Via Pre

Kaffe sent en tisdagkväll funkar inte så bra på nattsömnen. Det var en sån där italiensk sak, stark och koffeinbombad. Håller mig väl vaken lagom till kvart i sex så man precis hinner somna innan den kubformade lilla väckatklockan börja blinka och pipa.

Sömnlösheten är inte helt kaffets fel, ett skönt åskväder med regnsmatter mot rutan hjälper också till. Och Martin är i Los Angeles så det finns ingen som kan få mig och skärpa till mig, lägga undan paddan och tvångssluta ögonen för att jag stör.

Det starka kaffet fick jag i mig på Via Pre, en ny italiensk restaurang nere på Weld Quay, inte långt ifrån där båtarna går i skytteltrafik till fastlandet. Ännu ett gammalt hus som man renoverat upp. Blir lika glad varje gång Penang fattar att de ska ta hand om sina gamla byggnader. Så många bara förfaller och försvinner och istället kommer där sådana här höga torn som vi bor i. Utsikt utan charm.

Maten var bra, men inte så bra som ryktet på skolan och bland alla expatdamer gjort gällande. Sällskapet var trevligt och det var avslutning för gamla PTC. Ordförande flyttar hem till USA och jag satsar på jobbet med halvtidskarriär. De andra blir kvar och nya entusiastiska mammor har kommit till. Inte en pappa i år heller. En man som PTC ordförande lär inte ske före en kvinnlig president i USA, om än någonsin.

Det kan jag ju grubbla lite på här i min sömnlöshet och så somnar jag snabbt.

Jag ska inte tänka på att tjejerna var överlyckliga över barnvakten. Teacher Kerry från Emelies dagis kom. Hon kom tidigt och jag blev utslängd långt innan jag behövde åka. Halva lekrummet är fullt av olika origamifigurer och de sover med ett leende på läpparna. Det ska jag inte tänka på för då ler jag så jag inte somnar och det blir godmorgon i stället för godnatt.

Godnatt!