Vi har fått smak för vulkaner. Då är Indonesien ett bra ställe att besöka. 167 stycken finns här och ungefär en om månaden har utbrott. Martin är bra sugen på ett sånt foto. För mig räcker tanken.
Idag besökte vi den mest aktiva, och farligaste, på Java, Merapi. Vi såg inte den fina konformade toppen för moln hade svept in den men vi roade oss med en timmes galen jeep-sightseeing bland lava- och askfloder. Åkte förbi utbrända hus, ung slyskog och tittade på hur de omsätter olyckan till manna med att sila vulkansanden till husbyggen och samla ihop lavastenbumlingar till tempelbygge och skulpturer. Det, och så turismen så klart. Hinderbana för jeep så vi skulle studsa lite extra på de minimalt stoppade sätena. Jo, jag tackar, jag.
2010 var det utbrott sist, en trehundra personer strök med. Men hur då? undrade vi, finns det inte varningssystem? Jodå, och evakueringscenter, hjälporganisationer och nogrann övervakning. Men folk tröttnar på att sitta och vänta i läger. Skörden måste räddas, djuren få mat, huset kollas och hemma är bäst så rätt många stannar kvar, eller veckopendlar. På ett sätt kan man förstå det när man har muller varannat, vart femte år sådär. Sitta och tråka i ett halvår är inte så lockade och rätt svårt att försörja sig på. Vulkanutbrott är den del av livet. Man lever trots det. Man lever av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar