Robben’s Place

Jag lutar ryggen mot den mjuka palmbladsväggen på vår hydda. Jag hör bara det stilla vattnets kluckande. Havet är fem meter ifrån mig. Jag hör barnen som leker på stranden och jag ser Martin en bit bort. Han sitter på en bänk under ett träd och läser sin bok. Solen är på väg ner. Snart blir det mörkt.

Då startar de generatorn och ljuset går på i ett par timmar. Så vi kan se vad vi äter längs långbordet i mathyddan, hitta in under myggnätet till vår stora madrass vi trångt delar alla fyra och för att kunna ladda kameror, mobiler, datorer, läsplattor, alla dessa elektroniska leksaker vi gästerna drar med ut till detta enkla homestay i Raja Ampats skärgård.

Vi har ipad-förbud dessa två veckor vi ska vara här. Blogga går inte för nåt internet finns inte, bara lite svajig kontakt med mobilen. Det är skönt. Men, här sitter man med massa tid på handen och vackert att blogga om så datorn får komma fram så jag får skriva. Jag får back-blogga när vi kommer till civilisationen igen.

Att bo i en bambuhydda som är mindre än en friggebod är en välbehövlig konstrast mot vår gigantiska våning vi precis packat ihop. Vi bor i en ryggsäck och en dykduffel. Jag märker redan att vi packat för mycket. Lever man på stranden behöver man bara badkläder, två ombyten och en uppsättning att resa i. 

Men, för att ha bantat ner från 600 kvm till 80l på tre dagar så har vi gjort det hyfsat bra. Största och hittills enda fadäsen var att vi packade iväg ytterväskan till dykväskan med skeppningen, så nu får vi plasta nätväskan på varje flygplats. Inte så eco.

Vi bor på Robben’s homestay. Han har sex hyddor och en båt, eller han ska köpa en båt.  Robben är i Sorong och dealar. Tills vidare lånar hans mannar av grannarna. Stranden är tom, vit och lång. Längre bort finns några andra homestays och en dyr resort. Över sundet på öarna mittemot ser vi också några hyddor här och var. Vi har gått från en intensiva sociala sista månader på Penang till bara oss, vågskvalp, fågelkvitter, syrsor och tystnad.

Vi umgicks ända in i kaklet. Det var otroligt skönt. Det blev inte så sorligt, ‘jag kommer sakna’ och ‘minns du’-smetigt. Emelie hade till på köpet playdate och sleepover med Zoe sista kvällen så hon missade vår sista natt på hotel g. Det var egentligen hennes idé och allt, men sleepover övertrumfar allt.

Filippa hade playdate med Mihika, direkt efter partyday och skolans sista dag.  Jag vaknade pangförkyld. Så jag somnade före Filippa, och Martin kom tillbaka från sista massagen till ett djupt sovande hotellrum.

Zoe’s familj höll vårt humör högt till frukost. Vi möttes upp och tog hotellfrukost tillsammans. Uppsluppet, enkelt och glatt. Sen var klockan dags att packa ihop ryggan och ta taxi till flygplatsen för vår långa resa hit ut. Tre flyg över en natt, båtresa ut i en gammal flygbåt med trasig aircon och sista biten i motorbåt. De tog oss rakt ut i detta orörda paradis.