höra mer imorgon innan vi tar tag i flyttlogistiken igen.
torsdag 11 november 2010
Teddybear picnic
Vi har varit på afternoooooon tea på Eastern & Oriental hotell. Det var teddybear picnic så barn med eller utan favoritnalle fick följa med. Det får de i för sig annars också men de hade ordnat lekhörna och satt ut nallebjörnar överallt. Föräldrarna - läs mammor uppskattade det mycket eftersom i stället för att tjata på att de små änglarna ska sitta still, eller uppgivet be dem att inte störa dem så hade barnen förstaklassig underhållning av varandra. Farmor och farfar fick givetvis följa med så efter lyxig fika med gurksandwichs, chokladdoppade jordgubbar, små söta bakelser och scones så skuttade barnen i väg och vi satt kvar, pratade och sippade te.
Det var precis så kolonialt och teatime like som man bara kan föreställa sig. Vi stannade tills vi blev utslängda och ser fram emot nästa gång.
Det var precis så kolonialt och teatime like som man bara kan föreställa sig. Vi stannade tills vi blev utslängda och ser fram emot nästa gång.
tisdag 9 november 2010
Kalla Rumpor
I helgen var vi i Kuala Lumpur, eller Kalla Rumpor som Emma säger ;-) Vi åkte på onsdagseftermiddagen direkt efter att ha hämtat Filippa på skolan. Mobilnätverket strulade lite med mig men jag fick tag på en taxi och drog sms till Martin att vi var på väg så han kunde avsluta mötet i lugn och ro. Men, mobilnätet strulade med honom också så han fick sms:et precis innan jag ringde och sa att vi är utanför grinden. Blev lite svettigt för Martin där också.
Vi väntade snällt i taxin i alla fall. Eller jag väntade snällt och de andra två hoppade omkring och tärde på mitt tålamod men som tur var inte taxichaffisens.
Det var fullt med folk på Penangs flygplats. Vi var redan incheckade men bagaget skulle droppas. Ups, Air Asia är som Ryan: man betalar för varje gruskorn så vi fick punga ut lite extra ringgiths för att få med väskorna och sen blev det snabbfika på MC+Coffee Bean innan säkerhetskontrollen. Planet var försenat från KL så vi fick en extra stund till att skutta omkring innan vi kom i väg. Skönt kort flygning: knapp timme, bara upp och ner. Superbra placering: jag på rad 11 och Martin och tjejerna på rad 31. Air Asia vet hur man fördelar en barnfamilj;-)
Vi kom fram till hotellet när det var mörkt. Fick fin inkörning till stan. Twin Towers lös i mörkret och knappt några bilar ute. Det var knappt några bilar ute på hela helgen och med tanke på hur mycket jag hör om bilköer på radion så misstänker jag att varenda invånare lämnar stan när det är långhelg.
Vårt hotell låg 5 minuters promenad från tvillingtornen och Martin steg upp 7(!) nästa morgon för att köa för biljett upp. Tre timmar senare var han tillbaka! Lugn frukost och sen tillbaks till tornen igen för att kliva ut på bron, åka högst upp och spana ut över stad utan slut och motorvägar utan bilar. Vi som inte köat tyckte det var fantastiskt och mannen som gjorde jobbet tyckte det var taskig utdelning för arbetsinsatsen.
Efter lunch blev det Akvariet som ligger precis i närheten. Vi klappade bambuhaj och tittade på alla möjliga fiskar. Häftigast var rullbandet under jätteakvariet med hajar och rockor. Besvärligast var att hitta toan när vi var nästan klara. Fick gå hela vägen tillbaka genom tjocksmockt med folk och till slut hittade vi en undanskymd dörr efter att ha frågat varje vakt på vägen.
Kvällen var tänkt till Chinatown men de enda två som sov på sena eftermiddagen var föräldrarna. De andra två lekte häst och hade full fart så när klockan var sex så var de helt vimelkantiga. Det var bara till att äta på Nasi Kandar-stället mitt emot.
Lördagen blev turistande i kommunaltrafiken. Tunnelbana och monorail. Tunnelbanan var folktom (ja, ja långhelg=folktomt) och kliniskt ren. Monorailen hade mer folk (turister?), trädtoppshöjd och var roligare att åka än vad vi trodde. Buss skippade vi och tog taxi sista biten till Bird Park. Där blev det en heldag. Spana fåglar, mata fåglar, mata fiskar, fotas med fåglar på sig, gunga och strosa omkring. Sen lunch på restaurangen och sen taxi hem till hotellet.
Även denna eftermiddag var det dåligt med vilande så Chinatown får sparas till en annangång. Filippa badade i poolen och vi andra tittade på. Middag blev på KLCC köpcentret i Twin Towers. Gott indiskt och den dyraste middagen hittills i Malaysia.
Söndag var tidigt upp, packa, frukost och sen taxi till flygplatsen. Det blev en dyr taxiresa för i en rondell nästan framme kom Emelies frukost upp över Filippa och taxichaffisen. Vi fick snygga till oss och byta kläder på flygplatsen innan vi droppade bagaget och gick till gaten. Bye, bye KL!
Hemma på Penang tog vi en lugn eftermiddag och gjorde ingenting. Laddade batterierna för en ny vecka med Emelies 3årsdag och finbesök från Öland. Farmor och farfar kom igår kväll.
Vi väntade snällt i taxin i alla fall. Eller jag väntade snällt och de andra två hoppade omkring och tärde på mitt tålamod men som tur var inte taxichaffisens.
Det var fullt med folk på Penangs flygplats. Vi var redan incheckade men bagaget skulle droppas. Ups, Air Asia är som Ryan: man betalar för varje gruskorn så vi fick punga ut lite extra ringgiths för att få med väskorna och sen blev det snabbfika på MC+Coffee Bean innan säkerhetskontrollen. Planet var försenat från KL så vi fick en extra stund till att skutta omkring innan vi kom i väg. Skönt kort flygning: knapp timme, bara upp och ner. Superbra placering: jag på rad 11 och Martin och tjejerna på rad 31. Air Asia vet hur man fördelar en barnfamilj;-)
Vi kom fram till hotellet när det var mörkt. Fick fin inkörning till stan. Twin Towers lös i mörkret och knappt några bilar ute. Det var knappt några bilar ute på hela helgen och med tanke på hur mycket jag hör om bilköer på radion så misstänker jag att varenda invånare lämnar stan när det är långhelg.
Vårt hotell låg 5 minuters promenad från tvillingtornen och Martin steg upp 7(!) nästa morgon för att köa för biljett upp. Tre timmar senare var han tillbaka! Lugn frukost och sen tillbaks till tornen igen för att kliva ut på bron, åka högst upp och spana ut över stad utan slut och motorvägar utan bilar. Vi som inte köat tyckte det var fantastiskt och mannen som gjorde jobbet tyckte det var taskig utdelning för arbetsinsatsen.
Efter lunch blev det Akvariet som ligger precis i närheten. Vi klappade bambuhaj och tittade på alla möjliga fiskar. Häftigast var rullbandet under jätteakvariet med hajar och rockor. Besvärligast var att hitta toan när vi var nästan klara. Fick gå hela vägen tillbaka genom tjocksmockt med folk och till slut hittade vi en undanskymd dörr efter att ha frågat varje vakt på vägen.
Kvällen var tänkt till Chinatown men de enda två som sov på sena eftermiddagen var föräldrarna. De andra två lekte häst och hade full fart så när klockan var sex så var de helt vimelkantiga. Det var bara till att äta på Nasi Kandar-stället mitt emot.
Lördagen blev turistande i kommunaltrafiken. Tunnelbana och monorail. Tunnelbanan var folktom (ja, ja långhelg=folktomt) och kliniskt ren. Monorailen hade mer folk (turister?), trädtoppshöjd och var roligare att åka än vad vi trodde. Buss skippade vi och tog taxi sista biten till Bird Park. Där blev det en heldag. Spana fåglar, mata fåglar, mata fiskar, fotas med fåglar på sig, gunga och strosa omkring. Sen lunch på restaurangen och sen taxi hem till hotellet.
Även denna eftermiddag var det dåligt med vilande så Chinatown får sparas till en annangång. Filippa badade i poolen och vi andra tittade på. Middag blev på KLCC köpcentret i Twin Towers. Gott indiskt och den dyraste middagen hittills i Malaysia.
Söndag var tidigt upp, packa, frukost och sen taxi till flygplatsen. Det blev en dyr taxiresa för i en rondell nästan framme kom Emelies frukost upp över Filippa och taxichaffisen. Vi fick snygga till oss och byta kläder på flygplatsen innan vi droppade bagaget och gick till gaten. Bye, bye KL!
Hemma på Penang tog vi en lugn eftermiddag och gjorde ingenting. Laddade batterierna för en ny vecka med Emelies 3årsdag och finbesök från Öland. Farmor och farfar kom igår kväll.
måndag 8 november 2010
Deepavali
Högtiderna duggar tätt här i Malaysia. I helgen var det dags för hinduernas Deepavali, deras nyår då de firar ljuset inom sig och runt omkring. Fredagen var helgdag och Filippas skola firade på torsdagen med att alla barnen klädde upp sig i indiska kläder och åt indisk mat till lunch. Golvet i entrén var smyckad med en bild på en påfågel gjord av färgade riskorn och små tända ljuslyktor.
PTC hade samlat sina styrkor och målade barnens händer med henna i kaffeterian. Vi hade övat dagen innan hemma hos en av mammorna på Gurney Beach. Enkla små bilder, men inte helt lätt att få ut färgen jämt och snyggt ur en mini-spritstub. De flesta barnen var helnöjda, de indiska barnen tackade artigt för bilden men det syntes lång väg vad de tyckte om insatsen. De köade hellre framför de indiska mammorna och Miss Kita.
Emelie var i allafall helnöjd med min insats. Ett hjärta på varje hand och hon satt blixtstilla i en timme så färgen skulle torka. Inget kladd, inget gnäll och mycket nöjd liten vit indiska.
Kläderna till oss handlade jag snabbt in dagen innan på Kamdar nere i Georgetown. Fick tipset på övningsmötet så jag lyckades lösa den viktiga utstyrseln utan att behöva ge mig in i Indian town mitt i värsta 'julruschen'. Många fina saris och andra indiska kläder hade barnen, lärarna och mammorna på sig.
Vi behöll våra på hela vägen till Kuala Lumpur. Hennamålningarna höll nästan hela helgen.
PTC hade samlat sina styrkor och målade barnens händer med henna i kaffeterian. Vi hade övat dagen innan hemma hos en av mammorna på Gurney Beach. Enkla små bilder, men inte helt lätt att få ut färgen jämt och snyggt ur en mini-spritstub. De flesta barnen var helnöjda, de indiska barnen tackade artigt för bilden men det syntes lång väg vad de tyckte om insatsen. De köade hellre framför de indiska mammorna och Miss Kita.
Emelie var i allafall helnöjd med min insats. Ett hjärta på varje hand och hon satt blixtstilla i en timme så färgen skulle torka. Inget kladd, inget gnäll och mycket nöjd liten vit indiska.
Kläderna till oss handlade jag snabbt in dagen innan på Kamdar nere i Georgetown. Fick tipset på övningsmötet så jag lyckades lösa den viktiga utstyrseln utan att behöva ge mig in i Indian town mitt i värsta 'julruschen'. Många fina saris och andra indiska kläder hade barnen, lärarna och mammorna på sig.
Vi behöll våra på hela vägen till Kuala Lumpur. Hennamålningarna höll nästan hela helgen.
söndag 7 november 2010
Kontrast
Hemmamamman hade en intensiv dag i tisdags. Nania firade Emelies födelsedag på förmiddagen och SCIPS förskoleungar hade modevisning på eftermiddagen. Snacka kontrast: ekologiska Nania mot bling-bling Christopher's.
På Nania började firandet kl 9 med att fem barn och födelsedagsbarnet gick till köket och bakade kaka. Alla fick knäcka ägg, pudra i mjöl, vispa och röra. Även jag. Skålen gick runt och barnen hjälptes åt att hålla skålen för varandra. Fina små förkläden hade de på sig, som de hjälpte varandra av med när de var klara med att duka och pynta födelsedagsbarnets plats med blommor från trädgården.
Sen var det fri lek en stund. Esther lärde mig vika origamiblommor. Teacher Nora sjöng plocka undan sången och så var det dags för samling och födelsedagssånger på kinesiska, malaysiska, japanska och engelska. Kakorna var klara och alla barn gick på fint men skuttigt led ut i matsalen.
Emelie fick pynta sin tårta med bananer och ljus. Teacher Nora tände de tre ljusen som Emelie högtidligt blåste ut och sen åt de alla med stor aptit. Efter fikat var det diskadags utanför och sen samlades de igen för att höra Emelies födelsedagshistoria som Nora berättade. Jag fick plinga lite musik på en xelofon och teacher Nora skapade stämning med ljus och små handgjorda presenter. Emelie var så nöjd med skattpåsen och att få gratulationskramar av alla barnen. När jag gett min kram var det dags för mig att gå hem. Goodbye auntie, sa barnen i kör.
Det var bara hem och vända och sen var det tillbaka till Christopher's och modevisning. Alla barnen hade klätt upp sig, eller ut sig, i sina favoritkläder. De var superduktiga och gick alla ut på run way:en till poppig musik. Mr Nicholas presenterade barnen och deras outfit. Vissa poserade, andra vinkade till mamma, de flesta stod alldeles stilla och strirrade på 50 kameror som blixtrade och undrade nog varför morsorna tjoade och applåderade.
På Nania började firandet kl 9 med att fem barn och födelsedagsbarnet gick till köket och bakade kaka. Alla fick knäcka ägg, pudra i mjöl, vispa och röra. Även jag. Skålen gick runt och barnen hjälptes åt att hålla skålen för varandra. Fina små förkläden hade de på sig, som de hjälpte varandra av med när de var klara med att duka och pynta födelsedagsbarnets plats med blommor från trädgården.
Sen var det fri lek en stund. Esther lärde mig vika origamiblommor. Teacher Nora sjöng plocka undan sången och så var det dags för samling och födelsedagssånger på kinesiska, malaysiska, japanska och engelska. Kakorna var klara och alla barn gick på fint men skuttigt led ut i matsalen.
Emelie fick pynta sin tårta med bananer och ljus. Teacher Nora tände de tre ljusen som Emelie högtidligt blåste ut och sen åt de alla med stor aptit. Efter fikat var det diskadags utanför och sen samlades de igen för att höra Emelies födelsedagshistoria som Nora berättade. Jag fick plinga lite musik på en xelofon och teacher Nora skapade stämning med ljus och små handgjorda presenter. Emelie var så nöjd med skattpåsen och att få gratulationskramar av alla barnen. När jag gett min kram var det dags för mig att gå hem. Goodbye auntie, sa barnen i kör.
Det var bara hem och vända och sen var det tillbaka till Christopher's och modevisning. Alla barnen hade klätt upp sig, eller ut sig, i sina favoritkläder. De var superduktiga och gick alla ut på run way:en till poppig musik. Mr Nicholas presenterade barnen och deras outfit. Vissa poserade, andra vinkade till mamma, de flesta stod alldeles stilla och strirrade på 50 kameror som blixtrade och undrade nog varför morsorna tjoade och applåderade.
måndag 1 november 2010
P-bot
Malaysier parkerar precis var de vill och precis hur de vill. Dubbelt, enkelt, mot färdriktningen eller med, på en parkeringsplats eller vilken ledig plats som helst. Så då tänkte jag, som nybliven ovetandes bilägare som jag är att då kan jag göra samma sak. Vad jag inte visste var att de faktiskt får böter! Så döm om min förvåning när jag hittade en liten vit lapp på vindrutan när jag parkerat på en bakgata vid Belissa Court. Inte dubbelt, men mot färdriktningen och tydligen var där inga gula streck på marken som visade rutan...och har något vagt minne att där stod en liten rostig skylt med ett överstruket p en bit bort.
Jaha, helt klart skyldig så då var det bara att ta reda på hur man betalar. Tjusigt nog stod det både på malay och engelska på lappen. Min malaysiska hjälpte mig inte långt (men jag kände igen några ord). Engelskan är det däremot inget fel på så jag redde snabbt ut att någon internet betalning skulle det inte bli tal om utan det var till att betala hos närmsta trafikpolis.
Inga problem tänkte jag, det ligger ju ett poliskontor ett kvarter bort mitt emot wet market så det fixar jag lugnt inom de sju dagar lappen ska vara betald. Fast, inte just nu för det var dags att hämta på skola och dagis.
Så nästa dag tågade jag in hos polis. Spetsade med lite Selamat pagi (godmorgon) till poliskonstaplarna eftersom min malay-lärarinna Shirin hade sagt att polisen ääääälskarrrr när man försöker prata malay med dem...'man kan slippa en böter'.
Trevliga var de, men bötern slapp jag då rakt inte. Däremot fick jag veta att man tyvärr inte kunde betala hos dem för de var inga trafikpoliser. Jag kunde återkomma om jag blir bestulen. Tack, men var betalar man då? Jo, det förklarade de gärna och jag önskade mest att jag hade haft en karta med för jag kom bara ihåg, nere på stan nära Komtar tower.
Hemma spanade jag in kartan och hittade en polisstation nära Komtar. Yeha, det här löser sig. Men, dagen började närma sig hämtdags så utflykt till centrum var uteslutet. Det finns ju en dag i morgon också. Den som spar har....roligt en annan dag.
Men, morgondagen var en sån där kort dag när skolan slutar 12.00 så det blev ju bara för stressigt att få till polisutflykten när man ska hinna jogga och handla på marknaden och surfa nätet så det fick bli torsdagens uppdrag.
På torsdagen fick jag oväntat sällskap av en magsjuk man så det var bäst att ta hand om honom med special rostmackor från Adventist och badda pannan så det var bara att spara på den spännande utflykten till fredagen. Även om det började kännas lite nervöst och tajt om tid med tanke på att sannolikheten att lyckas är rätt liten och gud vet vad de gör med folk som inte betalar sina böter i det här landet....
Fredagförmiddag, yogad och klar gav jag mig i väg. Jag hittade fint ner till Penang road och fyra varv runt kvarteren senare hittade jag en parkeringsplats, i en fin ruta. I med så mycket pengar automaten bara kunde sluka och så knatade jag in till polisen.
Konstapelt vid grinden pekade in mig med tummen till vaktburen. Där inne satt en annan polis och hans fem polare och storrökte. Traffic police, yes yes, no, no och så började de snacka med varandra mellan blossen. De enades om ett besked, passet skulle de ha och traffic police office var på baksidan av byggnaden.
Ut igen, stort antetag med frisk luft och så gick jag runt den jättestora vit och blå byggnaden. Det började bli rätt varmt så lätt svettig steg jag in under skylten ' Polis Trafik' och fick hjälp direkt. Men, inte fick jag betala. Fel ställe, jag skulle inte till huvudkontoret för där tar de inte hand om sådana små fadäser som parkeringsböter, jag skulle till 'Polis Distrik'.
Jaha, var ligger det då? Ingen karta med denna gången heller, men poliskonstaplens polare steg ut på trappen och förklarade vägen med en åtta gatunamn och viftade till höger och vänster. Komtar nämndes igen. Hrm, detta kommer inte gå men, va fasen jag får prova. Bara att knata tillbaka till bilen. (Den lyckosten som gled in efter mig på rutan fick några timmars gratis parkering)
Jag hade inte blivit klokare på vart jag skulle men jag visste i alla fall hur mycket jag skulle betala. Är det lönt besväret, kan man verkligen undra sig. Men, som sagt var jag vet ju inte vad de gör med folk som smiter från böter i det här landet....så ut i trafiken igen.
När jag följt bekrivningen dök det så klart inte upp nån ny vit och blå polisbyggnad. Så, nej, nu drar jag hem och svängde upp på Burma road. Bilkö! Men fördelen med trög trafik är att man hinner se vad som finns vid sidan av vägen så det blev en avstickare in till Akvarieaffären och inspireras till julklappar. Det blir nog några små sköldpaddor till tjejerna, eller nemofiskar? Mycket fint att titta på, men synd om hundarna i burarna.
Sen shoppade jag loss i allt-i-allo-butiken bredvid så nu kan här klippas och klistras och liggas på yogamatta.
Helgen gav mig lite respit och möjlighet att spana in kartan lite nogrannare och ja, på andra sidan Komtar Tower var där en polisstation till. Kunde det vara 'Polis Distrik'?
Det var lite knöligare att hitta dit men jag lyckades till slut. Vakten vid grinden pekade med tummen till en lucka 30 meter bort och se där! Där kunde man betala sin p-bot! 5 minuter och RM30 senare var jag på väg ut igen. Träffade en mamma från skolan och sen var det bara att försöka hitta hem igen.
Pust, tur att man är hemmafru för annars vet jag inte hur jag skulle fått tid till att betala den där lappen. Knappast kvällsöppet. Eller det är kanske det man har maiden till?
Jaha, helt klart skyldig så då var det bara att ta reda på hur man betalar. Tjusigt nog stod det både på malay och engelska på lappen. Min malaysiska hjälpte mig inte långt (men jag kände igen några ord). Engelskan är det däremot inget fel på så jag redde snabbt ut att någon internet betalning skulle det inte bli tal om utan det var till att betala hos närmsta trafikpolis.
Inga problem tänkte jag, det ligger ju ett poliskontor ett kvarter bort mitt emot wet market så det fixar jag lugnt inom de sju dagar lappen ska vara betald. Fast, inte just nu för det var dags att hämta på skola och dagis.
Så nästa dag tågade jag in hos polis. Spetsade med lite Selamat pagi (godmorgon) till poliskonstaplarna eftersom min malay-lärarinna Shirin hade sagt att polisen ääääälskarrrr när man försöker prata malay med dem...'man kan slippa en böter'.
Trevliga var de, men bötern slapp jag då rakt inte. Däremot fick jag veta att man tyvärr inte kunde betala hos dem för de var inga trafikpoliser. Jag kunde återkomma om jag blir bestulen. Tack, men var betalar man då? Jo, det förklarade de gärna och jag önskade mest att jag hade haft en karta med för jag kom bara ihåg, nere på stan nära Komtar tower.
Hemma spanade jag in kartan och hittade en polisstation nära Komtar. Yeha, det här löser sig. Men, dagen började närma sig hämtdags så utflykt till centrum var uteslutet. Det finns ju en dag i morgon också. Den som spar har....roligt en annan dag.
Men, morgondagen var en sån där kort dag när skolan slutar 12.00 så det blev ju bara för stressigt att få till polisutflykten när man ska hinna jogga och handla på marknaden och surfa nätet så det fick bli torsdagens uppdrag.
På torsdagen fick jag oväntat sällskap av en magsjuk man så det var bäst att ta hand om honom med special rostmackor från Adventist och badda pannan så det var bara att spara på den spännande utflykten till fredagen. Även om det började kännas lite nervöst och tajt om tid med tanke på att sannolikheten att lyckas är rätt liten och gud vet vad de gör med folk som inte betalar sina böter i det här landet....
Fredagförmiddag, yogad och klar gav jag mig i väg. Jag hittade fint ner till Penang road och fyra varv runt kvarteren senare hittade jag en parkeringsplats, i en fin ruta. I med så mycket pengar automaten bara kunde sluka och så knatade jag in till polisen.
Konstapelt vid grinden pekade in mig med tummen till vaktburen. Där inne satt en annan polis och hans fem polare och storrökte. Traffic police, yes yes, no, no och så började de snacka med varandra mellan blossen. De enades om ett besked, passet skulle de ha och traffic police office var på baksidan av byggnaden.
Ut igen, stort antetag med frisk luft och så gick jag runt den jättestora vit och blå byggnaden. Det började bli rätt varmt så lätt svettig steg jag in under skylten ' Polis Trafik' och fick hjälp direkt. Men, inte fick jag betala. Fel ställe, jag skulle inte till huvudkontoret för där tar de inte hand om sådana små fadäser som parkeringsböter, jag skulle till 'Polis Distrik'.
Jaha, var ligger det då? Ingen karta med denna gången heller, men poliskonstaplens polare steg ut på trappen och förklarade vägen med en åtta gatunamn och viftade till höger och vänster. Komtar nämndes igen. Hrm, detta kommer inte gå men, va fasen jag får prova. Bara att knata tillbaka till bilen. (Den lyckosten som gled in efter mig på rutan fick några timmars gratis parkering)
Jag hade inte blivit klokare på vart jag skulle men jag visste i alla fall hur mycket jag skulle betala. Är det lönt besväret, kan man verkligen undra sig. Men, som sagt var jag vet ju inte vad de gör med folk som smiter från böter i det här landet....så ut i trafiken igen.
När jag följt bekrivningen dök det så klart inte upp nån ny vit och blå polisbyggnad. Så, nej, nu drar jag hem och svängde upp på Burma road. Bilkö! Men fördelen med trög trafik är att man hinner se vad som finns vid sidan av vägen så det blev en avstickare in till Akvarieaffären och inspireras till julklappar. Det blir nog några små sköldpaddor till tjejerna, eller nemofiskar? Mycket fint att titta på, men synd om hundarna i burarna.
Sen shoppade jag loss i allt-i-allo-butiken bredvid så nu kan här klippas och klistras och liggas på yogamatta.
Helgen gav mig lite respit och möjlighet att spana in kartan lite nogrannare och ja, på andra sidan Komtar Tower var där en polisstation till. Kunde det vara 'Polis Distrik'?
Det var lite knöligare att hitta dit men jag lyckades till slut. Vakten vid grinden pekade med tummen till en lucka 30 meter bort och se där! Där kunde man betala sin p-bot! 5 minuter och RM30 senare var jag på väg ut igen. Träffade en mamma från skolan och sen var det bara att försöka hitta hem igen.
Pust, tur att man är hemmafru för annars vet jag inte hur jag skulle fått tid till att betala den där lappen. Knappast kvällsöppet. Eller det är kanske det man har maiden till?
lördag 30 oktober 2010
Halloween
Igår var det Halloween party på SCIPS. Hela skolan var dekorerad med döskallar, spindlar, pumpor och allt möjligt läbbigt och skräckinjagande. Musiken dånade i samlingssalen och det vimlade av utklädda barn och vuxna överallt. Ingen var stilla länge nog för att få några vettiga foto. Det var party med drag.
Vi var en något desarmerad styrka som drog från 20-01:an. Rättare sagt, bara hälften av oss kom iväg på höstens stora evenemang. Martin var däckad i maginfluensa och Emelie somnade ifrån hela festen innan hon änns hunnit byta om.
Filippa bytte däremot om till sin noga planerade och utprövade utstyrsel: klänning med fjärilsvingar, trollstav och princessdiadem. 'A fairy with wings'- inte ett dugg läbbigt och det skulle det inte vara för hon skulle vara fin.
Det skulle tydligen varenda tjej under 7 år på festen. Alla småtjejer var princessor, fjärilar, älvor och fe-liknande saker. Alla småkillar var spriderman eller hade helst bara sina vanliga shorts och t-shirt. Alla barn över sju var så läbbiga de bara kunde. Häxor, vandrande skelett, invirade i bandage, blod och djävulshorn. De sprang runt och skrek och skämdes och hade hur roligt som helst.
Mammorna var gärna också utklädda, i nåt litet svart och diadem med djävulshorn eller en glittrande häxhatt. Papporna var som småpojkarna fast med en öl i handen. En och annan hade piffat sig med en läskig mask som de fick lyfta på när de skulle dricka ölen eller den lila GT:n.
Filippa och jag fick många pizzabitar och äta. Vi skippade öl och höll oss till de mjuka drickorna. Vi provade också piffade muffins som de amerikanska morsorna hade fixat. De var proffs helt klart för de var dekorerade som hela konstverk. Smakade dock inte lika gott som de såg ut så vi smusslade undan dem och drog i väg på ansiktsmålning och tatuering i första klassarnas rum.
Med fjäril i ansiktet och ros på armen var Filippa redo för dansgolvet och kostymparaden över scenen. Ljudvolymen var klart avskräckande så hon vände i dörren med händerna för öronen men när det gick upp för henne att man fick godis efter paraden gick hon in igen, knatade över scenen tog sin 'bucket' och gick ut så fort hon bara kunde. Det blev ingen dans den kvällen.
Godiset var gott, förutom de sura bitarna som inte änns jag kunde behålla i munnen. Det var surt värre! Speedade på socker ställde vi oss i kö för att bli skrämda i 'scary house' men två försök senare fick vi inse att vi kunde inte ta skräcken utan ställde oss vid utgången för att titta på de barn som kom ut och snegla in på det läbbiga.
Fast, vi lovade varandra att nästa år ska vi våga gå in.
Vi var en något desarmerad styrka som drog från 20-01:an. Rättare sagt, bara hälften av oss kom iväg på höstens stora evenemang. Martin var däckad i maginfluensa och Emelie somnade ifrån hela festen innan hon änns hunnit byta om.
Filippa bytte däremot om till sin noga planerade och utprövade utstyrsel: klänning med fjärilsvingar, trollstav och princessdiadem. 'A fairy with wings'- inte ett dugg läbbigt och det skulle det inte vara för hon skulle vara fin.
Det skulle tydligen varenda tjej under 7 år på festen. Alla småtjejer var princessor, fjärilar, älvor och fe-liknande saker. Alla småkillar var spriderman eller hade helst bara sina vanliga shorts och t-shirt. Alla barn över sju var så läbbiga de bara kunde. Häxor, vandrande skelett, invirade i bandage, blod och djävulshorn. De sprang runt och skrek och skämdes och hade hur roligt som helst.
Mammorna var gärna också utklädda, i nåt litet svart och diadem med djävulshorn eller en glittrande häxhatt. Papporna var som småpojkarna fast med en öl i handen. En och annan hade piffat sig med en läskig mask som de fick lyfta på när de skulle dricka ölen eller den lila GT:n.
Filippa och jag fick många pizzabitar och äta. Vi skippade öl och höll oss till de mjuka drickorna. Vi provade också piffade muffins som de amerikanska morsorna hade fixat. De var proffs helt klart för de var dekorerade som hela konstverk. Smakade dock inte lika gott som de såg ut så vi smusslade undan dem och drog i väg på ansiktsmålning och tatuering i första klassarnas rum.
Med fjäril i ansiktet och ros på armen var Filippa redo för dansgolvet och kostymparaden över scenen. Ljudvolymen var klart avskräckande så hon vände i dörren med händerna för öronen men när det gick upp för henne att man fick godis efter paraden gick hon in igen, knatade över scenen tog sin 'bucket' och gick ut så fort hon bara kunde. Det blev ingen dans den kvällen.
Godiset var gott, förutom de sura bitarna som inte änns jag kunde behålla i munnen. Det var surt värre! Speedade på socker ställde vi oss i kö för att bli skrämda i 'scary house' men två försök senare fick vi inse att vi kunde inte ta skräcken utan ställde oss vid utgången för att titta på de barn som kom ut och snegla in på det läbbiga.
Fast, vi lovade varandra att nästa år ska vi våga gå in.
måndag 25 oktober 2010
Mid term is over
SCIPS hade mid term forra veckan sa jag och Filippa hade hostlov nar Martin jobbade och Emelie var pa dagis. Vi lanade i for sig hem Emelie en dag nar vi drog till leklandet, Adventure Zone i Batu Ferringhi (http://www.shangri-la.com/en/property/penang/goldensandsresort). Det passade Emelie bra, for Esther var sjuk. Annars hade det inte varit sakert att hon hade offrat en dagisdag pa oss.
Stora lyckan for Emelie forra veckan var annars Esthers fodelsedag som de firade med att baka chokladkaka, pynta fodelsedagsbarnets plats vid fikan med blommor och sjunga Happy Birthday. Det var sa viktigt sa hon skulle ha sin finaste klanning pa sig och vagrade byta efter uteleken. Teacher Nora var lite fortvivlad eftersom kommunikationen var 'no!'. Men, forklaringen var sa enkel nar Emelie la fram den i bilen hem och nasta dag sa fick Nora forklaringen av mig.
Storsta lyckan for Filippa forra veckan var att Emma har flyttat hit fran Sverige. Hon har med sig mamma, pappa (Martins kollega) och lillebror. De fann varandra direkt nar vi traffades for lordagsmiddag pa Sunset Bistro. Vi hangde nastan varje dag pa lovet.
Filippa och jag hann i for sig klippa henne pa snabbklippen pa Gurney Plaza (dar man betalar RM15 i en liten automat och ger sen kortet till frisoren, som att betala p-biljetten ungefar fast utan bom). Vi hann ocksa handla pa marknaden, titta pa liggande Buddha och burmesiska templet samt betala min bil pa banken nere i Georgetown. Det var dotrakigt enligt Filippa och efterfoljande utflykt pa Peranakan mansion var inte heller pa topp 10.
Men, Peranakan var pa topp 10 for mig. Alskar att ga runt i gamla hus som visar hur folk levde forr i tiden. Framfor allt att se koken! Just detta huset var ett typsikt baba och nonya hus fran slutet av 1800-talet. Eklektiskt sa det stod harliga till: metallpelare och staket fran Glasgow, klinkergolv fran England, teakpelare fran Burma, kinesiska vaggmalningar och planlosning enligt Feng Sui. Jag far ga tillbaka sjalv nangang och ga runt langsamt, bara titta och fota. (http://www.pinangperanakanmansion.com.my/)
Lyckan for mig forra veckan var annars bilen. Fick min lilla svart Perodua Myvi. Egentligen skulle den varit gra, men tog jag svart sa slapp jag vanta till november. Mr Paddy kom till banken och tog min postvaxel, i utbyte fick jag ett handskrivet kvitto och lofte om att han kom hem till oss i slutet av veckan - eller borjan av nasta och lamnade bilen. Da blev jag lite nervos, mycket pengar for en liten papperslapp. Det var ju en bil jag skulle fa.
Men, Mr Paddy forsakrade att han bara skulle registrera bilen forst och visst dok han upp precis som lovat. Visade alla finesser i bilen. Allt fran motor, till koppla min mobiltelefon till blatanden till hur jag skulle stalla in satet...Provtur skulle vi ocksa ta. Det var inte tjejerna sa sugna pa sa Mr Paddy fick noja sig med att aka med upp i garaget.
Jag har sen dess pruttat runt Penang och slapper garna inte in nan annan bakom ratten.....:-) Martin fick bara provkora en backning, sen blev han forflyttad till passagerar satet. Kan i for sig ha att gora med att han backade pa de parkerade mopparna bakom (dominoeffekten var nara!). Oh, det var som han skrapade mig. Men, alla fordon holl.
Martins stora lycka forra veckan sparar hann till nasta nar det lugnat ner sig pa jobbet
Stora lyckan for Emelie forra veckan var annars Esthers fodelsedag som de firade med att baka chokladkaka, pynta fodelsedagsbarnets plats vid fikan med blommor och sjunga Happy Birthday. Det var sa viktigt sa hon skulle ha sin finaste klanning pa sig och vagrade byta efter uteleken. Teacher Nora var lite fortvivlad eftersom kommunikationen var 'no!'. Men, forklaringen var sa enkel nar Emelie la fram den i bilen hem och nasta dag sa fick Nora forklaringen av mig.
Storsta lyckan for Filippa forra veckan var att Emma har flyttat hit fran Sverige. Hon har med sig mamma, pappa (Martins kollega) och lillebror. De fann varandra direkt nar vi traffades for lordagsmiddag pa Sunset Bistro. Vi hangde nastan varje dag pa lovet.
Filippa och jag hann i for sig klippa henne pa snabbklippen pa Gurney Plaza (dar man betalar RM15 i en liten automat och ger sen kortet till frisoren, som att betala p-biljetten ungefar fast utan bom). Vi hann ocksa handla pa marknaden, titta pa liggande Buddha och burmesiska templet samt betala min bil pa banken nere i Georgetown. Det var dotrakigt enligt Filippa och efterfoljande utflykt pa Peranakan mansion var inte heller pa topp 10.
Men, Peranakan var pa topp 10 for mig. Alskar att ga runt i gamla hus som visar hur folk levde forr i tiden. Framfor allt att se koken! Just detta huset var ett typsikt baba och nonya hus fran slutet av 1800-talet. Eklektiskt sa det stod harliga till: metallpelare och staket fran Glasgow, klinkergolv fran England, teakpelare fran Burma, kinesiska vaggmalningar och planlosning enligt Feng Sui. Jag far ga tillbaka sjalv nangang och ga runt langsamt, bara titta och fota. (http://www.pinangperanakanmansion.com.my/)
Lyckan for mig forra veckan var annars bilen. Fick min lilla svart Perodua Myvi. Egentligen skulle den varit gra, men tog jag svart sa slapp jag vanta till november. Mr Paddy kom till banken och tog min postvaxel, i utbyte fick jag ett handskrivet kvitto och lofte om att han kom hem till oss i slutet av veckan - eller borjan av nasta och lamnade bilen. Da blev jag lite nervos, mycket pengar for en liten papperslapp. Det var ju en bil jag skulle fa.
Men, Mr Paddy forsakrade att han bara skulle registrera bilen forst och visst dok han upp precis som lovat. Visade alla finesser i bilen. Allt fran motor, till koppla min mobiltelefon till blatanden till hur jag skulle stalla in satet...Provtur skulle vi ocksa ta. Det var inte tjejerna sa sugna pa sa Mr Paddy fick noja sig med att aka med upp i garaget.
Jag har sen dess pruttat runt Penang och slapper garna inte in nan annan bakom ratten.....:-) Martin fick bara provkora en backning, sen blev han forflyttad till passagerar satet. Kan i for sig ha att gora med att han backade pa de parkerade mopparna bakom (dominoeffekten var nara!). Oh, det var som han skrapade mig. Men, alla fordon holl.
Martins stora lycka forra veckan sparar hann till nasta nar det lugnat ner sig pa jobbet
söndag 17 oktober 2010
Harvest Festival
Emelies dagis hade harvest festival i fredags. Öppet hus i två timmar för alla föräldrar och syskon. Barnen uppträdde med sånger och ramsor på engelska, mandarin och japanska och sen bjöd de på bröd som de bakat samt ekologiska äpple från Nya Zeeland och iste.När barnen bakade brödet minglade föräldrarna ute i trädgården. Alla kunde gissa vem som var Emelies mamma.....den enda vitingen på tillställningen. Emelies mamma kunde inte gissa vems barns som var vems eller vad något barn hette mer än Esther. Det var vilket fall som trevligt att mingla och svara på nyfikna frågor om Sverige och svensk design och få tips på utflykter som lokalborna gärna gör. Fick även veta att Emelie förstår mandarin. Barnen i hennes grupp pratar tydligen hellre mandarin än engelska så det kanske inte är så konstigt. Båda språken är vilket fall som rena grekiskan i hennes öron.
Emelie hajade hälften och sjöng noll men Esther höll reda på henne och blev det lite väl läbbigt så kröp hon upp i teacher Noras knä. Hon sneglade upp på mig några gånger men även om det var bra pirrigt så stannade hon tappert kvar med alla sina barn.
Festen avslutades med dockteater för alla. Dockorna pratade först på engelska, sen på japanska. Barnen fick med sig var sin origamiblomma hem och vi fick en extra till big sister Filippa.
onsdag 13 oktober 2010
Selamat malam
I söndags tog vi det lugnt hela dagen (Filippa var i för sig på sin älskade balett) fram till middag. Då packade vi in oss i bilen, markerade Hong Kong road i Martins Blackberry och körde ner till downtown Georgetown. Det blev två stopp på vägen för jag lyckades ofrivilligt knappa in way points i mobilen och vägvisningen försvann så föraren fick programmera om. Men, det gick i alla fall bra att ta sig fram och den lilla vägvisarpilen hängde med bra mycket bättre än gamla Nancy i Priusen. Ok, det kanske har att göra med att man sällan kommer över 50 km/h men kartläsaren kände att hon kommit in i 2000-talet. Tror dock att föraren saknade Nancy för hon pratar så lugnt och sansat och har inga åsikter om bilkörningen.
Nere på stan hittade vi en parkering på en bakgata och gick i väg för att hitta lite att äta. Det var som vanligt inga problem, runt hörnet låg en food court så var och en kunde få äta vad de gillade. Förutom Emelie som somnade i vagnen och inte gick att väcka. Vi fick dock liv i henne på Starbuck's, så hennes kvällsmat blev en blåbärsmuffins.
När föräldrarna var toppade på kaffe och alla mätta tog vi oss tillbaka till Hong kong road för att titta på en kines-buddistisk parad. Antingen skulle de locka upp andarna från havet- eller skrämma tillbaks dem, det blev vi aldrig kloka på.
Men, vi tror nog det var skrämmas för oss skrämde de av byxorna med alla smällare och raketer. Det smällde rackans rabarber. Filippa skrek och Emelie hade ögon större än tefat. Vi fick hjälpa tjejerna och hålla dubbelt för öronen så vi var lomhörda ett dygn efter.
Det var gul och röd pyntade vagnar med vitklädda herrar som utgick från templet på Hong Kong road. Finalvagnen hade två gubbar med 4 meter svärd tryckta genom kinderna. Såg inte skönt ut! Vi såg inte klart hela spektaklet för klockan började bli sent och vi fick köra hem och sova. Tjejerna snackade sig till sömns om glitter i himmlen och gubbarna med knivar i kinderna. Konstigt att där inte var blod....
Måndag var sista dag med bil för mig och det är helt klart att vi måste skaffa en liten sak så jag kan ta mig runt. Jag utnyttjade åket med att skjutsa barn till skola och dagis, jogga i Botanical, turbo handla på Cold Storage i Gurney Plaza (utan att slarva bort bilen i p-huset) och sen ha malaykurs innan det var dags att hämta barn igen.
Tisdag blev yoga eftersom Emelies dagis har öppet hus på fredag. Sen skulle jag ner till Georgetown och få ordning på dosan till internet på banken. Jag hade gett mig fasen på att ta bussen ner, men si hemsidan berättar gärna vilka bussar man kan ta och vad det kostar, men inte när det åker. Tidtabellen vill man kanske inte avslöja. Vilket fall som så kom det aldrig nån buss så jag fick ta taxi, både dit och till barnhämtning. Det ska bli mitt mission nästa vecka att ta mig någonstans, tur och retur med buss. Och inte bara åka buss, uträtta något också. Ska bara komma på vad jag ska uträtta...
Idag fick jag springa hem lite fortare än vad jag hade tänkt mig från dagis. Det blev lite sent för jag hade oflyt med mina taxigubbar. Alla var upptagna! Så Filippa kom försent men jag klarade mig i från onda ögat. Jag hann i alla fall i tid till IWA's new member coffe morning och fick mingla med ett tjugotal damer i alla åldrar på deras kontor i Tanjung Bunga. Träffade två japanska mammor från Emelies dagis, några superhurtiga holländska pensionärdamer som vandrar uppför Penang hill varje måndag (jepp, ska hänga på), en polska som jobbar som översättare mellan franska och engelska och en mamma från Texas som värvade mig till sin Penang-mommies grupp på google. Drack slabbigt kaffe, åt en bit torr sockerkaka och lånade med mig några böcker. Ska åka dit nån annan gång när det är lite lugnare och höra mig för om maids. De ska ha ett register och tips på hur man gör. Lyxhustrun börjar få ont i ryggen av att stryka vid ett strykbord gjort för 1,50 människor ;-)
Eftersom det var onsdag i dag så slutade Filippa till lunch och hon och jag hade våra gyllene timmar med att käka ihop och snacka om ditt och datt. Vi hann handla och ta oss hem innan det var dags att hämta Emelie 14.30. Där var vi också sena, taxigubbarna var lika svåra i eftermiddags som i morse.
Hemma igen fikade vi äppelklyftor och jordnötter där man får skala av skalet själv. Vi ritade massor av elefanter och tjejerna lekte häst med sina simringar. Nu sover de och Martin är fortfarande på jobbet. Jag tror han ser fram emot en ledig förmiddag på fredag när han ska vara på Filippas skola och fotografera dem när de avslutar sitt familjeprojekt inför mid-terms.
Selamat malam. Jumpa lagi!
Nere på stan hittade vi en parkering på en bakgata och gick i väg för att hitta lite att äta. Det var som vanligt inga problem, runt hörnet låg en food court så var och en kunde få äta vad de gillade. Förutom Emelie som somnade i vagnen och inte gick att väcka. Vi fick dock liv i henne på Starbuck's, så hennes kvällsmat blev en blåbärsmuffins.
När föräldrarna var toppade på kaffe och alla mätta tog vi oss tillbaka till Hong kong road för att titta på en kines-buddistisk parad. Antingen skulle de locka upp andarna från havet- eller skrämma tillbaks dem, det blev vi aldrig kloka på.
Men, vi tror nog det var skrämmas för oss skrämde de av byxorna med alla smällare och raketer. Det smällde rackans rabarber. Filippa skrek och Emelie hade ögon större än tefat. Vi fick hjälpa tjejerna och hålla dubbelt för öronen så vi var lomhörda ett dygn efter.
Det var gul och röd pyntade vagnar med vitklädda herrar som utgick från templet på Hong Kong road. Finalvagnen hade två gubbar med 4 meter svärd tryckta genom kinderna. Såg inte skönt ut! Vi såg inte klart hela spektaklet för klockan började bli sent och vi fick köra hem och sova. Tjejerna snackade sig till sömns om glitter i himmlen och gubbarna med knivar i kinderna. Konstigt att där inte var blod....
Måndag var sista dag med bil för mig och det är helt klart att vi måste skaffa en liten sak så jag kan ta mig runt. Jag utnyttjade åket med att skjutsa barn till skola och dagis, jogga i Botanical, turbo handla på Cold Storage i Gurney Plaza (utan att slarva bort bilen i p-huset) och sen ha malaykurs innan det var dags att hämta barn igen.
Tisdag blev yoga eftersom Emelies dagis har öppet hus på fredag. Sen skulle jag ner till Georgetown och få ordning på dosan till internet på banken. Jag hade gett mig fasen på att ta bussen ner, men si hemsidan berättar gärna vilka bussar man kan ta och vad det kostar, men inte när det åker. Tidtabellen vill man kanske inte avslöja. Vilket fall som så kom det aldrig nån buss så jag fick ta taxi, både dit och till barnhämtning. Det ska bli mitt mission nästa vecka att ta mig någonstans, tur och retur med buss. Och inte bara åka buss, uträtta något också. Ska bara komma på vad jag ska uträtta...
Idag fick jag springa hem lite fortare än vad jag hade tänkt mig från dagis. Det blev lite sent för jag hade oflyt med mina taxigubbar. Alla var upptagna! Så Filippa kom försent men jag klarade mig i från onda ögat. Jag hann i alla fall i tid till IWA's new member coffe morning och fick mingla med ett tjugotal damer i alla åldrar på deras kontor i Tanjung Bunga. Träffade två japanska mammor från Emelies dagis, några superhurtiga holländska pensionärdamer som vandrar uppför Penang hill varje måndag (jepp, ska hänga på), en polska som jobbar som översättare mellan franska och engelska och en mamma från Texas som värvade mig till sin Penang-mommies grupp på google. Drack slabbigt kaffe, åt en bit torr sockerkaka och lånade med mig några böcker. Ska åka dit nån annan gång när det är lite lugnare och höra mig för om maids. De ska ha ett register och tips på hur man gör. Lyxhustrun börjar få ont i ryggen av att stryka vid ett strykbord gjort för 1,50 människor ;-)
Eftersom det var onsdag i dag så slutade Filippa till lunch och hon och jag hade våra gyllene timmar med att käka ihop och snacka om ditt och datt. Vi hann handla och ta oss hem innan det var dags att hämta Emelie 14.30. Där var vi också sena, taxigubbarna var lika svåra i eftermiddags som i morse.
Hemma igen fikade vi äppelklyftor och jordnötter där man får skala av skalet själv. Vi ritade massor av elefanter och tjejerna lekte häst med sina simringar. Nu sover de och Martin är fortfarande på jobbet. Jag tror han ser fram emot en ledig förmiddag på fredag när han ska vara på Filippas skola och fotografera dem när de avslutar sitt familjeprojekt inför mid-terms.
Selamat malam. Jumpa lagi!
lördag 9 oktober 2010
Hash
Martin har varit ute och hashat i djungeln. Nej, inga tyngre droger var inblandat men bra galen tillstallning verkar det vara. Egentligen borde han val beratta sjalv om upplevelsen men han ligger utslagen pa sangen sa har dagen efter med tunga ben och tungt huvud.
Har i Malaysia har de i alla fall nagot som heter Hash Hounds, http://www.penang-hounds.com/ och Martin hangde pa sin kollegga Adam i gar eftermiddags. De akte vid halvfyra och Martin kom instapplande genomsvett och med hicka vid tio-tiden pa kvallen.
Daremellan hade han sprungit 2,5 timme i djunglen, pa och av stigar. Over rotter, under lianer, rakt nerfor och brant uppfor. For det mesta helt sjalv och ibland men nagon annan forvirrad dare. Sa egentligen sprang han inte sa mycket utan bara tog sig fram, pa tva eller fyra ben, den 12 km snittslade banan sa snabbt han bara kunde.
I mal vantade mat, vatten och fyra bira, allt for RM30. Eftersom det var tioarsjubileum sa fick han en t-shirt pa kopet. Och det var nog bra, for da kunde han byta om till en torr troja i alla fall. Resten av honom var inte torrt nar han kom hem.
Hickan vet jag inte om olen eller hela anstraningen hade orsakat. Eller forskrackelsen over nolle-lekarna som tog vid efter maten. Tycker nog han var lite feg som bangade ur att dra ner brallorna och sitta sa lange han kunde pa ett isblock....
Sa, det ar det expatsen med tjusiga titlar pysslar med i Malaysia: Yrar runt pa en snitslad bana rakt ut i ingenstans, ramlar omkring i leran, haller i sig massa ol och sen kyler de ner sig pa ett jatteisblock. Sjalvklart maste jag ocksa prova! Om inte annat sa for att fixa bildbevis.
(ledsen for bristen pa prickar over a,a och o...jag har gatt och skaffat mig en sot liten rod dator med 8 timmars batteritid sa nu kan jag blogga var som helst och behover inte sitta fast i vagguttaget har hemma. Far fundera pa hur jag loser det hela. Byta till engelska eller malay eller komma pa hur man enkelt far de vackraste bokstaverna till tangentbordet....)
Har i Malaysia har de i alla fall nagot som heter Hash Hounds, http://www.penang-hounds.com/ och Martin hangde pa sin kollegga Adam i gar eftermiddags. De akte vid halvfyra och Martin kom instapplande genomsvett och med hicka vid tio-tiden pa kvallen.
Daremellan hade han sprungit 2,5 timme i djunglen, pa och av stigar. Over rotter, under lianer, rakt nerfor och brant uppfor. For det mesta helt sjalv och ibland men nagon annan forvirrad dare. Sa egentligen sprang han inte sa mycket utan bara tog sig fram, pa tva eller fyra ben, den 12 km snittslade banan sa snabbt han bara kunde.
I mal vantade mat, vatten och fyra bira, allt for RM30. Eftersom det var tioarsjubileum sa fick han en t-shirt pa kopet. Och det var nog bra, for da kunde han byta om till en torr troja i alla fall. Resten av honom var inte torrt nar han kom hem.
Hickan vet jag inte om olen eller hela anstraningen hade orsakat. Eller forskrackelsen over nolle-lekarna som tog vid efter maten. Tycker nog han var lite feg som bangade ur att dra ner brallorna och sitta sa lange han kunde pa ett isblock....
Sa, det ar det expatsen med tjusiga titlar pysslar med i Malaysia: Yrar runt pa en snitslad bana rakt ut i ingenstans, ramlar omkring i leran, haller i sig massa ol och sen kyler de ner sig pa ett jatteisblock. Sjalvklart maste jag ocksa prova! Om inte annat sa for att fixa bildbevis.
(ledsen for bristen pa prickar over a,a och o...jag har gatt och skaffat mig en sot liten rod dator med 8 timmars batteritid sa nu kan jag blogga var som helst och behover inte sitta fast i vagguttaget har hemma. Far fundera pa hur jag loser det hela. Byta till engelska eller malay eller komma pa hur man enkelt far de vackraste bokstaverna till tangentbordet....)
onsdag 6 oktober 2010
Pink
Idag åkte jag med min australiensiska granne, Jo på IWA's (http://www.iwa-penang.info/) välgörenhetstillställning på E&O hotell (http://www.e-o-hotel.com/). Det var en rosa tillställning!
Synd jag glömde kameran (la upp en suddig mobilbild på Facebook) för där gick runt 120 rosaklädda kvinnor i en stor balsal med stolar pyntade med rosa rosetter, isskulpturer, en stor rosa scen och massor av runda bord med rosa blommor och rosa ballonger. Pink, pink, pink.
Välgörenheten gällde så klart bröstcanser men där var inte mycket snack om varken cancer eller bröst. Det sistnämna är väl egentligen inte så konstigt med ett rum mest fyllt av anglo-saxiska kvinnor så nån klämma-på brösten-utbildning hade jag inte förväntat mig men lite allvarliga ord och information hade varit på sin plats.
Här var det shopping, silent auctions, lotter, helande oljor, smycken, massa god frukost, sång, lektion i muffinsdekoration, champagne, cosmopolitans, smink och modevisning som gällde.
Det var både modeller och IWA-medlemmar som gick fram längs run way:en. Angela från min malay-klass var klart snyggast! Wow, vilken fin silvertunika hon bar upp. Tanterna jublade. Sötast var de tre omfångsika damerna från styrelsen som svängde fram i glittrande chiffongkänningar. (Med den uppvisningen förlät jag deras dåliga fokus på varför vi egentligen var där.)
Jag köpte ett gäng lotter och hoppas på att jag vann en week-end på E&O. Vi fick tyvärr lämna innan dragningen för St Christopher´s slutar vid lunch på måndagar och man kan inte låta en 4-åring stå ensam och vänta utanför skolan för en natt på öns anrikaste hotell...
Men, visar det sig att jag vann så tar jag Martin med mig och njuter old colonian style i Strait suite så fort vi får besök från Svedala.
Synd jag glömde kameran (la upp en suddig mobilbild på Facebook) för där gick runt 120 rosaklädda kvinnor i en stor balsal med stolar pyntade med rosa rosetter, isskulpturer, en stor rosa scen och massor av runda bord med rosa blommor och rosa ballonger. Pink, pink, pink.
Välgörenheten gällde så klart bröstcanser men där var inte mycket snack om varken cancer eller bröst. Det sistnämna är väl egentligen inte så konstigt med ett rum mest fyllt av anglo-saxiska kvinnor så nån klämma-på brösten-utbildning hade jag inte förväntat mig men lite allvarliga ord och information hade varit på sin plats.
Här var det shopping, silent auctions, lotter, helande oljor, smycken, massa god frukost, sång, lektion i muffinsdekoration, champagne, cosmopolitans, smink och modevisning som gällde.
Det var både modeller och IWA-medlemmar som gick fram längs run way:en. Angela från min malay-klass var klart snyggast! Wow, vilken fin silvertunika hon bar upp. Tanterna jublade. Sötast var de tre omfångsika damerna från styrelsen som svängde fram i glittrande chiffongkänningar. (Med den uppvisningen förlät jag deras dåliga fokus på varför vi egentligen var där.)
Jag köpte ett gäng lotter och hoppas på att jag vann en week-end på E&O. Vi fick tyvärr lämna innan dragningen för St Christopher´s slutar vid lunch på måndagar och man kan inte låta en 4-åring stå ensam och vänta utanför skolan för en natt på öns anrikaste hotell...
Men, visar det sig att jag vann så tar jag Martin med mig och njuter old colonian style i Strait suite så fort vi får besök från Svedala.
måndag 4 oktober 2010
Måndag
Klockan ringer 6.07. Martin går upp först, jag och Emelie som kom tassande vid 4 ligger kvar några minuter och mornar oss innan Emelie kommer på att det är dags för frukost.
Hennes specialare för tillfället är ett wasa -knäcke utan smör och så många glas mjölk hon bara får. Knappast någon annan i familjen som kör den frukosten, det blir yoghurt grov-macka med tråk-ost och nån fruktjos.
Jag kränger på mig springkläderna och lägger fram barnens kläder. Blå skoluniformen till Filippa och ett par korta tajts och blus till Emelie. Sen packar jag deras väskor. Emelie får rena ombyteskläder, liten handduk, solhatt och en flaska med vatten. Filippa får också vatten samt en låda med förmiddagsfika. Idag blev det morotsstavar och mangokuber.
Jag har bil denna veckan, men det blir ändå tajt på slutet. Får jaga på flickorna så vi kommer ut i bilen och bort till skolan. Vid Filippas skola är det som vanligt bilkaos. De köas för att köra in och släppa av barnen, skolbuss på väg ut, bilar som letar parkering, barn som kommer gående med sina föräldrar, ett gäng moppar som knattrar mot trafiken och så vi i Livinian som letar parkeringsplats borta vid Emelies dagis.
Vi hinner i alla fall lämna av Filippa vid sitt klassrum precis innan skolklockan ringer och sen lullar Emelie och jag i sakta mak tillbaka till Taska Nania. Vi plockar blommor till hennes kompis Esther, plockar med en snigel att visa teacher Nora, går balans över diket och snackar om ditt och datt. Trots det kommer vi tidigt, men det är ok. Vi matar fiskarna och rätt snart öppnar teacher Carrie dörren och Emelie går in för att packa upp sin ryggsäck. Bye, bye!
Jag går tillbaka till bilen och kör upp till nedersta parkeringen vid Botanical garden. Springer 2,5 varv i parken- ohh, låter mycket men den är inte så stor. Däremot har den skön stigning så hjärtat får jobba lite om man bara springer på. Det börjar bli lättare att få fart på kroppen nu när man vant sig vid värmen. Svettig som attans blir man, men det är bara att dricka ordentligt när man kommer tillbaka till bilen. Träningsvärk får vi inte, antingen springer vi för långsamt eller så är det värmen och all syren i den fuktiga luften som gör att de små musklerna hålls mjuka och aldrig får syrebrist.
Det är massa folk som tränar i Botanical garden på morgonen. Gamla, som unga. Med rullstol och barnvagn. De springer, går, går baklänges och gör tai chi övningar. Vissa smiter in på nån stig som går upp för Penang hill. Ensam eller ett gäng med stavar. Några säger 'morning' när man springer förbi andra är upptagna i sig själv eller prata med sin polare. Alla gör som de känner för och det är superhärligt!
Tillbaks till bilen stretchar jag lite och sätter mig på handduken för att köra och tanka på Burma road. Första tankningen i ny bil och nytt land är alltid spännande. Här var det asenkelt. Blev invinkad mot enkelriktat och sen tog bensinmackskillen över. Hittade vart jag skulle öppna tanklocket, frågade vad jag skulle ha för soppa i (ha, det visste jag inte så jag pekade på 95 blyfri) och sen fyllde han upp medan han torkade av vindrutorna. Jag stod där som ett fån, tills jag insåg att man ska nog sitta kvar i bilen för jag behövde inte gå in och betala utan jag gav mina RM 54 till tankkillen och kunde sen köra iväg därifrån jag kom.
Jag körde bara tvärs över gatan och in på Adventist Hospital. Hittade ingen ledig parkering så jag tjyvparkerade som alla andra vid ingången (men såg självklart till att ev ambulans kunde knö sig förbi). Sen gick jag in på bageriet som finns inne på sjukhuset. Det var Stella som visade mig det när vi hade orientation day. Här bakar de sitt bröd själv, hälsosamt med nyttiga mjöl och lite socker i muffinsarna. Jag köpte frysen full av olika slags rostbröd och en muffins på grovt mjöl och valnötter till mig själv. Tyckte jag kunde vara värd det efter morgonens joggingtur. Jag kom även ihåg att få en stämpel på mitt parkeringskort så jag slapp att betala vid utfarten.
Sen körde jag hem, satte på kaffekokaren och tog mig en is kaffe med soyamjölk och min muffins. Ögnande igenom malay-läxan en gång till. Duschade, fick på kläder och sen var det ut i bilen igen för att köra till Tanjung Bungah och lektion hos tant Shirin.
Vi fick lära oss alla ord på familjemedlemmar och ett gäng verb som kan vara bra att ha. Sen var det läxförhör och fika på nonya-'kakor'. Gjorda på ris, kokta i bananblad med bananer i. Inte så mycket smak men helt ok. Roligt att få prova.
När lektionen var klar så var det bara att köra den slingriga vägen tillbaka och köra ner till St Christopher's och in i samma bilkaos igen. Först hämta Filippa och sen Emelie. Emelie hade varit lite förkylningsslö under dagen så vi skippade poolen och tog fruktfika hemma.
Men, efter fikat var Emelie inte så värst slö längre så de lektes hejvilt med tågbanan och my little ponys. Det var bröllopståg genom stan med massa folk som stod och tittade på.Undrar just vad den leken har inspirerats av?!
Det blev nudelsoppa till middag. Martin kom hem tidigt men eftersom jag inte kollat mobilen sen jag ställde mig vid spisen så fick han själv sno ihop lite stekta ägg på det goda brödet från Adventists. Lite Babar hann vi kolla sen var det saga med pappa och sova som gällde.
Jag försökte blogga men det mobila bredbandet var hopplöst trögt så därför kommer bloggen idag istället....
Hennes specialare för tillfället är ett wasa -knäcke utan smör och så många glas mjölk hon bara får. Knappast någon annan i familjen som kör den frukosten, det blir yoghurt grov-macka med tråk-ost och nån fruktjos.
Jag kränger på mig springkläderna och lägger fram barnens kläder. Blå skoluniformen till Filippa och ett par korta tajts och blus till Emelie. Sen packar jag deras väskor. Emelie får rena ombyteskläder, liten handduk, solhatt och en flaska med vatten. Filippa får också vatten samt en låda med förmiddagsfika. Idag blev det morotsstavar och mangokuber.
Jag har bil denna veckan, men det blir ändå tajt på slutet. Får jaga på flickorna så vi kommer ut i bilen och bort till skolan. Vid Filippas skola är det som vanligt bilkaos. De köas för att köra in och släppa av barnen, skolbuss på väg ut, bilar som letar parkering, barn som kommer gående med sina föräldrar, ett gäng moppar som knattrar mot trafiken och så vi i Livinian som letar parkeringsplats borta vid Emelies dagis.
Vi hinner i alla fall lämna av Filippa vid sitt klassrum precis innan skolklockan ringer och sen lullar Emelie och jag i sakta mak tillbaka till Taska Nania. Vi plockar blommor till hennes kompis Esther, plockar med en snigel att visa teacher Nora, går balans över diket och snackar om ditt och datt. Trots det kommer vi tidigt, men det är ok. Vi matar fiskarna och rätt snart öppnar teacher Carrie dörren och Emelie går in för att packa upp sin ryggsäck. Bye, bye!
Jag går tillbaka till bilen och kör upp till nedersta parkeringen vid Botanical garden. Springer 2,5 varv i parken- ohh, låter mycket men den är inte så stor. Däremot har den skön stigning så hjärtat får jobba lite om man bara springer på. Det börjar bli lättare att få fart på kroppen nu när man vant sig vid värmen. Svettig som attans blir man, men det är bara att dricka ordentligt när man kommer tillbaka till bilen. Träningsvärk får vi inte, antingen springer vi för långsamt eller så är det värmen och all syren i den fuktiga luften som gör att de små musklerna hålls mjuka och aldrig får syrebrist.
Det är massa folk som tränar i Botanical garden på morgonen. Gamla, som unga. Med rullstol och barnvagn. De springer, går, går baklänges och gör tai chi övningar. Vissa smiter in på nån stig som går upp för Penang hill. Ensam eller ett gäng med stavar. Några säger 'morning' när man springer förbi andra är upptagna i sig själv eller prata med sin polare. Alla gör som de känner för och det är superhärligt!
Tillbaks till bilen stretchar jag lite och sätter mig på handduken för att köra och tanka på Burma road. Första tankningen i ny bil och nytt land är alltid spännande. Här var det asenkelt. Blev invinkad mot enkelriktat och sen tog bensinmackskillen över. Hittade vart jag skulle öppna tanklocket, frågade vad jag skulle ha för soppa i (ha, det visste jag inte så jag pekade på 95 blyfri) och sen fyllde han upp medan han torkade av vindrutorna. Jag stod där som ett fån, tills jag insåg att man ska nog sitta kvar i bilen för jag behövde inte gå in och betala utan jag gav mina RM 54 till tankkillen och kunde sen köra iväg därifrån jag kom.
Jag körde bara tvärs över gatan och in på Adventist Hospital. Hittade ingen ledig parkering så jag tjyvparkerade som alla andra vid ingången (men såg självklart till att ev ambulans kunde knö sig förbi). Sen gick jag in på bageriet som finns inne på sjukhuset. Det var Stella som visade mig det när vi hade orientation day. Här bakar de sitt bröd själv, hälsosamt med nyttiga mjöl och lite socker i muffinsarna. Jag köpte frysen full av olika slags rostbröd och en muffins på grovt mjöl och valnötter till mig själv. Tyckte jag kunde vara värd det efter morgonens joggingtur. Jag kom även ihåg att få en stämpel på mitt parkeringskort så jag slapp att betala vid utfarten.
Sen körde jag hem, satte på kaffekokaren och tog mig en is kaffe med soyamjölk och min muffins. Ögnande igenom malay-läxan en gång till. Duschade, fick på kläder och sen var det ut i bilen igen för att köra till Tanjung Bungah och lektion hos tant Shirin.
Vi fick lära oss alla ord på familjemedlemmar och ett gäng verb som kan vara bra att ha. Sen var det läxförhör och fika på nonya-'kakor'. Gjorda på ris, kokta i bananblad med bananer i. Inte så mycket smak men helt ok. Roligt att få prova.
När lektionen var klar så var det bara att köra den slingriga vägen tillbaka och köra ner till St Christopher's och in i samma bilkaos igen. Först hämta Filippa och sen Emelie. Emelie hade varit lite förkylningsslö under dagen så vi skippade poolen och tog fruktfika hemma.
Men, efter fikat var Emelie inte så värst slö längre så de lektes hejvilt med tågbanan och my little ponys. Det var bröllopståg genom stan med massa folk som stod och tittade på.Undrar just vad den leken har inspirerats av?!
Det blev nudelsoppa till middag. Martin kom hem tidigt men eftersom jag inte kollat mobilen sen jag ställde mig vid spisen så fick han själv sno ihop lite stekta ägg på det goda brödet från Adventists. Lite Babar hann vi kolla sen var det saga med pappa och sova som gällde.
Jag försökte blogga men det mobila bredbandet var hopplöst trögt så därför kommer bloggen idag istället....
torsdag 30 september 2010
Helvecka
Vi har haft vår första helvecka sen vi kom hit. Inte en enda helgdag var det förra veckan, eller denna. Men, det är bara bra så vi får komma in i vardagen.
Min vardag har också börjat att börja, för jag har börjat på kurs i malay, bahasa malaysia. Det är inte bara en kurs i språket utan jag får även kines-malaykultur och expat-kultur på köpet. Fyra engelsktalande damer och jag kommer varje måndag och torsdag hem till tant Shirin och sitter i två timmar i hennes vardagsrum och lär oss basala kunskaper i språket. Sen blir vi bjudna på öns läckerheter och tant Shirins erfarenheter i livet och Malaysia. 'Oh my dear' säger hon med de mest rullande r:en jag nånsin hört.
Av mina klasskompisar får jag veta vilka sjukdomar som snurrar på skolorna (just nu infulensa B och vattenkopper),vart man ska åka för att köpa färska orkidésnittar från Thailand och vad maiden kan och inte kan göra. Och ska man ner till Georgetown på eftermiddagen så är det ingen idé att ta bilen för det är hopplöst att hitta parkering, då är det bättre att ringa sin chaufför.
Sist var annars det heta samtalsämnet ficktjuvar. Tant Shirin gjorde allt för att skrämma upp mig tills expat-Juliette tog ner diskussionen på marken och konstaterade att det är lika farligt överallt på jorden. Hon blev nästan rånad i sin bil i Frankrike men hon backade bort tjuven och körde sen över hans motorcykel så henne ska öns väskryckare akta sig för.
Det fina med samtalsämnet var i alla fall att jag fick lära mig massa trafiktermer så nu vet jag att 'jalan sehala' betyder enkelriktat och behöver inte leta förtvivlat på kartan efter det där vägnamnet var och varannan gata verkar ha på den här ön...
När det gäller bilar så har jag ett stort önskemål till bilindustrin- fixa elbilar, nu! Med solceller på taket. Alla kör bil på den här ön, gärna i så stora SUV:ar som möjligt. Det är så man tar sig fram även om avstånden är löjligt små. Lokaltrafiken är inte tillräckligt bra och det är för varmt att ta sig fram per fot eller cykel.
Avgaserna ligger tätt runt skolan vid lämning och hämtning och trafikkaos är bara förnamnet. Så operation skolbuss har påbörjats. Filippa köpte konceptet i torsdags när vi kryssade fram mellan bilar och avgaser för att komma tillbaka till vår egen bil. Då åkte den gula 'bas sekohla' förbi och därifrån hörde vi en glad, liten röst: 'Filippa, Filippa, Filippa! Bye, bye!'. Det var hennes klasskompis Tani som vinkade från den nästan tomma bussen.
Så nu ska vi fråga Miss Cheryl om de åker på samma håll för då vill Filippa också åka. Det vore inte bara bra för miljön runt skolan, men även för mamman. Sen ska jag bara trixa in lill-syrran i dagisbussen och så slipper jag jaga taxibilar eller agera taxichaufför själv. Men det ska nog gå för Emelie har vinkat till bussen varje morgon sen hon började.
Övriga stora händelse är att Filippa har börjat på balett. I rosa dräkt och med tyllkjol. Det är träning och uppvisning varje kväll här på Silverton och nedräkning till söndag kl 11. Det är hon och 20 små kinesiska tjejer som går in i ett rosa rum och skuttar omkring i trekvart till pianomusik med tre balettfröknar.
Utanför sitter föräldrarna och väntar i en trång, varm hall på bänkar med galonklädsel. Söndagens uppdrag för medföljande förälder blir att hitta ett kaffehak hyfsat nära där man kan sitta och läsa tidningen i stället för att svettas ohämmat och stirra på en smutsig vit vägg
Min vardag har också börjat att börja, för jag har börjat på kurs i malay, bahasa malaysia. Det är inte bara en kurs i språket utan jag får även kines-malaykultur och expat-kultur på köpet. Fyra engelsktalande damer och jag kommer varje måndag och torsdag hem till tant Shirin och sitter i två timmar i hennes vardagsrum och lär oss basala kunskaper i språket. Sen blir vi bjudna på öns läckerheter och tant Shirins erfarenheter i livet och Malaysia. 'Oh my dear' säger hon med de mest rullande r:en jag nånsin hört.
Av mina klasskompisar får jag veta vilka sjukdomar som snurrar på skolorna (just nu infulensa B och vattenkopper),vart man ska åka för att köpa färska orkidésnittar från Thailand och vad maiden kan och inte kan göra. Och ska man ner till Georgetown på eftermiddagen så är det ingen idé att ta bilen för det är hopplöst att hitta parkering, då är det bättre att ringa sin chaufför.
Sist var annars det heta samtalsämnet ficktjuvar. Tant Shirin gjorde allt för att skrämma upp mig tills expat-Juliette tog ner diskussionen på marken och konstaterade att det är lika farligt överallt på jorden. Hon blev nästan rånad i sin bil i Frankrike men hon backade bort tjuven och körde sen över hans motorcykel så henne ska öns väskryckare akta sig för.
Det fina med samtalsämnet var i alla fall att jag fick lära mig massa trafiktermer så nu vet jag att 'jalan sehala' betyder enkelriktat och behöver inte leta förtvivlat på kartan efter det där vägnamnet var och varannan gata verkar ha på den här ön...
När det gäller bilar så har jag ett stort önskemål till bilindustrin- fixa elbilar, nu! Med solceller på taket. Alla kör bil på den här ön, gärna i så stora SUV:ar som möjligt. Det är så man tar sig fram även om avstånden är löjligt små. Lokaltrafiken är inte tillräckligt bra och det är för varmt att ta sig fram per fot eller cykel.
Avgaserna ligger tätt runt skolan vid lämning och hämtning och trafikkaos är bara förnamnet. Så operation skolbuss har påbörjats. Filippa köpte konceptet i torsdags när vi kryssade fram mellan bilar och avgaser för att komma tillbaka till vår egen bil. Då åkte den gula 'bas sekohla' förbi och därifrån hörde vi en glad, liten röst: 'Filippa, Filippa, Filippa! Bye, bye!'. Det var hennes klasskompis Tani som vinkade från den nästan tomma bussen.
Så nu ska vi fråga Miss Cheryl om de åker på samma håll för då vill Filippa också åka. Det vore inte bara bra för miljön runt skolan, men även för mamman. Sen ska jag bara trixa in lill-syrran i dagisbussen och så slipper jag jaga taxibilar eller agera taxichaufför själv. Men det ska nog gå för Emelie har vinkat till bussen varje morgon sen hon började.
Övriga stora händelse är att Filippa har börjat på balett. I rosa dräkt och med tyllkjol. Det är träning och uppvisning varje kväll här på Silverton och nedräkning till söndag kl 11. Det är hon och 20 små kinesiska tjejer som går in i ett rosa rum och skuttar omkring i trekvart till pianomusik med tre balettfröknar.
Utanför sitter föräldrarna och väntar i en trång, varm hall på bänkar med galonklädsel. Söndagens uppdrag för medföljande förälder blir att hitta ett kaffehak hyfsat nära där man kan sitta och läsa tidningen i stället för att svettas ohämmat och stirra på en smutsig vit vägg
måndag 20 september 2010
Langkawi
Det var Malaysia day i torsdags och helgdag för att fira Malaysias enade av alla delstater. Vi tog fredagen ledigt från skolor och jobb och satte oss på färjan till Langkawi för fyra dagar på beachen.
Färja och färja, flygbåt med galonsäten som varit med ett bra tag skulle jag säga. Överresan var svinkall, vi hamnade vid AC:n inställd på djupfryst och där blev vi fast. Emelie bestämde sig snabbt för att sova bort eländet så vi andra satt snällt kvar och frös. På slutet värmde vi upp oss med en snabbkaffe från cockpit. Ah,det var varmt och skönt att gå dit och beställa två kaffe från killen som stod bredvid styrman. De hade lite chickt en vattenkokare bredvid ratten och gasreglagen och han rörde tjusigt ihop två koppar som han hjälpte mig tillbaka med till våra säten så jag inte skulle spilla något av de dbilliga, värmande dropparna.
Vi fick ta lunch på jettyn. Valde mellan två amerikanska kedjor och ett hak. Det blev haket. Ingen höjdare men bättre än kedjorna. Sen var det in i taxi och köra över halva ön till vårt hotell.
Namnet på hotellet var fel från den sidan jag skrivit ut från nätet så vi fick svårare nervös svettning innan taxichaffisen fick oss till rätt ställe. Boka på nätet, lämna ut kreditkortsnumret och bli dumpade på ett sunkigt hotell långt från stranden såg ut att bli vår helg.
Men, så blev det inte. Vi fick ett bra rum i en fin trädgård och stranden låg nästan in i frukostrestaurangen. Hotellet hade solsängar under palmerna och där låg vi när vi inte guppade runt i det varma, salta vattnet eller lekte i sanden.
På fredagen tog vi paus från solen mitt på dagen och gick till Under Water World och tittade på fiskar och andra djur. På lördagen tog vi en tur i mangroveträsket med båt och såg fladermöss, örnar, alla slags fiskar och störtregn. Jag impade på småtjejerna och matade några rockor (de skulle bara veta att de inte har tänder).
Vi åt superduper mumsgod thaimat uppe vid vägen och god tandori nere på stranden i solnedgången. Tyvärr fick vi avsluta med att äta på jettyn ingen och då gav vi oss på KFC. Kulturkrock två gånger om! Det tog mig en evighet att lista ut vad för paket vi skulle ta, men vi fick mat så det räckte och det smakade långt ifrån thai och tandori.
Båtresan hem hamnade vi i en varmare del av båten, mitt i en arabisk klan som den sista timmen inte kunde stilla sin nyfikenhet och bjöd tjejerna på så mycket kex och godsaker de orkade samtidigt som de frågade 'where you from, what's your name, how old' och klappde dem så mycket de bara fick.
Vi var hemma sent på Silverton och redan idag saknar vi att guppa i havet
Färja och färja, flygbåt med galonsäten som varit med ett bra tag skulle jag säga. Överresan var svinkall, vi hamnade vid AC:n inställd på djupfryst och där blev vi fast. Emelie bestämde sig snabbt för att sova bort eländet så vi andra satt snällt kvar och frös. På slutet värmde vi upp oss med en snabbkaffe från cockpit. Ah,det var varmt och skönt att gå dit och beställa två kaffe från killen som stod bredvid styrman. De hade lite chickt en vattenkokare bredvid ratten och gasreglagen och han rörde tjusigt ihop två koppar som han hjälpte mig tillbaka med till våra säten så jag inte skulle spilla något av de dbilliga, värmande dropparna.
Vi fick ta lunch på jettyn. Valde mellan två amerikanska kedjor och ett hak. Det blev haket. Ingen höjdare men bättre än kedjorna. Sen var det in i taxi och köra över halva ön till vårt hotell.
Namnet på hotellet var fel från den sidan jag skrivit ut från nätet så vi fick svårare nervös svettning innan taxichaffisen fick oss till rätt ställe. Boka på nätet, lämna ut kreditkortsnumret och bli dumpade på ett sunkigt hotell långt från stranden såg ut att bli vår helg.
Men, så blev det inte. Vi fick ett bra rum i en fin trädgård och stranden låg nästan in i frukostrestaurangen. Hotellet hade solsängar under palmerna och där låg vi när vi inte guppade runt i det varma, salta vattnet eller lekte i sanden.
På fredagen tog vi paus från solen mitt på dagen och gick till Under Water World och tittade på fiskar och andra djur. På lördagen tog vi en tur i mangroveträsket med båt och såg fladermöss, örnar, alla slags fiskar och störtregn. Jag impade på småtjejerna och matade några rockor (de skulle bara veta att de inte har tänder).
Vi åt superduper mumsgod thaimat uppe vid vägen och god tandori nere på stranden i solnedgången. Tyvärr fick vi avsluta med att äta på jettyn ingen och då gav vi oss på KFC. Kulturkrock två gånger om! Det tog mig en evighet att lista ut vad för paket vi skulle ta, men vi fick mat så det räckte och det smakade långt ifrån thai och tandori.
Båtresan hem hamnade vi i en varmare del av båten, mitt i en arabisk klan som den sista timmen inte kunde stilla sin nyfikenhet och bjöd tjejerna på så mycket kex och godsaker de orkade samtidigt som de frågade 'where you from, what's your name, how old' och klappde dem så mycket de bara fick.
Vi var hemma sent på Silverton och redan idag saknar vi att guppa i havet
LOOC- före
Äntligen är kontrakt skrivet för lägenheten och inflyttning blir två dagar innan Martins 40års dag! Yeha, jag firar med kylens sista (ääh, hrm enda) Tiger beer och Martin med en kopp BOH-te (redan gammal?). Party-plejset fixat, nu behöver vi bara skrapa ihop lite vänner, mat, dryck, musik och möbler.....
Lite bilder från från två veckor sen när jag var där och pekade på var fläktarna skulle sitta ,vilka gardiner vi vill ha och vilka möbler som inte behövs. Emelie mästerfotografen hjälpte mig, hon tyckte helt enkelt det var hennes uppdrag så jag fick knappt röra apparaten. Pust, tur den är stötsäker.
Emelie hade även synpunkter på alla hålen i taket, all smuts på golvet samt faktumet att där inte fanns något kök (ja, egentligen var det saknaden av kylskåp som oroade henne). Jag hoppas hon blir nöjd när hon ser slutresultaten om ett par månader.
vardagsrum, kommer andra soffor men inte de vita inredningsarakitekten hade tänkt sig. jag styrde över valet till tråkbeige eftersom jag misstänker att de bara skulle varit vita i en vecka
glimt av mästarnas sovrum och badrum
uterummet sett från matrummet. här ska fatboy-hänmattan stå! bakom syns lekrum och dörr till vardagsrum
köket- utan kylskåp
balkongen mot bergen
balkongen mot havet
ett tjejrum. fina golv
Lite bilder från från två veckor sen när jag var där och pekade på var fläktarna skulle sitta ,vilka gardiner vi vill ha och vilka möbler som inte behövs. Emelie mästerfotografen hjälpte mig, hon tyckte helt enkelt det var hennes uppdrag så jag fick knappt röra apparaten. Pust, tur den är stötsäker.
Emelie hade även synpunkter på alla hålen i taket, all smuts på golvet samt faktumet att där inte fanns något kök (ja, egentligen var det saknaden av kylskåp som oroade henne). Jag hoppas hon blir nöjd när hon ser slutresultaten om ett par månader.
vardagsrum, kommer andra soffor men inte de vita inredningsarakitekten hade tänkt sig. jag styrde över valet till tråkbeige eftersom jag misstänker att de bara skulle varit vita i en vecka
glimt av mästarnas sovrum och badrum
uterummet sett från matrummet. här ska fatboy-hänmattan stå! bakom syns lekrum och dörr till vardagsrum
köket- utan kylskåp
balkongen mot bergen
balkongen mot havet
ett tjejrum. fina golvonsdag 15 september 2010
Water bottle
'Emelie sa water bottle, hon sa water bottle, hon gick fram till mig och sa water bottle idag. Hon var törstig och sa water bottle'.
Teacher Nora var helt i extas när jag hämtade lilltjejen på dagis idag. Inte ett dugg upprörd över att jag var bra sen. Bara sken upp som en sol när hon såg mig utanför grinden, rusade fram med Emelie i släptåg och studsade upp och ner i pur lycka. Jag studsade upp och ner på andra sidan grinden och sa alla superlativ jag kan på engelska. Ingen tänkte på att öppna grinden, everything was great! Tills Emelie gjorde sig hörd och pep 'men öppna då'. Hon var inte lika imponerad av sin insats. Hon konstaterade bara att jag behövde vatten, kan vi åka hem nu, steg in i baksätet och snackade glatt om viktigare saker hela vägen hem.
Sen var jag för jag slarvade bort bilen på Gurney Plazas parkeringshus. 10C hade jag parkerat på och där stod 6 grå bilar, men ingen som ville öppna sig när jag tryckte på låsa upp-knappen. Blev rätt svettigt att leta i ett dallrande hett p-hus med en tickande klocka men när jag tänkte att nu lämnar jag eländet och tar en taxi så kom jag ihåg emergency knappen. yeha, tut hördes! Långt borta, väldigt långt borta....typ underifrån. Det visade sig att jag yrade runt en våning för högt upp så det var bara att yra ner, betala sig ut och zigsacka sig genom trafiken till dagiset.
Och eftersom jag har lärt mig emergency knappen så tryckte jag på den när jag skulle både till och från föräldrarmötet på Filippas skola ikväll. Högst ofrivilligt men, jepp bileländet kan tuta högt och det är bäst för öronen om man är en våning upp när den drar igång.
Teacher Nora var helt i extas när jag hämtade lilltjejen på dagis idag. Inte ett dugg upprörd över att jag var bra sen. Bara sken upp som en sol när hon såg mig utanför grinden, rusade fram med Emelie i släptåg och studsade upp och ner i pur lycka. Jag studsade upp och ner på andra sidan grinden och sa alla superlativ jag kan på engelska. Ingen tänkte på att öppna grinden, everything was great! Tills Emelie gjorde sig hörd och pep 'men öppna då'. Hon var inte lika imponerad av sin insats. Hon konstaterade bara att jag behövde vatten, kan vi åka hem nu, steg in i baksätet och snackade glatt om viktigare saker hela vägen hem.
Sen var jag för jag slarvade bort bilen på Gurney Plazas parkeringshus. 10C hade jag parkerat på och där stod 6 grå bilar, men ingen som ville öppna sig när jag tryckte på låsa upp-knappen. Blev rätt svettigt att leta i ett dallrande hett p-hus med en tickande klocka men när jag tänkte att nu lämnar jag eländet och tar en taxi så kom jag ihåg emergency knappen. yeha, tut hördes! Långt borta, väldigt långt borta....typ underifrån. Det visade sig att jag yrade runt en våning för högt upp så det var bara att yra ner, betala sig ut och zigsacka sig genom trafiken till dagiset.
Och eftersom jag har lärt mig emergency knappen så tryckte jag på den när jag skulle både till och från föräldrarmötet på Filippas skola ikväll. Högst ofrivilligt men, jepp bileländet kan tuta högt och det är bäst för öronen om man är en våning upp när den drar igång.
måndag 13 september 2010
Hari Raya
I fredags var det Hari Raya. Ramadan är slut och man firar att fastan är över. Alla har ledigt så fabrik, skola och dagis var stängda. Vi tänkte att vi drar och kollar in ett buddistiskt tempel på en muslimsk högtid för då är där väl inte så mycket folk. Så vi packade in oss i Protonen, körde inom Coffee Bean för en kaffe och gav oss i väg till Air Hitam där det stora templet Kek Lok Si finns.
Vi hittade faktiskt raka vägen, även om kartläsaren var vilse minst halva vägen. Kartläsaren lotsade dock in chauffören lite väl tidigt på en parkering så vi fick gå upp till templet. Varmt och smal väg med mycket bilar men det gick.
Att det var mycket bilar upp till templet var inte så konstigt för när vi kom upp upptäckte vi att de så smidigt hade ett stort pakeringsgarage. Och restaurang och en drös tingeltangelaffärer både utanför och inne i templet.
Alla bilarna innehöll ju så klart massa människor och det visade sig direkt att vi var rakt inte ensamma. Det var knökfullt med folk. Halva KL åker tydligen till Penang denna helg så där var väl tomt som Stockholm på midsommarafton. Rätt snart visade sig att vi var en bättre sevärdighet än alla fina buddhaskulpturer. Eller, vi och vi, Filippa och Emelie var de som var poppis. Alla ville fotas med dem och gärna prata. Men, vår malaysiska är obefintlig så det blev att le stort, säga hello, thank you, bye bye.
Lunch fick vi inta på templets vegitariska restaurang och vi kom i bra tid för när vi satt oss drog ett ösregn in och alla fick bråttom in under tak och in i restaurangen. Efter lunchen klättrade vi upp i pagoden och kollade på utsikten, hela vägen hem till Silverton.
På sena eftermiddagen åkte vi sen till Tesco vid brofästet för att storhandla. Kartläsaren hade det svettigt igen, men vi kom rätt efter två varv runt Tesco, universitetet och brofästet och lyckades undvika att svänga upp på bron.
Fika först, så klart och det blev ice kacang på matstället bredvid. Vi har inte så bra flyt med sötsakerna här. Banana pancake har varit bäst hittills men ice kacang var en intressant upplevelse. Isglass i olika färger, majsröra, bruna böner och en klick grädde/glass på toppen. Tjejerna åt bönerna och lämnade resten till föräldrarna som inte heller lyckades tömma skålarna.
Inne på Tesco gick mobilkamererna varma och tjejerna messades i väg till Indonesien och andra platser. Tror jag. Vi scannade av alla hyllor och lyckades köpa både mat och en joskompressor så nu dricks här massor av färskpressade fruktjoser.
Allt tog mycket längre tid än vad vi trodde så vi fick ge vika och käka kvällsmat på MC fiket. Smakade som vanligt.
Resten av helgen blev rätt lugn. Tränade i Youth Park, softade vid poolen, strosade på Gurney Plaza och tog lördagsmiddag på stranden i Batu Ferringhi. Vi njöt halvkall Tiger öl, god mat, sand mellan tårna och Filippa toppade kvällen med ett dopp i havet innan jag körde hem oss till Silverton igen.
För Martin och mig blev helgen lite längre eftersom Martins jobb även hade stängt på måndagen. Martin tog tjejerna till skolorna, jag joggade en kortis längs Gurney drive och sen drog vi ner till Georgtown och strosade runt. Vi hämtade ut våra båtbiljetter till nästa helgs tur till Langkawi och vi kollade in bil på Nissan.
Annars har veckan gått åt träff med hyresvärden för att reda ut var fläktarna ska sitta och vilka slags gardiner vi ska ha vart i vår egna lägenhet. Inflyttningsdatum vet vi fortfarande inte, men det närmar sig.....Expat-mässa på g hotel och frukost med skolmammor hann jag också med. Samt få hit rörmockare och de vanliga turerna till mataffären och marknaden.
Vi hittade faktiskt raka vägen, även om kartläsaren var vilse minst halva vägen. Kartläsaren lotsade dock in chauffören lite väl tidigt på en parkering så vi fick gå upp till templet. Varmt och smal väg med mycket bilar men det gick.
Att det var mycket bilar upp till templet var inte så konstigt för när vi kom upp upptäckte vi att de så smidigt hade ett stort pakeringsgarage. Och restaurang och en drös tingeltangelaffärer både utanför och inne i templet.
Alla bilarna innehöll ju så klart massa människor och det visade sig direkt att vi var rakt inte ensamma. Det var knökfullt med folk. Halva KL åker tydligen till Penang denna helg så där var väl tomt som Stockholm på midsommarafton. Rätt snart visade sig att vi var en bättre sevärdighet än alla fina buddhaskulpturer. Eller, vi och vi, Filippa och Emelie var de som var poppis. Alla ville fotas med dem och gärna prata. Men, vår malaysiska är obefintlig så det blev att le stort, säga hello, thank you, bye bye.
Lunch fick vi inta på templets vegitariska restaurang och vi kom i bra tid för när vi satt oss drog ett ösregn in och alla fick bråttom in under tak och in i restaurangen. Efter lunchen klättrade vi upp i pagoden och kollade på utsikten, hela vägen hem till Silverton.
På sena eftermiddagen åkte vi sen till Tesco vid brofästet för att storhandla. Kartläsaren hade det svettigt igen, men vi kom rätt efter två varv runt Tesco, universitetet och brofästet och lyckades undvika att svänga upp på bron.
Fika först, så klart och det blev ice kacang på matstället bredvid. Vi har inte så bra flyt med sötsakerna här. Banana pancake har varit bäst hittills men ice kacang var en intressant upplevelse. Isglass i olika färger, majsröra, bruna böner och en klick grädde/glass på toppen. Tjejerna åt bönerna och lämnade resten till föräldrarna som inte heller lyckades tömma skålarna.
Inne på Tesco gick mobilkamererna varma och tjejerna messades i väg till Indonesien och andra platser. Tror jag. Vi scannade av alla hyllor och lyckades köpa både mat och en joskompressor så nu dricks här massor av färskpressade fruktjoser.
Allt tog mycket längre tid än vad vi trodde så vi fick ge vika och käka kvällsmat på MC fiket. Smakade som vanligt.
Resten av helgen blev rätt lugn. Tränade i Youth Park, softade vid poolen, strosade på Gurney Plaza och tog lördagsmiddag på stranden i Batu Ferringhi. Vi njöt halvkall Tiger öl, god mat, sand mellan tårna och Filippa toppade kvällen med ett dopp i havet innan jag körde hem oss till Silverton igen.
För Martin och mig blev helgen lite längre eftersom Martins jobb även hade stängt på måndagen. Martin tog tjejerna till skolorna, jag joggade en kortis längs Gurney drive och sen drog vi ner till Georgtown och strosade runt. Vi hämtade ut våra båtbiljetter till nästa helgs tur till Langkawi och vi kollade in bil på Nissan.
Annars har veckan gått åt träff med hyresvärden för att reda ut var fläktarna ska sitta och vilka slags gardiner vi ska ha vart i vår egna lägenhet. Inflyttningsdatum vet vi fortfarande inte, men det närmar sig.....Expat-mässa på g hotel och frukost med skolmammor hann jag också med. Samt få hit rörmockare och de vanliga turerna till mataffären och marknaden.
onsdag 8 september 2010
lördag 4 september 2010
Youth Park
Hyfsat tidigt i morse gav vi oss ut i vår lilla Proton, målet var Youth Park 4 km bort från Silverton. Bakluckan var fylld av cyklar och sparkcyklar. Föräldrarna i träningskläder. Filippa satt bekvämt men Emelie var intryckt i sin bakvända bilstol, halvt fastspännd. Golvremmarna ligger antagligen i en kartong i skeppet på väg hit men stolen satt nog stadigt fast ändå med tanke på utrymmet.
Martin vid ratten och jag som kartläsare. Körandet gick rätt bra för Martin (körde bara upp på kanten en gång),. Hitta vägen var inte alls lätt. Enkelriktat både här och där och hitta avfarten in till parkeringen var allt annat än lätt. Efter att ha kört fram och tillbaka förbi ett hinduiskt tempel fyra gånger lyckades vi till slut pricka infarten och sen var det hopp och skutt upp i parken.
Youth Park har en stor lekplats under stora skuggande träd och inkämt mellan gungor och rutchkanor finns träningsmaskiner för vuxna. En oval cykelbana med mer träningsmaskiner gör parken till en perfekt lekplast för både stora och små. Så Martin och jag turades om att jogga och styrketräna. Ville man lägga på extra last så var det bara att ta ett barn i knät och trycka lite hårdare med de otränade benmusklerna.
Efter ett par timmar i parken var alla döhungriga så in i Protonen igen och ut den enkelrikade vänstertrafiken. Vi lyckades med lite omvägar parkera nära wet market. Betala p-avgift till p-gubben och sen blev det nudelsoppa till lunch innan vi handlade grönsaker och frukt på marknaden.
Hem och duscha och sen blev det eftermiddagskaffe på Starbucks och lite Hari Raya rea på Gurney Plaza. Vi köpte i för sig bara en liten rygga och mat på Cold Storage men det var mycket folk att trängas med.
Middag blev ner för gatan hos Tobbe. Självklart tog vi Protonen. Tänkte tanken att gå men insåg att det skulle bli långt att bära sovande barn hem. Taxi tänkte vi inte alls på. Men, det var bra för då fick jag göra min köra-på-vänstersidan-debut på vägen hem. Helt lagom debut för mig, 900 meter och bara två vänster svängar!
Martin vid ratten och jag som kartläsare. Körandet gick rätt bra för Martin (körde bara upp på kanten en gång),. Hitta vägen var inte alls lätt. Enkelriktat både här och där och hitta avfarten in till parkeringen var allt annat än lätt. Efter att ha kört fram och tillbaka förbi ett hinduiskt tempel fyra gånger lyckades vi till slut pricka infarten och sen var det hopp och skutt upp i parken.
Youth Park har en stor lekplats under stora skuggande träd och inkämt mellan gungor och rutchkanor finns träningsmaskiner för vuxna. En oval cykelbana med mer träningsmaskiner gör parken till en perfekt lekplast för både stora och små. Så Martin och jag turades om att jogga och styrketräna. Ville man lägga på extra last så var det bara att ta ett barn i knät och trycka lite hårdare med de otränade benmusklerna.
Efter ett par timmar i parken var alla döhungriga så in i Protonen igen och ut den enkelrikade vänstertrafiken. Vi lyckades med lite omvägar parkera nära wet market. Betala p-avgift till p-gubben och sen blev det nudelsoppa till lunch innan vi handlade grönsaker och frukt på marknaden.
Hem och duscha och sen blev det eftermiddagskaffe på Starbucks och lite Hari Raya rea på Gurney Plaza. Vi köpte i för sig bara en liten rygga och mat på Cold Storage men det var mycket folk att trängas med.
Middag blev ner för gatan hos Tobbe. Självklart tog vi Protonen. Tänkte tanken att gå men insåg att det skulle bli långt att bära sovande barn hem. Taxi tänkte vi inte alls på. Men, det var bra för då fick jag göra min köra-på-vänstersidan-debut på vägen hem. Helt lagom debut för mig, 900 meter och bara två vänster svängar!
fredag 3 september 2010
Tre veckor
Tre veckor har nästan gått och vi börjar få huvudet upp och fötterna ned. Första veckan var ren semester. Fantasico! Vi slappade, gjorde utflykter, upptäckte massa god mat (tja, förutom den där fruktsalladen med chokladsås som jag köpte. Chokladsåsen visade sig vara rutten, mixad småfisk) och fixade lite smått med ditt och datt.
Andra veckan flyttade vi in i en - vad vi hoppas - tillfällig lägenhet och verkligheten kom i fatt oss. Poletten föll hårt för Nina när hemmafruslivet inte alls innehöll ordet lyx. Det var fram och tillbaka i taxi till skola, tömma och fylla maskiner med disk och tvätt och framför allt, lyckas få hem mat och vatten. En liten fröken Vill-inte i släptåg gjorde inte livet lättare och jag var beredd att ta första flyg tillbaks till ekorrhjulet. Och bara tanken att få ligga på den runda gräsmattan i Barsebäck fick tårarna att trilla så jag som aldrig drabbas av hemlängtan fick mig en släng av det också. Men, tårar går att torka och nu är jag på banan igen.
Den enda som är konstant uppåt är skoldebutanten Filippa. Så positiv och på. Rakt in i okänd skola med nya vuxna och barn och inte förstå ett endaste ord vad de någon säger. Hon har redan börjat skjuta in lite engelska ord. 'Thank you' istället för tack för maten och när vi plockade snäckor på stranden så var det 'seven' stycken. Vi bor på våning 'twenty' och simringen är en 'crocodile'. Hon berättade även att fröken Cheryl frågar om de ska åka med 'mummy' eller 'school bus' och då säger hon mamma. Skoluniformen är en succé och favoritmaten är nudelsoppa borta på hawkers corner. Bada i poolen efter skolan är fantastiskt och åka till havet på helgen är underbart. Vår lilla försiktiga tjej har blivit en liten tuffing!
Tredje veckan fick Emelie äntligen börja dagis och nu är hon så mycket gladare. Har redan fått en kompis Esther och snackar svenska med Darren. De har kaniner och fiskar och en fin trädgård full av blommor. Hon snackar oss sönder och samman i taxin hem. Tur att resan bara är 2 km.
Idag fick vi en bil så i helgen ska vi ut och smygköra nära vänsterkanten.
Andra veckan flyttade vi in i en - vad vi hoppas - tillfällig lägenhet och verkligheten kom i fatt oss. Poletten föll hårt för Nina när hemmafruslivet inte alls innehöll ordet lyx. Det var fram och tillbaka i taxi till skola, tömma och fylla maskiner med disk och tvätt och framför allt, lyckas få hem mat och vatten. En liten fröken Vill-inte i släptåg gjorde inte livet lättare och jag var beredd att ta första flyg tillbaks till ekorrhjulet. Och bara tanken att få ligga på den runda gräsmattan i Barsebäck fick tårarna att trilla så jag som aldrig drabbas av hemlängtan fick mig en släng av det också. Men, tårar går att torka och nu är jag på banan igen.
Den enda som är konstant uppåt är skoldebutanten Filippa. Så positiv och på. Rakt in i okänd skola med nya vuxna och barn och inte förstå ett endaste ord vad de någon säger. Hon har redan börjat skjuta in lite engelska ord. 'Thank you' istället för tack för maten och när vi plockade snäckor på stranden så var det 'seven' stycken. Vi bor på våning 'twenty' och simringen är en 'crocodile'. Hon berättade även att fröken Cheryl frågar om de ska åka med 'mummy' eller 'school bus' och då säger hon mamma. Skoluniformen är en succé och favoritmaten är nudelsoppa borta på hawkers corner. Bada i poolen efter skolan är fantastiskt och åka till havet på helgen är underbart. Vår lilla försiktiga tjej har blivit en liten tuffing!
Tredje veckan fick Emelie äntligen börja dagis och nu är hon så mycket gladare. Har redan fått en kompis Esther och snackar svenska med Darren. De har kaniner och fiskar och en fin trädgård full av blommor. Hon snackar oss sönder och samman i taxin hem. Tur att resan bara är 2 km.
Idag fick vi en bil så i helgen ska vi ut och smygköra nära vänsterkanten.
fredag 20 augusti 2010
Madam Ooi
Vi var och införskaffade några uppsättningar skoluniformer till Filippa hos Madam Ooi för ett par dagar sen. Tänk vad smidigt att bara kränga på en byxkjol och en blus, varje skoldag. Samma sak. Hur lätt som helst. Mamman ser fram emot att slippa tjata om mängden kläder som ska på. Filippa ser fram emot sin första skoldag.
tisdag 17 augusti 2010
Framme!
Igår eftermiddag landade vi på Penang. Solen sken och det var en skön värme i luften. Vi var oväntat pigga efter dryga 20 timmars resa. Det var attans bekvämt att flyga business klass. Allt för bekvämt! Enda felet är att det kommer bli omöjligt att knö in sig i ett charterplan igen.
Vi fastnade så klart i trafik men tjejerna led inte av det. De räknade moppar och palmer och spanade på omgivningarna. Bara att få åka lösa i baksätet var en succé. Hotellet föll dem också i smaken och de lekte på som vanligt.
Vi började vår första dag med hotellfrukost ute och sen samlade vi ihop oss och tog taxi till Emelies nya dagis. Jag och Emelie gick in på en dryg timmes visit och Martin och Filippa traskade bort till Filippas skola och kollade lite. De fick sen vänta och vänta för Emelie ville inte gå hem. Hon var blyg men mycket nyfiken och ser fram emot att börja första september.
Alla barnen var nyfikna på oss och gav henne blomarmband och pratade på. Jag trodde att jag var rätt bra på kines-engleska men inte när 3-5 åringar prata. Lyckades i alla fall fatta att en kille vaket konstaterade att Emelie hade gult hår och alla andra barn svart. När jag frågade vilken färg jag hade svarade han grått. Hrm, han står inte högt i kurs...
Vi tog lunch nere i källaren på Gurney Plaza och sen fångade vi in en taxi igen och skulle fixa skoluniform till Filippa. I en skräddarbutik trodde vi, men det visade sig vara hemma hos nån på nån bakgata och där var helt mörk. Och ingen svarade i telefon så vi får jaga vidare.
Eftermiddagen gick åt lite softande på hotellet. Fylla i papper till Filippas skola och ringa lite praktikaliteter. Jag simmade några 20 längder i hotellpoolen och de andra skypade med farmor & farfar.
Kvällsmat tog vi på Coffee Island med Martins jobbarpolare Nalin. Emelie drabbades av akut jetlag på vägen dit och somnade i min famn så jag fick till ett bra styrkepass för armarna. Tur att det inte var så varmt så jag slapp bli genomsvettig.
Alla åt sådär eftersom hungern inte ville infinna sig men vi roade oss med att kolla när de matade de stora akvariefiskarna med mindre fiskar och med lite ofrivilligt fyrverkeri när elledningarna smällde i ett ljusslingedekorerat träd.
Hem till hotellet gick alla igen och var alltför pigga vid läggdags. Till slut somnade föräldrarna men inte barnen och sen vaknade föräldrarna och sitter nu jetlag-pigga i tv-soffan och tittar på malaysiska såpor. En har simultanförmåga och bloggar samtidigt. Den andra har fjärrkontollen och härmar uttal.
Imorn blir det tidig dag och lägenhetsjakt.
Vi fastnade så klart i trafik men tjejerna led inte av det. De räknade moppar och palmer och spanade på omgivningarna. Bara att få åka lösa i baksätet var en succé. Hotellet föll dem också i smaken och de lekte på som vanligt.
Vi började vår första dag med hotellfrukost ute och sen samlade vi ihop oss och tog taxi till Emelies nya dagis. Jag och Emelie gick in på en dryg timmes visit och Martin och Filippa traskade bort till Filippas skola och kollade lite. De fick sen vänta och vänta för Emelie ville inte gå hem. Hon var blyg men mycket nyfiken och ser fram emot att börja första september.
Alla barnen var nyfikna på oss och gav henne blomarmband och pratade på. Jag trodde att jag var rätt bra på kines-engleska men inte när 3-5 åringar prata. Lyckades i alla fall fatta att en kille vaket konstaterade att Emelie hade gult hår och alla andra barn svart. När jag frågade vilken färg jag hade svarade han grått. Hrm, han står inte högt i kurs...
Vi tog lunch nere i källaren på Gurney Plaza och sen fångade vi in en taxi igen och skulle fixa skoluniform till Filippa. I en skräddarbutik trodde vi, men det visade sig vara hemma hos nån på nån bakgata och där var helt mörk. Och ingen svarade i telefon så vi får jaga vidare.
Eftermiddagen gick åt lite softande på hotellet. Fylla i papper till Filippas skola och ringa lite praktikaliteter. Jag simmade några 20 längder i hotellpoolen och de andra skypade med farmor & farfar.
Kvällsmat tog vi på Coffee Island med Martins jobbarpolare Nalin. Emelie drabbades av akut jetlag på vägen dit och somnade i min famn så jag fick till ett bra styrkepass för armarna. Tur att det inte var så varmt så jag slapp bli genomsvettig.
Alla åt sådär eftersom hungern inte ville infinna sig men vi roade oss med att kolla när de matade de stora akvariefiskarna med mindre fiskar och med lite ofrivilligt fyrverkeri när elledningarna smällde i ett ljusslingedekorerat träd.
Hem till hotellet gick alla igen och var alltför pigga vid läggdags. Till slut somnade föräldrarna men inte barnen och sen vaknade föräldrarna och sitter nu jetlag-pigga i tv-soffan och tittar på malaysiska såpor. En har simultanförmåga och bloggar samtidigt. Den andra har fjärrkontollen och härmar uttal.
Imorn blir det tidig dag och lägenhetsjakt.
tisdag 10 augusti 2010
Sista
Mycket sista nu.
Sista omgången sprutor: pust, gick faktiskt hyfsat. Tårar, men inte hos mamman. Tack farmor och farfar för att ni följde med!
Sista joggingturen runt Karlberg: kommer sakna min fina lilla runda som man alltid hinner att springa. hur sent klockan än är och hur mycket annat som egentligen borde göras.
Sista måndagen på jobbet: jösses, det var svårt att vara seriös. hur mycket stordåd kan man uträtta på 3 dagar? men, ändå lite svårt att släppa taget. Har lovat mig själv att vara knäpptyst de sista 2. Bara svara på tilltal. He, he lycka till Nina!
Sista latten och mjölken inhandlad på 7-11 på hörnet: kommer de gå i konken nu när vi flyttar och inte storhandlar hos dem längre?
Sista promenaden genom staden. Sista leken i Vasaparken. Sista kompisträffen. Sista badet på balkongen. Sista middagen i köket. Sista natten i lägenheten. Sista, sista, sista...och snart första, första, första
På söndag flyger vi för första gången allihop till Penang och köper vår första latte på 7-11 där. Hur annorlunda kommer egentligen livet att bli?
Sista omgången sprutor: pust, gick faktiskt hyfsat. Tårar, men inte hos mamman. Tack farmor och farfar för att ni följde med!
Sista joggingturen runt Karlberg: kommer sakna min fina lilla runda som man alltid hinner att springa. hur sent klockan än är och hur mycket annat som egentligen borde göras.
Sista måndagen på jobbet: jösses, det var svårt att vara seriös. hur mycket stordåd kan man uträtta på 3 dagar? men, ändå lite svårt att släppa taget. Har lovat mig själv att vara knäpptyst de sista 2. Bara svara på tilltal. He, he lycka till Nina!
Sista latten och mjölken inhandlad på 7-11 på hörnet: kommer de gå i konken nu när vi flyttar och inte storhandlar hos dem längre?
Sista promenaden genom staden. Sista leken i Vasaparken. Sista kompisträffen. Sista badet på balkongen. Sista middagen i köket. Sista natten i lägenheten. Sista, sista, sista...och snart första, första, första
På söndag flyger vi för första gången allihop till Penang och köper vår första latte på 7-11 där. Hur annorlunda kommer egentligen livet att bli?
torsdag 5 augusti 2010
Riktig feber
Resfeberns skakningar visade sig bli riktig feber och riktig influensa. Mitt i augusti! Precis efter semestern! Var hittade Martin de virre-virusarna?
Ja, ja, vilket fall som, det var i sista minuten att hinna bli sjuk. Funkar mot tidplanen. En vecka senare hade varit kaos (tänk flyttgubbar, svärföräldrar, springande barn och sjuk man...) Nu kan han feberfrossa i lugn och ro framför dåliga filmer hemma på soffan. Och eftersom vi är barnlösa denna veckan så blir han även ljuvt ompysslad av sin fru. Egentligen har han det rätt bra i sitt dunkande huvud och värkande kropp.
Vi jagar tid för hälsoundersökning till barnen i semestersverige. BVC går inte, vi har ju flyttat till Öland. Fast vi skulle kunna få betala och komma dit men den enda läkaren som jobbar måste ta akutfallen så de har ingen tid. Då är det bra med privata alternativ. De har tid, och fråga inte vad som ska undersökas utan bara japp, tid finns på onsdag (hö, när ingen av oss kan men får se till att kunna) bara att komma hit så gör vi det för många fina guldpengar.
Ja, ja, vilket fall som, det var i sista minuten att hinna bli sjuk. Funkar mot tidplanen. En vecka senare hade varit kaos (tänk flyttgubbar, svärföräldrar, springande barn och sjuk man...) Nu kan han feberfrossa i lugn och ro framför dåliga filmer hemma på soffan. Och eftersom vi är barnlösa denna veckan så blir han även ljuvt ompysslad av sin fru. Egentligen har han det rätt bra i sitt dunkande huvud och värkande kropp.
Vi jagar tid för hälsoundersökning till barnen i semestersverige. BVC går inte, vi har ju flyttat till Öland. Fast vi skulle kunna få betala och komma dit men den enda läkaren som jobbar måste ta akutfallen så de har ingen tid. Då är det bra med privata alternativ. De har tid, och fråga inte vad som ska undersökas utan bara japp, tid finns på onsdag (hö, när ingen av oss kan men får se till att kunna) bara att komma hit så gör vi det för många fina guldpengar.
måndag 2 augusti 2010
17 november
17 november fyller Martin 40 år och det är helgdag i Malaysia. Faktisk tre stycken på raken så vi kan åka bort och då börjar genast lyxpproblemet vart? Tioman island? Eller är där monsun? Borneo? Kanske lite långt? Langkawi? Men, det är ju allt för nära.
Hmm, hmm, hmm här har vi lite att fundera på. Så vi återkommer med var 40 års partajet blir. Det blir på en strand hyfsat nära oss i alla fall.
Hmm, hmm, hmm här har vi lite att fundera på. Så vi återkommer med var 40 års partajet blir. Det blir på en strand hyfsat nära oss i alla fall.
Resfeber
17 dagar kvar till avfärd och resfebern har satt in. Vi vuxna är sura och stressade och inte alls roliga att tas med. Martin sover kasst, skakar och fryser som feber på riktigt. Jag sticker huvudet i sanden och funderar på allt annat, typ vad gör vi om tio år, lagar trasig strykbräda som ändå inte ska med och annat icke konstruktivt.
Massor av stort och smått att fixa och man vill bara att det ska ha gått 18 dagar så vi är på plats och det inte finns mer att göra. Fast det kommer det ju att göra för där blir det tvärtom som ska till: packa upp i stället för att packa ner, fixa i stället för att avveckla boende, beställa abonnemang istället för att säga upp....Så jag längtar till om 48 dagar istället!
För då ska vi skratta och ha roligt.
Här och nu får vi helt enkelt skärpa till oss och tvångskratta åt eländet. Ha, ha, ho, ho, hi hi!
Massor av stort och smått att fixa och man vill bara att det ska ha gått 18 dagar så vi är på plats och det inte finns mer att göra. Fast det kommer det ju att göra för där blir det tvärtom som ska till: packa upp i stället för att packa ner, fixa i stället för att avveckla boende, beställa abonnemang istället för att säga upp....Så jag längtar till om 48 dagar istället!
För då ska vi skratta och ha roligt.
Här och nu får vi helt enkelt skärpa till oss och tvångskratta åt eländet. Ha, ha, ho, ho, hi hi!
tisdag 22 juni 2010
Mellan 2 stolar
Lägenheten på Tomtebogatan är såld. Känns lite tomt och konstigt. Ingenstans och bo på Penang så då får man nog kalla oss hemlösa. Vi hänger mellan två stolar- två världar. Inte riktigt lämnat Sverige och inte riktigt flytta över tankarna till Malaysia. Vill inte tänka på vad som händer om det skiter sig. Då får vi väl ta tajm-out och slicka såren på nån söderhavs ö i ett par månader och sen komma hem och börja om. Fixa boende, dagis och jobb.
Ena dagen tänker jag , nej vi flytt int! Jobbet är roligt och barnen trivs och nu har sommaren äntligen kommit. Bara Sverige har sån här fin sommar. Vad är det egentligen jag gått med på?
Andra dagar tänker jag- fy fasen vad skönt det ska bli att lämna ekorrhjulet och vardagstrallen och få uppleva nytt, nytt, nytt. Vad kommer hända, hur kommer det bli? Så spännande att inte veta.
Men, hinner inte riktigt fundera på varken det ena eller det andra. Jobb ska avslutas och massa små förberedelser att hålla reda på. Oändligt många vaccinationsbesök, säga upp både det ena och andra, vilka försäkringar kan vi behålla, vad ska vi skeppa, vad ska vi packa- vad ska vi packa i? Hur gör jag med mobilen, oj nytt körkort, vi måste hinna se alla, flyttfest....Listan fylls bara på.
Ena dagen tänker jag , nej vi flytt int! Jobbet är roligt och barnen trivs och nu har sommaren äntligen kommit. Bara Sverige har sån här fin sommar. Vad är det egentligen jag gått med på?
Andra dagar tänker jag- fy fasen vad skönt det ska bli att lämna ekorrhjulet och vardagstrallen och få uppleva nytt, nytt, nytt. Vad kommer hända, hur kommer det bli? Så spännande att inte veta.
Men, hinner inte riktigt fundera på varken det ena eller det andra. Jobb ska avslutas och massa små förberedelser att hålla reda på. Oändligt många vaccinationsbesök, säga upp både det ena och andra, vilka försäkringar kan vi behålla, vad ska vi skeppa, vad ska vi packa- vad ska vi packa i? Hur gör jag med mobilen, oj nytt körkort, vi måste hinna se alla, flyttfest....Listan fylls bara på.
onsdag 9 juni 2010
Ingen hemma
Martin är i Malaysia igen. Jobbar som bara den. Och reder ut försäkringar och boende. Fast boendet är lite svårt att få till. Silverton var inte så bra som vi hoppats på när Martin såg lägenheten så vi har tackat nej. Hemlösa igen. Verkar inte vara mycket ute just nu så det blir antagligen att vi får fixa tak över huvudet på plats. Tjejerna får börja sina förskolor och sen kan jag lägenhetsshoppa. 60 dagar får jag på mig. Det borde lösa sig till slut, om inte annat när paniken infinner sig. Då får man mycket gjort.
Jag är i München. Jobbar och umgås med kollegor och partners. Och skriver lister på allt jag måste hinna innan kl 12 på söndag. Då har vi visning på lägenheten. Den måste skina. Garderoberna måste vara skjyssta innuti. Folk öppnar ju dem. Och badrumsskåpet. Ska jag fylla det med pingisbollar? Ökar nog inte värdet på vår kära våning så jag nöjer mig med att tajta till skruvarna på gångjärnen och torka av dörrarna. Jag ska ju hinna laga en barnvagn och sälja lite trekkingprylar på Blocket också och hitta tid till tandläkare, frisör och optiker besök.
Tjejerna är på Öland. (Bara jag som inte lyckades hamna på en ö). Filippa har inte tid att prata i telefon, men Emelie kan gott tänka sig växla ett par ord. Båda har nymålade naglar. Ser fram emot att se dem igen nästa vecka. Men, först ska den skinande lägenheten visas upp för hugade och förhoppningsvis pengastarka spekulanter.
Jag är i München. Jobbar och umgås med kollegor och partners. Och skriver lister på allt jag måste hinna innan kl 12 på söndag. Då har vi visning på lägenheten. Den måste skina. Garderoberna måste vara skjyssta innuti. Folk öppnar ju dem. Och badrumsskåpet. Ska jag fylla det med pingisbollar? Ökar nog inte värdet på vår kära våning så jag nöjer mig med att tajta till skruvarna på gångjärnen och torka av dörrarna. Jag ska ju hinna laga en barnvagn och sälja lite trekkingprylar på Blocket också och hitta tid till tandläkare, frisör och optiker besök.
Tjejerna är på Öland. (Bara jag som inte lyckades hamna på en ö). Filippa har inte tid att prata i telefon, men Emelie kan gott tänka sig växla ett par ord. Båda har nymålade naglar. Ser fram emot att se dem igen nästa vecka. Men, först ska den skinande lägenheten visas upp för hugade och förhoppningsvis pengastarka spekulanter.
Nya kompisar II
Nu vet vi var Emelie kommer träffa alla sina nya kompisar. Hon ska få börja på Taska Nania, ett Waldorfdagis för barn från 3 år. Så, hon får tjyvstarta. Det var ok om hon var blöjfri, kan 'basic english' och går kortare dagar den första tiden.
Första och sista kravet är inga problem, men engelskan är skral minst sagt. Totalt obefintlig förutom 'milk'. Men, det är ju bra för då lär hon få vätska i sig- med näring. Hon måste nämligen kunna säga till om hon inte mår bra. Fast det tror jag de lär märka oberoende vilket språk hon talar. För säkerhets skull får vi väl säga 'no' och 'no good' istället för nej och inte bra hela sommaren. Då borde hon nå bas-nivån. Typ basalaste basen.
Jag tror det kommer gå jättebra och att hon kommer trivas super. Rent praktiskt blir det enklare för mig för Filippa går på St Christopher's längre ner på samma gata. Blir det tokstrul de första månaderna så kan jag nästan gå emellan. Bara nästan för det blir svettigt- inga raska promenader i den värmen.
Thank you Mr Moon!
Första och sista kravet är inga problem, men engelskan är skral minst sagt. Totalt obefintlig förutom 'milk'. Men, det är ju bra för då lär hon få vätska i sig- med näring. Hon måste nämligen kunna säga till om hon inte mår bra. Fast det tror jag de lär märka oberoende vilket språk hon talar. För säkerhets skull får vi väl säga 'no' och 'no good' istället för nej och inte bra hela sommaren. Då borde hon nå bas-nivån. Typ basalaste basen.
Jag tror det kommer gå jättebra och att hon kommer trivas super. Rent praktiskt blir det enklare för mig för Filippa går på St Christopher's längre ner på samma gata. Blir det tokstrul de första månaderna så kan jag nästan gå emellan. Bara nästan för det blir svettigt- inga raska promenader i den värmen.
Thank you Mr Moon!
måndag 7 juni 2010
torsdag 3 juni 2010
tisdag 1 juni 2010
Silverton
Nytt försök på boende. En gigantisk lägenhet några hus bort från förra stället. Två kök, eller nästan. 1,5 för att vara exakt. Över 400 kvadratmeter. Så stort så det hamnade på minussidan tillsammans med att det 'bara' var på 3 våningen. Vi vill ju upp i luften nu när det finns möjlighet att bo på 28:e våningen. Vi inbillar oss att vi kommer störas av trafiken också. Och att träden kommer vara i vägen för havsutsikten. Vi får se. Det ska bli ett påskrivit kontrakt först innan vi bekymrar oss om den saken. Om vi ska bekymra oss. För egentligen känns det bara väldigt skönt att boendet blir avbockat från listan.
Så här ser det ut:
Så här ser det ut:
måndag 31 maj 2010
Skridskor
Jag står och viker tvätt i sovrummet. Fönstret ut till balkongen är öppet och därute pysslar Filippa med pinn-hundar och pinn-katter som fått följa med hem från Judarskogen
- när ska jag få åka skridskor igen?
- ?
- när kan jag åka skridskor igen?
- öhh....i vinter
- men, då är vi i Malaysia. Där finns ingen vinter.
- nä, visst ja. öhh, hmm, då får du åka när vi kommer hem igen
- men det dröjer ju jättelänge!
Så nu gäller det att hitta en ishall som har sommaröppet!
- när ska jag få åka skridskor igen?
- ?
- när kan jag åka skridskor igen?
- öhh....i vinter
- men, då är vi i Malaysia. Där finns ingen vinter.
- nä, visst ja. öhh, hmm, då får du åka när vi kommer hem igen
- men det dröjer ju jättelänge!
Så nu gäller det att hitta en ishall som har sommaröppet!
Vaccination
Dagis var stängt i fredags så jag och tjejerna tog tunnelbanan till Hötorget och klev in på vaccinatinskliniken runt hörnet. Lång tid tog det och mycket information fick jag. Tjejerna blev så utråkade att de till slut bara låg på golvet. När jag tänker närmare efter minns jag inte mycket av vad som sas. Ringa bvc och komma tillbaka på fredag för mera sprutor. Det blir roligt. Min gissning är att Emelie börjar gallskrika när vi stiger innanför dörren och Filippa drar upp ärmen för första bästa person med vit rock som går förbi. Bara det inte tar en och en halvtimme igen innan nån sticker sprutor i oss så är det ok.
Ja, ja. De två första skotten gick bra. Spännande att kolla nålen, tyst eller vrålandes, och väldigt häftigt med rosa vätska som kom ur armen efteråt. Ett klistermärke per spruta var hyfsad utdelning och två plåster att visa upp var inte så illa.
Jag tittade inte på nålen! Men jag grät inte. Däremot däckade jag ihop på eftermiddagen och missade firmafesten på kvällen. Kan inte få allt.
Ja, ja. De två första skotten gick bra. Spännande att kolla nålen, tyst eller vrålandes, och väldigt häftigt med rosa vätska som kom ur armen efteråt. Ett klistermärke per spruta var hyfsad utdelning och två plåster att visa upp var inte så illa.
Jag tittade inte på nålen! Men jag grät inte. Däremot däckade jag ihop på eftermiddagen och missade firmafesten på kvällen. Kan inte få allt.
onsdag 26 maj 2010
Hemlösa
Boendet gick tydligen inte att lösa så lätt. Lägenheten vi skulle hyra blev såld så nu börjar jakten om igen. Vi får se var vi hamnar. Om inte annat så kan vi bo två månader på hotell. Låter lyxigt värre men lockar noll. Fast jag tror det löser sig. Saker brukar lösa sig. Pusselbitarna trillar på plats och sen undrade man vad problemet egentligen var. Hoppas dock att jag mycket snart får flasha lite nya bilder på bloggen.
Man har ju inte sagt upp sig för att hamna på gatan, liksom. Ju. Faktiskt.
Man har ju inte sagt upp sig för att hamna på gatan, liksom. Ju. Faktiskt.
måndag 24 maj 2010
Balaysia
Emelie 2,5 år: Jag vill åka rött flygplan till Balaysia
Mina krav är enklare att uppfylla - jag vill åka första klass, allra helst med säng i egen kupé
Mina krav är enklare att uppfylla - jag vill åka första klass, allra helst med säng i egen kupé
tisdag 18 maj 2010
På inte-listan
Vi behöver inte flytta med:
vinteroveraller
ylletröjor
mössor
vantar
galonställ
duntäcke
snöskyffel
d-vitamin
pulkor
skidor
skridskor
p.s de tre sista på listan kommer vi sakna
vinteroveraller
ylletröjor
mössor
vantar
galonställ
duntäcke
snöskyffel
d-vitamin
pulkor
skidor
skridskor
p.s de tre sista på listan kommer vi sakna
måndag 17 maj 2010
onsdag 12 maj 2010
Frifräsare
Så var det gjort; sa upp mig idag. Iiiha, känns konstigt. Overkligt. Heltokigt, hål i huvudet och superspännande. Hisnande. Och trist, jag får inte se någon av 'mina' coola produkterna nå marknaden och inte vara med på resan. Men, jag får annat- mycket annat. Och jag vet ännu inte vad.
Ikväll firar vi med nötter och lyxig brämhultsjos. Eller, man kanske inte firar när man blivit arbetslös. Vi tröstäter, säger vi i stället. Även om det känns som ett firande
Ikväll firar vi med nötter och lyxig brämhultsjos. Eller, man kanske inte firar när man blivit arbetslös. Vi tröstäter, säger vi i stället. Även om det känns som ett firande
tisdag 11 maj 2010
söndag 9 maj 2010
Äventyret har börjat
Malaysiaäventyret har börjat. Martin skrev på i torsdags och jag tryckte på send-knappen. Vi firade med te och skålade i calvados. Så nu har vi hoppat. Spännande! Känns som en lättnad- äntligen!
Det var länge vi levde i limbot och fy fasen vad det slet på oss att inte veta. Kändes faktiskt nästan lika bra när vi sa tvärnej i slutet av mars. Bara att få ett beslut, även om det var ett nederlag. Jag var faktiskt nöjd, trivs med det liv vi har hemma idag, trivs med jobbet och på ett sätt kändes det så galet att ändra på något som är bra. Man vet vad man har men inte vad man får- men, nej vi är för fasen inga mesiga trygghetnarkomaner. Så att äntligen få ta det positiva beslutet var riktigt skönt. Vi behöver inte fundera på den saken på dödsbädden för vi vågade.
Men ångest har jag för att meddela jobbet och ångest för att ha 2,5 år med helt tomma blad.
Martin vet vad han ska göra på jobbet, tjejerna får sig en rejäl utmaning med nya förskolor och nytt språk, men jag, jag vet inte vad jag ska göra. Läbbigt och spännande. Vad kan hända? Vad har jag för möjligeheter? Har jag drivet? Jag har en häftig möjlighet att forma något själv. Vill bara komma igång....
Och vill få alla göra-slut-samtal överstökade på jobbet. Usch, dålig samvete och känner mig som en svikare. Hoppas nästan att de ska bli glada...fast ändå inte. Jag har ett så häftigt jobb med coola produkter och som är inne i en fantastisk tillväxtfas. Det kommer jag sakna. Jag hoppas jag får hoppa på resan om två år igen, eller får vara med och åka lite på sidan på halvfart nere från Penang. Vi får se. Vad som än blir, så blir det bra.
Nu gäller det bara att samla kraft och få det gjort sen ska en herrans massa förberedelser betas av.
Så galet, så spännande och jag ser fram emot att fylla den här bloggen med stora och små betraktelser från dryga två år på Penang - och jag ser fram emot att sitta och läsa den igen om 5 år och tänka 'fy fasen vad mycket spännande vi upplevde och jösses vad bra det blev'
Nu hoppar vi, snart flyger vi!
Det var länge vi levde i limbot och fy fasen vad det slet på oss att inte veta. Kändes faktiskt nästan lika bra när vi sa tvärnej i slutet av mars. Bara att få ett beslut, även om det var ett nederlag. Jag var faktiskt nöjd, trivs med det liv vi har hemma idag, trivs med jobbet och på ett sätt kändes det så galet att ändra på något som är bra. Man vet vad man har men inte vad man får- men, nej vi är för fasen inga mesiga trygghetnarkomaner. Så att äntligen få ta det positiva beslutet var riktigt skönt. Vi behöver inte fundera på den saken på dödsbädden för vi vågade.
Men ångest har jag för att meddela jobbet och ångest för att ha 2,5 år med helt tomma blad.
Martin vet vad han ska göra på jobbet, tjejerna får sig en rejäl utmaning med nya förskolor och nytt språk, men jag, jag vet inte vad jag ska göra. Läbbigt och spännande. Vad kan hända? Vad har jag för möjligeheter? Har jag drivet? Jag har en häftig möjlighet att forma något själv. Vill bara komma igång....
Och vill få alla göra-slut-samtal överstökade på jobbet. Usch, dålig samvete och känner mig som en svikare. Hoppas nästan att de ska bli glada...fast ändå inte. Jag har ett så häftigt jobb med coola produkter och som är inne i en fantastisk tillväxtfas. Det kommer jag sakna. Jag hoppas jag får hoppa på resan om två år igen, eller får vara med och åka lite på sidan på halvfart nere från Penang. Vi får se. Vad som än blir, så blir det bra.
Nu gäller det bara att samla kraft och få det gjort sen ska en herrans massa förberedelser betas av.
Så galet, så spännande och jag ser fram emot att fylla den här bloggen med stora och små betraktelser från dryga två år på Penang - och jag ser fram emot att sitta och läsa den igen om 5 år och tänka 'fy fasen vad mycket spännande vi upplevde och jösses vad bra det blev'
Nu hoppar vi, snart flyger vi!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)