Imorgon kommer flyttgubbarna, jag bloggar. Fast jag har en hel del kvar att göra. Tydligen inte tillräckligt för nån stress och panik har inte infunnit sig.
Martin hade en tejäl släng tidigare ikväll. Det avhjälper han nu med att ta en massage. På tal att göra allt utom det som måste.
Innan idag boot campade vi, slöpackade och byggde upp en viss stress och effektivitet tills det var dags att hämta barn på skolan. Då tog vi paus och tog tjejerna med Emelies klasskompis Zoe till E&O för afternoon tea. Det är faktiskt ett måste-göra. För Martin, han har aldrig gjort det innan.
Jag har gjort det när det var barnparty. E&O är så nära nordeuropa man kan komma på Penang. Det är inte barnparty. Munnar snörps och blickar skickas när man kommer in med allt under en och trettio. Det är så omalaysiskt, och vi är helt avvanda. Vi är vana att folk blir helt till sig över de söta barnen och vi får extra allt och mer uppmärksamhet än vad vi vill och tål. Det är så tyst inne i restaurangen att man inte änns hör när folk rör i tekoppen. Dit in vågade vi oss bland de europeiska turisterna.
Två livliga flickor, de yngre och en trött storasyster pratade inte med de minsta bokstäverna, eller satt still. Martin fick nåt tomt i blicken och kontrollerad panik. Jag körde avledning och milda hot. Sen lite omildare hot och när kakorna var uppätna, slukade så la sig lugnet och barnen sprang ut och klättrade på kanonen. Jag gick ut och kollade dem en gång, sen gömde jag mig där inne med resten av teet och Martin. Brittiska snörpblickar dödade mig nästan, trots att de små juvelerna var långt utanför störradie och mest sprang och plockade blommor från marken.
Inte bra, inte bra för en hemflyttare. Man får tillbakalängtan innan man dragit. Packinsatsen går ännu trögare.
Nu går jag och gör det jag ska, för annars blir det en väldigt lång natt, missad skolbuss och stå i oanständig pyjamas när flyttgubbarna rycker i köksdörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar