Långhelg

I dag är det första maj men eftersom det är söndag och alla ändå är lediga så blir man kompensationsledig på måndagen i stället. Valborgsmässoafton firar man så klart inte alls och vi hade helt glömt den och firade lördagskvällen med att deklarera i stället för att elda brasa på balkongen.

I fredags firade vi, samma bröllop som 2 miljarder andra människor runt jorden. Vi var på Straits Quay där IWA hade dukat upp ett engelskt street party med massa tv-skärmar och fish and chips. Filippa satt som klistrad och kollade med sina kompisar. Emelie tyckte det var astråkigt och ville gå hem innan Kate hade gått in i kyrkan. Hon blev först gladare när maten och glassen kom. Utklädda till prinsessor var de båda, med hemmapysslade glittrande kronor. Alla verkade ha trevligt, framför allt den kvinnliga delen av gästerna. IWA-presidenten hade svårt att elda massorna på att vifta flaggor och sjunga 'Rule Britania'. Det är i för sig inte så konstigt när bara en knapp femtedel var britter. Resten var tyskar, japaner och lite annat blandat löst folk som oss.

Här är alltför varmt för att demonstrera i första maj-tåg. Även om vi nu ändå inte hade tänkt gör det. Vi höll värmen borta genom att bilköa ner till Queensbay Mall och shoppa. Alla var ute och körde och alla var i köpcentrum! Vi tittade matt på varandra och undrade hur vi fick för oss att åka och shoppa skor, solhatt och badkläder med hela familjen. Ingen av oss gillar shopping. Eller mycket folk.

Tacka vet jag pizzan vi åt på QEII igår. Bara vi som åt lunch där ute på kajen med utsikt över Butterworth och båttrafiken i sundet. Pizzan var precis så god som pizzor ska vara. Efter lyxlunch turistade vi ut på tre stycken Clan Jettys. Det finns sex stycken längs vägen ner till bron. Martin kör förbi där varje morgon och nu äntligen fick vi se livet bakom plåtskjulen.

Det är kinesättlingar som bor på stylthus längs bryggor rakt ut i havet och lever av fiske och småhandel. Filippa tyckte det var jättemysigt och alldeles lagom stora hus. Att det sprang råttor under styltorna bland sophögarna och att toan var rakt ner i havet bekymrade henne inte. 'Råttorna bor där nere och jag bor där uppe, och 'man behöver ju inte bada i havet'. Konstrast var det mot vår supercondo, privatskola och expatjobb på Forbeslistat företag.

Denna kväll avslutades med regning middag på stranden i Batu Ferringhi med svenskgänget. Köer dit och hem också så klart och Emelie fick feber på vägen hem. Så vår planerade lediga måndag på Penang Hill och Youth Park får ske med halv styrka.

Åka långt bort och snabbt hem

Förra lördagen gick vi upp tidigt, tidigt, tog var trunk och satte oss i en taxi till flygplatsen. Vår planerade frukost på Coffeebean fick intas snabbare än tänkt för vi fick vänta ett bra tag vid Fireflys incheckning. Disken var stängd och där satt en fin handskriven skylt, 'toilet'...

Men, vi fick i oss det mesta av frukosten, resten i en påse och gick sen in och slöt upp med Barlovs för en kort flygresa till Langkawi. Alla var på topp! Och taggade, för här skulle vi hinna med en båt som skulle gå 30 minuter efter planet landat. Planen var klar och allt gick som smort förutom att Martin kom på precis innan vi skulle hoppa in i taxibilarna att han glömt sitt handbagage på flyget! Oj, oj, med pass, dator och hela kongkarongen.

Ok, iväg med familjen Barlov för att hänga på förtöjningslinan och koppla på stora charmen för att hålla båten. Martin in till Fireflys kontor och försöka få ut väskan. Den kom, men för sent. Fem minuter innan vi kom fram med taxin stängde de incheckningen för båten. Sen låg båten kvar en havtimme till och gäckade oss men vi fick snällt vänta till eftermiddagsavgången med att hänga i Teluga Harbour, fika dåligt kaffe, kolla slött båtliv, svettas och luncha på KFC.

Halvtre var det äntligen var tur att komma iväg. Trötta barn och vuxna somnade snabbt i flytvästarna till skönt motorbrumm över stilla hav. Halvtre var vi framme pa Koh Lipe. Så fort gick det, eller så var det tidskillnaden mellan Thailand och Malaysia som gjorde det.

Lite stämplingar i passet och inköp av vidare båtresa fyra dagar senare för familjen H. Eller båtresa och båtresa. Speedboaten till Koh Lantha hade slutat gå för ett bra tag sen och 5 timmarsfärjan gick sista dagen innan vi skulle åka. Så det fick bli speedboat rakt in till fastlandet och vidare med minibuss till Lantha. Hela den resan tog 9 timmar i stället för tänkta tre och vi kryddade den med ingen lunch, åksjukekräk på medpassagerarna och blåmärke i häcken från obefintlig stoppning och fjädring. Yeha, kräket kom i alla fall på en grekisk knarksmugglare så livet är ändå rättvist.

Koh Lipe var helt fantatsikt. Vit sand, blått hav. De utlovade trasvesiterna och svenskarna såg vi inget av. Vi hängde mest på hotellet, i våra bungalows och på den lilla stranden. Barnen ville inte göra annat än att bada, gräva i sanden och sitta på restaurangen och rita med ägarens fyråriga son Zen. Zens pappa var britt och mamma thai och han pratade den mest british british vi någonsin hört.

Barlovs åkte hem en dag innan oss och vi åkte vidare till Lantha på morgonen medan Serendipity smyckades för bröllop. Vi undrade lite lätt varför vi fått för oss att ö-lufffa när vi hade det så bra här under vår korkek, men världen skall ju upptäckas...

Lantha var om än lugnare. Typ heldött. Lite övervintrande unga beach bums som hängde i hängmattorna och lullade längs stranden. Vi varvare pool med hav, fika, mat på några hak omkring hotellet. Några små strandpromenader fick vi till och sista kvällen var lyckan total när vi tog tuck tuck till downtown och åt kvällsmat.

Hem tog vi båt via Phi Phi island (och mamman, gammal beach bummare förfasades över hur många stora byggnader som byggts på paradisön...för 18 år sen var där bara hyddor...) och flyg från Phukets flygplats.

Det var klart väder hem och vi såg Lipe från ovan. En dryg timme efter vi lyft landade vi på Penang. Åtta dagars långsamt semestrande tog en timme hem. Ibland är långt borta nära

The Blue Mansion

I lördags kom vi äntligen i väg till The Blue Mansion. De har bara öppet för guidade visningar klockan 11 och 15, annars är huset stängt och endast hotellgästerna kan komma in. Det är ett stort hus som byggdes i slutet av 1800-talet av en av asiens rikaste män, den sista mandarinen och första kapitalisen, Cheong Fatt Tze.

Huset är ett feng sui-mästerverk. Entrén är vänd mot havet och baksidan mot bergen, Penang Hill. Alla elementen är väl balanserade och energikällan i mitten av huset ska gå att känna med bara handen tidigt på morgnarna (när jag var där själv för 1,5 år sedan kunde man känna qi hela tiden...). Det är byggt med det finaste av allt från sin tid, väldigt eklektiskt med gjutjärnspelare från Glasgow, engelskt klinkergolv, kinesiskt porslin etc. Många kinesiska symboler som fönster med annanasbilder för lycka, fjärilsformade fönster för ännu mer lycka och små fladdermösskulpturer uppe vid taket för massor av lycka och rikedom.

Huset klarade bombningarna under andra världskriget tack vare alla sina fina utsmyckningar av kinesiskt porslin runt yttertaken. Fienden trodde helt enkelt att huset var ett tempel. Värre blev det för huset därefter eftersom huset hade ärvts av hans tvååriga son 1916 och sen bara förfallit och slitits ned av hundratals hyresgäster som bodde där samtidigt. I testamentet stod det att huset inte fick säljas förrän den yngste sonen hade dött så först 1989 kunde det bolaget som äger huset i dag köpa det och återställa det till sin glans dagar.

Fint har det blivit. Allt innanmäte försvann i för sig redan när gubben dog. Alla hans barn delade upp härligheten och de var en hel drös. Ingen vet riktigt hur många barn han hade men han hade i alla fall åtta fruar, utspridda i olika vackra hus runt om i Sydostasien.

Flera filmer har spelats in i huset, bl.a. Indochine så det blir att leta upp en billig kopia på nattmarknaden i Batu Ferringhi och se om en av mina favoritfilmer. Cathrine Deneuve och jag har gått i samma teak-trappa.

Efter alla fina kulturpoäng i The Blue Mansion så drog vi till New World Market och åt på en Kerala-restaurang. Bäst att äta lite med fingrarna på bananblad efter all finkultur så även vi hamnade i balans.

Martin och jag hade två tummar upp på huset, Emelie två ned och Filippa två i mitten. Hon lyssnade intresserat på guiden som pratade läääänge men Emelie tyckte det var tråkigt så hon och jag lullade omkring och tittade lite för oss själva. När jag blir bättre på mandarin ska jag prova den kinesiska guidningen.

Alla hade i alla fall två tummar upp på restaurangen - och mätta blev vi.

Disco

Igår var det skoldisco på St Christopher's. Samlingssalen var piffad med discokulor och världens musikanläggning var uppkopplad. Ute på planen kunde man köpa pizza, läsk, jos, öl, vin - och drinkar! (alkobordet drar tydligen in bäst med pengar och det är skolans Forbissea-barn glada för, för då kan de åka på fler tävlingar runt om Asien)

Det var slutet-av-terminen och invigningsdisco för den nya skolbyggnaden. Skinande fint hus som eleverna guidade runt oss i. Filippa går inte i den byggnaden. Hon har i för sig fått mycket större klassrum sen de tog den nya byggnaden i besittning men förskoleklassen, eller reception som det heter här är kvar i de gamla envåningshusen. Hennes klassrum är precis bredvid sköldpaddedammen.

Jag fick en supersvettig halvtimme när jag stod i pizzaståndet och lassade ut pizza till hungriga barn och vuxna. Sen fick jag i för sig en supersvettig halvtimme på slutet också när trött Emelie och jag svängde runt på dansgolvet. Jag svängde och Emelie satt skönt i min famn.

Filippa såg vi inte mycket av. Hon hängde med klasskompisarna. Kom och hämtade pizzakupong ibland och lite pengar för shoppa lysande armband men annars var hon om runt överallt med sina små kompisar. Det var annat än Haloween discot i höstas, då hon inte gick en meter ifrån mig. Fast då pratade hon ingen engelska och kände knappt klassen.

Jag och Emelie åkte hem först. Det är ju trots allt dagis i dag igen. Martin och Filippa kom strax efter. Nu har Filippa precis kommit hem eftersom de alltid slutar tidigt sista dagen på terminen. Så vi ska ta sushilunch och inleda två veckors lov. Ikväll blir det fest igen. Salma från Mexico i Filippas klass ska flytta vidare till USA. Hon ska ha hejdå-kalas på leklandet Adventure Zone i Batu Ferringhi.

Det är Filippa som är partypinglan i vår familj

Konsten att göra ingenting

Vad gör jag egentligen hela dagarna? Vad sysslar man med och fyller sin tid med när man inte har ett jobb att gå till? Vad gör egentligen en lyxhustru? Sitter där i guldburen och käkar praliner, solar vid poolen och tar i bland ett avbrott från härligheten med en liten avkopplande shoppingresa? Nja, knappast. Det fyller faktiskt inte en hel dag.

Det har sina fördelar att vara sin egen chef men det har också sina nackdelar. Man måste fylla sin tid själv. Ingen som säger vad man ska göra, ger en uppdrag, deadlines och ber om hjälp. Skönt semestervitt i kalendern. Men, tomt och ovant.

Precis som att kroppen måste hållas i trim så måste huvudet också få sin duvning. Fixa fruktfika, skjutsa till aktiviteter, planera lekträffar, utflykter och få mat på bordet tar mindre och mindre tid. Hjärnkapaciteten är tillbaka på normalnivå och livet har blivit vardag.

Kroppen tränar man enkelt i gymmet eller simbassängen, men hjärnan hur håller man den i trim? Lära sig mandarin är ett lysande sätt att hålla igång hjärnkontoret. Ger mycket träningsvärk! (Och jag får även träffa folk som är över 5 år). Som nyvald sekreterarde i skolans föräldrarförening räknar jag i för sig inte så mycket med tung hjärngympa men väl teamwork och få göra nytta för andra.

Skolbänk och teamwork i all ära, man vill ju känna sig lite smart och kreativ också. Så nu är det nya målet att komma på nån idé varannan vecka. Regelrätt problemlösning helt enkelt. Denna veckan plågar jag Tetra Pak. Som hemmafru är jag bara oändligt trött på deras urkassa tetra brik med den platta plastförslutningen, kallad ReCap. Var och varannan gång får man inte av sterilflärpen och absolut varje gång man ska hälla så rinner det mjölk på sidorna. Mjölk luktar surt, väldigt snabbt surt här i värmen.

När kom den lilla plastpluppen, början av 90-talet? Jag sitter och skryter över alla Sveriges ingenjörs- och företagsframgångar på kinesiskan men, när det gäller den där ReCap då skäms jag. Urkasst Tetra Pak. Så många smarta ingenjörer och så mycket spilld mjölk.

Nähä, så kan vi inte ha det så nu har det knåpats i köket och hjärnan har gått på högvarv. Tetra pak tar dock bara emot patentsökta idéer på sin hemsida så jag mailade och frågade hur man blir av med sina idéer men svaret var fortfarande patentsökt enbart. Suck, så stelbent gubbigt. Klart man kan ta emot folkets idéer utan massa skydd och skyldigheter. Det borde ha en hel drös med jurister som kan skriva vettiga avtal. Jag vill inte ha massa pengar, de behöver familjen Rausing bättre ;-) Jag vill bara ha lite hjärngympa och feedback.

Så det får bli mandarin resten av denna veckan även om vi nu har lov i tre veckor p.g.a. av alla olika skolors lov. Nästa vecka får jag hitta ett nytt problem att tackla. Hoppas på lite hjälp från InnoCentive. Och, ja självklart ska jag argumentera lite med Mr Patent på Tetra Pak. Jag har ju tiden

Kulturträning

I onsdags fick jag en duvning kulturträning av Emelie under eftermiddagsfikat. På engelska. Tjohoo, tänkte jag. Detta måste filmas. Så jag kilade i väg och hämtade kameran. Med risk för mitt liv för Filippa och klasskompis Tabea körde runt i lägenheten på sparkcykel som malaysier kör motorcykel.

Väl tillbaka vid fikabordet var Emelie så klart inte sugen på att berätta samma sak igen. Men, hon svarade i alla fall snällt på mina frågor. Klicka här så får ni lära er hur man ska göra när man vill peka.