Komodo Resort

Vi har gått från enkelt till lyx. Vi är på Komodo Resort som ligger på en liten ö inne i Komodos nationalpark. Vi äter fyra rätters italiensk middag varje kväll, duschar varmt, sover på sköna madrasser och allt finns.

Komodo skärgården är torr. Öarna är beklädda med gulgrönt gräs, några förskrämda buskar i skrevorna och mangroveträsk bredvid de vita sandstränderna. Man skulle kunna tro vi var i Medelhavet.

Det är nog den italienska maten som lurar oss. Det är italienare som driver dykresorten och de kan ju inte vara utan sin olivolja, timjan, rosmarin, piripiri och vitlök. Divemastern är en övervintrad strandraggare som de äldre donnorna flockas runt varje kväll till middag. Parodier på sig själv och vi fnittrar lite. Martin dyker trots att ena örat är fullt med vatten och strular med honom. Vi andra håller oss till husrevet och slappa.

Igår tog vi på heldagsutflykt till självaste Komodo för att se de berömda farliga komodoödlorna. Det var också lite parodi på sig själv. Vi gick en liten slinga med en ranger först och en sist, fick se en bebisödla uppe i en dödpalm, en ödla som låg mätt och slö utsträkt på ett väl skyltat ställe. ’Tyst och varning för komodos’. Undrar om de kan läsa, så de vet vart de ska lägga sig? Fina svarta ögon hade de och jätten ställde snällt upp på foto.

Resten av slingan såg vi inget liv, bara fina metallskyltar och en jättereklamskylt för Komodo World Heritage på rundans utkikspunkt. Framme vid ingången igen såg vi två stora ödlor till under rangernas hus och ett gäng hjortar som betade omkring.

Det är i för sig parningssäsong så komodoödlorna har annat att göra än att visa upp sig för turister och det är ett naturreservat så de behöver inte visa sig alls om man säger så. De ska leva sitt vilda liv i lugn och ro. Men, vi kände oss lite lurade ändå runt den snitslade banan och hade gärna vandrat upp bland kullarna i några timmar och bara tittat på landskapet. Rangerserna var mer sugna på kortaste rundan och komma tillbaka till kontoret och röka cigg.

Det var en blåsig morgon vi gav oss i väg, så det blev nästan inte av att vi åkte. ’You willa getta seasicka’, varnade italienska ägaren. Men, har man en chans i livet att se en best så tar man den.

Efter rundvallningen hade vinden lagt sig hyfsat och vi tog lunch vid Pink Beach som verkligen var rosa. Rosa strand! Båda barnen for i vattnet trots att det var kallt och paddlade på in.

På hemvägen snorklade vi även på Manta Point.Ingen manta var där i dag för fish spa för att få sina skinn rensade från plankton av hungrig småfiskar på grundare vatten. Men, vi såg bebishajar, djupt klart vatten och där nere simmade dykare omkring. Det kändes som om vi kunde ta på dem fast de var en minst tio meter under oss. Filippa tyckte det var läckert bubbelbad att simma igenom deras utandningsluft. Martin blev förbisimmad av en liten flock snabba delfiner och Emelie hjälpte båtkillarna att passa båten.

Martin gör nytt försök på Manta Point idag med tuber. Hoppas örat tillåter och mantasarna kommer. Vi andra njuter tystnaden och stilla vatten och funderar på en sista snorkeltur längs husrevet. Efter lunch drar vi in till Labuan Bajo igen och tidigt ikväll går vi på en båt för två dagars båtresa till Lombok. Vi kommer gå iland på Rinca och få en chans till att se ödlorna och även stanna och snorkla på vägen. Filippa hoppas innerligt att vi tar ett stopp på Manta Point. Jag med