När Martin blev påkörd i Myvin fick vi som en av eftersvallen veta att han inte alls var registrerad som förare på bilen så vi fick betala en del av reperationen själva.
Typiskt, tänkte vi, det måste ha fallit bort när jag förnyade försäkringen så åka till försäkringskontoret hamnade på att-göra-listan. Ringa, var inte rikgtigt ett alternativ efter förra försöket när jag och försäkringsdamen inte änns lyckades reda ut registreringsnummerna.I Malaysia är nämligen inte bilen helförsäkrad för vilken förare som helst. Det är som med hyrbil, man får lägga till extra förare. Är man gift så är det i för sig gratis.
I morse blev det av och, hör och häpna vilken överraskning jag fick?
Men, jovisst stod Martins namn med på båda bilars försäkring så inte skulle vi ha betalat de där 400 ringghitsarna inte! Och, jo, damen kom både ihåg mig när jag var där och förnyade och att verkstaden ringde och frågade om vår försäkring när de reparerade bilen. Och, inte behövde jag komma hit för detta, det är bara att ringa. Som grädde på moset stod Mr Paddy, som vi köpte bilarna av, bredvid och studsade och ville göra allt så bra som möjligt.
Fast, nog känns det som någon har lurat oss. Någon på verkstaden. Så nu har jag kopierat upp alla bilpapper, med alla namn och stämplar och lagt i alla våra bilar. Synd bara att jag inte sparade kvittot från reprationen då kunde jag roat mig med att åka till verkstaden och kräva tillbaka dollars.
Om nu inte Mr Paddy gör det för han har redan ringt två gånger i eftermiddag och ställt frågor om verkstadsnotan. Tror jag, jag förstår inte alltid vad han säger. Han kanske bara skäms lite å kollegors vägnar. Om inte annat har jag betalt 400 ringgith för att lära mig att alltid ha stenkoll, dubbelkoll och extrakoll samt ha med alla viktighetspapper överallt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar