Jag har kört på vänster sida två gånger sen vi kommit hem. Inte en sommar innan har jag gjort det. Men, nu har det hänt. Jag slappnar väl helt enkelt av och känner att jag har koll på läget, eller så är det den magiska tre årsgränsen när man blir mer sitt nya land än sitt gamla.
Vi glömmer betala parkeringsbiljett (som för övrigt har fått ett nytt system där man checkar in med sitt kreditkort och sen checkar ut. Man behöver inte fundera ut på hur länge man ska stå där eller ha fickan full med guldpengar. Mycket smidigt och läbbigt) och vi dukar inte av efter oss på brickrestauranger.
Vi bara går. Så där som de gjorde på Ikea i Kuala Lumpor när vi var där ett halvår in i vårt malaysiaäventyr. De gick från disken fast det stod artiga skyltar om att på Ikea hjälps vi åt. Vi förfasades och nu gör vi samma sak. Förlåt.
Till lunchen idag åt jag med gaffel och sked igen, av bara farten. Nej, kniv och gaffel ska det vara här i Norden. Vi har övat barnen på svenskt bordsskick och ändå falller vi gammelsvenskar dit mest. De har inga större problem, mer än att de äter med fingrarna titt som tätt som alla andra barn i deras ålder, står upp och äter helt plötsigt och torkar munnen med baksidan av handen. Vi förfasas och styr dem rätt.
Vi måste ju passa in och inte behöva ursäkta oss om att vi bott i Malaysia. Det börjar bli tjatigt. Blaja på om vårt gamla Malaysia, vi har tröttnat på oss själva och ärligt, folk är inte så intresserade. Är de intresserde har de oftast samma bagage, och det är ju trevligt. Fast ointressant. Vi behöver ju få veta hur det funkat här. Hur ska vi göra med de snart stundande barnkalasen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar