Ubud

- 'Är det där bajset, eller?' frågade Filippa när hon tittade ner i kaffesumpet som varit mitt livs dyraste släta kopp kaffe. Jag fick ohejdad fnitterattack, men 'nä', det var det som tur var inte.

Bönorna hade dock varit ett vända och ut bakbägen i nåt kattdjursmage innan de blev tvättade, rostade, malda och fått kokhett vatten på sig. Lewak kaffe, världens dyraste. Finare än snus.

Gott? Nja, smakade som vanligt kaffe.

Nu är vi i Ubud. Eller i utkanten. Vi bor i ett mosaikpalats som manageras av någon excentisk gammal japansk professor som verkar mer för att bygga än att underhålla. Det rinnande vattnet försvann igår kväll så det blir nog ingen dusch i kväll heller. Det hade behövts för i dag har vi förutom kaffeupplevelsens upplevelse också vandrat runt bland risfält och balinesiska byar i ett gäng timmar.

Väldigt skön och välbehövlig kontrast från Ubud centrum igår. Att komma tillbaka efter tjugo år var en urban chock! De små hyddorna har blivit inglasade boutiquer och grusvägarna utan bilar hade blivit en oändlig bilkö. En risfältsvandring behövdes mer än väl för att återställa balansen. Vissa platser ska man inte återse.

Skit i det och skit i duschen. Jag är glad att vi slipper bo i smeten, väcks hellre av ett kompani tuppar, väntar en halvtimme på att kocken ska vakna och har utsikt över risfält och en liten flod. Synd bara att de inte gör så spännande mat på restaurangen, japanskt och västerländskt av en rund go glad bali- kocka. Tjejerna är helnöjda, det glimmar över allt och de har en hel hylla med elefantstatyer bakom deras säng.