Filippa och Martin gick upp sex imorse för att städa stranden längs Gurney Drive. Filippa var lite seg, men inte helt svårövertalad så de kom iväg. Stranden ligger nu fin och glänser i förmiddagssolen. Fyra timmar tog det och som tack för hjälpen fick de varsin rosa t-shirt och en flaska vatten. Filippas funkar bra som klänning och Martin klär riktigt bra i rosa.
Kommer de att städa igen? Tja, det var kanske inte så skoj, men insatsen behövs mer än väl. Kanske vi kan locka fler kompisar, så det blir roligare? Vi får se, en gång är bättre en ingen gång. Sjusovarna Emelie och jag har i alla fall lite att ta igen.
lördag 24 november 2012
tisdag 20 november 2012
Close but no cigar
Så nära, så nära, men ändå fick vi inte sett tigern. Close but no cigar.
Vi tog oss på ofarbar väg till Chitwan för tre dagar djurspaning i deras nationalpark. En liten djungel nära gränsen till Indien som är fylld med fåglar, apor, tigrar, vilda elefanter, massa slags rådjur, nån liten sorts björn - och då bengalisk tiger.
Blyg, och få får se den. Men, där var en hungrig en som gick in i byn för att ta sig en vattenbuffel precis där vi gått i land efter kanotturen längs floden ett par timmar innan. Han såg bestämt oss, vi såg bara hans bleka fotspår men, vissa på vår lodge fick äran att se honom - och vi grämer oss.
Ja, vi grämer oss. Fast vi vet att naturen visar sig när naturen vill. Men, ändå...ändå. Så nära, så nära. Fast vi gick på tigerjakt och allt i skymningen.
Nära noshörning kom vi. Gick nästan rakt in i rumpan på en stor ståtlig enhornad 25-årig herre. Vår guide blev bra nervös där när vi gick runt dungen så vi fick springa tillbaka en femtio meter. Noshörningar tycker inte vi luktar så gott och uppskattar inte att vi står pang på och stirrar på dem när de äter sin frukost. Då blir de arga och springer efter en i sina 40 km/h. Men, en 10-20 meter bort funkar det bra att stirra. De är närsynta.. Och oj, vad han åt. Vi hann nästan tröttna, men det gör man inte. Tänk vilket djur, så ståtligt, så urtida.
Vi fick även se en stor krokodil som låg och solade i förmiddagssolen när vi gled ner för floden. Kingfisher i alla storlekar och färgkombinationer, Marabostorkar och allt där emellan. Trollsländor i alla dess färger kryddat med lite sällskap av fjärilar.
Elefanter red vi ut på i djungeln och det var precis som guideboken sa; djuren fattar inte att vi är med utan tror bara att det är den där gamla tråkiga elefanten som kommer där igen. Vi kom så nära rådjuren. Stirrade dem rakt i rådjursögon utan att blinka, eller andas. Apor såg vi också, men ärligt, macacerser vi så det räcker på Penang: I botaniska trädgården, i Youth park, uppe på kullen, på Monkey Beach och längs vägen till Batu Ferringhi.
Men,vi ser inte snöklädda berg bakom djungelns gröna. Vi ser inte världens högsta berg. Det gör man i Nepal och det är så otroligt häftigt. Tja, barnen tröttnade på tjatet om bergen, men Martin var som tokig och fotade dem i soluppgång, i solnedgång, mitt på dan, från bilen, från planet och var sjutton vi nu såg dem när inte diset skymde dem.
Sista dagen såg vi dem även från Katmandu, som annars är mest smog och dis. Och en herrans massa skräp, platspåsar, tutande och dieseltung luft. Fattigt och vackert, det är vad Nepal är. Mycket fattigt och mycket vackert.
Och, sådå tiger...
Namaste
Vi tog oss på ofarbar väg till Chitwan för tre dagar djurspaning i deras nationalpark. En liten djungel nära gränsen till Indien som är fylld med fåglar, apor, tigrar, vilda elefanter, massa slags rådjur, nån liten sorts björn - och då bengalisk tiger.
Blyg, och få får se den. Men, där var en hungrig en som gick in i byn för att ta sig en vattenbuffel precis där vi gått i land efter kanotturen längs floden ett par timmar innan. Han såg bestämt oss, vi såg bara hans bleka fotspår men, vissa på vår lodge fick äran att se honom - och vi grämer oss.
Ja, vi grämer oss. Fast vi vet att naturen visar sig när naturen vill. Men, ändå...ändå. Så nära, så nära. Fast vi gick på tigerjakt och allt i skymningen.
Nära noshörning kom vi. Gick nästan rakt in i rumpan på en stor ståtlig enhornad 25-årig herre. Vår guide blev bra nervös där när vi gick runt dungen så vi fick springa tillbaka en femtio meter. Noshörningar tycker inte vi luktar så gott och uppskattar inte att vi står pang på och stirrar på dem när de äter sin frukost. Då blir de arga och springer efter en i sina 40 km/h. Men, en 10-20 meter bort funkar det bra att stirra. De är närsynta.. Och oj, vad han åt. Vi hann nästan tröttna, men det gör man inte. Tänk vilket djur, så ståtligt, så urtida.
Vi fick även se en stor krokodil som låg och solade i förmiddagssolen när vi gled ner för floden. Kingfisher i alla storlekar och färgkombinationer, Marabostorkar och allt där emellan. Trollsländor i alla dess färger kryddat med lite sällskap av fjärilar.
Elefanter red vi ut på i djungeln och det var precis som guideboken sa; djuren fattar inte att vi är med utan tror bara att det är den där gamla tråkiga elefanten som kommer där igen. Vi kom så nära rådjuren. Stirrade dem rakt i rådjursögon utan att blinka, eller andas. Apor såg vi också, men ärligt, macacerser vi så det räcker på Penang: I botaniska trädgården, i Youth park, uppe på kullen, på Monkey Beach och längs vägen till Batu Ferringhi.
Men,vi ser inte snöklädda berg bakom djungelns gröna. Vi ser inte världens högsta berg. Det gör man i Nepal och det är så otroligt häftigt. Tja, barnen tröttnade på tjatet om bergen, men Martin var som tokig och fotade dem i soluppgång, i solnedgång, mitt på dan, från bilen, från planet och var sjutton vi nu såg dem när inte diset skymde dem.
Sista dagen såg vi dem även från Katmandu, som annars är mest smog och dis. Och en herrans massa skräp, platspåsar, tutande och dieseltung luft. Fattigt och vackert, det är vad Nepal är. Mycket fattigt och mycket vackert.
Och, sådå tiger...
Namaste
torsdag 15 november 2012
Vi har vandrat
Vi landade i Katmandu i söndags. Måndagen klämde vi tempel och gamla palats. Det blev buddhistiskta Monkey Temple och Boudha men bönesnurror i alla storlekar att snurra på och ett hinduiskt med kremering och Diwalifirande människor. Vi lullade omkring Patans gamla kungapalats och sen kom regnet lagom till sen eftermiddag.
I tisdags bar det iväg ut på landsbygden. Vi och vår guide blev avsläppta där asfalten tog slut och sen gick vi i sex timmar uppför till Nagarkot med alltför stor packning. Vi naiva turister trodde bilen skulle ta jätteryggsäcken från hotell till hotell. Det visade sig rätt tydligt att så inte var fallet så mamman och pappan fick en extra utmaning. Starten var lite tuff och fram till lunch hade vi två gnällande barn under gassande sol. Martin bar dem mest hela tiden på sina, nu ömmande, axlar (tillsammans med jätteryggsäcken, då).
Men efter världens godaste snabbnudelsoppa i ett jordhus i en pytteby rakt ute i ingenstans så blev humören på topp och vi knatade hela vägen till hotellet vid vägens ände och såg hela Himalayas mäktiga bergskedja. Vilket som var Mt Everest vet vi inte så noga, för just den toppen var som minst, längst bort, men vackert var det. Bergtagna och kamerans minneskort är fullt av bergsbilder på både solnedgång och soluppgång.
Efter en god natts sömn var det på med vandrarskorna igen på ömma fötter och ryggor på ömma axlar och en sju timmars vandring kom vi till staden Dhulikhel. Mest nedför, brant med trappor, men även uppför, igenom skog, förbi små gårdar, terraserade fält, igenom kostall, förbi getter, kycklingar och stora jättegungor av bambu som byarnas ungar gungade högt, högt, högt på. Vår guide satt sönder en, och sen vågade ingen prova...
Det var en sliten familj som stapplade in på ett hotell fullt med skandinaviska och tyska pensionärer och dofsingarna imponerade stort på dem alla. Oss med! Det blev bottomless med chokladpudding och ännu en godnatts sömn under dubbla täcken.
Idag är vi tillbaka i ett stilla Katmandu. Det är sista dagen på Deepavali och det mesta är stängt så det blev lunch på ett hippieställe med bara mackor och cola på Freak Street och så lullade vi runt Durbar Square. Vi hoppas nån restaurang öppnar för kvällsmat. Nepalesisk mat är supergott och vi vill inte missa en endaste chans att äta den!
I tisdags bar det iväg ut på landsbygden. Vi och vår guide blev avsläppta där asfalten tog slut och sen gick vi i sex timmar uppför till Nagarkot med alltför stor packning. Vi naiva turister trodde bilen skulle ta jätteryggsäcken från hotell till hotell. Det visade sig rätt tydligt att så inte var fallet så mamman och pappan fick en extra utmaning. Starten var lite tuff och fram till lunch hade vi två gnällande barn under gassande sol. Martin bar dem mest hela tiden på sina, nu ömmande, axlar (tillsammans med jätteryggsäcken, då).
Men efter världens godaste snabbnudelsoppa i ett jordhus i en pytteby rakt ute i ingenstans så blev humören på topp och vi knatade hela vägen till hotellet vid vägens ände och såg hela Himalayas mäktiga bergskedja. Vilket som var Mt Everest vet vi inte så noga, för just den toppen var som minst, längst bort, men vackert var det. Bergtagna och kamerans minneskort är fullt av bergsbilder på både solnedgång och soluppgång.
Efter en god natts sömn var det på med vandrarskorna igen på ömma fötter och ryggor på ömma axlar och en sju timmars vandring kom vi till staden Dhulikhel. Mest nedför, brant med trappor, men även uppför, igenom skog, förbi små gårdar, terraserade fält, igenom kostall, förbi getter, kycklingar och stora jättegungor av bambu som byarnas ungar gungade högt, högt, högt på. Vår guide satt sönder en, och sen vågade ingen prova...
Det var en sliten familj som stapplade in på ett hotell fullt med skandinaviska och tyska pensionärer och dofsingarna imponerade stort på dem alla. Oss med! Det blev bottomless med chokladpudding och ännu en godnatts sömn under dubbla täcken.
Idag är vi tillbaka i ett stilla Katmandu. Det är sista dagen på Deepavali och det mesta är stängt så det blev lunch på ett hippieställe med bara mackor och cola på Freak Street och så lullade vi runt Durbar Square. Vi hoppas nån restaurang öppnar för kvällsmat. Nepalesisk mat är supergott och vi vill inte missa en endaste chans att äta den!
fredag 9 november 2012
Deepavali
Deepavali, eller Diwali är ljusets festival för hinduer. Årets viktigaste och i år infaller den nästa vecka. Då har vi ledigt, så igår klädde skolan sig i indiska kläder, målade små ljuslyktor och lärde sig historien om Rama och Sita. ¨
Sen berättade de den historien för oss till kvällsmaten på stranden i Batu Ferringhi. Blod, tårar, smäkta, mäkta och kärlek är allt jag kan säga. Och ett monster med tio huvuden. Läskigt med lyckligt slut och därför tänder vi ljus, sa barnen. Jag får nog ta och googla fram historien så jag fattar vad som egentligen hände.
Fina var de när de satt där på bussen. Mycket färg, mycket glitter och bling-bling, men inget foto inte för det var inget batteri i kameran. Det blev två svettiga eftermiddagsbilder i stället för batteriet låg på laddning för nästa äventyr; imorgon drar vi till Nepal. Där firar de också Deepavali. Så vem vet, jag kanske får ihop historien om Rama och Sita utan att knappa på datorn?
Sen berättade de den historien för oss till kvällsmaten på stranden i Batu Ferringhi. Blod, tårar, smäkta, mäkta och kärlek är allt jag kan säga. Och ett monster med tio huvuden. Läskigt med lyckligt slut och därför tänder vi ljus, sa barnen. Jag får nog ta och googla fram historien så jag fattar vad som egentligen hände.
Fina var de när de satt där på bussen. Mycket färg, mycket glitter och bling-bling, men inget foto inte för det var inget batteri i kameran. Det blev två svettiga eftermiddagsbilder i stället för batteriet låg på laddning för nästa äventyr; imorgon drar vi till Nepal. Där firar de också Deepavali. Så vem vet, jag kanske får ihop historien om Rama och Sita utan att knappa på datorn?
fredag 2 november 2012
Haloween på g
Igår tågade ett gäng utklädda barn med piffade föräldrar bort till g hotel. Det var Haloween partaj och massa glada barn intog hotellets nattklubb. Disco, spooky corner, teaterrök och fladdermusvingar till middag. Mr Morthsuit och ett lik hängde i baren. Jag fotade och smygdansade när inte barnen såg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)