Sutra

Är vi inne på danstema så är vi. Söndagen blev också dans.

Först Filippas vanliga dansträning på Penangpac. För engångs skull gick jag tidigt för att hämta och hann se dem öva på sitt dansnummer. Själva uppträdandet kommer vi ändå inte kunna se. Dansterminen fortsätter några veckor längre än vad vi stannar. Så här långt ser det bra ut. Teacher Nancy gör ett bra jobb.

Sen blev det dans på Ellies bye bye party på Penang Club. Fast mest var det lekar, lekar, lekar för barnen. Mat och öl, och mera öl för föräldrarna. Opa gangam style och macarena skrålade i högtalarna konstant i de tre intensiva timmar kakaset varade. Barnen hade superskoj. Clown, fotoautomat, ansiktsmålning, bowling med kokosnöt, danstävling och sen lite skönt hoppade i fåtöjlerna på den gamla anrika (förre detta) herrklubben. Föräldrarna bytte livshistorier och lite löst ditt å datt-snack när de lyckades överrösta musiken och barnen.

Dansfinalen blev på Sri Dewan, Penangs konserthus. Byggt på 70-talet i snäll brutalismstil. Det var buddistmunkar från Kina som uppträdde. Sutra hette föreställningen och bygger på munkarnas kung fu och thai chi regim de kör varje dag. Vilka hopp de gjorde! Dansade med boxar av Antony Gormley. De dansade på dem, i dem, runt dem. Välte dem. Ramlade med dem. Stängde in varandra. Flyttade runt dem. I takt och otakt med musiken. En liten ung munk på 10 år, skulle jag gissa, fångade tjejernas intresse mest. Så fort han gjorde något viskade Emelie en kommentar i mitt öra. När munkarna smällde boxarna i golvet hoppade de en decimeter ovanför sitt säte. Intryck.

Aldrig sett en liknande föreställning. Helt nytt, okänt och fascinerade. Enda kända med hemmavibbar var Gromley. Från både Malmö konsthall och Louisiana, min barndoms eviga utflyktsmål. Ärligt, jag har också klättrat på hans verk. Med skillnaden att jag inte fick.