I formiddags var jag och Vildana pa IWA's julbrunch. Inte det mest spannande tillstallning jag varit pa, inte annorlunda, inte konstig, inte chockerande, bara ratt och slatt trakig. Sa egentligen ar det inget att skriva om, men nu var vi dar och det ar val lika bra att paminna sig sjalv och omvarlden att expatlivet ocksa kan vara trakigt.
Vi var i alla fall pa Parkroyal hotell i Batu Ferringhi. I en liten konferenssal. Inte manga bord stod dukade, det var inte som nar jag var pa IWA's forra Pink Event med en jattebalsal och massa av damer i alla aldrar. Har var i for sig ocksa stolarna piffade (denna gangen i guldtyg), men aldern var hog och draget var daligt. Mulled wine smakar inte sa gott klockan 10 pa morgonen och konversationer om krampor och it's been a bad year ar inte sa upplyftande.
En kor kladd i grona vastar gjorda av gamla gardiner sjong julsanger den forsta timmen sa nu har jag fatt en rejal dos anglosaxiska julhymner. Ingen av kormedlemmarna var en dag under 50 och publiken var mattligt road av att sjunga med. De ville alldra helst bara snacka med varandra- och vi med. Nar koren var klar, steg hotelles kock in och visade hur man gor pepparkakshus, malaysian style. Det var en aningens mer spannande...
Men, klockan tickade narmre och narmre hamtdags pa skolan och ingen mat i sikte. Vi hade skippat frukost sa vi borjade bli ratt hungriga. Forratten och efterratten dukades upp som buffe och med en knapp halvtimme kvar at vi snabbt forratten och gick sen direkt pa efterratt. Det ar i det har laget, nar man ar jattehungrig och har slut pa tid, som man inser det fina med engelska efterratter. Bread and butterpudding with vanilla sauce satt som en smack. Det smakade faktiskt gott!
Sa matta, latt nedkylda av iskall AC och daligt roade satte vi oss i en varm bil och akte tillbaka till Gurney drive for att hamta barn pa dagis och skola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar