Förra lördagen gick vi upp tidigt, tidigt, tog var trunk och satte oss i en taxi till flygplatsen. Vår planerade frukost på Coffeebean fick intas snabbare än tänkt för vi fick vänta ett bra tag vid Fireflys incheckning. Disken var stängd och där satt en fin handskriven skylt, 'toilet'...
Men, vi fick i oss det mesta av frukosten, resten i en påse och gick sen in och slöt upp med Barlovs för en kort flygresa till Langkawi. Alla var på topp! Och taggade, för här skulle vi hinna med en båt som skulle gå 30 minuter efter planet landat. Planen var klar och allt gick som smort förutom att Martin kom på precis innan vi skulle hoppa in i taxibilarna att han glömt sitt handbagage på flyget! Oj, oj, med pass, dator och hela kongkarongen.
Ok, iväg med familjen Barlov för att hänga på förtöjningslinan och koppla på stora charmen för att hålla båten. Martin in till Fireflys kontor och försöka få ut väskan. Den kom, men för sent. Fem minuter innan vi kom fram med taxin stängde de incheckningen för båten. Sen låg båten kvar en havtimme till och gäckade oss men vi fick snällt vänta till eftermiddagsavgången med att hänga i Teluga Harbour, fika dåligt kaffe, kolla slött båtliv, svettas och luncha på KFC.
Halvtre var det äntligen var tur att komma iväg. Trötta barn och vuxna somnade snabbt i flytvästarna till skönt motorbrumm över stilla hav. Halvtre var vi framme pa Koh Lipe. Så fort gick det, eller så var det tidskillnaden mellan Thailand och Malaysia som gjorde det.
Lite stämplingar i passet och inköp av vidare båtresa fyra dagar senare för familjen H. Eller båtresa och båtresa. Speedboaten till Koh Lantha hade slutat gå för ett bra tag sen och 5 timmarsfärjan gick sista dagen innan vi skulle åka. Så det fick bli speedboat rakt in till fastlandet och vidare med minibuss till Lantha. Hela den resan tog 9 timmar i stället för tänkta tre och vi kryddade den med ingen lunch, åksjukekräk på medpassagerarna och blåmärke i häcken från obefintlig stoppning och fjädring. Yeha, kräket kom i alla fall på en grekisk knarksmugglare så livet är ändå rättvist.
Koh Lipe var helt fantatsikt. Vit sand, blått hav. De utlovade trasvesiterna och svenskarna såg vi inget av. Vi hängde mest på hotellet, i våra bungalows och på den lilla stranden. Barnen ville inte göra annat än att bada, gräva i sanden och sitta på restaurangen och rita med ägarens fyråriga son Zen. Zens pappa var britt och mamma thai och han pratade den mest british british vi någonsin hört.
Barlovs åkte hem en dag innan oss och vi åkte vidare till Lantha på morgonen medan Serendipity smyckades för bröllop. Vi undrade lite lätt varför vi fått för oss att ö-lufffa när vi hade det så bra här under vår korkek, men världen skall ju upptäckas...
Lantha var om än lugnare. Typ heldött. Lite övervintrande unga beach bums som hängde i hängmattorna och lullade längs stranden. Vi varvare pool med hav, fika, mat på några hak omkring hotellet. Några små strandpromenader fick vi till och sista kvällen var lyckan total när vi tog tuck tuck till downtown och åt kvällsmat.
Hem tog vi båt via Phi Phi island (och mamman, gammal beach bummare förfasades över hur många stora byggnader som byggts på paradisön...för 18 år sen var där bara hyddor...) och flyg från Phukets flygplats.
Det var klart väder hem och vi såg Lipe från ovan. En dryg timme efter vi lyft landade vi på Penang. Åtta dagars långsamt semestrande tog en timme hem. Ibland är långt borta nära
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar