Huset svajade

Huset svajade idag, sådär en stund efter fika när barnen förberedde akt två på sin Christmas Festival Show som mest handlade om Barbie, hennes barn och en fjäril. Det svajade mycket och länge så jag hann både bli orolig och sjösjuk.

Vi var hemma på lekdejt hos Vildana och barnen på 25:e våningen när jordbävningen slog till. Och det ska ju inte finnas sådana här. I för sig var det svallet från skalvet utanför Indonesien men det gungade rejält. Inte skakade, gungade så att man såg det. Hann både kalla på barnen, lugnt få in dem under köksbordet, texta Martin och undra vad i jösse namn vi skulle göra innan det var över.

Då mobiliserade mammorna styrkorna och fick barnen att gå 25 trappor ner. Jag försökte fuska och ta hissen, men Vildana spände ögonen i mig. Barnen fixade det lysande på en sisådär sju minuter och ett konstant tjatter om Japan, tsunami, earthquake och varför blir det jordbävning.

Väl nere visade det sig att vi inte alls var ensamma om målmedveten evakuering. Det skulle man lätt kunna tro i detta land där ingen bryr sig på brandalarm och blåljus.

Gurney Beach är bra, där bor många australiensiska militärer så där har man koll. Inte vakterna eller nån lokalinvånare, men militärerna. De har koll på allt från varifrån vinden blåser till hur många baktetier det finns i poolen. Vildana hittade en av dem i ledig joggingklädsel och han skickade upp oss igen. Alla har Vågen i färskt minne och då är det inte bra att vara tjugo meter från stranden.

Vi åkte upp och sen åkte vi hem till vår lägenhet, 40 meter från stranden och 25 våningar upp. När middagen var klar fick vi dyka under köksbordet en liten stund igen. Eftersvajet varade betydligt kortare och sen avlöpte kvällen som vanligt med dusch och nattning. Om än med många frågor.

Tsunamivarning kom och Martin drog till sin dyklektion i en pool hela två hundra meter från stranden. Det kändes ännu mindre klokt när polisen en timme senare utrymde Gurney Drive med blåljus, tut och förmaningar ur högtalare.

Men, ingen våg har kommit än här två timmar senare. Martin är hemma igen, pulsen lugn och jag undrar om jag egentligen bara drömt allt. Förutom då att Gurney Drive fortfarande är väldigt tom på trafik och stan är ovanligt tyst.