Igår hade Emelies dagiskompis Lucia fyraårskalas hemma hos sig och vi var alla där, åt tårtor och sjöng födelsedagssånger på engelska, svenska och danska. Barnen lekte och hade jätteroligt. De vuxna pimplade kaffe, åt mer och för mycket av Henriettes hembakade tårtor och utbytte restips om Malaysia och hela sydostasien. Så mycket att se, så lite tid. Trevliga bekymmer.
Nu har jag värre bekymmer. Bileländet startade inte imorse! Vi glömde lampan på inne i bilen i fredags. Grrrr, för icke-automatisk ljussläckning och pilliga barnfingrar. Så det var bara att ringa mannen och fråga vad man gör när eländet inte startar. Det är ju hans gebit i man-och-kvinna-världen. Som tur var satt han i möte och kunde fråga kollegorna. Här springer man inte in till grannen, eller ut på gatan och letar efter någon snäll person med startkablar (och tid), utan man ringer sitt försäkringsbolags hjälpnummer som sitter på ett klistermärke i framruta. Enkelt, men ändå inte. Så här två timmar senare har hjälpen ännu inte kommit. Trots att jag snackat med en massa folk, 'perjalanan -on its way...' Jaha ja, snart är ju min arbetsdag slut!
Emelie fick jag i alla fall iväg på jobbet, förlåt dagis. De kom och hämtade henne och rapporter säger att hon livligt beskrivit sin mammas prikära bilsituation. Vilket jag kunde vara utan men samtidigt glad att höra att min lilla sura blygis snackar med folk och tyckte mest att det var roligt. Jag tycker det är stressande och svettigt, jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar