Vi promenerade längs stranden så långt det
bara gick igår. Plockade vackra snäckor, gjorde fotavtryck i vit sand och
tittade ut över turkost hav.
Stranden slutade vid den lyxigaste
dykresorten. Betonghyddor med badrum, resårmadrasser, air con och internet.
Tacka vet jag vår hydda. Martin säger att för hans del handlar det bara om
pengar. Betonghydda med resårmadrass skulle han föredra flera gånger före
insjunken för kort madrass i hydda med palmbladsväggar där det regnar in så
fort det blåser.
Betongresorten är schweizisk dyr. Helt ur proportion
i denna delen av världen och för oss, så Martin får drömma. Jag är lycklig för
hyddan. Antagligen för att den får mig att känna som jag var tjugo igen och
reste runt sydostasien på några dollar om dagen. Man behöver inte mycket mer.
Skillnaden mot när jag var tjugo är att
skräphögarna växt och spritt sig. Även här ute, där det knappt finns folk, i
ett naturreservat ligger det plastflaskor, påsar, gamla blöjor som
lokalbefolkningen helt säkert inte har råd med, engångsförpackningar i alla
dess former och till på köpet en trasig droppflaska längs stränderna.
Vad pysslar vi med egentligen? Även om vi tar
hand om vårt skräp, så svämmar det över. Vi tappar en plastflaska här, det
ramlar ut en tops där, mobilen slant ur handen rakt i plurret. Det är bara för
mycket. Mer än vi människor klarar av. Engångsförpackat , enkelt och sterilt.
Men, vad ger det egentligen? Skit i en annan ände? Vi slänger och slänger. Vi
är proffs på sopsortering. Kan vi inte få bli proffs på att reducera, producera
mindre? Använda det som finns där vi står?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar