Myvi

Discobilen är såld. Martins lilla svarta har fått ny ägare. Nu får han lifta till jobbet. Eller, ta bussen om det skulle gå att få ihop. Jag håller hårt i min Alza.

En blivande biomedicinstudent som precis fått körkort kommer nu ratta Myvin runt ön tills hon flyttar till Cambridge. Hoppas hon håller discot igång och låter de små högtalarna dåna, däcken gnissla när hon accar i parkeringsgarage och bara bumpar in försiktigt i alla andra i trafiken.

Hennes pappa och jag fixade överlåtelsen i torsdags. Tog hela arbetsdagen. Började med besiktning nere på sydön, långt förbi flygplatsen där djungeln börjar. Det tog sin lilla goda att ta sig dit i morgontrafiken. Mr Bong kom ändå efter oss. Sen tog det sin lilla goda att reda ut betalning och pappersifyllning. Även med en gammal penangbor. Det var i för sig upplyftande för den förvirrade utlänningen att se att vardagen är precis likadan för infödingarna.

Det var även upplyftande att se att de faktiskt besiktigar bilar, bussar, lastbilar och taxisar. Bromsar testades, avgaser kollades och det bankades på chassiunderrede. Men, gränsvärde på avgasarna har jag fortfarande funderingar på. Det är mycket svartrök ute och kör på ön. Det kanske man löser med att köpa besiktningsmannen och hans kompis en dricka?

Besiktningen tog i alla fall sin lilla goda den med och sen skulle vi till JPJ där man registrerar om ägaren. I väg i en något lugnare lunchtrafik, Mr Bong först coh jag efter. Det visade sig att kontoret flyttat till ett nytt hus, så vi fick snurra några varv till. Mr Bong med google maps på telefonen. En extra sväng in i en kampung så han kunde fråga vägen av en gubbe som satt och bankade rätt ett motorcykeldäck. Bra att kunna språket.

På JPJ var det fler papper att fylla i. Bra att kunna språket igen och denna gången gick det lite smidigare för Mr Bong kom ihåg sina läsglasögon så jag slapp läsa malaysiska högt. Det hade i för sig roat papperutdelargubben, men nu fick han mer tid till att småsnacka med mig och det visade sig att han var storfiskare och ägde hela sex stycken Abu-rullar. Kan säga att det tog ett tag innan jag fattade. Jag tänkte mest att han tror väl jag är från Schweiz, som vanligt, och det där Abu-Abu är nåt taskigt uttal på nån choklad.

Vi hade attans trevligt Mr Bong och jag. Fast det tog en evinnerlig tid så var det väldans snopet när pappret blev stämplat på en sekund, mot hundra ringghits och där stod jag med en check, utan bil och trevligt sällskap på LOOCs uppfart en kvart innan skolbussen kom.

Tur att Mr Bong hämtar sin sonson på skolan varie dag så nu får jag upprätthålla onsdagshämtningarna så jag kan få höra mer om den pensionerade MDs räkodlingar, alla barn och andra tokigheter. Vad Martin ska göra för att inte sakna sin söta Myvi, det vet jag inte.