Vi fick revansch på Komodoödlevandring på Rinca. Jättefin tur upp genom skogen med de smala trädstammarna och tunna lövverket, över kullarna med det torra gräset och utsikt över det blå havet. Inte mycket till plåtskyltar och snitslad bana, även om rundan självklart också var tillrättalagd och vi var många fler. Vi gick långa rundan och vi hade två trevliga rangers.
Hela båten gick iland lite innan åtta och rangeras vallade runt 35 personer. Vi fick se ett gäng stora ödlor runt rangernas bostäder, en som var ute och gick för sig själv i skogen (där Emelie blev så kissnödig så vi inte kunde göra annat än att smygkissa tio meter från läbbiga ödlan. Emelie fixade det galant, trots att hon var superduperrädd för dem och säkert drömt konstigt i dagar). Vi såg även en babyödla som snubblade runt uppe i det torra gräset. Det var en ynnest förstod vi. Småttingarna håller sig helst i träden så de inte blir uppätna av sina släktingar eller andra rovdjur. De kommer bara ner för att dricka.
Det är fördelen med att komma ut tidigt. Komodoödlorna är mest aktiva på morgonen och sen eftermiddag. Däremellan är det för varmt och de håller sig undan.
Nackdelen med att komma ut tidigt är att man är trött. Vi lullade runt Rinca med bara några timmars sömn bakom oss. Vi gick på vår båt till sen middag i Labuan Bajo. Flera timmar efter utsatt tid. Många var vi och båten mindre än vad vi trodde. Middagen visade sig vara party med oss nyanlända gäster, de som mönstrat av och de som åkte tur och retur Lombok.
Vi hade bokat madrass på däck. Hytterna var fullbokade långt innan vi bokade för ett helt halvår sen. Och däck lät inte så farligt. 'Matress, foam and pillow' sa båtbolagets hemsida. Vi förstod det som tjockare liggunderlag och en kudde och det var precis vad det var. Men, däck var umgängeskajutan och matsalen och där kunde vi inte gå och lägga oss innan partajet var över. Vilket Berto, båtvärden sa skulle vara klockan 11.
Hua, vi som aströtta efter en lång dag och snurrig natt där Filippa hade sprungit på toa fler gånger än vad vi kunde hålla räkningen på. Berto såg min panikblick och sa att det gick så bra att även sova på soldäck. Martin såg även panikblicken och sa att vi kunde ta in på hotell.
Men, nä, skam den som ger sig, så vi upp på soldäck i fören och så fort vi kunde efter middagen la ut våra 'matress foam', kudde och snodde in oss i sarongerna som täcke. Vi kompletterade med strumpor och koftor. Vi som hade. Emelie somnade på studs. Filippa låg och lyssnade på partyt och log igenkännande till musiken innan hon till slut somnade. Jag kände huvudvärken krypa och rätt snart även kylan, men sömnen kom inte krympandes.
Sova i fören är ingen hit. Fören går oundvikligen upp i vind och även med den svagaste lilla vind så blev det svinkallt. Martin frös så han skakade vid tretiden och tog sig på stela ben ner för att kolla om det fanns plats på nedre däck, där vi skulle ha sovit.
Helt tomt, så vi förflyttade oss ner och fick två timmars ok sömn innan solen gick upp och båten vaknade till liv.
Om man bortser från första nattens totala brist på sömn och att vi frös så det gjorde ont i lederna, och att vi minst var tio gäster för många på båten så var det en fantastisk båtresa. Komodoskärgården är vacker att åka igenom. Man tittar ut över blått hav, gräsklädda öar, vit sand och blå himmel. Delfiner simmade med båten. Vi stannde för snorkling. Tjejerna njöt. Vi tog strandhugg och gick upp till underbar vattenfall (som kvalar in som två efter det turkosa i Laos) och snorklade lite till vid världens minsta ö.
Men, även om havet var underbart så var en sista natt i Indonesien på ett fint hotell på Lombok väldigt skönt efter två dagar och två nätter på vår skuta. Ett hotell med den längsta pool jag någonsin sett. Vi hann simma några längder i den innan det var dags att ta flyget tillbaka till KL, Bangkok, Stockholm och till sist Kalmar. Från ö till ö på 24 timmar. Lombok-Öland.
Ingen tur och retur. Bara enkel hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar