Vilodag

Idag har vi vilodag från vår intensiva Javaresa. Förutom Bromo så har vi klämt Solo, Prambanan, Boroboudur och Dieng platån. Inga jätteavstånd, men det blir många skumpiga timmar i bil för vägarna är smala, slingriga och med små djupa hål här och där. Tidiga uppstigningar ger sömnbrist. Ska man se solen gå upp vid 5.45 över urgamla tempel så får man sätta väckning till klockan fyra.

Så vila behövs. Ryggar rätas ut, ben behöver springa och rumpor måste få tillbaka känsel. Idag ligger vi stilla i Yogja. Sovmorgonen blev inte så lång. 6.20 tyckte Emelie det var dags för frukost och att det räcktes att trängas tre i smal dubbelsäng. Vi andra höll emot, slöade och vid tio var vi ute ur hotellet för sightseeing till fots.

Vi hamnade länge på Fort Vredeburg som holländarna byggde en gång i tiden . Lärde oss allt om hur Indonesien blev fritt från både Japan och Nederländerna. Vi tog årets längsta lunch på museets restaurang. Det var en höjdar-oas. Lugnt, tomt på folk och god mat. Mjuka stolar.

Regnet kom och vi tågade iväg. Vi kom till Sonobudoyo-museet tre minuter innan de stängde så det strök vi. Tågade vidare i lite mer regn, med siktet på Fågelmarknaden. Nu övergick vår lugna dag till äventyr. Marknaden måste ha flyttat eller så hade vi en glädjekarta för efter att ha gått många kvarter extra var vi redo att ge upp. Inte mycket fåglar i sikte, mest batikaffärer. Blöta.

En cykeltaxi räddade oss och tog oss till marknaden så vi kom fram en halvtimme innan de stängde. De hade i för sig redan börjat stänga. Ingen handlar fåglar i ösregn. Men, vi fotar och upptäcker hamstrar, fiskar, sköldpaddor, katter, ugglor, kackerlackor och allt möjligt smått. Ingen var längre sugna på att åka tillbaka, men det finns en gräns även i tropikerna hur blöt man kan vara och fortfarande vara bekväm.

Hem satt vi i cykelrickshaw igen.  Rumpor somnade, ben förlorade känsel, Emelie somnade och stackars gubben som cyklade oss hela vägen tillbaka igen blev rejält mör. Vilodag, tjoflöjt!