Långsamt farväl

Vi packar ihop oss. Vi tar farväl av Penang. Det är snurrigt, sorligt, stressigt, sen lugnt ibland. Ögonen tåras och halsen snörps när man som minst anar det.

I tjocktrafik på Burma. I Coldstorage där jag handlar jämt men även haft mina förvirrande nyanländarstunder och kämpat med tvärstrulande barn. På skolans sports day där jag ser ansikten jag känner på alla föräldrarna, barnen som har roligt och trivs så bra ihop. På romantisk champagne middag med Martin. På boot camp för att de alla har så skön attityd och för att de kommer från hela världen. Verkligen hela världen - och Malaysia.

Inget är som vanligt. Inget mer än att barnen går i skolan. Martin och jag är hemma. Det är tungt att lämna Penang och tre år bakom sig. Trodde man skulle vara klar när det är dags, kändes så för ett halvår sen. Men, nej jag är inte klar. Inte alls.

Praktiskt ska fixas, roligt måste-måste göras. Allt det som inte gjorts. Allt nytt som händer, som man önskade hade hänt tidigare så man fått njuta mer. Alla dessa sista. Vi glömmer bort hälften och nytt läggs till. Igår körde jag iväg för att tvätta och städa hyrbilen. En stor hög med jord hade hamnat i bagaget efter att vi hade kört alla våra plantor till deras nya hem. Jogge och Maria har adopterat dem.

Så högen måste städas bort. På vägen dit sitter jag vid rödljusen och funderar på vad som mer måste göras och helt plötsligt upptäcker jag att jag är på väg till krukaffären. En av krukorna gick i sönder och jag tycker jag borde fixa en ny så vi får nåt som passar ihop med resten, till ett bra mycket bättre pris än i Sverige. Och, kanske nån extra.

För, vart köper man krukor i Sverige? Kommer de klara vintern? Hur funkar allt där? Hur ska det bli? Är det egentligen ett bra land? Och, där sitter jag på väg på fel håll och har samma tankar om Sverige som jag hade om Malaysia för tre år sen.

Men, kan infödingarna, kan vi. Har vi kommit hit, kan vi komma dit. Lägg om ratten, få bilen tvättad så vi kan ta sista middagen på Bora-Bora med svenskgänget och finbesök hela vägen från Danmark.

Emelies kompis Lucia med familj som flyttade för ett år sen är tillbaka på semester. Så fort tjejerna såg varandra, lekte de som vanligt igen. Det var balsam och plåster på detta långsamma farväl. Det tar inte slut och vissa saker förblir som vanligt.