Banda Aceh

Imorse packade vi snorkelväskan och den stora ryggan. Vid lunch tog vi taxi till flygplatsen, checkade in och fixade i oss mat innan vi gick på flyget för en halvannan timmes resa till Banda Aceh.

Rakt över det stora blå havet till Sumatras nordligaste spets flög vi i ett tjusigt propellerplan. Fin sikt ner på de vittoppad vågorna och under inflygningen såg vi vilket platt delta den lilla staden ligger i. Hur enkelt en stor tsunamivåg kunde svepa till staden.

Tsunamin är den stora turistattraktionen i denna sömniga, rätt fula stad. Vi tog oss till vårt ocharmiga hotell, dumpade väskorna och gav oss ut för att ta reda på hur vi skulle kunna få se lite katastrof-turism. Turistkontoret nästa.

Men, det var söndagsstängt så en driftig tuk-tukförare fick ett lättfångat byte. Inte ett ord engelska kunde han och vår bahasa tar oss inte så långt, men vi var snabbt överens. Åka Banda Acehs variant på tuk-tuk kan inte vara fel, det hade ingen av oss provat. Det är som en tvåsitsig sidovagn utan benskydd men med sufflett. Den fick vi i för sig fälla ned, så långa mannen kunde få plats. Långa mannen som alla vill fotas med.

Eftersom vi inte hade någon aning om vad vi sagt ja till, var det bara att luta sig tillbaka, lita på gubben, spana på allt som susade förbi, vinka till folket och hoppas att han tog oss till nåt sevärt.

Surprise sight seeing med fåordig guidning på bahasa visade sig vara succe. Vi fick se båtarna långt upp på land, nåt kinesiskt tempel där vi blev inbjudna till morgondagens lejondans på bakgården, mosken som vi inte fick gå in i, titta på papporna och sönerna som metade vi hamninloppet, mingla med kvällsbadarna vid stranden, ta några grillade majskolvar vi lekplatsen med både fiskedamm, bollhav och minitåg, se fiskehamnen och bara åka runt bland husen och dofterna.

Det fruktade tsunamimuseet kom vi dock aldrig till. Tur det, för det ger bevisligen barn mardrömmar. Vi vuxna var bra nyfikna. Vilket fall som, vi bara swichade förbi. Det var nog också söndagsstängt.